Mahatmabrev

OCKULTA LÄROR OCH MÄSTARNAS FÖRKLARINGAR

Sjunde delen

© 2012 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

 

Axplock ur The Mahatma Letters to A P Sinnett
[Denna Brevsamling Innehåller ursprungligen 145 olika brev]

 Mahatmabreven 1   Mahatmabreven 2   Mahatmabreven 3   Mahatmabreven 4   Mahatmabreven 5   Mahatmabreven 6 
Mahatmabreven 7   Mahatmabreven 8

Några ord om vårt dagliga liv

(Skrivna av en Visdomens Mästare)

Detta brev finns bland annat publicerat i  Blavatsky Collected Writings vol VII, pages 173-175 , och ingår inte i A.P. Sinnetts brevväxling med Mästarna, då detta skrevs i januari 1888, flera år efter Sinnetts korrespondans upphört, men betrakatas allmänt som ett viktigt MAHATMABREV  på grund av dess rena etiska budskap, därför har vi valt att placera detta brev i denna första sammanställning av Mästarbreven på svenska. 
 

Det är endast en gudomlig filosofi, människans andliga och psykiska sammansmältning med naturen, vilket kan – genom att uppenbara de grundläggande sanningarna som ligger förborgade under de sinnliga företeelserna och iakttagelserna – gynna en anda av enhet och harmoni, trots alla skiftande och stridiga trosformer. Därför förväntar och kräver teosofin av samfundets medlemmar stor ömsesidig tolerans och överseende med varandras svagheter, samt ett ömsesidigt helhjärtat hjälpande i sökandet efter sanningen inom varje område i naturen – den moraliska såväl som den fysiska. Och denna etiska standard måste orubbligt tillämpas på det dagliga livet.

Teosofin bör inte bara representera en samling av moraliska sanningar, ett knippe av metafysisk etik, sammanfattade i teoretiska utläggningar. Teosofin måste göras praktisk; den måste därför befrias från gagnlösa utläggningar i form av planlöst ordsvall och vackert tal. Låt bara varje teosof göra sin plikt, det som han kan och bör göra, så ska snart summan av mänskligt elände inom och omkring varje gren av ert samfund märkbart minskas. Glöm dig SJÄLV i arbetet för andra – och uppgiften ska bli lätt och naturlig för dig.

Skryt inte om andras uppskattning och erkännande av ert arbete. Varför skulle någon medlem av Teosofiska Samfundet, som strävar efter att bli teosof, fästa något avseende vid sin grannes goda eller dåliga omdöme om honom och hans arbete, så länge som han själv vet, att det är nyttigt och välgörande för andra människor? Mänskligt beröm och entusiasm är i bästa fall av kort varaktighet; bespottarens hånskratt och de likgiltiga åskådarnas fördömande blir en naturlig följd och överträffar vanligen vännernas beundran och beröm. Förakta inte världens omdöme och utmana den inte till orättvis kritik. Förbli hellre likgiltig gentemot förtal och beröm av dem som aldrig kan känna dig sådan du verkligen är, och som därför borde finna dig oberörd av såväl det ena som det andra, ständigt sättande det egna Inre Självets erkännande eller fördömande högre än mängdens.

De bland er som vill fatta innebörden av att lära känna sig själva, borde lära sig leva ensamma även mitt ibland den folkmassa, som stundtals omger er. Sträva bara efter gemenskap och umgänge med Gud inom din egen själ; lyssna bara till beröm eller klander från denna gudomlighet, som aldrig kan skiljas från ditt sanna Själv, ty detta är i sanning denne Gud själv: kallad det HÖGRE MEDVETANDET. Omsätt omedelbart dina goda avsikter i praktiken, låt inte en enda bara bli en avsikt – och förvänta dig inte vare sig belöning eller erkännande av det goda som du kanske utfört. Belöning och erkännande finns inom dig själv, de är oskiljaktiga från dig, ty det är bara ditt Inre Själv som kan uppskatta deras verkliga grad och rätta värde. Ty var och en av er hyser inom murarna för sitt inre tabernakel en Högsta Domstol, åklagare, försvarare, jury och domare – vars domslut är det enda, mot vilken ingen appell kan göras; eftersom ingen kan nämligen känna dig bättre än du själv, när du en gång har lärt dig att döma ditt eget Själv vid det aldrig sviktande ljuset från den inre gudomligheten – ditt högre Medvetande. Låt därför den stora mängden, som aldrig kan känna era verkliga Själv, fördöma era yttre Själv i enlighet med sitt falska ljus.

Flertalet av de offentliga areopagerna [domstolarna] är sammansatta av självutnämnda domare, som aldrig dyrkat någon annan gud än sina egna personligheter – sina lägre själv, ty de som under sin vandring genom livet följer det inre ljuset, kommer aldrig tillåta sig att döma och ännu mindre att fördöma dem som är svagare än de själva. Vad spelar det för roll om de fördömer eller berömmer, om de förödmjukar dig eller sätter dig på en piedestal? De kommer aldrig att förstå dig, vare sig i det ena eller andra avseendet. De kan betrakta dig som en avgud, så länge som de inbillar sig att du är en trogen avspegling av dem själva, upphöjd på den piedestal eller det altare som de uppfört åt dig, och så länge ni roar eller gagnar dem. Du kan ju inte förvänta dig, att du skulle vara något mera för dem än en temporär fetish, där du intar platsen från en nyligen kullkastad avgudabild, och i din tur efterträder en annan. Ert västerländska samhälle kan lika litet leva utan sin ”Kalif  för en dag”, som det kan dyrka en sådan för en längre period; och närhelst de slår en avgud i stycken och sedan smutsar ner den, är det inte urbilden, originalet, som det detroniserar, utan det är den vanskapade avbilden därav, skapad enligt deras egna fula fantasi och behäftad med dess egna laster.

Teosofin kan bara finna objektivt uttryck i all-omfattande etiska levnadsregler, som är fullständigt genomträngda av en anda av ömsesidig tolerans, medkänsla och broderkärlek. Dess samfund har som organisation en uppgift, som om den inte utförs med allra största varsamhet, kommer att bringa den värld där de likgiltiga och de själviska spelar huvudrollen, i fientlighet mot detsamma. Teosofin måste bekämpa intolerans, fördomar, okunnighet och själviskhet, allt dolt under skenhelighetens mantel. Den måste sprida allt det ljus den kan från sanningens fackla, som anförtrotts av dess tjänare. Den måste göra detta utan rädsla eller tvekan, utan att frukta klander eller fördömande. Teosofin ska genom sitt språkrör, samfundet, säga SANNINGEN mitt  upp i ansiktet på LÖGNEN; den ska trotsa tigern i dess håla utan tanke på fruktan eller dåliga följder, och den ska trotsa förtal och hot. Betraktad som ett Sällskap [Association], har den inte bara rätt, utan dess plikt är att avslöja lasten, och att göra sitt bästa för att avhjälpa den anstiftade skadan, antingen detta sker genom lämpliga föreläsare eller genom det tryckta ordet i dess böcker och tidskrifter – dock måste anklagelserna framföras på ett så opersonligt sätt som möjligt. Men dess medlemmar har individuellt ingen sådan rätt. Dess anhängare måste framför allt visa exempel på en klart uppfattad och lika klart tillämpad moralitet, innan de har någon rätt att ens i en anda av vänlighet, påpeka frånvaron av en liknande etisk enighet och en strävan riktad mot ett enda mål, hos andra sällskap eller individer. Ingen teosof borde klandra en broder, vare sig inom eller utom sällskapet; inte heller får han kasta en skugga på en annans handlingar eller förkasta honom, om han inte själv vill förlora rätten att betraktas som teosof. Han bör nämligen som sådan vända blicken bort från sin grannes ofullkomligheter och hellre lägga märke till sina egna brister, så att han kan avhjälpa och rätta till dessa och bli en visare människa. Han ska inte påvisa olikheten mellan ord och handling hos en annan, utan  han ska hellre, vare sig det gäller en broder, en granne eller helt enkelt en medmänniska, hjälpa den som är svagare än han själv på livets mödosamma stig.

Den verkliga teosofins problem och dess stora mission är, för det första, att utarbeta tydliga och klara begrepp angående etiska idéer och plikter, som bäst kan tillfredställa människornas riktiga, altruistiska känslor; och för det andra, att utforma dessa begrepp så att de kan tillämpas i det dagliga livets olika områden med största möjliga opartiskhet.

Sådant är det gemensamma arbete som ligger framför alla som är villiga att handla enligt dessa principer. Det är ett mödosamt uppdrag som kräver ihärdiga och uthålliga ansträngningar; men det kommer ovillkorligen att leda er till framsteg, och lämnar inte något utrymme för själviska strävanden utanför de utstakade gränserna... Hänge dig inte personligen åt obroderliga jämförelser mellan vad du själv uträttat och det arbete som din granne eller broder lämnat ogjort. På teosofins fält har ingen till uppgift att rensa bort ogräset från ett större stycke jord än hans krafter och förmågor medger. Bedöm inte för strängt nackdelar och förtjänster hos någon som söker tillträde i era led, ty sanningen beträffande den inre människans tillstånd kan bara vara känd för Karma, och kan bara behandlas rättvist av denna all-seende Lag. Även blotta närvaron ibland er av en sympatiserande individ kan hjälpa er på magnetisk väg... Ni är de frivilliga arbetarna på Sanningens åkerfält, och som sådana bör ni inte resa några hinder på de vägar som leder till detta fält.

*                *            *            *            *            *            *

”Graden av framgång eller misslyckande är de landmärken Mästarna måste rätta sig efter, ty dessa utgör de barriärer som ni med era egna händer har upprest mellan er och dem som ni bett bli era lärare. Ju mer ni närmar er det begrundade målet, desto kortare blir avståndet mellan lärjungen och Mästaren.”

Lucifer, Januari, 1888
 

Översatt från Theosophical Articles and Notes, sid.133-136, ”Some Words on Daily Life”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles ,USA, 1985.
 

___________________________________________________________________

till Mahatmabreven 8  (på gång)

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23