Mahatmabreven
 till A. P. SINNETT

OCKULTA LÄROR OCH MÄSTARNAS FÖRKLARINGAR

Åttonde delen

© 2012 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Mahatmabreven 1   Mahatmabreven 2   Mahatmabreven 3   Mahatmabreven 4   Mahatmabreven 5   Mahatmabreven 6 
Mahatmabreven 7   Mahatmabreven 8

 

Mahatmabrev # 20 C
  (MLc 70 in chronological sequence)

 (
Utdrag från Brev från K. H. till A. P. Sinnett mottaget augusti 1882

Om odödlighet

Flertalet av de människor som ni, om ni så vill, kan kalla kandidater för Devachan – dör och återföds i Kama-loka ”utan någon hågkomst”, fastän (och precis därför) att de återfår något av detta i Devachan. Inte heller kan vi kalla det en fullständig, utan endast en delvis hågkomst. Ni skulle knappast kalla en av era drömmar en hågkomst. Vissa scener där, inom vilkas trånga gränser ni återfinner vissa personer – dem som ni mest älskat med en odödlig kärlek, denna heliga känsla som ensamt överlever – inte det minsta återkallande i minnet av andra händelser eller scener. Kärlek och hat är de enda odödliga känslorna, de enda överlevande från Ye-dhamma, det vill säga, fenomenvärlden. Föreställ er själv i Devachan tillsammans med dem som ni har älskat med en sådan odödlig kärlek mot en bakgrund av välkända, skugglika scener och – i övrigt fullkomligt glömsk ifråga om allt annat, som har att göra med ert inre, ert sociala, politiska och litterära liv – och kan ni då, trots denna andliga, rent kontemplativa tillvaro, detta stadium av ostörd lycksalighet, allt i proportion till intensiteten av de känslor som skapat detsamma, som kan vara från några få till flera tusen år –  kalla det ”A. P. Sinnetts personliga hågkomst” – om ni kan. Fruktansvärt monotont! tänker ni kanske. ”Inte alls”, är mitt svar. Har ni erfarit enformighet under, låt oss säga de ögonblick som ni ansett och fortfarande anser såsom ögonblick av den högsta förnimbara lycksalighet? – Förvisso inte! Nåväl, ni skall då inte heller där erfara det under er passage genom evigheten, i vilken millioner år inte är mer än en sekund. Med andra ord: där som det inte finns något medvetande om en yttre värld ges inte heller möjlighet att markera skillnaden och följaktligen – ingen uppfattning av kontrasterna emellan enformighet och omväxling; kort sagt, ingenting annat än en andlig känsla av kärlek och sympati, vars frön planterats i den femte principen och vilka blommar rikast i och omkring den fjärde, men vilkas rötter har trängt djupt in i den sjätte principen, om den skall överleva de lägre grupperna (elementen). (Nu ska jag för att döda två flugor i en smäll även besvara Humes frågor samtidigt): Kom ihåg att det är vi själva som skapar vårt Devachan liksom vårt Avitchi, medan vi är här på jorden – och i synnerhet under de senare dagarna, eller till och med minuterna av vårt medvetna intellektuella liv. Den känsla som är kraftfullast hos oss i den avgörande stund, då det långa livets händelser passerar förbi som i en dröm och framträder i fullkomlig ordning under några få sekunder av klar vision – den känslan kommer att på ett avgörande sätt utforma vår lycksalighet eller dess motsats, själva livsprincipen i det som väntar oss. Vi har inte någon verklig tillvaro i denna framtid, endast i den närvarande momentana existensen vilken liksom alla andra effekter av övergående natur endast flyter förbi och i sin ordning försvinner. Den verkliga, fullständiga hågkomsten av våra liv blir möjlig först vid slutet av en mindre cykel; inte förr. De som i Kamaloka bibehåller ett visst minne ska inte glädjas däråt i dessa avgörande ögonblick. De som vet att de är döda i sina fysiska kroppar är antingen adepter eller trollkarlar; och dessa två slag av människor bildar undantag från den allmänna regeln. De har båda varit naturens medarbetare; de förra för gott och de senare för ont, antingen i naturens skapande eller i dess förstörande verksamhet; de är de enda som kunna kallas odödliga i den kabbalistiska och esoteriska meningen. Fullständig eller verklig odödlighet, vilket innebär en obegränsad medveten tillvaro, kan inte ha några avbrott eller uppehåll, inte någon hämning i fråga om Själv-medvetandet. Och även dessa goda människors skal, vilkas namn inte ska saknas i Livets stora Bok vid inträdet i det Stora Nirvana, även de ska återvinna sin hågkomst och något som liknar Självmedvetande, endast sedan den sjätte och sjunde principen, med väsensämnet av den femte, ingått i ett stadium av havandeskap, inte förut. Även ifråga om självmördare och sådana som rycks bort av bråd död, även i deras fall kräver medvetandet en viss tid för att etablera sin nya tyngdpunkt och – såsom Sir W. Hamilton skulle säga – uppnå verklig iakttagelseförmåga till skillnad från enbart känsla. Sålunda, då en människa dör, förlorar hennes själ' (femte princip) medvetandet, den förlorar allt minne av såväl inre som yttre ting. Vare sig hennes uppehåll i Kamaloka varar under några minuter, eller under timmar, dagar, månader eller år; vare sig hon dör en naturlig eller en brådstörtad död, vare sig denna träffar henne i ungdomen eller vid mogen ålder, och vare sig själen (jaget) varit god, ond eller indifferent, – så slocknar hennes medvetande lika hastigt som flamman lämnar veken då man blåser ut ljuset. Då livet dragit sig tillbaka från det sista atomen av hjärnmaterian, utsläcks människans iakttagande förmåga fullkomligt och hennes andliga förmåga av begrundande och vilja – kort sagt, alla dessa förmågor, som inte är inneboende i organisk materia, som inte tillhör eller kan förvärvas av den organiska materian – utslocknar för tillfället. Det kan då inträffa att hennes Mayavi-rupa framträder objektivt såsom ibland händer vid apparitioner efter döden: men såvida dessa inte är projicierade med verklig kunskap (vare sig latent eller potentiell) eller i följd av en intensiv önskan som skjuter som en blixt genom den döendes hjärna, så är dessa apparitioner helt enkelt automatiska. De är inte förorsakade av någon sympatetisk attraktion eller någon viljeakt, lika litet som reflexbilden av en människa som händelsevis passerar förbi en spegel.

... Såsom jag antecknat i marginalen av oktober tidskriften ”Theosophist”  har ordet ”odödlighet” en helt annan mening för initierade och ockultister. Vi använder detta ord, ”odödlighet”, endast i fråga om det enda Livet i dess universella omfattning och fullständiga eller Absoluta Abstraktion; därmed betecknande något som har varken början eller slut, inte heller något avbrott i sin kontinuitet. Kan uttrycket tillämpas på något annat? Säkerligen inte. Därför använde de forna kaldéerna sig  av vissa prefix till ordet ”odödlighet”, ett är det sällan använda grekiska ordet ”panaeonisk” odödlighet, dvs, något som börjar med vår sol universums manvantara och slutar med dess paralaya. Den varar under aeonen eller ”perioden”, pan  eller all-naturen.  Han är då odödlig i panaeonisk odödlighet, vars självmedvetande eller medvetande om sig själv, under vilken form det än kan vara, inte får något avbrott, inte ens för en minut, vid någon som helst punkt under hans Jagskaps period. Dessa perioder är flerfaldiga, var och en har sitt särskilda namn i kaldéernas, grekernas, egyptiernas och ariernas hemliga läror, vilka jag gärna, om de kunde återges i översättning – något som inte är möjligt längre eftersom den underliggande idén förblir obegriplig för västerländska tänkare – om jag skulle meddela er. För närvarande kan det vara tillräckligt för er att veta att en människa, ett Jag som ert eller mitt, fortlever från en Rund till en annan; låt oss till exempel säga, att jag börjar min odödlighet i den nuvarande fjärde Runden genom att ha blivit en fullfjädrad adept (vilket jag olyckligtvis inte är). Jag håller då med min vilja Dödens hand, och blir slutligen tvungen att underkasta mig densamma, så gör min kunskap om naturen det möjligt för mig att bibehålla mitt vetande och min förnimmelse av mitt Jag såsom ett objekt för mitt reflekterande medvetande; och sålunda undviker jag upplösning av principerna som vanligen äger rum efter genomsnittsmänniskans fysiska död; jag förblir såsom Koot Hoomi i mitt Jag under hela serien av födelser och liv, medan jag passerar igenom de sju världarna och Arupa-lokas, tills jag slutligen kommer till denna jord bland den femte rasens människor som hör till denna Runds livsvåg. Jag skulle då ha varit – i sådant fall – ”odödlig” under en (för er) ofattligt lång period omfattande flera miljarder år. Men är ”jag” verkligen odödlig på grund av all detta? Såvida jag inte fortsätter samma ansträngningar som jag nu gör att tillförsäkra mig själv en sådan permission från naturens lag, så skall Koot Hoomi försvinna eller möjligen blir en Smith eller en oskyldig Babu, då hans fritid är till ända. Det finns människor som blir sådana mäktiga varelser. Det finns män bland oss som kan bli odödliga under de återstående Runderna och sedan inta sina givna platser; bland de högsta Chohanerna, de Planetära medvetna Jag-Andarna. Monaden går naturligtvis aldrig förlorad vad som än händer.
 

 

till Mahatmabreven del 9

_________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23