Rötterna till Ritualismen inom Kyrkan och Frimureriet av Helena Blavatsky

TEOSOFERNA anklagas ganska ofta, och enligt vårt tycke orättvist för trolöshet och till och med för ateism. Detta är ett mycket grovt misstag, särskilt vad det gäller den senare beskyllningen.

Inom ett stort samfund, sammansatt av så många raser och nationaliteter, i en association, där var man och kvinna äger full frihet att tro vad han eller hon vill och att följa eller icke följa – alltefter behag – den religion, inom vilken de blivit födda och uppfostrade, där finns ytterst lite utrymme kvar för ateismen. Vad ”trolöshet” beträffar, så är detta ett oriktigt namn och en vanföreställning. För att visa orimligheten av denna beskyllning, behöver vi endast be våra belackare att visa för oss den person i hela den vida, civiliserade världen, som inte betraktas såsom en ”otrogen” av någon annan person, tillhörande en annan trosbekännelse. Antingen man rör sig inom högt respektabla ortodoxa kretsar eller inom ett så kallat heterodoxt ”samfund”, så är förhållandet det samma. Det är en ömsesidig anklagelse, tyst, om inte öppet uttalad; det är en slags ömsesidig mental lek som kan liknas vid en fjäderboll och ett racket som man under artig tystnad slungar i huvudet på varandra. I själva verket kan sålunda epitetet ”otrogen” inte tillämpas mera på en teosof än på en icke-teosof; medan det å andra sidan inte ges någon levande mänsklig varelse, som inte är en otrogen enligt en eller annan sekterists mening. Vad beskyllningen för ateism beträffar, är detta en annan fråga.

Först av allt – vad är ateism? Är det tvivel på eller förnekelse av tillvaron av en Gud eller gudar, eller helt enkelt en vägran att erkänna en personlig gudom enligt den något djärva definition, som getts åt detta ord av R Hall, som förklarar ateismen vara ”ett grymt system”, medan det ”inte lämnar någonting ovan (?) oss, som kan uppväcka vördnad, ej heller omkring oss, som kan uppväcka kärlek” (!). I förra fallet skulle de flesta av våra medlemmar – hela skaror i Indien, Burma och annorstädes – vilja protestera, emedan de tror på gudar och övernaturliga väsen och hyser stor vördnad för några bland dem. Ej heller skall ett antal av Västerlandets teosofer underlåta att bekänna sin tro på andar, vare sig sådana som finns i rymden eller Planetandar, avlidnas andar eller änglar. Många av oss antar tillvaron av höga och låga Intelligenser och av Existenser, lika höga som någon ”personlig” Gud. Detta är ingen ockult hemlighet. Vi upprepar åter vad vi bekänt i novemberhäftet av LUCIFER.[*] De flesta bland oss tror på det Andliga Jagets fortvaro, på Planetandar och Nirmanakayor, dessa stora adepter från förflutna tidsåldrar, vilka avsagt sig sin rätt till Nirvana och förblir inom våra tillvarelsesfärer, inte såsom ”andar”, utan såsom fullständiga, andliga mänskliga Existenser. Med undantag av det kroppsliga, synliga höljet, som de lämnat bakom sig, förblir de sådana de varit, i avsikt att hjälpa den arma mänskligheten så långt de kan det utan att bryta mot den karmiska lagen. Detta är i sanning den ”Stora Försakelsen”; en ständig, medveten självförsakelse genom eoner och cykler ända till den dag, då den blinda mänsklighetens ögon skall öppnas och alla, i stället för de få, kommer att skåda den universella sanningen. Dessa Existenser skulle mycket väl kunna betraktas såsom Gud eller gudar – om de bara kunde tillåta elden i våra hjärtan, med tanke på detta det renaste av alla offer, att uppflamma till dyrkan, eller att det ringaste altare upprestes till deras ära. Men de tillåter det inte. I sanning – ”det hemliga hjärtat är den rena Hängivenhetens (enda) tempel”, och i detta fall skulle allt annat vara föga bättre än världsligt skrytsamt uppträdande.

______________________

[*] Artikeln Är teosofin en religion? Övers. anm.

Beträffande andra osynliga Existenser så står somliga ännu högre och andra vida lägre på den gudomliga utvecklingens skala. Till de senare har vi ingenting att säga; och de förra har ingenting att säga oss: för vi är så gott som icke-existerande för dem. Det homogena kan inte ha någon vetskap om det heterogena; och om vi inte lär oss att kasta av vårt dödliga skal och meddelar oss med dem såsom ”ande till ande”, kan vi knappast hoppas på någon kunskap om deras verkliga natur. Vidare fasthåller varje sann teosof, att varje dödlig människas gudomliga HÖGRE SJÄLV är av samma väsen som dessa ”gudars”. Då dessutom det inkarnerade JAGET är begåvat med en fri vilja – har det sålunda större ansvarighet än de – så betraktar vi detta såsom långt högre, om inte gudomligare, än någon andlig INTELLIGENS, som ännu avvaktar sin inkarnation. Ur filosofisk synpunkt är skälet härtill tydligt, och varje metafysiker av den Österländska skolan skall förstå det. Det inkarnerande JAGET har ”tillfällen”, som inte existerar för ett rent gudomligt väsen utan förbindelse med materien; det senare har ingen personlig förtjänst, varemot det förra är på sin väg till slutlig fullkomning i och genom tillvarons, smärtans och lidandets prövningar. Karmas skugga faller inte på det som är gudomligt och oblandat och så olikt oss, att inget samband kan äga rum mellan de båda. Vad slutligen dessa gudomligheter angår, vilka i hinduernas exoteriska Panteon betraktas såsom ändliga och därför faller under karmas inflytande, så skulle aldrig en sann filosof vilja dyrka dem; de är tecken och symboler.

Skall vi då betraktas som ateister endast därför, att vi, på samma gång som vi tror på Andliga Härskaror – dessa väsen, vilka i sin sammanfattning råkat bli dyrkade såsom en personlig Gud – absolut förnekar dem såsom representanter för det ENDA okända; och därför att vi påstår, att den eviga Principen, ALLT I ALLA eller det Absoluta Stora Hela, inte kan uttryckas med inskränkta ord eller symboliseras genom någonting som är betingat eller bestämt av kvalifikativa attributer? Skall vi dessutom låta beskyllningen för avguderi passera utan protest – helst när den slungas emot oss av romerska katoliker? Dessa katoliker, vilkas religion är lika hednisk som deras, vilka dyrkar solen och elementen; vilkas troslära var iordningställd åt dem, klappad och klar, sekler före år 1 av den kristna tidräkningen; och vilkas dogmer och ceremonier är desamma som varje avgudadyrkande nations – om någon sådan nation ännu existerar i denna anda någonstans på jorden i våra dagar. Över hela jordens yta från nord- till sydpolen, från nordlandens frusna havsvikar till syd-Indiens förtorkade slätter, från Centralamerika till Grekland och Kaldéen, har man dyrkat Solelden som en symbol för den Gudomliga Skaparkraften, Livet och Kärleken. Solens (det manliga elementets) förening med Jorden och Vattnet (materien, det kvinnliga elementet) firades i alla tempel över hela världen. Om hedningarna hade en åminnelsefest över denna förening – som de firade nio månader före Vintersolståndet, och då Isis sades ha blivit havande – så firas den också av de romersk-katolska kristna. Den stora och heliga Bebådelsedagen, då jungfru Maria ”fann nåd inför (sin) Gud” och blev havande med ”den Högstes Son”, högtidlighålls av de kristna nio månader före jul. Härav dyrkan av Elden med ljus och lampor i kyrkorna. Varför? Därför att Vulcanus, Eldens gud, äktade Venus, Havets dotter; att den heliga elden vaktades av Magerna i Österlandet och av de vestaliska jungfrurna i Västerlandet. Solen var ”Fadren”, naturen den eviga Jungfru-Modren: Osiris och Isis, Ande-Materia, den senare dyrkad under vart och ett av hennes trenne tillstånd både av hedningarna och kristna. Härav bilderna av Jungfrun i den blå, stjärnbeströdda dräkten – vars bilder förekommer till och med i Japan – stående på halvmånen såsom en symbol för den kvinnliga naturen (i hennes tre element Luft, Vatten och Jord); Elden eller den manliga Solen, befruktande henne årligen med sina lysande strålar (den Helige Andes ”kluvna tungor såsom av eld”).

I Kalevala, finnarnas äldsta episka poem från den förkristna tiden – där det inte råder något tvivel hos de lärda – läser vi om Finlands gudar – luftens och vattnets, eldens och skogens, himlens och jordens gudar. Läsaren kan där i sången om ”Nordanlandens Jungfru-Moder, Mariatta”, [*] finna hela legenden om Jungfru Maria:

”Mariatta, vackra tärnan,
Levde länge uti kyskhet,
Bibehöll beständig oskuld.”

______________________

[*] Kalevala. Efter andra originalupplagan översatt av K Collan. Helsingfors, 1864. Sång 50, 1-430. Övers anm. [se även Kalevala Finlands nationalepos Online. Övers. anm.]

Ukko, den store Anden, vars hemvist är i Jumala, skyn eller Himlen, utväljer Jungfru Mariatta till sitt redskap för att genom henne inkarnera i en Gudamänniska. Hon varder havande genom att plocka och äta ett rött bär, ”ett lingon”, (marja) varefter hon, förskjuten av sina föräldrar, framföder en ”odödlig Son i den tagelpryddes krubba.” Så försvinner det ”Heliga Barnet”, och Mariatta går att söka det. Hon frågar en stjärna, ”Nordanlandens goda stjärna”, var hennes ”helige gosse” ligger gömd, men stjärnan svarar henne sinnrikt:

”Visste jag det, sad' jag ej det;
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
På det kulna fästet glimma,
På den mörka himlen tindra.”

Och jungfrun får ingen upplysning av stjärnan. Ej heller vill ”den gyllne månen” hjälpa henne, ty Mariattas barn har skapat även henne och lämnat henne i den vida rymden:

”Att i dessa svåra tider
Ensam under natten vaka,
Dagarna igenom sova.”

Det är först den ”Silverglänsande Solen” som fattar medlidande för Jungfru-Modern och säger:

”Väl jag känner till din gosse;
Det är han som mig har skapat
För att under sköna dagar
Jag i gyllne prakt må lysa,
Stråla i min silverklädnad.

Väl jag vet var gossen finnes,
Var den lille är, den arme;
Där är nu din lille gosse,

Där ditt kära, gyllne äpple:
I ett kärr han står till midjan,
Upp till armarna i sandmon.”

Hon tager nu hem det heliga barnet, och medan han av modern kallas ”Blomstret”.

”Nämns han Sorgens Son av andra.”

Är nu detta en efterkristen legend? Ingalunda; ty, såsom sagt, den är väsentligen hednisk till sitt ursprung och erkänd såsom förkristen. Med sådana fakta inom litteraturen i våra händer borde vi vara befriade från dessa eviga beskyllningar för avguderi, ateism, otro och hedendom. Benämningen avguderi [idolatri bilddyrkan] är dessutom av kristet ursprung. Den begagnades av de äldsta nasarenerna under de första två och ett halvt århundrade av vår tidräkning emot de nationer, vilka använde sig av tempel och kyrkor, statyer och bilder, emedan de själva, de äldsta kristna, varken hade tempel, statyer eller bilder, allt saker som de avskydde. Därför passar benämningen ”avgudadyrkare” långt bättre in på våra anklagare än på oss, såsom denna artikel skall visa. Med sina Madonnor vid varje korsväg och sina tusentals bildstoder, från Kristusbilder och Änglar under varje form ända ned till Påvar och Helgon, är det en tämligen farlig sak för en katolik att anklaga en hindu eller buddhist för avguderi. Det är detta vi nu skall försöka att bevisa.

II.

Låt oss börja med ursprunget till ordet Gud. Vad är den verkliga, ursprungliga betydelsen av detta uttryck? Dess betydelser och språkliga härledningar är lika många som de är olika. Enligt en härledning kommer ordet från den gamla persiska och mystiska termen goda, som betyder ”sig självt”, eller någonting självemanerande från den absoluta Principen. [Urgrunden] Rotordet var godan – och därav Wodan, Woden och Oden, emedan den Orientaliska roten blivit lämnad nästan oförändrad av de germanska folken. Sålunda bildades därav det tyska gott [svenska ”gud”], från vilket såväl det tyska adjektivet gut, ”god”, som även ordet götz, ”avgud”, härleddes. De forngrekiska orden Zeus och Theos ledde till det latinska Deus. Denna goda, emanationen, är inte och kan inte vara identisk med det, ur vilket den utstrålar, och är därför blott en periodisk, ändlig manifestation. Den gamle Aratos, vilken skrev: ”fulla av Zeus är alla människans gator och torg, fulla av Honom är havet och hamnarna”, inskränkte inte sin högsta gudom till en sådan tillfällig återspegling på vårt jordiska plan som Zeus, eller ens hans förebild Dyaus, utan menade förvisso därmed den universella, allestädes närvarande Principen. Innan den strålande guden Dyaus (skyn) tilldrog sig människornas uppmärksamhet, fanns det vediska Tad (”Det”), som för den Invigde och filosofen inte ägde något bestämt namn, men var det absoluta Mörkret som utgör underlaget för varje manifesterad utstrålning. Lika litet som den mytiska Jupiter – den senare återspeglingen av Zeus – kunde Sûrya, Solen, den första manifestationen i Mayas värld och Son av Dyaus, undgå att av de okunniga kallas ”Fader”. Sålunda blev Solen ganska snart likbetydande och ett med Dyaus; för somliga ”Sonen”, för andra ”Fadern” i den strålande skyn. Men Dyaus-Pitar, Fadren i Sonen och Sonen i Fadern, visar förvisso hans ändliga ursprung eftersom Jorden blivit honom tillagd såsom maka. Det var under den metafysiska filosofins djupa förfall, som Dyâvâ-prithivi, ”Himmel och Jord” började framställas såsom de universella kosmiska föräldrarna, inte blott för människorna utan också för gudarna. Från att vara ett abstrakt och poetiskt begrepp sjönk den ideala orsaken ned till ett krasst konkret begrepp. Dyaus, skyn, blev ganska snart Dyaus, Himmelen, ”Faderns” boning, och slutligen denne Fader själv. Sedan nu Solen blivit gjord till symbol för den senare, erhöll han titeln Dina-kara, ”dagens skapare”, Bhaskara, ”ljusets skapare” samt slutligen sin Sons Fader och tvärtom. Från denna stund var Ritualismens och de antropomorfa kulternas välde etablerat, ett välde som degraderat hela världen och bibehållit sin överhöghet ända till vår innevarande civiliserade tidsålder.

Sådant är det gemensamma ursprunget. Vi behöver nu endast jämföra de båda gudomligheterna – hedningarnas gud och judarnas gud – med varandra på grund av deras eget uppenbarade ORD; och döma dem efter de egenskaper de själva uppgivit sig äga, och intuitivt avgöra, vilkendera som kommer närmast det högsta idealet. Vi citerar här överste Ingersolls parallell mellan Jehovah och Brahmâ. Den förre talar till judarna ”ur Sinais åska och ljungeldar”:

”'Du skall inga andra gudar hava jämte mig.... Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig.' Jämför detta med de ord som hinduen lagt i Brahmâs mun: 'Jag är densamme för alla människor. De som ärligen tjäna andra gudar, dyrka ofrivilligt mig. Alla dyrka de mig och jag belönar dem alla.' Jämför dessa båda ställen. Det förstnämnda liknar en fängelsehåla, varest kräla tingestar, som alstrats ur avundens dy; det andra är storslaget som det med solar beströdda himlavalvet.” [*]

______________________

[*] Se Fria tankar, föredrag och avhandlingar av Robert Ingersoll. Översättning av Edvard Fredin. Stockholm, 1884, s 14. Övers anm.

Den ”förstnämnde” är den gud som hemsökte Calvins fantasi, då han till sin lära om predestinationen fogade den om ett helvete, täckt med huvudskålar av odöpta spädbarn. Med hänsyn till de föreställningar de innebär är våra kyrkors trosbekännelser och dogmer långt mera hädiska än de omtöcknade hedningarnas. Brahmâs ”kärleksaffärer” under form av en råbock med sin egen dotter såsom en hind, eller Jupiters med Leda under form av en svan, är storslagna allegorier. De har aldrig utgivits för att vara en uppenbarelse, utan är kända såsom alster av Hesiodos' och andra mytologers fantasi. Kan vi säga detsamma om guds obefläckade döttrar inom den katolska kyrkan – Anna och Maria? Blott en halvdragen viskning om att även de evangeliska berättelserna är allegorier, ty de skulle vara ytterligt gudlösa, om de fattades efter bokstaven, innebär för en född kristen höjden av hädelse!

I sanning, de må rentvätta och förkläda Abrahams och Isaks gud så mycket de behagar, de skall aldrig kunna motsäga Marcions påstående, att Hatets gud inte kan vara samma som ”Jesu Fader”. Kätteri eller inte, men kyrkornas ”Fader i himmelen” har alltjämt förblivit en hybrid varelse, en blandning av den hedniska menighetens Jupiter och Moses svartsjuke Gud, exoteriskt sett – SOLEN, vars hemvist är i himmelen eller skyn, esoteriskt fattat. Ger inte han (solen) upphov åt LJUSET, ”som lyser i Mörkret”, och åt dagen, den klara Dyaus, Sonen, och är inte han den ALLRA HÖGSTE – Deus Caelum? Och är inte Terra, ”Jorden”, den alltid obefläckade och alltid fruktsamma Jungfrun, vilken, befruktad genom sin ”Herres” brinnande omfamningar – de livgivande Solstrålarna – blir inom denna jordiska sfär modern till allt som lever och andas vid hennes vida barm? Härav heligheten av hennes produkter – brödet och vinet – inom Ritualismen. Härav också de gamles messis, det stora offret till skördens gudinna (Ceres Eleusina, återigen Jorden): messis för de invigda, missa för de profana, [1] nu förvandlad till den kristna mässan eller liturgin. Det gamla offret av Jordens frukter åt Solen, Deus Aitissimus, ”den Allrahögste”, symbolen för Frimurarnas G.A.O.T.U. [Great Architect of the Universe] ända till denna dag, blev grundvalen för den viktigaste ritualen hos den nya religionens ceremonier. Samma dyrkan, som ägnades Osiris-Isis (Solen och Jorden), [**] babyloniernas Bel och den korsformade Astarte; skandinavernas Oden eller Tor och Freja; kelternas Belen och Virgo Paritura; grekernas Apollon och Magna Mater, upptogs i verkligheten av de kristna, eftersom alla dessa par, vilka ägde samma betydelse, förvandlades till Herren Gud eller den Helige Ande, som nedsteg i Jungfru Maria.

______________________

[1] Av pro, ”framför” och fanum, ”templet”; de icke-invigda, som stod framför helgedomen utan att våga inträda däri. (Se Ragons verk.)

[2] Jorden och månen, dess upphov, är likbetydande. Således var alla mångudinnorna även representativa symboler för jorden. – Se Den Hemliga Läran, Symbolik.

Deus Sol eller Solus, Fadern, gjordes likabetydande med Sonen: ”Fadern” i sin middagsglans blev ”Sonen” vid Soluppgången, då man sade att han ”föddes”. Denna tanke erhöll sin fulla apoteos årligen den 25 december under Vintersolståndet, då solen – härav alla nationers solgudar – ”föddes”. Natalis solis invicte. Och den återuppstående solens ”förelöpare” växer och varder stark ända till Vårdagsjämningen, då guden Sol begynner sitt årliga lopp under Vädurens eller Lammets tecken, i månadens första månvecka. Den 1 mars högtidlighölls över hela det hedniska Grekland, när dess neomenia var helgad åt Diana. De kristna folken firar sin påskhögtid av samma skäl på första söndagen efter fullmånen vid Vårdagjämningen. Jämte hedningarnas fester efterapade kristendomen även deras prästers och Hierofanters kanoniska regler. Vill man förneka detta? I sin ”Levnadsteckning över Konstantin” bekänner Eusebius – och säger sålunda kanske den enda sanning han någonsin uttalat i hela sitt liv – att ”i avsikt att göra kristendomen mera tilldragande för hedningarna, adopterade prästerna (Kristi präster) de yttre klädesplagg och prydnader, som begagnades inom den hedniska kulten”. Han kunde ha tillagt även ”deras ritualer” och dogmer.

III.

Det framgår av historien – hur otillförlitlig den än må vara – och bestyrks av en mängd fakta, bevarade av gamla skriftställare, att den Kyrkliga Ritualismen och Frimureriet har framsprungit ur samma källa och att de har utvecklats hand i hand. Men eftersom Frimureriet, trots sina villfarelser och senare tiders tillägg, stod långt närmare sanningen än kyrkan, började denna ganska snart sina förföljelser mot Frimureriet. Detta var till sitt ursprung helt enkelt arkaisk Gnosticism eller tidig esoterisk kristendom; den Kyrkliga Ritualismen var och är helt enkelt omstöpt – vi kan inte säga reformerad – exoterisk hedendom. Läs de arbeten, som är skrivna av Ragon, en Frimurare, som glömt mera än de nuvarande frimurarna vet den dag som är. Studera och sammanställ de tillfälliga men talrika uppgifterna hos grekiska och latinska skriftställare, av vilka många var invigda, djupt lärda Neofyter och deltagare i Mysterierna. Läs slutligen kyrkofädernas utstuderat giftiga smädelser mot gnostikerna, Mysterierna och deras Invigda – och ni skall till sist nysta upp sanningen. Det var några hedniska filosofer, vilka, drivna av dagens politiska händelser samt jagade och förföljda av de fanatiska biskoparna inom den första kristenheten – ännu i saknad av såväl en fastställd ritual som dogmer och kyrka – det var dessa hedningar som grundlade kyrkan. Dessa hedniska filosofer kombinerade på ett sinnrikt sätt Visdomsreligionens sanningar med de exoteriska påhitt som den okunniga allmänheten skattade så högt, och lade därmed grunden till både de ritualistiska kyrkorna och det moderna Frimureriets Loger. Detta senare faktum bevisas av Ragon i sin ANTE-OMNIAE genom att jämföra den nyare liturgin med de gamla Mysterierna och genom att beskriva de äldre Frimurarritualerna; om det förra kan man övertyga sig genom att på samma sätt jämföra kyrkans kanoniska föreskrifter, de heliga kärlen och de religiösa högtiderna inom såväl den romerska kyrkan som andra kyrkor, med dem hos de hedniska folken. Men kyrkorna och Frimureriet har sedan de dagar, då de båda var ett, avlägsnat sig vida från varandra i olika riktningar. Om någon frågar hur en profan kan veta detta, svarar vi att Frimureriet, såväl det gamla som det moderna, utgör ett obligatoriskt studium för varje österländsk ockultist.

Frimureriet gör, bortsett från sina många attiraljer och i nyare tider införda innovationer (särskilt den bibliska andan inom detsamma), mycket gott såväl i moraliskt som i fysiskt hänseende – eller gjorde det åtminstone för knappt tio år sedan.[detta skrevs 1889] [3] Det var då en sann ecclesia i betydelsen broderlig enhet och ömsesidig hjälp, den enda religion i världen om man härleder denna term från ordet religare, ”att sammanbinda”, eftersom det utan hänsyn till ras eller trosbekännelse gjorde alla sina medlemmar till ”bröder”. Huruvida Frimureriet med de oerhörda rikedomar som står till dess förfogande inte skulle kunna uträtta långt mera än det för närvarande gör, är en fråga som inte angår oss. Vi ser inget uppenbart ont i denna institution, och ingen utom romerska kyrkan har ännu någonsin sökt visa att den gjort någon skada. Kan man säga detsamma om den kyrkliga kristendomen? Låt den kyrkliga och profana historien besvara frågan. För att ta ett exempel – den har delat hela mänskligheten i Kains och Abels vederlikar; den har slaktat miljoner i sin Guds namn – Härskarornas Herre i sanning, den grymme Jehovah Sabbaoth – och i stället för att ge en impuls åt civilisationen, något dess bekännare gärna skryter med – har den hållit henne tillbaka under hela den långa, mörka medeltiden. Det var först under vetenskapens obevekliga anfall och ansatt av upproriska sinnen, de sökte frigöra sig, som den började förlora terräng och inte längre kunde hålla upplysningen tillbaka. Men har den då inte, såsom man påstår, mildrat ”Hedendomens barbariska anda”? Vi svarar ett bestämt nej. När den kyrkliga kristendomen med sitt odium teologicum inte längre kunde hejda mänsklighetens framsteg, ingöt hon sin giftiga anda av intolerans, hänsynslös själviskhet, girighet och grymhet i den nyare civilisationen under skenhelighetens och den kristliga ödmjukhetens mask. När var väl de hedniska Caesarerna mera blodtörstiga eller mera kallblodiga i sin grymhet, än de nutida potentaterna med sina arméer är i detta nu? När svalt proletariatets miljoner av elände så som de nu gör? När har mänskligheten utgjutit flera tårar och varit underkastad större lidanden än för närvarande?

______________________

[3] Alltsedan Frimureriets uppkomst är splittringen mellan de brittiska och amerikanska Frimurarna och den franska logen ”Le grand Orient des Fils de la Veuve”, den första som någonsin inträffat. Det ser sannerligen ut som om det av dessa båda avdelningar inom frimureriet skulle bli en Protestantisk och en Romersk-katolsk Frimurarekyrka, åtminstone vad ritualism och broderskärlek beträffar.

Ja, det fanns en tid, då Kyrkan och Frimureriet var ett. Dessa var under århundraden av djupgående andlig reaktion, en tänkandets övergångsperiod, tryckande som en mardröm, ett tidsskede av kamp och strid. När sålunda skapelsen av nya ideal hade lett till ett skenbart nedrivande av de gamla templen och förstörandet av gamla avgudar, slutade man i verkligheten med att återuppbygga dessa tempel av det gamla materialet och att återuppresa de gamla avgudarna under nya namn. Det inträdde en allmän omrangering och rentvättning – men endast på ytan. Historien kommer aldrig att säga oss – men traditionen och en insiktsfull forskning kan göra det – hur många halv-Hierofanter och till och med höga Invigda, som tvingades att bli överlöpare för att säkerställa fortlevandet av Invigningens hemligheter. Man tillskriver Praetextatus, prokonsul i Achaja i fjärde århundradet av vår tidräkning, följande yttrande: ”Att beröva grekerna de heliga mysterierna, vilka sammanlänka hela mänskligheten, var liktydigt med att beröva dem deras liv”. De Invigda tog måhända vinken i akt och handlade därefter, då de nolens volens anslöt sig med eller mot sin vilja till anhängarna av den nya tron, som blev allt mer dominerande. En del helleniserade judiska gnostiker gjorde detsamma; och sålunda kom mer än en ”Clemens Alexandrinus” – en omvänd till skenet, men ivrig nyplatoniker och samma hedniska filosof som förut i hjärtat – att bli lärare för okunniga kristna biskopar. Korteligen – den omvände sammanblandade ovilligt de båda yttre mytologierna, den gamla och den nya, och medan han gav massorna blandningen, behöll han de heliga sanningarna för sig själv.

Vad för slags kristna de skapade kan man sluta sig till av nyplatonikern Synesios' exempel. Vilken lärd man är okunnig om eller skulle vilja anta sig förneka den faktiska omständigheten, att denne favoritlärjunge och hängivne vän till Hypatia – den jungfruliga filosofen, martyren och offret för den skändlige Kyrillos av Alexandria – inte ens var döpt, då han först av Egyptens biskopar erbjöds den ptolemaiska biskopsstolen? Varje historieforskare vet att hans omvändelse var så ytlig, att då han slutligen döptes efter att ha antagit det erbjudna ämbetet, så skedde detta först sedan man gått med på hans villkor och garanterat hans kommande privilegier. Huvudklausulen var ganska märklig. Det var ett villkor sine qua non, att han, den nye biskopen, skulle slippa bekänna de (kristna) läror som han inte trodde på! Fastän, döpt och vigd till de tre graderna av diakon, präst och biskop, skilde han sig därför inte från sin hustru och övergav aldrig sin platonska filosofi. Han avstod inte ens från jaktens nöjen, som var strängt förbjudna för andra biskopar. Detta inträffade så sent som i femte århundradet.

Sådana förhandlingar mellan invigda filosofer och den reformerade judendomens okunniga präster var ganska vanliga dåförtiden. De förra sökte rädda sina ”mysterielöften” och sin personliga värdighet, och för att göra detta måste de ta sin tillflykt till en högst beklaglig kompromiss med äregirigheten, okunnigheten och folkfanatismens stigande flodvåg. De trodde på den Gudomliga Enheten, den ENDE eller Solus, obetingad och ovetbar; och dock samtyckte de till att ägna offentlig hyllning och dyrkan åt Sol, Solen som rörde sig bland sina tolv apostlar, zodiakens 12 tecken, alias Jakobs 12 Söner. Mängden förblev okunnig om den förra och dyrkade de senare, och i och med dem sina gamla, av ålder vördade gudar. Att från solen, månen och andra kosmiska gudomligheter överflytta denna dyrkan på Troner, Ärkeänglar, Väldigheter och Helgon, var en lätt sak, så mycket mera som sagda sideriska högheter upptagits i den nya kristna kanon under sina gamla namn nästan oförändrade. Medan sålunda under Mässan den ”Store Utvalde” med dämpad röst upprepade sin absoluta tro på den ”outgrundlige Verkmästarens” Höga Universella Enhet och med högtidlig, hög stämma uttalade det ”Heliga Ordet” (nu ersatt med Frimurarnas ”svagt uttalade Ord”), fortsatte hans assistent att sjunga hela Litanian av namnen på dessa lägre siderala väsen, som massorna tilläts att dyrka. I sanning, för en profan katekumen, som endast några månader eller veckor förut hade uppsänt böner inför Tjuren Apis och den helige Cynocephalus, den heliga ibis och den hökhövdade Osiris, måste övergången till S:t Johannes' örn [4] och den heliga Duvan (döpelsevittnet, som svävade över Guds lamm) ha synts såsom en högst naturlig utveckling och ordningsföljd av hans egen nationella, heliga zoologi, den han blivit lärd att dyrka ända från den dag han föddes.

______________________

[4] Det är en villfarelse att säga, att Johannes, evangelisten, blev Frimureriets skyddspatron först efter det 16:de århundradet, och det innebär ett dubbelt misstag. Mellan Johannes ”den gudomlige”, ”siaren”, Uppenbarelsebokens författare och Evangelisten Johannes, vilken nu framställes i sällskap med örnen, ligger en stor skillnad, eftersom denne senare Johannes jämte det fjärde evangeliet är en skapelse av Irenaeus. Båda var följden av den oenighet, som rådde mellan biskopen av Lyon och Gnostikerna, och ingen kommer någonsin säga oss det verkliga namnet på författaren till detta det mest storslagna bland Evangelierna. Men vad vi vet är detta, att Örnen lagligen tillhör den Johannes, som författat Apokalypsen (Uppenbarelseboken), vilken ursprungligen skrevs flera århundraden f Kr, och att den omarbetades innan den erhöll kanonisk sanktion. Denne Johannes eller Oannes var den erkände skyddspatronen för alla de egyptiska och grekiska gnostikerna (vilka var de första byggmästarna eller Murarna av ”Salomos Tempel”, liksom ännu tidigare av pyramiderna) från tidens begynnelse. Örnen var hans attribut, den mest arkaiska av symboler – egypternas Ah, Zeus' fågel och helgad åt solen av alla forntida folk. Även de Invigda Kabbalisterna bland judarna adopterade den såsom ”symbolen för Sefirah Tiph-e-reth, den andliga Æther eller luften”, säger mr Meyers ”Qabbalah”. Hos druiderna var örnen symbol av den Högsta Gudomen och han utgjorde vidare en del av kerubsymbolen. Adopterad av de förkristna Gnostikerna kunde han i Egypten ses vid foten av tau långt innan han inom den rosenkreutziska graden placerades vid foten av det kristna korset. I första rummet Solens fågel, står Örnen med nödvändighet förbunden med varje solgud och är en symbol för varje siare som skådar in i astralljuset och ser i detta skuggorna av det Förflutna, Närvarande och Tillkommande med samma lätthet som Örnen kan se på Solen.

IV.

Sålunda kan det uppvisas, att både det nyare Frimureriet och den Kyrkliga ritualismen i rätt nedstigande led härstammar från invigda gnostiker, nyplatoniker och Hierofanter, som avfallit från de Hedniska Mysterierna, vars hemligheter de förlorat, men som inte dess mindre blivit bevarade av dem som inte velat ingå på någon kompromiss. Om både Kyrkan och Frimurarna är villiga att glömma sitt verkliga ursprung, är dock teosoferna inte hågade att göra det. De upprepar: Frimureriet och de tre kristna huvudreligionerna är alla arvegods. Det förras ”ceremonier och lösen” och de senares böner, dogmer och religiösa bruk är omklädda kopior av ren hedendom (kopierade och lånade lika flitigt av judarna) som av nyplatonsk teosofi. Ja även de ord, som för närvarande används som ”lösen” av de bibliska Frimurarna och som står i förbindelse med ”Juda stam”, ”Tubal-Kain” och andra från det gamla testamentets zodiak-dignitärer, är de judiska falska namnen på den hedniska massans gudar, inte på dem som förkunnades av Hierogrammatisterna, tolkarna av de sanna mysterierna. Det följande bevisar detta till fullo. De goda Frimurarbröderna skulle svårligen kunna förneka, att de till namnet är solicoles, dyrkare av solen på himlen, i vilken den lärde Ragon såg en så lysande symbol av G.A.O.T.U. – vilket han också förvisso är. Den enda svårighet han hade var att bevisa – något som ingen kan – att sagda G:A.O.T.U. verkligen var de höga Epopters Solus och inte snarare den lilla utanför stående hopens, de Pro-fanas Sol. Då hemligheten med elden i SOLUS, vars ande utstrålar i den ”flammande stjärnan”, är en Hermetisk hemlighet, vilken, så vida inte en Frimurare studerar den sanna teosofin, är honom förborgad för alltid. Han förstår inte längre ens Tshuddis små obetänksamma uppdaganden. Ända till denna dag håller både Frimurare och kristna Sabbaten helig och kallar den ”Herrens” dag; dock vet de alltför väl, att både de engelska och germanska protestanternas Sunday, söndag och Sonntag betyder soldagen eller solens dag såsom den gjorde för 2 000 år tillbaka.

Och ni, Högvördiga och goda Fäder, Präster och Biskopar, som så kärleksfullt kallar teosofin ”avguderi” och dömer dess anhängare både offentligt och enskilt till evigt fördärv – kan ni berömma er av att äga en enda rit, ett enda klädesplagg eller heligt kärl i era kyrkor eller tempel, som ni inte fått från hedendomen? Nej, ett sådant påstående vore farligt gentemot inte blott historien utan också ert eget prästerliga skrås bekännelser.

Låt oss göra en rekapitulation, om än bara för att rättfärdiga våra påståenden.

”De romerska offerprästerna måste bikta sig, innan de offrade”, skriver du Choul. Jupiters präster bar en hög, fyrkantig svart mössa, huvudbonaden för Flamines (jämför med de nutida armeniska och grekiska prästerna). Den romersk-katolska prästens svarta sutan är Mithras-prästernas löst åtsittande mantel, hierocoraken, så kallad på grund av sin korpsvarta färg (corax, korp). Babyloniens prästkonung bar en gyllene sigillring och slippers som de besegrade potentaterna fick kyssa, en vit mantel och en tiara av guld, från vilken två små juvelbelagda band hängde ned. Påvarna bär både sigillring och slippers för samma bruk, en vit sidenmantel med en bård av gyllene stjärnor och en tiara med två vidhäftande små juvelprydda band osv. Den vita mässskjortan av linne (alba vestis) är Isis-prästernas klädnad; Anubis' präster hade sina hjässor rakade (Juvenalis), därav tonsuren. Den kristne ”paterns” mässhake är en kopia av de feniciska offerprästernas överklädnad, ett plagg kallat calasiris, som knöts kring halsen och räckte dem ned till hälarna. Stolan har våra präster fått från den kvinnodräkt, som bars av Galli, de maskulina – tempel-bajadärerna, vilka gjorde samma tjänst som de judiska Kadashim (se 2 Kon 23:7 för det rätta ordet); sitt renhetsbälte (?) från judarnas ephod eller livgördel och Isiac-snöret, ty Isis' präster hade avlagt kyskhetslöfte. (Se Ragon för detaljer.)

De gamla hedningarna använde heligt vatten eller vig-vatten för att rena städer, åkerfält, tempel och människor, och samma sak görs nuförtiden i romersk-katolska länder. Vid dörren till varje tempel stod dopfuntar fulla med vigvatten som kallades favisses eller aquaminaria. Före offrandet doppade översteprästen eller curion (varav det franska curé) en lagerkvist i vigvattnet och bestänkte därmed den fromma församlingen, och det som då kallades lustrica eller aspergilium kallas nu vigvattenskvast (eller goupillon på franska). Denna senare var hos Mithras prästinnor symbolen för den universella lingamen. Under Mysterierna doppades den i vigd mjölk, varmed de trogna bestänktes. Den utgjorde sinnebilden för den universella fruktsamheten; härav bruket av heligt vatten inom kristendomen, en rit av falliskt ursprung. Mer än så, den tanke, som ligger till grund för detsamma, är rent ockult och hör till den ceremoniella magin. Reningar utfördes med eld, svavel, luft och vatten. För att dra till sig de himmelska gudarnas uppmärksamhet tog man sin tillflykt till tvagningar; för att besvärja bort underjordens gudar användes bestänkning med vigvatten.

Takvalven i de grekiska och latinska katedralerna och kyrkorna är ofta blåmålade och beströdda med gyllene stjärnor för att föreställa himlavalvet. Detta är hämtat från de egyptiska templen, där sol och stjärnkulter genomfördes. Vidare ägnar man inom den kristna och Frimurare-arkitekturen samma vördnad för Östern (eller det östra väderstrecket) som under hednisk tid. Ragon beskrev detta fullständigt i de förstörda delarna av sitt verk. Porta princeps, Världens port och porten för ”Ärans Konung”, varmed först menades solen och numera dennas mänskliga symbol, Kristus, är Österns port och vetter i varje kyrka och tempel åt öster”. [5] Det är genom denna ”livets port” – den väg genom vilken ljuskroppen varje morgon gör sitt högtidliga intåg i jordens eller Soltabernaklets avlånga fyrkant [6] – som det ”nyfödda” barnet införes och bäres till dopfunten; och det är till vänster om denna byggnad (den mörka norden, dit ”lärlingarna” beger sig och där kandidaterna fick genomgå sitt vattenprov, som nu för tiden dopfunten och i forna tider brunnen (piscina) med helgat vatten hade sitt läge i synnerhet i de kyrkor, som förut varit hedniska tempel. Altarna från den hedniska staden Lutetias blev begravna och återfunna under koret i Notre-Dame i Paris, och de gamla vigvattensbrunnarna finns ännu i dag i nämnda kyrka. Nästan varje stor gammal kyrka på kontinenten, vars datum går tillbaka bortom medeltiden, var en gång ett hedniskt tempel, såsom man ser av de order, vilka utgick från Roms biskopar och påvar. Gregorius den store (Plotine et sa vie) ger munken Augustinus, sin missionär i England, följande befallning: ”Förstör avgudarna, men aldrig templen! Bestänk dem med vigvatten, ställ in reliker i dem och låt folken förrätta sin gudtjänst på de ställen, där de är vana att göra det.” Vi behöver blott vända oss till kardinal Baronius' arbeten för att i XXXVI:te året av hans Annaler finns hans bekännelse. Den Heliga Kyrkan, säger han, ägde tillåtelse att tillgodogöra sig de religiösa bruk och ceremonier, som begagnades av hedningarna i deras avgudadyrkan, sedan hon (kyrkan) renat dem genom sin helgelse! I Fauchets Antiquités gauloises (Bok II, kap 19) läser vi, att Frankrikes biskopar adopterade och använde sig av de hedniska ceremonierna i avsikt att värva anhängare till Kristus.

______________________

[5] Med undantag måhända av de protestantiska dissenternas tempel och kapell, vilka är byggda var som helst och begagnas för mer än ett ändamål. I Amerika finns det kapell, som hyrs ut för marknader och förevisningar och till och med till teatrar; i dag kapell, i morgon sålt för skuld och förvandlat till krog eller ölstuga. Jag talar här naturligtvis om kapell, inte om kyrkor och katedraler.

[6] En Frimurareterm; en symbol av Noas Ark, av Förbundet och Salomos tempel, Tabernaklet och Israeliternas Läger, alla uppförda såsom ”avlånga fyrkanter”. Merkurius och Apollon representerades av avlånga kuber och kvadrater och så är även Kaba, det stora templet i Mekka, byggt.

Detta skedde medan Gallien ännu var ett hedniskt land. Används samma riter och ceremonier ännu i det kristna Frankrike och andra romersk-katolska länder i tacksam åminnelse av hedningarna och deras gudar?

Ända till fjärde århundradet hade kyrkorna inga altaren. Dittills utgjordes altaret av ett bord som var uppställt i mitten av templet i och för kommunionen eller brodersmåltiden (caena, alldenstund mässan ursprungligen lästes på aftonen). På samma sätt är nu för tiden ett bord uppställt i ”Logen” för Frimurarnas Festmåltider, varmed vanligen Loge-förhandlingarna avslutas och vid vilka de återuppståndna Hiram Abiferna, ”Änkans Söner”, hedra sina skålar med skott, ett sätt varpå Frimurarna framställer transubstantiationen. Skall vi kalla även deras bord altare? Varför inte? Altarna var efterbildningar av det hedniska Roms ara maxima. Latinarna uppsatte fyrkantiga och avlånga stenar bredvid sina gravar och kallade dem ara, altare; de var helgade åt gudarna Lares och Manes. Våra altare härstammar från dessa fyrkantiga stenar, en annan form för de gränsstenar, vilka är kända såsom gudarna Termini – Hermes- och Merkurius-stoderna, varav Mercurius quadratus, quadriceps, quadrifons osv, gudarna med fyra anleten, av vilka dessa fyrkantiga stenar utgjort symbolen ända sedan den äldsta forntiden. Den sten, på vilken Irlands konungar i forntiden kröntes, var ett sådant ”altare”. En sådan sten finns i Westminister Abbey, vilken dessutom är begåvad med röst. Sålunda härstammar våra altaren och troner direkt från hedningarnas priapiska gränsstenar – gudarna Termini.

Skall måhända den kyrkobesökande läsaren känna sig mycket förnärmad, om han får veta att de kristna adopterade det hedniska bruket att fira sin gudstjänst i ett tempel först under Diocletianus' regering? Ända till denna tid hade de hyst en oövervinnelig avsky för altaren och tempel och betraktat dem som en styggelse under de första 250 åren av vår tidräkning. Dessa ursprungliga kristna var i sanning kristna; de nutida är mera hedningar än några forntidens avgudadyrkare. De förra var den tidens teosofer; från fjärde århundradet blev de helleniskt-judiska hedningar minus nyplatonikernas filosofi. Läs vad Minutius Felix i tredje århundradet säger till romarna:

”Ni inbillar er, att vi (kristna) döljer vad vi dyrkar, därför att vi varken vill ha tempel eller altaren. Men vilken Gudabild skall vi ställa upp, när Människan själv är Guds avbild? Vilket tempel kan vi bygga åt Gudomen, när världsalltet, som är Dennes verk, knappast kan rymma Det. Hur skulle vi kunna resa en tron åt en sådan Allmakt i en enda byggnad? Är det inte mycket bättre att i vårt hjärta och vår ande helga ett tempel åt gudomen”

Men då hade chrestianerna av Minutius Felix' typ ännu i minnet den INVIGDE MÄSTARENS bud att inte som hycklarna gör i synagogorna och templen för att människorna skall se dem” (Matt 6:5). De kom ihåg denna förklaring av Paulus, den Invigde Aposteln, den ”kloke Byggmästaren” (1 Kor 3:10), att MÄNNISKAN var det enda tempel, i vilket den Helige Ande, Guds Ande bor (ibid.). De lydde de sant kristliga föreskrifterna, då däremot de nyare kristna endast lyder sina respektive kyrkors kanon och sina äldstes föreskrifter. ”Teosoferna är erkända ateister”, utropar en författare i en kyrklig tidskrift. ”Inte en enda av dem har någonsin befunnits besöka gudstjänsten .... kyrkan är dem förhatlig”, och så öppnar han sin vredes skålar och utgjuter deras innehåll över de otrogna, hedniska medlemmarna av Teosofiska Samfundet. Den nutida statskyrkomedlemmen stenar teosofen liksom hans gamle stamfader fariséen av ”de frigivnes synagoga” (Apostlagärningarna 6:9) stenade Stefanus, därför att han sade, vad även många kristna teosofer säger, nämligen att ”den Allrahögste inte bor i tempel, som är gjorda av händer” (ibid. 7:48); och de ”skaffar män”, alldeles såsom dessa orättrådiga domare gjorde (ibid. 6:11), att vittna emot oss.

Mina vänner, ni är sannerligen de rätta avkomlingar till era föregångare, vare sig dessa är själsfränder till Saul eller påven Leo X, den cyniske författaren till detta evigt ryktbara yttrande: ”Hur nyttig är oss inte fabeln om Kristus”, Quantum nobis prodest hac fabula Christi!

VI.

”Solmytsteorin” har i våra dagar blivit förlegad – ad nauseam – såsom vi hör den upprepad från orientalismens och symbolismens alla fyra väderstreck och tillämpad utan åtskillnad på allting och alla religioner – med undantag av den kyrkliga kristendomen och statsreligionen. Utan tvivel var Solen under hela forntiden och från urminnes dagar symbolen för den Skapande Gudomen – hos alla folk och inte bara hos parserna; utan det är han även hos Ritualisterna. Såsom det var i forna dagar, så är det även nu. Vår centralstjärna är ”Fadern” för de Pro-fana, men den för alltid okända gudomens Son för Epopterna. Så säger samme Frimurare, Ragon: ”Solen var den mest upphöjda och naturliga avbilden av den STORE BYGGMÄSTAREN, såsom också den mest sinnrika av alla de allegorier, under vilka den sedliga och goda människan (den sanne vise) någonsin framställt den oändliga och gränslösa Intelligensen.” Bortsett från den senare antagandet har Ragon rätt; ty han visar, hur denna symbol steg för steg avlägsnats från det sålunda framställda och fattade idealet, till dess den slutligen i sina okunniga dyrkares sinnen övergått från att vara en symbol till att vara själva urbilden. Därpå bevisar den store Frimurare-författaren, att det är den fysiska solen, vilken betraktades såsom både Fadern och Sonen av de första kristna.

”O, ni invigde Bröder”, utropar han, ”Kan ni glömma, att i den bestående religionens tempel så brinner en stor lampa natt och dag? Den är upphängd framför huvudaltaret, förvaringsrummet för Solens ark. En annan lampa, brinner framför jungfru-moderns altare är emblemet för månens ljus. Clemens Alexandrinus berättar oss, att egypterna var de första, som införde det religiösa bruket av lampor..... Vem känner inte till att den heligaste och mest fruktansvärda skyldigheten var anförtrodd åt Vestalerna? Om Frimurar-templen är upplysta av tre astrala ljus, solen, månen och Episcopes (Väktare, på franska surveillants), så är det därför att en av Frimureriets Fäder, den lärde Pythagoras, sinnrikt antyder, att vi inte bör tala om gudomliga ting utan ljus. Hedningarna firade en lampfest, benämnd Lampadoforier till Minervas, Prometheus' och Vulcanus' ära. Men Lactantius och några av den nya trons äldsta fäder klagade bittert över detta hedniska införande av lampor i kyrkorna. ”Om de värdiga”, skriver Lactantius, ”begrundar det ljus, som vi kallar SOLEN, skulle de snart inse, att Gud inte har behov av deras lampor”. Och Vigilantius tillägger: ”Under förevändning av religionen införde kyrkan det hedniska bruket att tända lumpna vaxljus, fastän SOLEN fanns där och upplyste oss med tusen ljus. Är det inte en stor ära för GUDS LAMM (solen sålunda representerad), som är placerad i tronens mitt (världsalltet) och fyller den med strålglansen av sin Majestät?” Dylika ställen visar oss, att den ursprungliga kyrkan dyrkade DEN STORE VÄRLDSBYGGMÄSTAREN i hans avbild SOLEN, den enda i sitt slag.” (The Mass and its Mysteries, sid. 19 och 20.)

Det är verkligen så, att medan kristna kandidater har att uttala Frimurareeden vända mot öster och deras ”Ärevördige” intar Östra hörnet – något som neofyterna likaledes hade att iaktta under de hedniska Mysterierna – så har också kyrkan i sin ordning bevarat samma bruk. Under Högmässan är Högaltaret (ara maxima) prytt med Tabernaklet eller monstransen (den ask, i vilken Hostian förvaras) och med sex tända vaxljus. Den esoteriska betydelsen av monstransen och dess innehåll – symbolen av Kristus-Solen – är att den förebildar det strålande himlaljuset; och de sex vaxljusen är representanter för de sex planeterna (de äldsta kristna kände inte flera), tre på dess högra och tre på dess vänstra sida. Det är en efterbildning av den sjuarmade ljusstaken i synagogan, vilken har samma betydelse. ”Sol est Dominus Meus”. ”Solen är min Herre!” utropar David i den 95:te psalmen, vilket i den stadfästade översättningen ganska sinnrikt blivit återgivet med: ”Herren är en stor Gud, en stor Konung över alla Gudar” (v 3) eller rätteligen planeter! Augustin Chalis är mera uppriktig, då han i sin Philosophie des Religions Comparées (Vol II, p 18) skriver:

”Alla devs [daevs, devor, S.D. II:538] (demoner) på denna jord utom Siarnas (de Invigas) Gud, den höge IAO; och om du i Kristus ser något annat än SOLEN, så dyrkar ni en dev, en fantom, sådan som alla nattens barn är.”

Medan Öster är det väderstreck, där Dagens ljuskropp uppgår, livets store givare och vidmakthållare, skaparen av allt som lever och andas på detta jordklot, är det ej att förvånas över att alla jordens folk i honom dyrkat verktyget för den osynliga Principen och Orsaken, och att mässan läses till ära för honom, som ger messis eller ”skörden”. Men mellan att dyrka idealet såsom ett helt, och den fysiska symbolen, en del, som blivit utvald att representera detta hela eller ALLTET, ligger ett omätligt klyfta. För den lärde egyptern var Solen Osiris' ”öga”, inte Osiris själv, likaså för de lärda anhängarna av Zoroaster. För de första kristna blev Solen Gudomen i sin helhet; och medelst sofismer och ofelbara dogmer har de nyare kristna kyrkorna bedrivit saken så, att även den bildade världen godkänner denna uppfattning, medan de hypnotiserar henne i den tron, att deras gud är den enda levande sanna Gudomen, skaparen av, icke solen – en demon, dyrkad av ”hedningarna”. Men vari ligger skillnaden mellan en ond demon och den antropomorfa Guden, såsom han skildras t ex i Salomos ordspråk? Med mindre de arma, hjälplösa, okunniga människorna åkallar honom ”när det de fruktar kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas dem såsom en storm”, hotar dem denne ”Gud” i sådana ordalag: ”Jag skall le vid er ofärd och bespotta, när det kommer, som ni fruktar!” (Ordspr 1:26-27). Om man identifierar denne Gud med den stora Avataren, kring vilken man hängt upp kristendomen, om man gör honom till ett med denne sannskyldige invigde, som sade: ”Saliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade”; vad blir då följden? Ensamt en sådan identifiering är tillräcklig för att rättfärdiga Tertullianus' djävulska glädje, då han skrattade och jublade vid tanken på att hans närmaste otrogna släkting skulle stekas i helvetets eld, samt Hieronymus' råd till den nyomvände kristne att trampa på sin hedniska moders kropp, om hon ville hindra honom att lämna henne för alltid och följa Kristus; och den förvandlar alla kyrkans tyranner, mördare och inkvisitionens omnes gentes till de största och ädlaste mönster av praktisk kristendom, som någonsin levat!

VII.

Såsom vi nu tillräckligt visat, ledde den primitiva kristendomens ritualism sitt ursprung från det forntida Frimureriet, vilket senare åter var en avkomling av de nästan utdöda Mysterierna. Om dessa kommer vi nu säga några ord.

Det är en välbekant sak, att under hela forntiden hade varje folk vid sidan av den allmänna gudstjänsten – som bestod av döda bokstavsformler och tomma exoteriska ceremonier – sin hemliga kult, känd för världen under beteckningen MYSTERIERNA. En av de många som bekräftar detta påstående är Strabo (se Georg. lib. 10). Till Mysterierna erhöll inga andra än de tillträde som hade förberetts genom särskild träning. Sedan neofyterna erhållit sin undervisning i de övre templen, blev de invigda i de slutliga Mysterierna i kryptorna. Denna undervisning utgjorde de sista kvarlevorna av den arkaiska visdomen, och utfördes under ledning av höga Invigde.Vi säger med avsikt ordet ”utfördes”; ty den muntliga undervisningen med dämpad röst gavs först i kryptorna under högtidlig tystnad och sekretess. Den offentliga undervisningens lektioner i kosmogoni och teogoni gavs som allegoriska föreställningar, där i symbolisk form den gradvisa evolutionen av kosmos, av världar och vår jord, liksom av gudar och människor visades. De stora offentliga föreställningarna under Mysteriernas festhögtider, bevittnades av allmänheten, och de personifierade sanningarna dyrkades blint av hopen. Endast de höga invigda, Epopterna, förstod deras språk och verkliga betydelse. Så långt är allt detta väl bekant för den lärda världen.

Det var en gemensam tro hos alla forntida folk, att de verkliga mysterierna rörande vad som så ofilosofiskt blivit kallat skapelse uppenbarats för utvalda av vår (femte) ras genom dess första dynastier av gudomliga Regenter – gudar i köttet, ”gudsinkarnationer” eller så kallade Avatarer. De sista stanserna från Dzyans bok i The Secret Doctrine (del II, s 21) talar om dem som regerade över de avkomlingar, vilka blivit ”frambragta från den heliga ätten” och ..... ”som åter nedsteg, som stiftade fred med den femte (rasen), som lärde och undervisade den”.

Uttrycket ”stiftade fred” anger, att en strid ägt rum. Atlantidernas öde, enligt vår lära, och prediluvianernas enligt bibeln, bestyrker denna mening. Ännu en gång – flera århundraden före ptolemaierna – insmög sig samma missbruk av det heliga vetandet bland den innersta Helgedomens invigda i Egypten. Efter att ha bevarats i otaliga sekler i hela sin ursprungliga renhet blev gudarnas heliga lärdomar, i följd av personlig äregirighet och själviskhet, åter förvanskade. Symbolernas betydelse befanns alltför ofta vanställd genom opassande tolkningar, och slutligen återstod endast de Eleusinska Mysterierna såsom de enda oförfalskade och fria från vanhelgande tillägg och förvrängningar. Dessa firades i Aten till Demeters (Ceres) eller naturens ära, och blomman av allt vad Mindre Asien och Grekland hade av intelligens, invigdes i dem. I sin fjärde bok förklarar Zosimus, att dessa invigda omfattade hela mänskligheten; [7] under det att Aristides kallar Mysterierna jordens gemensamma tempel.

Det var för att bevara någon reminiscens av detta ”tempel” och att återupprätta det, om så behövdes, som vissa utvalda bland de Invigda började avskiljas. Detta skedde genom deras Över-Hierofanter i varje århundrade, från den tid, då de heliga allegorierna visade de första tecknen till vanhelgande och förfall. Ty det stora Eleusina delade slutligen samma öde som de andra. Deras forna förträfflighet och ändamål skildras av Clemens Alexandrinus, som visar, hur de större Mysterierna uppenbarade hemligheterna vid och sättet för världsalltets uppkomst – begynnelsen, slutet och det yttersta målet för allt mänskligt vetande – för inom dessa förklarades för de Invigda naturen och alla ting sådana de är (Strom. 8). Detta är den Pythagoreiska Gnosis. Epiktetos ägnar detta lärosystem de högsta lovord: ”Allt som däri anbefalles var fastställt av våra mästare till människornas undervisning och våra seders förbättring” (Apud Arrian. Dissert. lib. cap. 21). Platon försäkrar detsamma i Faidon, nämligen att mysteriernas mål var att återföra själen till dess ursprungliga renhet eller till detta fullkomlighetens tillstånd, från vilket den fallit.

______________________

[7] I De Natura Deorum, lib.I, säger Cicero: ”omitto Eleusinam sanctam illam et augustam; ab initiantur gentes orarum ultima”.

VIII.

Men det kom en dag, då Mysterierna vek av från sin ren linje på samma sätt som de exoteriska religionerna. Detta tog sin början då staten på inrådan av Aristogeiton (510 f Kr) fann för gott att av Eleusinska Mysterierna skapa sig en beständig och rikt flödande inkomstkälla. En lag utfärdades i detta syfte som stadgade att ingen fick invigas utan att betala en viss penningsumma för detta privilegium. Denna förmån som dittills endast kunnat förvärvas genom en ihållande, nästan övermänsklig strävan till dygd och duglighet, kunde nu köpas för så och så mycket guld. Lekmännen – och även prästerna själva – förlorade genom att godkänna detta vanhelgande, slutligen sin gamla vördnad för de inre Mysterierna, och detta ledde till ytterligare profanering av den Heliga Vetenskapen. Den reva, som gjorts i slöjan vidgades för varje århundrade, och av fruktan för att kunskapen om naturen heligaste hemligheter skulle offentliggöras och förvanskas, verkade de Högsta Hierofanterna allt intensivare för att utesluta denna ur det inre programmet och begränsa den fulla kunskapen därom till ett fåtal. Det är dessa avskilda, som snart blev de enda väktarna av tidsåldrarnas gudomliga arvslott. Sju århundraden senare skriver Apulejus, trots sin uppriktiga böjelse för magi och mystik, i sin skrift Den Gyllene Åsnan en bitter satir om den skenhelighet och det sedefördärv som rådde inom vissa ordnar av halvt invigda präster. Det är också genom honom vi vet att Mysterierna på hans tid (100-talet e Kr) hade blivit så allmänna att personer av alla nationer och samhällsklasser – män, kvinnor och barn – var invigda! Invigningen hade på hans tid blivit lika nödvändig som dopet senare blev för de kristna; och den var, liksom dopet nu är – en meningslös, tom ceremoni. Längre fram lade den nya religionens fanatiska anhängare sin tunga hand på Mysterierna.

Epopterna, ”de som skådar tingen sådana de är”, försvann den ene efter den andre och drog sig undan till trakter som var otillgängliga för de kristna; och då blev Mysterna (av Mystes, ”beslöjad”), ”de som ser tingen sådana som de visar sig” snart ensamma herrar över situationen.

Det är Epopterna, ”de avskilda”, som bevarat de sanna hemligheterna; och det är Mysterna, med sin ytliga kännedom om dessa hemligheter som lade den första grundstenen till det moderna Frimureriet. Och det är från detta halvt hedniska och halvt omvända äldsta brödraskap av Frimurare som den kristna ritualismen och flertalet dogmer leder sitt ursprung. Både Epopter och Myster är berättigade till benämningen Frimurare, ty båda har, fullgörande sina löften till och de bud, som blivit dem givna av deras längesedan bortgångna Hierofanter och basileus-”Konungar”, återuppbyggt, Epopterna och deras ”undre”, liksom Mysterna och deras ”övre” tempel. Dessa var de obetingade benämningarna i forntiden och är det ännu på vissa orter. Sofokles talar i Elektra (andra akten) om Atens grundvalar – sätet för de Eleusinska Mysterierna – såsom ”gudarnas heliga byggnad”, dvs byggd av gudarna. Invigningen talades om såsom ”ett ingående i templet” och ”reningen” eller Templets återuppbyggande hade avseende på en invigds kropp vid hans sista och högsta prov (se Evangelium enligt Johannes 2:19-21). Även den esoteriska läran benämndes stundom ”templet” och den exoteriska folkreligionen ”staden”. Att bygga ett tempel betydde att grundlägga en esoterisk skola; att bygga ett stadstempel, att införa en offentlig kult. De verkliga kvarlevande ”Frimurarna” av det undre templet, kryptan, det heliga rummet för invigningen, är därför de enda väktarna av de sanna Frimurar-hemligheterna, vilka nu gått förlorade för världen. Vi medger villigt det moderna Brödraskapet av Frimurare titeln av ”det högre Templets Byggmästare”, alldenstund det komparativa adjektivets aprioriska överhöghet är lika illusorisk som lågan på Moses' brinnande buske i Tempelherrarnas loger.

IX.

Den missförstådda allegorin, vilken är känd såsom Nedstigandet till Hades, har åstadkommit oändligt mycket ont. Den exoteriska ”fabeln” om Herkules och Theseus, som nedsteg till underjorden; om Orfeus, som banade sig väg dit medelst makten av sin lyra (Ovid. Metam.); om Krishna och slutligen om Kristus, som ”nedsteg till dödsriket och på tredje dagen uppstod igen från de döda” – blev till oigenkännlighet förvrängda av de oinvigda, som anpassade och omgestaltade hedniska religionsbruk till kyrkliga ceremonier och dogmer.

Ur astronomisk synpunkt var detta nedstigande till dödsriket en symbolisering av Solen under höstdagjämningen, då han överger de högre stjärnregionerna, varunder såsom antogs, en strid pågick mellan honom och Mörkrets Demon, som fick övertaget över vår ljusbringare. Så tänkte man sig solen undergå en tillfällig död och nedstiga till Underjorden. Men sett ur mystikens synpunkt, var detta en sinnebild av invignings-ceremonierna i tempel-kryptorna, som kallades Underjorden. Bacchus, Herakles, Orfeus, Asklepios och andra besökare av kryptan, nedsteg alla till dödsriket och uppsteg därifrån på tredje dagen, ty de var alla Invigda och ”Uppbyggare av det undre Templet”. De ord, som av Hermes riktades till Prometheus, där han låg fängslad vid Kaukasus' kala klippor – dvs bunden av okunnigheten vid sin fysiska kropp och därför söndersliten av passionernas gamar – har sin tillämpning på varje neofyt, varje Chrestos under provet. ”Vänta dig inte något slut på dina vedermödor, förrän guden (eller en gud) uppträder såsom en ställföreträdare i dina lidanden och är villig att gå både till det dystra Hades och till de mörka djupen i Tartaros.” (Aischylos: Prometheus, 1027 o f). Detta betyder helt enkelt, att inte förrän Prometheus (eller människan) kan finna ”Guden” eller Hierofanten (Invigaren), som är villig att frivilligt nedstiga med honom i invigningens kryptor och ströva omkring med honom i Tartaros, kommer passionens gam att upphöra att gnaga hans hjärta.[8] Aischylos var en löftesbunden Invigd och kunde inte säga mera; men Aristofanes, mindre from eller mera djärv, uppdagar hemligheten för dem, som inte är förblindade av en alltför stark förutfattad mening, i sin odödliga satir över Herakles' nedstigande till Dödsriket. (Grodorna.) Vi finner där de ”saligas” (invigdas) kör, de Elyseiska Fälten, ankomsten av Bacchus (guden Hierofanten) med Herakles, mottagandet med tända facklor, sinnebilder av nytt LIV och UPPSTÅNDELSE från den mänskliga okunnighetens mörker till den andliga kunskapens ljus – det eviga LIVET. Varje ord i den glänsande satiren lägger i dagen skaldens inre mening:

”Vaknen, brinnande facklor .... ty du kommer
skakande dem i din hand, o Jacchus,
du stjärna, som lyser vid nattens högtidliga handling.”

______________________

[8] Det mörka området i kryptan, där kandidaten under invigningen ansågs för alltid kasta bort sina lägsta passioner och lustar. Härifrån allegorierna hos Homeros, Ovidius, Virgilius m fl, alla fattade efter bokstaven av den moderna vetenskapsmannen. Phlegeton var den flod i Tartaros, i vilken den invigde tre gånger nedsänktes av Hierofanten, sedan proven var över och den nya människan född på nytt. Han hade i den mörka strömmen lämnat den gamla, syndfulla människan för alltid och utgick på tredje dagen från Tartaros såsom en individualitet efter personlighetens död. Sådana karaktärer som Ixion, Tantalos, Sisyfos osv är var för sig en personifikation av någon viss mänsklig passion.

Alla sådana slutinvigningar ägde rum under natten. Att därför säga om någon, att han hade nedstigit till Hades, var i forntiden liktydigt med att säga, att han var en fullt Invigd. Till dem som känner sig böjda att förkasta denna förklaring skulle jag vilja ställa en fråga. Må de i ett sådant fall förklara betydelsen av ett ställe i sjätte boken av Virgilius' Æneid. Vad kan skalden mena, om inte det ovan anförda, då han inför den åldrige Anchises på de Elyseiska fälten och låter honom råda sonen Æneas att resa till Italien .... där han i Latium skulle komma att strida mot ett rått, barbariskt folk; därför tillägger han: innan du vågar dig dit. ”Nedstig till Hades” dvs. se till att du blir invigd.

De välvilliga präster, som vid den ringaste anledning är så färdiga att skicka oss till Tartaros och de underjordiska regionerna har ingen aning om vilka goda önskningar denna hotelse innebär för oss; och vilken helig karaktär man måste äga, innan man kan komma till ett så helgat rum.

Det var inte bara hedningarna som hade sina Mysterier. Bellarmin (De Eccl. Triumph. lib 2, kap 14.) meddelar, att de äldsta kristna i enlighet med de hedniska ceremonierna antog den seden att samlas i kyrkan under nätterna före sina högtider för att hålla vigilier eller ”vakor”. Deras ceremonier utfördes till en början med den mest uppbyggliga helighet och renhet. Men ganska snart insmög sig sådana osedliga missbruk vid dessa ”samkväm”, att biskoparna finner det nödvändigt att förbjuda dem. Vi har i dussintals arbeten läst om utsvävningarna vid hedniska religionsfester. Man anför Cicero (de Leg. lib 2, kap 15), som visar att Diagondas, tebanern, inte kunde finna något annat medel att straffa dessa oordningar vid ceremonierna än att undertrycka själva Mysterierna. Då vi emellertid jämför dessa båda slags fester, de hedniska Mysterierna, vit av ålder många århundraden före vår tidräkning, och de kristna Agaperna jämte andra dylika inom en religion, nyss född och med anspråk på att utöva ett så stort renande inflytande på sina omvända, kan vi bara beklaga dess försvarares andliga blindhet och citera för deras räkning Roscommon, som frågar:

”När Ni börjat med sådan pompa och ståt,
Varför är slutet då så ringa, så lågt?”

Den ursprungliga kristendomen – härledd från det ursprungliga Frimureriet – hade sina igenkänningstecken, lösen och invigningsgrader. ”Frimureriet” är en gammal term, men den kom ganska sent i bruk inom den kristna eran. Paulus kallar sig själv en ”mästerbyggare”, och han var en sådan. De gamla Frimurarna kallade sig med åtskilliga namn, och de flesta av de alexandrinska eklektikerna, Ammonius Sakkas' teosofer och de senare nyplatonikerna var i verkligheten Frimurare. De var alla bundna av tysthetslöften, betraktade sig såsom ett Brödraskap och hade även sina igenkänningstecken. Eklektikerna eller Philaletherna omfattade inom sina led den tidens skickligaste och lärdaste vetenskapsmän samt även flera krönta huvuden. Så säger författaren till The Eclectic Philosophy:

”Deras läror antogs av såväl hedningar som kristna i både Asien och Europa, och för en tid syntes allting gynnsamt för en allmän sammansmältning av religiös övertygelse. Kejsarna Alexander Severus och Julianus omfattade dem. Deras förhärskande inflytande på de religiösa begreppen uppväckte avundsjuka hos de kristna i Alexandria. Skolan flyttades till Aten och stängdes slutligen av kejsar Justinianus. Dess professorer drog sig undan till Persien, [9] där de skaffade sig många lärjungar.”

______________________

[9] Och vi kan tillägga, att de flyttade ännu längre, till Indien och Centralasien, ty vi upptäcker deras inflytande överallt i de asiatiska länderna.

Några få ytterligare detaljer kan måhända intressera våra läsare. Vi vet att de Eleusinska Mysterierna överlevde alla andra. Emedan dyrkan av de mindre gudarna – såsom Kureterna, Daktylerna, Adonis och Kabirerna – ja, även de fornegyptiska gudarnas hemliga kulter utplånades totalt av den skoningslöse Thedosius' [10] hämndgiriga och grymma hand, kunde Eleusis' Mysterier inte så lätt avfärdas. De utgjorde i själva verket mänsklighetens religion och lyste i all sin forntida glans, om än inte i sin ursprungliga renhet. Det krävdes flera århundraden för att utrota dem, och de kunde inte helt och hållet undertryckas förrän år 396 av vår tidräkning. Det var då som ”Byggarna av det högre eller Stadstemplet” först uppträdde på scenen och arbetade oavlåtligt på att införliva sina ceremonier och speciella dogmer i den under ständiga strider och tvister uppväxande kyrkan. Det trefaldiga Sanctus i den romersk-katolska mässan är dessa tidiga frimurares trefaldiga S.'. S.'. S.'. och utgör det moderna prefixet på deras dokument eller ”varje skriven baluster – initialen till Salutem eller Hälsa”, såsom en Frimurare ganska fyndigt framställt det. ”Denna tredubbla frimurarehälsning är den äldsta bland deras hälsningar.” (Ragon)

______________________

[10] Tessalikernas mördare. Det var denne kyrkans fromme son, som slaktade dem.

XI.

Men de inskränkte inte sina inympningar på den kristna religionens träd endast till detta. Under de Eleusinska Mysterierna representerade vinet Bacchus och Ceres – vin och bröd eller säd.[11] Ceres eller Demeter var jordens kvinnliga, alstrande princip, maka till fader Etern eller Zeus; och Bacchus, Zeus-Jupiters son, var sin fader manifesterad: med andra ord, Ceres och Bacchus var personifikationerna av Substansen och Anden, de båda livgivande principerna i naturen och på jorden. Hierofanten-Invigaren framräckte före det slutliga avslöjandet av mysterierna bröd och vin såsom en symbol åt kandidaten, som åt och drack till tecken, att anden skulle ge liv åt materien, dvs att hans Högre Själv skulle ingå i och ta i besittning och meddela sin visdom åt hans Inre Jag eller Själ genom det som skulle bli uppenbarat för honom.

______________________

[11] Bacchus är helt säkert av indiskt ursprung. Pausanias omtalar honom såsom den förste, som ledde en expedition mot Indien, och den förste som slog en brygga över Eufrat. ”Den kabel, som tjänade att sammanbinda de båda motsatta stränderna, visas än i dag”, skriver samme författare; ”och den är flätad av vinträdskvistar och murgrönsrankor” (X 29.4). Arrianus och Quintus Curtius förklarade allegorin om Bacchus' födelse ur Zeus' lår därmed, att han var född på det indiska berget Meru (av meros, lår). Vi vet att Eratosthenes och Strabo trodde, att den indiske Bacchus blivit uppfunnen av smickrare, som ville behaga Alexander, vilken troddes ha erövrat Indien liksom Bacchus ansågs ha gjort. Men å andra sidan omnämner Cicero guden såsom en son av Thyone och Nisus; och Dionysus eller Dionysos betyder guden Dis från berget Nys i Indien. Bacchus, krönt med murgröna eller Kissos, är Krishna, ty ett av hans namn var Kissen. Dionysus var i främsta rummet den gud, som väntades befria människornas själar ur deras köttsliga fängelser – Hades och den mänskliga Tartaros i en av dess symboliska betydelser. Cicero kallar Orfeus en son av Bacchus; och det ges en tradition, som inte bara låter Orfeus komma från Indien (eftersom han blivit kallad orphos, mörk, av brunaktig hy), utan identifierar honom med Arjuna, Krishnas chela och adoptivson. Se Five Years of Theosophy. Art. ”Was writing known before Panini?”)

Denna rit upptogs av den kristna kyrkan. Hierofanten, som kallades ”Fadern”, har nu helt och hållet – minus vetandet – uppgått i ”patern”, prästen, som än idag utdelar samma nattvard [kommunion]. Jesus kallar sig själv ett vinträd och sin ”Fader” vingårdsmannen och hans uppmaning vid den Sista Nattvarden bevisar hans fulla kunskap om brödets och vinets symboliska betydelse jämte hans egen identifiering med de gamles logoi. ”Var och en som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv.” ”Detta är ett mörkt tal”, tillägger han..... ”De ord (rhemata eller arkana uttalanden), som jag talar till er, är Anda och Liv.” De är det, därför att ”det är anden, som gör levande”. Dessa Jesu rhemata är förvisso arkana uttalanden av en Invigd.

Men mellan denna ädla rit, lika gammal som symboliken, och dess senare antropomorfa tolkning, nu känd såsom transubstantiationen, ligger en bottenlös klyfta av kyrkligt sofisteri. Detta utrop – ”Ve eder, ni lagkloke, ni som tagit bort nyckeln till kunskapen – och som inte ens nu vill tillåta andra att bli delaktiga av gnosis) – med hur långt större skäl kan inte detta tillämpas nu än då! Ja, denna gnosis: ”Själva har ni inte kommit ditin, och för dem som ville (eller vilja) komma dit har ni lagt hinder” och gör det ännu. Men det är inte ensamt det nyare prästerskapet, som gjort sig förtjänt av denna förebråelse. Även Frimurarna, avkomlingarna av eller åtminstone efterträdarna till ”det övre Templets Byggmästare” under Mysterierna, de vilka borde veta bättre, skall överlägset rycka på axlarna åt var och en bland sina egna bröder som vill påminna dem om deras verkliga ursprung. Flera framstående nutida lärda och kabbalister, som är Frimurare och som vi skulle kunna nämna, har fått röna värre än ett kallt bemötande från sina bröders sida. Det är alltjämt samma gamla historia. Även Ragon, den lärdaste på sin tid bland alla vårt århundrades Frimurare, klagar däröver i följande ordalag:

”Alla gamla berättelser intygar att invigningarna i forntiden förrättades efter ett imponerande ceremoniel och blev minnesvärda för alltid genom de storslagna sanningar, som uppenbarades, och det därav härledda vetandet. Och dock ges det vissa moderna Frimurare med halv lärdom, vilka skyndar att behandla som charlataner alla, som med framgång erinra dem om och förklarar dessa gamla ceremonier!” (Cours. Philos. pag 87, not 2. )

XII.

Vanitas vanitatum! Ingenting är nytt under solen. ”Jungfru Marias Litanior” bevisar detta på det mest ärliga sätt. Påven Gregorius I införde dyrkan av Jungfru Maria och det Chalkedoniska Kyrkomötet proklamerar henne såsom Guds moder. Men författaren till Litaniorna hade inte ens så mycket begrepp (eller skall vi säga förstånd?) om det passande, att han försåg henne med några andra adjektiv och titlar än hedniska, såsom jag genast skall visa. Inte en symbol, inte en metafor förekommer i denna ryktbara litania, som inte tillhört en mängd gudinnor, vilka alla kallades drottningar, jungfrur eller mödrar; dessa tre titlar tillägnas nämligen Isis, Rhea, Cybele, Diana, Lucifera, Lucina, Luna, Tellus, Latona triformis, Proserpina, Hekate, Juno, Vesta, Ceres, Leucothea, Astarte, den himmelska Venus och Urania, Alma Venus osv, osv.

Jämte den ursprungliga betydelsen av treenigheten (den esoteriska eller den av Fader, Moder, Son), betyder inte denna västerländska trimurti (tre ansikten) i Frimureriets panteon: ”Solen, Månen och den Vördnadsvärde”? – en ringa förändring i sanning av germanernas och nordbornas Eld, Sol och Måne.

Det är kanske den noggranna kännedomen om detta, som kom Frimuraren J M Ragon att formulera sin trosbekännelse sålunda:

”För mig är Sonen densamme som Horus, Osiris' och Isis' son; han är SOLEN, som varje år förlossar världen från ofruktsamhet samt från människosläktets fullständiga utdöende.”

Han talar vidare om Jungfru Marias särskilda litanior, om tempel, fester, mässor och kyrkogudtjänster, pilgrimsfärder, oratorier, jakobiter, fransiskaner, vestaler, underverk, ex voto, nischer, bildstoder osv, osv.

De Maleville, en framstående hebreisk lärd och översättare av rabbinsk litteratur, anmärker, att judarna tillägger månen alla dessa namn, vilka i Litaniorna används till att förhärliga Jungfru Maria. I Jesu Litanior finner han alla de attribut som tilläggs Osiris – den Eviga Solen och Horus, den Årliga Solen.

Och han bevisar det.

Mater Christi är modern till de gamla Frimurarnas Återlösare, som är Solen. Hoipolloi, den stora hopen bland egypterna, påstod att barnet, symbolen för den stora centrala himlakroppen, Horus var en son av Osireth och Oseth vars själar efter deras död hade besjälat Solen och Månen. Isis kallades av fenicierna för Astarte, under vars namn de dyrkade månen, personifierad av en kvinna, prydd med horn, en symbol för nymånen. Astarte framställdes vid höstdagjämningen efter sin makes (Solens) nederlag i striden mot mörkrets furste och nedstigande till Hades såsom gråtande över förlusten av sin gemål som dessutom är hennes son, liksom också Isis begråter sin gemål, broder och son (Osiris-Horus). Astarte håller i handen en korsformig käpp, ett regelbundet kors, och står gråtande på nymånen. Den kristna Jungfru Maria framställs ofta på samma sätt, stående på nymånen, omgiven av stjärnor och gråtande över sin son, juxta crucem lacrymosa dum pendebat filius (se Stabat ater Dolorosa). Är inte hon arvtagerskan efter Isis och Astarte? frågar författaren.

Sant, och man behöver endast upprepa den romersk-katolska kyrkans Litania till Jungfrun för att se sig upprepa forntidens besvärjelseformler till Adonaia (Venus), modern till Adonis, solguden hos många folk; till Mylitta (den assyriska Venus), naturens gudinna; till Alilat, vilken araberna symboliserade genom månens båda horn; till Selene, den grekiska solguden Helions maka och syster; eller Magna Mater .... honestissima, purissima, castissima, alla Existensers Universella Moder – medan hon är MODER NATUR.

I sanning Maria är Isis Myrionymus, Gudinnan-Modern med de tio tusen namnen! Liksom solen var Foibos i himlen, Apollon på jorden och Pluto i de ännu lägre regionerna (efter solnedgången), så var månen Foibe i himlen, Diana på jorden (Gaia, Latona, Ceres) och blev Hekate och Proserpina i Hades. Ej underligt då, om Maria kallades regina virginum, jungfrurnas drottning” och castissima (den allra kyskaste), när även de böner, som uppsänds till henne klockan 6 morgon och aftonen, är kopierade efter dem som sjöngs av de ”hedniska” folken vid samma timmar till Foibos' och Hekates lov! Man har sagt oss att versen stella matutina [12] i ”Litanian till Jungfrun” är en trogen kopia av en vers ur hedningarnas litania till triformis. Det var vid samma kyrkomöte, vilket fördömde Nestorius, som Maria först erhöll titeln ”Guds moder”, mater dei.

I vår nästa uppsats skall vi säga ett och annat om denna så mycket omtalade ”Litania till Jungfrun” och fullständigt påvisa dess ursprung. Vi skall plocka våra bevis, allteftersom vi fortsätter från både klassiska och nyare skriftställare och dessutom kompletterar det hela genom utdrag ur religionernas annaler som finns i den Esoteriska Läran. Emellertid vill vi ännu tillägga några utsagor och lämna den etymologiska förklaringen över några av de heligaste termerna inom den kyrkliga ritualismen.

______________________

[12] ”Morgonstjärnan”, eller Lucifer, samma namn, varmed Jesus kallar sig själv i Johannes, Uppenbarelseboken 22:16, och vilket inte dess mindre görs till ett namn för djävulen, så snart en teosofisk tidskrift antager det!

XIII.

Låt oss ägna några ögonblicks uppmärksamhet åt dessa sammankomster av ”det övre Templets Byggmästare” under kristendomens första dagar. Ragon har tydligt och klart visat oss upphovet till följande termer:

a) ”Ordet 'mässa' kommer från det latinska Messis - 'skörd' – och därav substantivet Messias, 'han som får skörden att mogna', Kristus, Solen.”

b) Ordet ”Loge”, som används av Frimurarna, de Invigdas matta efterträdare, har sin rot i loga (loka på sanskrit), en lokalitet och en värld; och i det grekiska logos, Ordet, ett samtal – som i sin fulla betydelse beteckna ”ett ställe, där vissa saker diskuteras”.

c) Dessa de ursprungliga invigda frimurarnas logos-församlingar blev kallade synaxis, ”sammanträden” av Bröderna i ändamål att be och fira caena (kvällsvarden), varvid endast blodlösa offer, frukt och cerealier används. Snart började dessa offer benämnas hostiae, eller helgade och rena hostier i motsats till de orena slaktoffren (såsom av krigsfångar, hostes, varav det engelska ordet hostage, ”gisslan”). Alldenstund offren bestod av förstlingarna av skörden, messis, uppkom därav ordet mässa. Några lärda vill härleda ordet ”mässa” från det hebreiska missah (oblatum, offer), men då ingen av kyrkofäderna omnämner detta, kan den ena förklaringen vara lika god som den andra. För en uttömmande undersökning av orden missa och mizda, se Kings Gnostics, pag 124 o följ.

Vad ordet synaxis beträffar så kallades det också av grekerna för agyrmos (en samling människor, församling). Det avsåg invigningen i Mysterierna. Båda orden – synaxis och agyrmos [13] – kom ur bruk hos de kristna, och det rådande ordet blev missa eller mässa. I sin önskan att beslöja ordets etymologi har åtskilliga teologer velat härleda termen messias (Messiah) från det latinska ordet missus (sändebud, den sände). Men i så fall kan det likväl tillämpas på Solen, den årliga budbäraren, sänd att bringa jorden och dess produkter ljus och nytt liv. Det hebreiska ordet för messiah, mâshiah (smord, från mashah, att smörja) kan knappast användas i eller styrka sin identitet med dess kyrkliga mening; inte heller låter det latinska missa (mässa) härleda sig riktigt väl från det andra latinska ordet mittere, missum, ”att sända” eller ”bortskicka”. För nattvardsgången – själen och hjärtat i mässan – är grundad på konsekrationen och frambärandet av hostian (offret), en oblat (ett tunt, lövlikt bröd), som representerar Kristi lekamen i nattvarden, och denna av fint mjöl bakade oblat är en direkt utveckling av skörde- eller sädesoffren. Vidare var de primitiva mässorna coenae (sena middags- eller aftonmål), vilka från att vara vanliga måltider hos romarna, som ”efter tvagningen smorde sig med olja och iklädde sig en annan dräkt (coenatorium)” till middagen, blev helgade måltider till minne av Kristi sista Nattvard.

______________________

[13] Hesychius ger namnet (agyrmos) åt den första dagen av invigningen i skördegudinnan Ceres' mysterier och häntyder på densamma även under namnet Synaxis. De första kristna kallade sin mässa innan det namnet blev antaget och firandet av sina mysterier – synaxis, ett ord, sammansatt av sun ”med” och ago ”jag leder”, varav det grekiska synaxis eller en församling.

De omvända judarna under Apostlarnas tid träffades på sina synaxes för att läsa Evangelierna och apostlarnas brev (Epistlarna). S:t Justinus (150 e Kr) berättar, att dessa högtidliga sammankomster hölls på den dag, som kallades Solens (Söndagen, dies magnus). och på dessa dagar sjöngs psalmer, ”döpelse med renat vatten meddelades och den heliga coenans kärleksmåltider, agaper, med bröd och vin hölls”. Vad har denna hybrida sammansättning av hedniska romerska middagar, av kyrkodogmernas uppfinnare upphöjda till ett heligt mysterium, att göra med den hebreiske Messiah, ”han som låter nedgå i avgrunden” (Hades), eller dess grekiska omskrivning Messias? Efter vad Nork visat, blev Jesus ”aldrig smord vare sig till överstepräst eller konung”, och sålunda kan hans namn Messias inte vara härlett från dess nuvarande hebreiska motsvarighet, så mycket mindre som ordet smord eller ”ingnida med olja” är ett homeriskt uttryck, chris och chrio, smörja kroppen med olja. (Se Lucifer vol I, ”The Esoteric Meaning of the Gospels” [i svensk övers. Evangeliernas esoteriska innebörd Online Övers. anm]

En annan hög Frimurare, författaren till ”The Source of Measures”, avfärdar denna invecklade fråga som sträckt sig genom sekler med några få rader. Han säger:

”Förhållandet är att det funnits två Messiahs: den Ene, som låter sig själv nedstiga i avgrunden till världens frälsning; [14] detta var solen, berövad sina gyllene strålar och krönt med svart sådan (symboliserande denna förlust) likt törnen. Den Andre var den triumferande Messiah, uppstigen på Himlabågens högsta punkt, omtalad såsom Lejonet av Juda stam. I båda fallen bar han korset ....”

______________________

[14] Från urminnes tider har varje invigd före inträdet till sitt högsta invigningsprov såväl i forntiden som i närvarande tid uttalat desa sakramentala ord .... ”och jag svär att ge mitt liv för frälsningen av mina bröder, vilka utgör hela mänskligheten, om jag därtill kallades, och att gå i döden för sanningens försvar ....”

Vid Ambarvalierna, de högtider, som firades till Ceres' ära, smakade arvalen (Översteprästens assistent), klädd i en snövit dräkt och under det han på hostian (offerhögen) nedlade en kaka, bakad av söd, vatten och vin, på libations-vinet och gav därav åt alla de andra att smaka. Därpå upptogs oblationen (offret) av Översteprästen. Det symboliserade de tre naturrikena – sädeskakan (växtriket), offerbägaren eller kalken (mineralriket) och Hierofantens pallium (ett plagg liknande en långschal), vars ena flik han kastade över vinbägaren och som var gjord av snövitt lammskinn (djurriket).

Den nutida prästen upprepar åtbörd för åtbörd vad den hedniske prästen gjorde. Han lyfter upp och bjuder brödet, som skall helgas, välsignar det vatten, som skall slås i kalken, och gjuter sedan vinet däri, röker altaret med rökelse osv, och när han går till altaret, sköljer han sina fingrar, och säger: ”Jag vill två mina händer bland de OSKYLDIGA och omfatta ditt altare, o Herre!” Han gör så, därför att den forntida, hedniske prästen gjorde detsamma, och säger: ”Jag tvår (med vigvatten) mina händer bland de OSKYLDIGA (de fullt invigda Bröderna) och omsluter ditt altare, o höga Gudinna” (Ceres). Tre gånger gick översteprästen kring altaret, lastad med offergåvorna och bärande högt över sitt huvud kalken, betäckt med fliken av hans snövita lammskinn......

Detta invigda klädesplagg, pallium, som bärs av påven, har ”formen av en långschal, gjord av vitt ylle och broderad med purpurfärgade kors”. I den grekiska kyrkan täcker prästen kalken med den över axeln kastade fliken av pallium.

Forntidens Överstepräst upprepade under gudstjänsten tre gånger sitt ”O redemptor mundi” till Apollon, 'Solen', sitt Mater salvatoris till Ceres 'jorden', sitt Virgo paritura till den jungfruliga gudinnan osv, och uttalade sju trefaldiga åminnelseord (commemorationes). (Lyssnen, o Frimurare!)

Det i forntiden så vördade tretalet är lika vördat ännu och uttalas fem gånger under mässan. Vi har de tre introibo, tre Kyrie eleison, tre mea culpa, tre agnus dei och tre Dominus vobiscum. En sann frimurare-serie! Låt oss härtill lägga de tre et cum spiritu tuo, och den kristna mässan ger oss samma sju tredubbla åminnelseord (commemorationes).

HEDENDOM, FRIMURERI, TEOLOGI – sådan är den historiska treenighet, som nu styr världen sub rosa. Skall vi sluta med en Frimurar-hälsning och säga:

O, Ni lysande Hiram Abifs tjänare, Invigda och ”Änkans Söner”! Mörkrets och okunnighetens rike är på väg att skingras med hast, men det ges trakter ännu oberörda av vetenskapsmännens hand och lika svarta som Egyptens mörker. Fratres, sobrii estate et vigilate!

H.P.B.

Lucifer, vol IV, Mars och Maj 1889.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid.203-234, ”The Roots of Ritualism in Church and Masonry”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

_________________________________________________________