Finlands nationalepos
[Kalevala]
(Recension)


HELENA BLAVATSKY

 Supplement
Skapelsemyten i Kalevala
&
Finländarnas forntida ursprung

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

Det senaste beviset på hur universellt utbrett, både i tid och rum, detta stora filosofiska system är, vilket av sina lärjungar kallas den Arkaiska Visdomsreligionen eller Den Hemliga Läran – kommer till oss från ett föga känt folk som befolkar ett kalt, öde och sällan besökt land. I Kalevala, Finlands nationalepos, finner vi många spår av den Arkaiska filosofin, några av dem klara och tydliga, andra åter mer beslöjade och dunkla. Detta epos är minst 3000 år gammalt; troligen är det mycket äldre. Även om det först nyligen nedskrivits har det bevarats genom muntliga traditioner under tidsåldrar, och det daterar sig från den tid, då de finska stammarna, levde långt mera söderut än där deras nuvarande hem ligger, troligen vid Svarta eller Kaspiska havet.

Finländarna, vars ursprung är mycket dunkelt, men som påtagligen är besläktade med de folkslag, som nu är bosatta på slättlanden i Tibet och Central-Asien, står till de slaviska nationerna – särskilt den ryska – i samma mystiska förhållande som magerna och trollkarlarna i Tessalien stod till de övriga hellenerna. Folksagorna, både i det kristna och hedniska Ryssland, är fyllda av berättelser om de nordiska Koldoon (trollkarlar, ordet troligen besläktat med Kaldée) och deras bedrifter och magiska krafter. En av Alexander Pushkins bästa episka dikter, ”Ruslan och Ludmila”, är baserad på den magiska maktkampen och kraftproven mellan två nordiska trollkarlar, den gamle välsinnade, ”vise Finn” och en elak trollkvinna av samma nationalitet – Naina; den förre arbetade för och den senare mot det kärleksfulla paret. Dessa två är personifikationer av Gott och Ont. Själva ordet ”finne” är i den ryska folksagan nästan liktydigt med en ”magiker”. Alla dessa kommer från det avlägsna Norden, enligt den allmänna tron; ty många gudar från det hedniska Rysslands härstammade från Finland och Skandinavien, ditkomna genom utvandring eller förbindelse mellan de stammar som befolkade Östersjöns och de stora nordiska sjöarnas stränder.

Finländarna, såsom de återspeglas i sin poesi, är ett märkvärdigt okonstlat folk, ännu oberört av civilisationernas fernissa. De lever nära naturen i oavbruten beröring och harmoni med alla hennes levande krafter och makter.

I Begynnelsesången till Kalevalas Runor heter det: –

Det finns ännu andra maktord,
ursprungsord, som jag lärt mig,
som jag ryckt från dikesstenen,
som jag dragit upp ur ljungen,
som jag repade av riset,
plockade från späda plantor,
tog och grep från gräsens toppar,
fläkte loss från fätågsgärdslet,
när jag vandrade som vallhjon,
gick som barn på betesmarken
över mjuka honungstuvor,
över guldbeglänsta kullar.

*    *    *     *    *    *

Frosten kvad ett kväde för mig,
regnet sände runosånger,
dikter bragtes mig av brisen,
drevo hit med havets vågor;
fåglarna ha samkat sånger,
trädens toppar trolldomskväden.

Jag har sport att så det ordats,
så har jag hört kväden kvädas

Kan väl en ”Hymn till naturens makter” vara mer skön? En blick på detta föga kända folks mytologi kommer att peka på det resultat, till vilket de kommit genom sina iakttagelser och sitt begrundande av dessa krafter och inflytanden, som utgår från den stora Modern, av vars ömma omsorger de överallt kände sig omgivna. I deras uppfattning var ”alla varelser personliga väsen, Solen, Månen, Stjärnorna, Jorden, Luften och Havet var för de gamla finländarna levande, självmedvetna varelser…och alla föremål i naturen behärskades av osynliga gudomligheter av dem kallade haltiat, härskare eller genier. Dessa haltiat har liksom medlemmarna av människofamiljen, särskilda kroppar och andar; men de lägre bland dem är på något sätt immateriella och formlösa, och deras tillvaro är helt och hållet oberoende av de föremål, med vilka de är särskilt intresserade. De är alla odödliga, men av olika rang beroende på deras respektive åligganden. De lägre graderna av de finska gudarna lyder ibland under gudomligheter som är utrustade med större krafter…” [Förordet, sid. x-xi.] Över alla står en Högste Härskare. ”Solens, Månens, Stora Björnens, Polstjärnans och andra förnämliga himlakroppars döttrar [eller Regenter], framställs som evigt unga och fagra jungfrur, som ibland sitter på trädens sviktande grenar, ibland på molnens kanter, ibland på regnbågens eller på himmelns valv. [Förordet, sid. xiv-xv.]

Hur väl allt detta överensstämmer med vad Den Hemliga Läran lär om Dhyan Chohanernas hierarkier och de lägre graderna av eteriska varelser – elementalernas skaror – framstår klart vid en noggrann jämförelse.

Visserligen har finländarna klätt sina tankar i en poetisk form, men genom denna framlyser klart och tydligt det gemensamma ursprunget. Hos de gamla finländarna, liksom i nutidens Indien återfinner vi Sraddha ceremonin, och förfädernas åkallande.

I Förordet till föreliggande bok (sid. xli) påpekas också, att den ”djupare och mera esoteriska betydelsen av Kalevala syftar på en kamp mellan Ljuset och Mörkret, mellan Gott och Ont. Finländarna representerar då Ljuset och det Goda och Samerna Mörkret och det Onda ”. Jämför härmed striderna mellan Ormuzd och Ahriman, mellan Arier och Rakshaser, mellan Pandaver och Kuruer.

Det värdefullaste ekot från Den Hemliga Läran i Kalevala ljuder mot oss i runan om Väinämöinens födelse. Några citat av denna Runa må här anföras:

Lounnotar, den ädla ungmön,
hon var himlarymdens dotter.
Länge levde hon i kyskhet,
höll i helgd sitt ungmölöfte
där på luftens långa gårdar,
himlarymdens höga slätter.

Etern eller Akasha är den första Idén av det ännu oskapade universum; ur vilket det blivande Kosmos måste utgå i sina nedstigande grader av materia. ”Etern” är det ”stora Djupet” över vilket Anden i ”duvlik skepnad satt ruvande”; det är också ”Vattnets yta”, över vilket ”Anden vilade”. Dikten fortsätter:

Se, nu sänker hon sig neder,
hon vill vila ibland vågor
på det öppna havets yta,
på de stora vida vattnen.

Vinden förde flickan framåt,
ungmön vaggades av vågen,
drevs omkring bland blåa böljor,
havets vitskumstänkta vågor.

bar sin fyllda kved med kvidan sju århundraden till ända

Sam mot öster, sam i väster,
i nordväst och söder sam hon.

I Havets famn blev hon mor till sin förstfödde och hennes födslosmärtor räckte i sju hundra år, som korresponderar med den sjufaldiga inledningen av Manvantaror eller Skapelseperioderna. Världen bildas, men enbart indirekt genom inflytandet av Eterns dotter. Hon beklagade sin ensamhet, och

Än en liten tid hann lida,
än förrann en ringa tidrymd;
knipan kom, den flinka fågeln,
flög och klingade i rymden
sökande ett rum för redet,
letande ett land att bo på.

Denna ”havsand” korresponderar exakt, både i avseende på idén och den bildliga formen, med Kalahamsa eller ”Tidens Svan”, inom den hinduiska gudaläran och Den Hemliga Läran. Fågeln sökte förgäves en plats för att bygga sitt näste:

Hände så att vattenmodern,
vattenmodern, luftens ungmö,
höjde ena knät ur havet, skulderbladet upp ur böljan,
till en nästesplats åt knipan,
till ett eftertraktat tillhåll.

*    *    *    *    *    *    *    *

Rustar sedan där sitt rede,
värper där de gyllne äggen;
sex av äggen voro guldägg,
sjunde ägget var ett järnägg
 

Jämför detta med den kaldeiska berättelsen om Tiamat, det stora havet och de Sju Andarnas födelse däri; eller de kabbalistiska lärorna där den kvinnliga Sefiran kallas det ”Stora Havet” och de sju lägre sefiroterna vilka föds i det ”Stora Havet”, ty detta var ett av namnen på Binah (eller Jehovah), det Astrala Havet; se även Skapelseberättelserna i Puranaböckerna.

Jungfrun skakar på sina axlar och nästet och äggen rullar då i vattnet,

Äggen vältrades i vattnet,
hävdes ut bland havets böljor;
alla äggen gingo sönder,
skalen splittrades i spillror.
Äggen råka ej i ävjan,
spillrorna gå ej till spillo,
smulorna  bli ej försmådda,
skärvorna bli sköna stycken:
Undre halvan utav ägget,
blir till moder Jord därnedan,
övre halvan utav ägget,
blir till himmelen därovan;

Här finner vi ett fullt troget eko av den indiska myten om Hiranyagarbhas ägg, som delar sig mitt itu, och av de två delarna bildas universum, ovan och nedan; även den dubbla himmeln i kabbalan, den högre och den lägre, eller Himmel och Jord, sägs ha bildats av det ”Vita Huvudet”, det vill säga huvudskålen eller kraniet den ljusbärande Etern.

Vi beklagar att bristande utrymme hindrar oss från att anföra den djupa, inspirerande Runan om hur Väinämöinen sår de sju olika frösorterna och hur varje skörd kommer upp sedan storbranden försiggått och askan blivit utströdd – den periodiska upplösningen och återuppbyggandet av universum, där sjutalet alltid återkommer. Runorna om ”Järnets ursprung”, ”Återfinnandet av den förlorade trollformeln”, ”Ormens ursprung” samt ”Solens och månens återställande” är även fulla av ockultism; men för dem måste vi hänvisa läsaren till Crawfords förträffliga översättning.

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, Oktober 1888

Översatt från Helena Blavatskys Collected Writings; vol X, ”The National Epic of Finland”, sid 143-48. Detta var H.P.B.s recension av boken The Kalavala, the Epic Poem of Finland. Översatt till engelska versrader av John Martin Crawford. New York, J. B. Alden, 1888, 2 vol. 8vo. Våra utdrag från Kalevala kommer från Björn Collinders översättning, Forumbiblioteket, 1987.

 

___________________________________________________________________

Supplement till Online versionen
Utdrag ur Teosofiska Rörelsen nr 25, 1984.

 

SKAPELSEMYTEN I KALEVALA

Lounnotar, den ädla ungmön,
hon var himlarymdens dotter.
Länge levde hon i kyskhet,
höll i helgd sitt ungmölöfte
där på luftens långa gårdar,
himlarymdens höga slätter.

*    *    *    *    *    *    *
blåsten blåste henne dräktig,
hon vart havande av havet.
Ungmön bar den hårda buken,
sjuhundra år till ända

*    *    *    *    *    *    *
Än en liten tid hann lida,
än förrann en ringa tidrymd;
knipan kom, den flinka fågeln,
flög och klingade i rymden
sökande ett rum för redet,

*    *    *    *    *    *    *
vattenmodern, luftens ungmö,
höjde ena knät ur havet,
skulderbladet upp ur böljan,
till en nästesplats åt knipan,

*    *    *    *    *    *    *
Knipan, denna  fagra fågel,
varsnar vattenmoderns knäskål
ibland havets blåa böljor,
tar det för en gräsrik tuva.

*    *    *    *    *    *    *
Sänker sig till sist på knäskåln,
Rustar sedan där sitt rede,
värper där de gyllne äggen;
sex av äggen voro guldägg,
sjunde ägget var ett järnägg

[Kalevala, Första Sången]
 

I  Den Hemliga Läran (II:134) förtydligar Helena Blavatsky denna text och säger att den tillhör ”den grupp av kosmiska allegorier, där världen beskrivs som uppkommen ur ett ägg”. Vem har då lagt detta ägg? HPB skriver vidare ”att  mytiska fåglar i de olika ariska folkens traditioner erhåller varjehanda former av olika fåglar, vilka alla lägger sina gyllene ägg”. Och i ”Finlands nationalepos Kalevala låter eterns fagra dotter, ’Vattenmodern’ skapar världen i förening med en ’and’ (en annan form av svanen eller gåsen, Kalahansa), vilken i hennes sköte lägger sex gyllene ägg och det sjunde ett ’ägg av järn’”.

På ett annat ställe i Den Hemliga Läran (II:26) skriver HPB med tanke på det Goda och det Ondas uppkomst, följande intressanta rader:

...Det godas drake och det ondas orm representeras på jorden genom den högra och vänstra sidans magi. I Finlands gamla nationalepos Kalevala framställs uppkomsten av det ondas orm. Den föddes ur ”Soujatars spott och begåvades av det ondas princip, Hisi, med en levande själ”. En strid beskrivs mellan de två: den ”onda makten” (ormen och trollkarlen) och Ahti, draken, ”magikern Lemminkäinen”. Denne är en av de sju sönerna till Ilmatar, ”eterns jungfruliga dotter”, som före skapelsen ”nedföll av himlen i havet” – varmed betecknas andens nedstigande  i det sinnliga livets materia. Det ligger en värld av djup betydelse och ockult tanke i följande få rader. Hjälten Lemminkäinen, den gode magikern,

Han drog snabbt sin kniv ur slidan,

*    *    *    *    *    *    *
Han högg genast sönder gärdslet,
bände undan ormbyggt stängsel,
sträckan mellan sju par störar

*    *    *    *    *    *    *
Tvärsför vägen framför porten svänger sig en orm i slingor

*    *    *    *    *    *    *
Väser med det grymma gapet
den vill döda Lemminkäinen.

Ömselynte Lemminkäinen minnes nu en mäktig galder,
en som han fått av gumman,
lärt sig av sin gamla moder...

[Kalevala, Tjugosjätte Sången]

___________________________________________________________________

 

FINLÄNDARNAS FORNTIDA URSPRUNG
 

Sambandet mellan Den Hemliga läran  och Kalevala (Kaleva ätten) belyses ytterligare, genom finländarnas forntida ursprung, där de beskrivs vara barn av Padmapani, (Chenresi). HPB skriver: ”Flertalet av människosläktet tillhör den sjunde underrasen av den fjärde rotrasen – de ovannämnda kineserna och deras avläggare och grenraser. (Malajer, mongoler, tibetaner, ungrare, finländare, liksom eskimåer, är alla kvarlevor av denna sista utgrening.) [se DHL, II:196]

 

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23