Så med respekt för traditionerna beträffande denna ö, och bortsett från de historiska uppteckningarna av dem som  bevarats i de kinesiska och tibetanska heliga böckerna, så är legenden levande än idag bland Tibets folk. Den ljuva ön finns inte längre, men landet där den en gång blomstrade finns fortfarande kvar och platsen är välkänd för några av ”de stora lärarna från de snöiga bergen”, hur mycket omskakad och förändrad dess typografi blivit genom den fruktansvärda kataklysmen. Vart sjunde år, tror man att dessa lärare samlas i SHAM-SHA-LO, ”det lyckliga landet”. Enligt den gamla tron så är det beläget i nordvästra Tibet. Några placerar det inom de oexploaterade inre regionerna, som till och med är otillgängliga för de orädda nomadiska stammarna. Andra ringar in det mellan Gangossribergen och den nordliga kanten av Gobiöknen, södra och norra, och de mer befolkade områdena Khoondooz och Kashmir, av Gya-Pheling (Brittiska Indien) och Kina, västra och östra, vilket ger till det nyfikna medvetandet ett ganska stort område att granska för att lokalisera det. Åter andra placerar det mellan Namur Nur och Kuen-Lunbergen – men alla tror dock fast och fullt ut på Scham-bha-la, och talar om det som ett bördigt sagolikt land, en gång en ö, nu en oas av ojämförlig skönhet, en plats för möten mellan arvtagarna till den esoteriska visdomen som överlämnats från de gudaliknande invånarna av denna legendariska ö. 

I samband med den arkaiska legenden från det Asiatiska Havet och den Atlantiska Kontinenten är det värdefullt att läsa följande fakta som måste vara känt för alla moderna geologer – att de himalayiska sluttningarnas geologiska substans vittnar om att dessa toppar en gång var en del av en havsbotten?

 

KOMMENTAR IV

[SUBBA ROW: Ni säger, att i de fall där tendenserna hos en människa är fullständigt materiella, och alla andliga strävanden och tankar är fullständigt frånvarande från hennes medvetande, så lämnar den sjunde principen henne antingen före eller vid tiden för hennes död, och att den sjätte principen försvinner med den. Här involverar det bestämda påståendet just själva propositionen att tendenserna hos denna särskilda individs medvetande är fullständigt materiella, att det inte finns någon andlig intelligens eller andligt Jag inom henne. Ni skulle då lika gärna kunna säga att närhelst den andliga intelligensen skulle upphöra att existera i någon särskild individ så upphör även den sjunde principen för alla syften. Naturligtvis kan den inte försvinna bort någonstans, eftersom det aldrig finnas något som liknar en positionsförändring när det gäller Brahman.]

Sant – utifrån den Aryanska Esotericismen och Upanishadernas ståndpunkt; så är inte riktigt fallet med Arahat eller den tibetanska esoteriska läran; och det är endast utifrån denna enda punkt som våra två läror skiljer sig åt, så vitt vi förstår. Skillnaden är mycket obetydlig minsann, den vilar bara på två olika metoder att se på en och samma sak från två olika aspekter.

Enligt vår åsikt, som vi redan har påpekat, så består skillnaden mellan Buddhistisk och Vedantisk filosofi i att den förra var ett slags Rationalistisk Vedantism, medan den senare kan klassificeras som en Transcendental Buddhism. Om den aryanska esotercismen använder termen Jivatma för att beteckna den sjunde principen, den rena och per se omedvetna anden. – så är det på grund av att Vedanta postulerar tre olika existenser – (1) Paramarthika, (den sanna, den enda verkliga) existensen. (2) Vyavaharika, (den praktiska) existensen. (3) Pratibhashika, (den skenbara eller illusoriska livet) existensen – gör den första, livet eller Jiva, som är den enda sant existerande. Brahma, eller det ENDA SJÄLVET är dess enda representant i universum, eftersom det är det universella Livet totalt sett, medan de andra två är bara dess ”fenomenella uttryck”, inbillade och skapade genom ignorans, och fullständiga illusioner framkastade till oss genom våra blinda sinnen. Buddhisterna å andra sidan förnekar både en objektiv och en subjektiv verklighet även för den Själv-Existerande. Buddha förkunnar att det varken finns en Skapare eller en ABSOLUT Varelse. Buddhistisk rationalism var alltför levande för att kunna tillåta ett absolut medvetande så som det definieras av Flint – ”varhelst det finns medvetande finns det relation och varhelst det finns relation finns det dualism”. Det ENDA LIVET är antingen MUKTA (absolut och ovillkorligt) och kan inte ha någon relation till någonting eller någon; eller så är det  BADDHA (bundet och villkorat) och kan då inte kallas ABSOLUT; och begränsningen nödvändiggör en annan gudom lika kraftfull som den första för att kunna förklara all ondska i denna värld. Därför tillåter Arahaternas hemliga kosmologilära endast en absolut och oförstörbar evig och oskapad OMEDVETENHET av ett element (ordet används i brist på en bättre term) som är absolut oberoende från allt annat i universum; ett något som alltid är närvarande eller allestädes närvarande; en Närvaro som alltid var, är, och kommer att vara, oavsett om det finns en Gud, gudar eller ingen alls; oavsett om det finns ett universum eller inget universum; vilka existerar under de eviga cyklerna som Maha Yuga innehåller, under Pralayor och under Manvantara perioderna; och detta är RYMDEN, fältet för de eviga Krafterna och Naturlagens olika verksamheter, basen (som vår korrespondent korrekt kallar den) på vilken det eviga samspelet mellan Akasha-Prakriti utspelas, guidad av det omedvetna regelbundna Shakti pulserandet – andningen eller kraften hos en medveten gudom skulle teisterna säga – den eviga energin hos en evig omedveten Lag, säger buddhisterna. Då blir Rymden eller ”Fan-Bar-nang” (Maha Shunyata) eller som det kallas av Lao-Tse ”Tomheten” karaktären hos buddhisternas Absoluta (se Confusius ”Praise of the Abyss”). Ordet Jiva skulle aldrig kunna användas av en Arhat för att beteckna den Sjunde Principen, då det endast genom dess korrelation eller kontakt med materian som Fo-hat ( buddhisternas aktiva energi) kan utveckla aktivt medvetet liv; och på frågan ”Hur kan Omedvetenhet alstra medvetenhet?” borde svaret vara: ”Var fröet som alstrade en Bacon [*] eller en Newton [**] självmedveten?”.

_____________________________ 

[*] Francis Bacon, Lord Verulam (1561-1626)

[**] Sir Isaac Newton (1642-1727)

 

KOMMENTAR V

[SUBBA ROW: Termen Jivatma tillämpas allmänt av våra filosofer på den sjunde principen när den tydligt skiljs åt från Paramatma eller Parabrahmam.]

Det opersonliga Parabramam förvandlar eller delar sig själv till en personlig Jivatma eller den personliga guden för alla mänskliga varelser. Detta är återigen en skillnad som nödvändiggörs på grund av att den brahmanska trons antagande av en Gud personlig eller opersonlig, emedan  de buddhistiska  Arhaterna  fullständigt förnekar denna idé, och erkänner ingen gudom mer än människan.

Till våra europeiska läsare säger vi: Lurade som ni kan bli av den fonetiska likheten, så får ni inte tro att namnet ”Brahmam” är identisk i detta sammanhang med Brahmâ eller Ishwara – den personliga Guden. Upanishaderna – de vedantinska  skrifterna – talar inte om sådan Gud och man kan förgäves leta efter några antydningar om en medveten Gud i dem. Brahmam, eller Parabrahm, vedantinernas ABSOLUTA är neutrum och omedveten och har ingen förbindelse  med det maskulina Brahmä inom den hinduiska Triaden eller Trimurti. Några orientalister tror helt riktigt att namnet är härlett från verbet ”Brih”, att växa eller öka, och att vara, i denna betydelse naturens universella expansiva kraft, den levandegörande och andliga principen, eller kraften, utspridd över hela universum och som kollektivt är den enda Absolutheten, det enda Livet och den enda Verkligheten.


HELENA BLAVATSKY
The Theosophist, jan 1882


Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 330-336, ”Editorial Appendix”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.
 

_______________________________________________
 

TILLÄGG

 FOTNOTER AV HELENA BLAVATSKY TILL DEN URSPRUNGLIGA TEXTEN

utdrag ur Blavatskt Collected Writings vol III

eller

T Subba Row Collected Writings, Vol 1, fotnoter sid 22-23
Compiled and Annotated by Henk J. Spierenburg, San Diego 2001

 

Den tibetanska esoteriska buddhistiska läran lär att Prakriti är kosmisk materia, varur alla de synliga formerna alstrats; Akasha är också kosmisk materia – fast ännu mer ovägbar, dess ande, så att säga; ”Prakriti” är kroppen eller substansen, och Akasha-Shakti dess själ eller energi. (BWC III, page 405) 
 

Eller med andra ord, så är Prakriti, Svabhavat eller Akasha – RYMDEN, enligt tibetanernas definition; Rymden fylld med vilken substans som helst eller ingen substans alls; det vill säga, en substans så svårbegriplig att den bara kan förstås metafysiskt. Brahmâ är då det frö som lagts i detta fälts jordmån, och Shakti, är den mystiska energi eller kraft som utvecklar den, och som av Tibets buddhistiska Arhater kallas – FO-HAT (BWC III, page 405) 

Det som vi kallar Formen (Rupa) skiljer sig inte från det vi kallar Rymden (Shunyata) ...Rymden skiljer sig inte från Formen. Formen är detsamma som Rymden; och Rymden är detsamma som Formen. Samma förhållande gäller de andra Skandhas,  oavsett om det är Vedana, eller Sanja, eller Sanskara eller Vijnana, så är de var och en detsamma som sin motsats. (Sin-King boken eller ”Hjärtats-Sutran” Kinesisk översättning från Maha-Prajna-Paramita-Hridaya-Sutra; ur kapitlet om Avalokiteswara eller den Manifesterade Buddhan). (BWC III, page 405-6) 

Det betyder att, de aryanska och de tibetanska eller Arhat lärorna överensstämmer i allt väsentligt, men varierar i namn som använts och hur man formulerat sig, en skillnad som är ett resultat av att vedanta brahmanerna tror på Parabrahman, en gudomlig kraft, om än opersonlig, medan buddhisterna helt och hållet förkastar denna tanke. (BWC III, page 406)