Tibetanska Läror av Helena Blavatsky

ETT SEDAN LÄNGE UPPSKJUTIT LÖFTE SOM NU FULLFÖLJS

De som befinner sig på toppen av ett berg kan se alla människor; på samma sätt är det med dem som är intelligenta och fria från sorg, eftersom de har möjlighet att uppstiga ovanför Gudarnas paradis; och när de där sett människans beroendeförhållande till födelse och död och vilka sorger hon utsätts för, så öppnar de dörrarna till den odödlige.

– Från Tched-du brjod-pai tsoms ur BKAH-HGYUR

I januarinumret av The Theosophist 1882, lovade vi våra läsare att delge åsikter från den Vördnadsvärde Chohan-Laman – chefen över Arkivförvaltningarna bland de bibliotek som innehåller manuskript över esoteriska läror som tillhör Ta-loi och Tashu-hlumpo Rim-boche lamorna från Tibet – över vissa slutsatser som författaren till Buddha and Early Buddhism dragit. Tack vare den broderliga vänligheten hos en lärjunge till den lärde Chohan som anses vara den mest lärde i Tibet i vetenskapen om esoterisk och exoterisk buddhism, kan vi nu delge några få doktriner som har direkt anknytning till dessa slutsatser. Det är vår fasta övertygelse att den lärde Chohans brev, och de noteringar som medföljde, inte kunde ha anlänt vid ett mer passande tillfälle. Förutom de många och varierande missuppfattningarna angående våra läror, så har vi mer än en gång blivit anklagade av de mest intelligenta av spiritualisterna för att ha vilselett dem angående hinduernas och buddhisternas rätta åsikter och trosföreställningar beträffande ”de avlidnas andar”. Visst är det så, som även några spiritualister anser, att ”buddhistisk tro” är genomsyrad av en distinkt och säregen ton av modern spiritualism, det vill säga, av ”avlidna andars” närvaro och beskyddarskap, och att teosoferna har gjort sig skyldiga till att felaktigt återge denna tro. De har haft mage att påstå att denna ”tro på förmedling genom avlidna andar” var anathema maranatha [förbannelse] i Öst, när den ”trots allt” är en princip som genomsyrar buddhismen.

Vad varje hindu, oavsett kast och utbildning, tänker om ”avlidna andars förmedling” är så allmänt känt över hela Indien att det är slöseri med tid att upprepa det här. Det finns några få som konverterar till den moderna spiritualismen, som Babu Peary Chand Mittra, vars storslagna och renläriga liv skulle göra ett sådant umgänge ofarligt för honom, även om han inte helt var likgiltig för fysiska fenomen, så håller han sig bara till den rent andliga, subjektiva sidan av sådan communion. Men om detta var väntat, så återupprepar vi strängt gärna en gång till vad vi alltid ansett: Att det inte finns en hindu som inte avskyr idén om ett nytt framträdande av avlidna ”andar”, som han alltid kommer att anse vara orena; för förutom undantagen med självmord och dödsfall vid olycka så anser ingen hindu att någon god ande kan återvända till jorden, det måste i sådana fall vara en ond ande. Så när vi nu kan lämna hinduerna utanför denna frågeställning skall vi redovisa nordbuddhisternas idéer i ämnet, och vi hoppas kunna lägga till sydbuddhisternas till dessa med tiden. När vi säger ”buddhister” inkluderar vi inte de oräkneliga heretiska sekter som florerar i Kina och Japan som har förlorat all rätt till den benämningen. Med dem har vi inget att göra. Vi befattar oss enbart med buddhister i den norra och södra kyrkan – eller med andra ord, den romersk-katolska och den protestantiska buddhismen.

Ämnet som vår lärde tibetanske korrespondent behandlar baseras på några direkta frågeställningar som vi givit honom med en ödmjuk önskan att de skulle besvaras, och på följande paragrafer från Buddha and the Early Buddhism:

”Jag har funderat ganska länge på denna supernaturalism då den är av största vikt för vårt ämne. Buddhism var ett fulländat redskap för att omintetgöra onda andars verksamhet genom hjälp av goda andar som agerade utifrån deras högsta potential hos den högsta hjälpande anden, med hjälp av en död kropp eller en del av den döda kroppen. De buddhistiska templen, de buddhistiska riterna, den buddhistiska liturgin, tycks alla vara baserade på denna enda idé att hela eller delar av kroppen var nödvändig. Vilka var dessa hjälpande andar? Varje buddhist, forntida eller modern, anser fullt ut att ingen ande som inte uppnått Bodhi eller andligt uppvaknande kan vara en god ande. Den kan inte göra någonting gott; utan en sådan ande måste göra onda ting.”

Svaret som nordbuddhismen ger oss är att de goda andarna är Buddhorna, eller de döda profeterna. De härstammar dessutom från särskilda ”Buddha-fält” för att kommunicera med jorden.

Våran lärde tibetanske vän skriver:

”Låt mig säga direkt att munkar och lekmän lär ut de mest löjliga och absurda utdrag från Trons Lag, som är det populära trossystemet i Tibet. Capuchin della Pennas redogörelse för ’Byang-tsiubs’ Broderskap är helt absurd. Efter att ha tagit bokstavliga beskrivningar från Bkah-hgyur och andra böcker från den tibetanska lagen så fyller han på med sina egna tolkningar. Han beskriver därefter olika fabler med världar befolkade av ’andar’, där ’Lha’, lever ’likt gudar’; och tillägger att tibetanerna fantiserar att ’dessa platser är belägna i luften ovanför ett storslaget berg som är 160 000 league högt och 32 000 league i omkrets; och är byggd i fyra delar där den östra delen är av kristall, den västra av rubin, den norra av guld, och den södra av lapis lazuli. I dessa sällhetens platser förblir de så kallade – Lha – så länge de önskar, för att därefter gå vidare till andra världars paradis.’”

”Denna beskrivning liknar mer – om mitt minne av perioden då jag gick i missionsskolan vid Lahoula inte sviker mig – det ’nya Jerusalem som nedstiger från Gud ur himlen’ i Johannes uppenbarelse – som mätte ’tolvtusen furlongs’, vars väggar var av ’jasper’, där byggnaderna var av ’rent guld’, och där väggarnas grund var ’beklädda med alla tänkbara ädelstenar’, och ’de tolv portarna var tolv pärlor’ – än staden Jang-Chhub, antingen i Bkah-hgyur eller bland tibetanernas idéer. För det första så innefattar tibetanernas heliga kanon, Bkah-hgyur och Bstan-hgyur – ett tusen sjuhundra sju enskilda verk – där ett tusen åttiotre är offentliga och sexhundra tjugofyra är hemliga – och de förra är nedskrivna i trehundrafemtio, och de senare i sjuttiosju folio volymer.”

”Men även om de av ren tillfällighet hade sett dessa, så kan jag försäkra dessa västerländska lärde att dessa manuskript och folios aldrig skulle kunna bli förstådda, inte ens av en infödd tibetan utan en nyckel till dessa särskilda skrifttecken, och dess fördolda mening.”

” I vårt system är varje beskrivning av en plats figurativ, och varje namn och ord avsiktligt beslöjad; och man måste först studera sättet att avkoda och därefter lära sig de likvärdiga hemliga termerna och symbolerna för nästan varje ord inom det religiösa systemet. Det egyptiska hieratiska systemet är en barnlek jämfört med vårt prästerliga pussel. Till och med i de volymer som vanligt folk har tillgång till så har varje mening en dubbel innebörd, en som är avsedd för de olärda, och en annan för de som delgivits nyckeln till urkunderna.

”Om ansträngningarna av sådana välmenande, omsorgsfulla och hederliga människor som utgivarna av Buddhist Records of the Western World och Buddha and Early Buddhism – vars poetiska hypoteser kan bli ifråga satta och dementerade, en efter en, med största lätthet – inte ledde till någonting, då i sanning...

I The Theosophist, oktober 1881, så informerades vi korrekt att Gautama Buddha, den Vise, ’insisterade på att initiationssystemet skulle vara öppet för alla som var kvalificerade’, detta är sant; och det ursprungliga tillvägagångssättet som praktiserades var baserat på information från Sang-Gyas innan han blivit den All-Vise. Men tre eller fyra århundraden efter hans separation från detta jordiska stoft, när Asoka som var den stora anhängaren av vår religion hade lämnat världen blev de så kallade Arhatinitierade tvungna att lämna landet, en efter en, för att söka trygghet bortom Himalaya; detta på grund av den hemliga men stadigt växande oppositionen från mot deras system. Så trots att den populära buddhismen inte spreds i Tibet före det åttonde århundradet så sökte buddhisterna som var initierade i det esoteriska systemet av de ariska två gånger födda, en ny hemvist efter att ha lämnat moderlandet Indien hos förbuddhistiska asketer; de som besatt den goda doktrinen till och med före tiden för Sakya-muni. Dessa asketer hade vistats bortom Himalaya-bergen sedan urminnes tid. De är de direkta arvtagarna till de ariska visa männen som i stället för att följa sina brahmanska bröder i den förhistoriska emigrationen från sjön Manasarovara över de snöiga bergen till de heta slätterna vid de sju sjöarna, föredrog att stanna vid sitt otillgängliga och okända ställe. Det är därför inte så konstigt att den ariska esoteriska doktrinen och vår arhat-doktrin befunnits vara närmast identisk. Sanningen är en, likt solen ovanför våra huvuden; och liksom det finns en sol ovanför våra huvuden, finns det bara en sanning. Men det tycks som om denna eviga truism ständigt måste återupprepas för att få de mörka såväl som de vita människorna att minnas den. Endast denna sanning måste hållas ren från smuts av mänskliga överdrifter.

För att pervetera och förvränga dess vackra ansikte till sina själviska ändamål – så måste den gömmas undan från de profanas ögon. Sedan tiden för de ursprungliga och universella mysterierna fram till dagen för vår storslagna Shakya Tathãgat Buddha (som reducerade och tolkade det esoteriska systemet för alla människors frälsning) hördes Självets gudomliga röst som går under namnet Kwan-Yin, endast i helig ensamhet under förberedelserna inför mysterierna.

”Våran världshedrade Tsong-kha-pa, som efter att ha stängt sin femte Damngag påminde oss att ’varje helig sanning, som de ignoranta är oförmögna att förstå i sitt sanna ljus, borde gömmas i en tredelad väska och gömmas likt hur en sköldpadda gömmer sitt huvud i sitt skal för att endast visa sitt ansikte för dem som verkligen vill uppnå tillståndet av en Anuttara Samyak Sambudhi – som är det mest barmhärtiga och upplysta hjärtat.”

Av det ovan ser vi att till och med i det kanon som ges öppet till vanliga människor (och nyligen till västerländska forskare), finns det en dubbel innebörd. Jag skall nu försöka korrigera felen – som är allt för medvetna är jag ledsen att säga, i fallet med de jesuitiska forskarna. Det är utan tvivel så att de kinesiska och tibetanska skrifterna, de så kallade standardverken i Kina och Japan – vissa skrivna av våra mest lärda forskare där de flesta är oinitierade men ärliga och gudfruktiga män – kommenterade saker som de aldrig riktigt förstod och innehåller därför en massa mytologiskt och legendariskt material som mera passar in i vanlig folklore än som en exposition av visdomsreligionen som predikats av alla världens frälsare. Men inga av dessa texter återfinns i kanon och trots att de bevarats i de flesta klosterbibliotek så läses de och tas för sanna endast av de godtrogna och gudfruktiga vars enkelhet förbjuder dem att någonsin stiga över realitetens tröskel. Till denna klass tillhör det buddhistiska kosmos, som skrevs av Bonze Jin-chan från Peking; Shing-tao-ki, eller ”uppteckningarna över Tathagatas upplysning” av Wang-puh i det sjunde århundradet; Hi-shaisutra, eller ’Skapelsens bok’, olika böcker över himlen och helvetet och så vidare. – De poetiska fiktionerna som grupperades runt en symbolism evolverade efteråt. ”Men uppteckningarna från vilken vår skolastiska författare, munken Della Penna citerar – eller skall jag säga felciterar – innehåller ingen fiktion utan endast information för framtida generationer som kanske vid den tiden har lyckats tillskansa sig nyckeln för en korrekt läsning. ’Lha’, som Della Penna talar om i syfte att förlöjliga fabeln, de som ’har uppnått position av helgon i denna värld’ var endast de initierade arhats, adepter i många olika grader, som generellt går under namnet bhanté eller bröderna. I boken som går under namnet Avatamsaka Sutra, i sektionen om ”den överlägsna Atman” – Självet – så som det manifesteras i karaktärerna hos arhats och Pratyeka Buddha, påstås det att ”redan från början” förvrängdes sanningen av alla kännande varelser och de omfamnade det falska; därför sprang den hemliga kunskapen Alaya Vijnãna fram. ’ Vem är i besittning av den sanna hemliga kunskapen?’ ’De storslagna lärarna från de snöiga bergen’ svarar Lagens bok. De snöiga bergen är berget som är 160 000 leagues högt. Låt oss se vad detta betyder. De tre sista siffrorna utelämnas och vi har 160 leagues, och en tibetansk league är närmare 5 mil, som ger oss 780 mil från en viss helig plats via en distinkt väg som leder västerut. Detta är så övertydligt som det kan bli till och med i Della Pennas fortsatta beskrivning, även för den som endast har en glimt av sanningen. Enligt deras lag, säger den munken, ’finns en evig värld’, ett paradis, i väster av denna värld; och i paradiset finns ett helgon som kallas Ho-pahme som betyder ’helgonet av strålglans och oändligt ljus’. Detta helgon har många distinkta krafter som alla kallas ”Chang-Chüb”, som betyder ’Anden till dem som på grund av deras perfektion inte vågar att bli helgon och därför tränar och instruerar kropparna till de återfödda lamorna, så att de kan hjälpa de levande.’ Detta visar att ’Chang-Chubs’ som antas vara döda egentligen är levande Bodhisatwas eller Bhante, som är kända under olika namn bland det tibetanska folket, som till exempel lha eller ’andar’, då de antas ha sin existens mer i anden än i köttet. Vid döden avsäger de sig ofta nirvana – sällheten som innebär evig vila, eller personlighetens utslocknande, för att förbli i sina förandligade astrala Själv för sina lärjungars och för mänsklighetens goda. För somliga teosofer måste mina ståndpunkter vara klara, men andra kommer att opponera sig mot denna förklaring. Ändå håller vi fast att det inte är möjligt med ett helt och hållet rent ’Själv’ som stannar kvar i den jordiska atmosfären efter frigörelsen från den jordiska kroppen i sin egen personlighet som han använde på jorden. Endast tre undantag kan göras till denna regel: ”Ett heligt motiv som tvingar en Bodhisatwa, en Sravaka, eller Rahat att hjälpa de som han lämnat efter sig till samma sällhet som han själv upplever. Han kommer då att sluta instruera dem, de levande, antingen utvändigt eller invändigt; eller, för det andra, de som om än rena, harmlösa och som varit relativt fria från synd under sin livstid, men som blivit så uppfyllda av en specifik idé i samband med en av de mänskliga illusionerna – mayas – så att han dör helt upptagen av denna tanke; och tre, personer som i sig har en intensiv och helig kärlek, så som en moder till sitt barn som därav skapar eller genererar en oövervinnelig vilja som närs av den gränslösa kärleken att fortsätta bland de levande i sitt inre själv. Perioderna som tilldelats dessa exceptionella fall varierar. I det första fallet så har Bodhisatwan ingen fast och fix gräns; på grund av kunskapen som han uppnått i tillståndet som Anuttara Samyak Sambodhi – det mest heliga och upplysta hjärtat. Och då han är van att förbli i timmar och dagar i sin astrala form under livet har han krafter att efter döden skapa runt om sig själv ett eget existenstillstånd som är avsett att kontrollera tillståndet hos de andra principerna så att de återförenas med respektive element, och han kan nedstiga och till och med förbli på jorden i århundraden, eller årtusenden. I det andra fallet varar perioden tills den allskraftiga magnetiska attraktionen som kommer från subjektets tanke – som är intensiv vid dödsögonblicket – blir försvagat och tynar bort. I det tredje fallet blir attraktionen bruten, antingen genom döden eller genom en moralisk ovärdighet hos de nära och kära. I alla tre fallen kan tidsperioden inte vara mer än en normal människas livstid. ”I alla andra fall med uppenbarelser eller kommunikation, oavsett tillvägagångssätt, så kommer ”anden” att visa sig vara en ondskefull ”bhuta”, eller en ”ro-lang” i bästa fall – som är det själslösa skalet av en ’elemental’. Den goda doktrinen förkastas på basis av orättfärdiga anklagelser, som t ex att adepten endast strävar efter och gör anspråk på previlegiet med odödlighet; men ingen österländsk adept eller initierad har någonsin gjort detta. Så sant, våra Mästare lär oss att ”odödlighet är villkorlig och att förändringar hos en adept som är kunnig i Alaya Vijnana, gräddan av visdom, är tiofallt bättre än de som är ignoranta över potentialerna som är centrerade i Självet, som låter dem vara slumrande och orörda tills det är för sent att väcka dem i detta liv. Men adepten vet inte mer här på jorden, och inte är hans krafter större här än kunskapen och krafterna hos gemene man när den senare når sin femte eller speciellt sin sjätte cykel eller rund. Vårt nuvarande människosläkte är fortfarande i den fjärde av de sju stora cykliska runderna. Människan är ett barn som ännu inte växt ur blöjstadiet, och den högsta adept i nuvarande ålder vet mindre än vad han kommer att veta som ett barn i den sjunde runden. Eftersom människosläktet är ett barn kollektivt sett så är varje enskild människa det också; och det kan knappast förväntas av en sådan, om han än så tydligt kommer ihåg sin existens från födelsetimman, dag efter dag, med de olika erfarenheterna i varje, och de olika kläderna som han var tvungen att bära. För inget Själv kan (om det inte är en adept som nått samma – Sambuddha – under vilken en illuminerad ser den långa serien av sina tidigare liv genom alla sina föregående födslar i andra världar), vara förmögen att distinkt återkalla de olika liv som han passerat, men den tiden måste komma då det blir möjligt om inte en människa är en obotlig sensualist som därmed dömer sig själv till total utplåning efter ett sådant syndfullt liv, så kommer den dagen när han nått ett tillstånd av absolut frihet från synd eller åtrå och han kommer därför att kunna se och återkalla i sitt minne alla sina tidigare liv – lika lätt som en man av hög ålder vänder sig om och dör – en efter en alla dagar av hans existens.

Vi kanske skall addera ett ord eller två som förklaring till en tidigare passage som refererade till Kwan-yin. Denna gudomliga kraft förmänskligades av de kinesiska buddhisternas ritualer till en dubbelkönad gudomlighet med tusen händer och tusen ögon och benämns Kwan-shai-yin Bodhisatwa, röstgudomen, som egentligen betyder rösten från det alltid närvarande latenta gudomliga medvetandet i människan; rösten från hans riktiga själv som endast kan framkallas och höras då individen har hög moralisk renhet. Det sägs att Kwan-yin är son till Amitabha Buddha, som genererade frälsaren, den barmhärtiga Bodhisatwan, ”rösten” eller ”ordet” som är universellt spritt, ”ljudet” som är evigt. Det har samma mystiska innebörd som vach hos brahmanerna, och medan dessa vidhåller Vedaskrifternas eviga status då de kommer från det eviga ”ljudet”, så påstår buddhisterna genom en syntes att Amitabha är evig då han var den första som bevisade den självföddas evighetsstatus, Kwan-yin. Hos brahmanerna är Kwan-yin röstguiden eller Vachishvara, och båda utgår från samma grund som logos gör hos de grekiska neoplatonikerna; den ”manifesterade guden” och dess ”röst” som finns i människans själv, hans samvete. Självet är den osynliga Fadern och ”Självets röst” är sonen där varje är relativ men korrelerad i förhållande till den andra. Både Vachishvara och Kwan-yin hade och har en framträdande roll i initiationsriterna och mysterierna i de brahmanska och buddhistiska esoteriska doktrinerna. Det skall poängteras att Bodhisatwas eller Rahats inte behöver vara adepter; än mindre brahmaner, buddhister eller ens ”asiater”, utan endast heliga och rena män oavsett nation eller trosriktning som vigt sitt liv för att göra välgärningar åt människosläktet.

DET HELIGA ”LHA’S” LÄROR

Formerna under vilken en levande varelse kan återfödas är sexfaldig. Den högsta kategorin är lha, eller ”andar”, högsta varelser, gudar; dessa rankas/klassificeras bredvid buddhorna och bebor de sex celesta regionerna. Två av dessa regioner tillhör jorden, men de fyra andra som anses överlägsna är ”placerade” i den yttre interstellära rymden, långt bortom jorden! Som en konsekvens av för tidig död så förlängs Bardovistelsen; detta är tillståndet mellan den fysiska döden och den nya återfödelsen som inte följer omgående för det existerar en intervall som är kortare för de goda än för de onda” (Emil Schlagintweit, Buddhism i Tibet).

Noterna som följer nedan är sammanställda, eller snarare översatta, trots svårigheter, från tibetanska bokstäver och andra manuskript som sänts in som svar på flera frågor angående de västerländska missuppfattningarna över den nordliga buddhismen eller lamaismen. Informationen kommer från en gelug av det inre templet – en lärjunge till Bas-pa Dharma, Den Hemliga Läran.

Bröder som vistas i Gya-P-heling – brittiska Indien – som respektfullt fångat min Mästares uppmärksamhet över vissa inkorrekta och vilseledande påståenden om den goda doktrinen av vår välsignade Phag-pa Sang-gyas – mest heliga Buddha – som sägs praktiseras i Bhod-yul – det vill säga Tibet, så uppmanas jag av den vördnadsvärda Ngag-pa att svara dem. Jag kommer att göra det så långt våra regler tillåter att diskutera så heliga ämnen offentligt. Jag kan inte göra mer än så tills dagen kommer då våran Pban-chhen-rin-po-chhe skall återfödas i landet med p-helings – utlänningar – och framstå som den storslagna Chom-den-da, erövraren, som skall förgöra med sin mäktiga hand de felaktigheter och den ignorans som härskat genom alla tider. Fram till dess så är det av liten, eller ringa betydelse att försöka utrota dessa felaktigheter.”

En profetia från Tsong-ka-pa cirkulerar nu i Tibet vars innebörd går ut på att den sanna doktrinen kommer att förbli ren så länge Tibet är fritt från intrång av västerländska nationer vars grova idéer över den fundamentala sanningen slutligen skulle förvirra och förmörka följeslagarna till Den goda lagen. Men när den västerländska världen är mera mogen för att ta emot filosofi kommer inkarnationen av Pban-chhen-rin-po-chhe, Den stora visdomsjuvelen (en av Teshu Lamorna) att förverkligas och sanningens strålglans kommer därefter att illuminera hela världen. Vi har här den sanna nyckeln till den tibetanska exklusiviteten. Vår korrespondent fortsätter: Av de många felaktiga åsikter som framlagts till begrundan åt vår Mästare har jag tillåtelse att återge följande. Först felaktigheten som florerar bland Ro-lang-pa (spiritualister) – att de som följer Den goda doktrinen har könsumgänge med och högaktar Ro-lang-spöken – eller uppenbarelser av döda människor; och för det andra, att bhante-bröder, eller lha, som det populärt kallas, antingen är andar eller gudar. Det första felet finns i Buddha och den tidiga buddhismen eftersom detta arbete har genererat den inkorrekta uppfattningen att spiritualism var den enda roten till buddhismen. Det andra felet finns i det kortfattade abstrakt. Av det stora kaoset ur den tibetanska lagen av capuchin munken della Penna och uppgifterna som givits av hans medhjälpare, vars absurda förtal över den tibetanska religionen och lagen som skrivits under de senaste århundraden, som nyligen har återtryckts i herr Markhams arbete Tibet. Jag kommer att börja med den förra felaktigheten ”skriver vår korrespondent”. Varken de stora eller de norra buddhisterna oavsett Ceylon, Tibet, Japan eller Kina, accepterar västerländska idéer som berör förmågorna och kvaliteterna hos de ’nakna själarna’ för vi föringar obetingat och absolut allt ignorant umgänge med Ro-lang. För vilka är de som återvänder? Vilka slags varelser är de som omedelbart kan kommunicera genom egen vilja rent objektivt eller genom fysisk manifestation? Det är orena och väldigt syndfulla själar, ’A-tsa-ras’, självmördare, och sådana som kommit en för tidig död till mötes genom olyckshändelse och som därför måste vara kvar i jordens atmosfär tills den fulla längden av deras liv är slut.

”Ingen rättänkande person, vare sig lama eller chhiva (icke buddhist) kommer att stå upp och försvara praktiserandet av svartkonst, en praktik som fördömts i alla stora dharmas – lagar eller religioner – och samlevnad med, och att använda krafterna hos dessa jordbundna själar är helt och hållet svartkonst.” De varelser som inkluderas i den andra och tredje klassen – självmördare och olycksoffer – har inte fullgjort självmördare och olycksoffer – har inte fullgjort sin tid i jordelivet och som en konsekvens blir de jordbundna. Den själ som förvisas i förtid försätts i ett onaturligt tillstånd. Den ursprungliga impulsen under vilken varelsen evolverade och kastades in i jordelivet har inte fullgjorts – den nödvändiga cykeln har inte blivit komplett men måste ändå fullgöras. Trots att de är jordbundna måste dessa olyckssaliga varelser som är offer för frivilliga eller ofrivilliga händelser, bli likt suspenderade inom jordens magnetiska fält. De är inte, likt den förra klassen, attraherade till de ’levande’ för att likt en vilde leva av deras vitalitet. Deras enda impuls – som är blind eftersom de generellt är i ett förvirrat eller paralyserat tillstånd, är att försöka komma in i virveln av återfödslar så fort som möjligt. Tillståndet som de befinner sig i kallas ett falskt baroo – perioder mellan två inkarnationer. Utifrån personens karma – som även beror på hans ålder och meriter i förra livet – kommer denna intervall att vara längre eller kortare. Inget annat än en överväldigande attraktion, så som en helig kärlek till någon nära i en stor fara kan dra dem, med deras samtycke, till de levande; men genom de mesmeristiska krafterna ba-po kan en svartkonstnär – ordet ba-po användas som förslag då den rätta termen dzu-tul, eller vad som även kan kallas mesmeristisk attraktion – kan tvinga dem in i vår tillvaro/närvaro. Denna evokation är totalt förbjuden av dem som håller sig till Den goda doktrinen för själen som blir åkallad kommer att få lida väldigt mycket trots att det inte är den själv utan endast dess bild som slitits och rivits av från den själv för att bli ett spöke/en uppenbarelse; och på grund av dess förtidiga separation genom våld på kroppen, så är ’jang-khog’ den animala själen – fortfarande tyngd med materia – för det har inte varit en naturlig upplösning av de grövre från de finare molekylerna – och svartkonstnären kan genom att ordna denna separation på articifiell väg få individen att lida som om den hade blivit flådd levande. Att tillkalla den första klassen de grovt syndiga själarna – är farligt för de levande; att framtvinga uppenbarelser av den andra och tredje klassen är ondskefullt och bortom beskrivning. I fallet med en som dött en naturlig död är förhållanden annorlunda själen är nästan helt – i varje fall om själen är mycket ren – bortom räckhåll för svartkonstnären och därav bortom räckhåll för en grupp åkallare eller spiritualister, som omedvetet praktiserar en trollkarls sang-nyang, eller magnetisk besvärjelse. Enligt karman i det förra livet så kommer intervallet – det latenta tillståndet – som generellt passeras i dvala att sträcka sig från 5 minuter till 5 veckor eller månader. Under den tiden förbereder sig ’jang-khog’ – den animala själen – i avskildhet för övergången, oavsett i fall det är till en högre rymd – om den har nått det sjunde mänskliga evolutionstillståndet – eller för en högre återfödelse om den inte fullgjort den sista lokala runden. ”Hur som helst så har den inga krafter att förmedla några tankar till de levande. Men när dess tid av vila är över, och det nya Självet gör entré med fullt medvetande i den välsignade regionen devachan – när all jordisk dimma har blåst bort och scenerna och de mänskliga mötena blir klara inför det andliga ögat – då kan det ske, som det ibland händer, att när de granskar allt och alla som de älskade, dra till sig nära och kära som fortfarande är på jorden, och endast genom en kärleksattraktion, komma i kontakt med de levandes andar, som när de återvänder till sitt normala tillstånd fantiserar att de nedstigit till dem.

På grund av detta skiljer sig våra åsikter från de västerländska ro-lang-pa – spiritualisterna – vad de ser eller kommunicerar med i sina cirklar och genom sina omedvetna trollkonster. Vi anser att det endast är slaggprodukter av den fysiska varelsen, eller de själslösa kvarlevorna av den avlidne, det som exkluderats, kastats bort och lämnats kvar då de finare partiklarna har gått vidare till det storslagna bortom. I detta dregg finns det dock kvar lite av minne och förstånd; detta var förvisso en del av varelsen och innehåller därför ett visst mått av intresse men det är inte den verkliga och sanna varelsen. Skapad av materia oavsett hur eterisk den är så måste den förr eller senare dras till ett vortex där dess atomer kommer att disintegrera. Från den döda kroppen så går de andra principerna ut ur detta skal; och ett par timmar senare så är den andra principen – livets – totalt utplånad och separerar både från det mänskliga och de eteriska höljena. Den tredje – den vitala dubbletten – upplöses slutligen när de sista partiklarna av kroppen disintegrerar. Kvarstår den fjärde, femte, sjätte och sjunde principen: viljekroppen, den mänskliga själen, den andliga själen, den rena anden som är en facett av det eviga. De två sista formar, när de är förenade och separerade från det personliga självet, den eviga individualiteten som inte kan förgå eller försvinna. Återstoden fortsätter till ett bearbetningstillstånd – det astrala självet och vad som överlevt av vilja i det innan den lämnade den fysiska kroppen. För att något medvetet agerande i detta tillstånd skall vara möjligt behövs det en adepts kvaliteter, eller en intensiv, odödlig, fast och helig kärlek till någon som den avlidne lämnat kvar på jorden; annars kommer det astrala egot att bli, antingen en ”bhuta” – ’ro-lang’ på tibetanska – eller gå vidare till nästa övergångar i högre sfärer. I det förra fallet kan ’lha’ eller ’människo-anden’ vandra bland de levande i en oändlig tid, enbart på grund av dennas egna nöje; och i det senare fallet kan den så kallade ’anden’ vänta och fördröja sin sista övergång, men endast för en kort period, där begärskroppen hålls intakt i proportion till intensiteten i den kärlek som känns av själen och dess ovilja att lämna de nära och kära. ”Vid första ansatsen till anspänning kommer den att försvinna, och det andliga Självet som temporärt förlorat sin personlighet och all ihågkomst av den, stiger upp till högre andliga regioner; sådan är läran. Ingen kan överskugga de dödliga förutom de utvalda, de ’fullbordade’, ’byang-tsiub’, eller ’Bodhisatwas’ för endast de kan penetrera de stora hemligheterna med livet och döden – då de har möjlighet att förlänga sin vistelse på jorden efter ’döden’.

Om man använder en vulgär terminologi så kallas en sådan överskuggning att ”födas igen och igen” för mänsklighetens bästa. Om spiritualisterna i stället för att åkalla krafter som ’kokntrollerar’ och ’guidar’ levande personer och som vid varje tillfälle kallar sig för ’John’ eller ’Peter’, som har en begränsad förmåga att röra och inspirera ett fåtal utvalda rena män och kvinnor och få dem att närma sig sådana Bodhisatwor eller heligt initierade – oavsett ifall de föds som buddhister, kristna, brahmaner eller musselmaner – och i vissa särskilda fall till heliga och helgonlika karaktärer, som har ett motiv, en sann välgörande mission att utföra efter deras hädanfärd, då skulle de vara närmare sanningen än de är nu. Att tillskriva ett heligt previlegium, som de gör till varje ’elemental’ som klär ut sig i lånade kläder för att kunna utge sig för att vara herr alldaglig som enbart säger hej; och som dricker te och äter toast, det är ett helgerån och en tragisk syn för dem som har en gnutta av intuitiv känsla för de mycket heliga mysterierna som berör övergången då den fysiska kroppen lämnas; och inte att förglömma adepternas läror.

Längre fram skriver della Penna: ”Dessa Chang-chub-lärjungar till chefshelgonet – har ännu inte blivit helgon – men de besitter i sin högsta grad fem stycken dygder – välgörenhet, som både är tillfällig/jordisk och andlig; perfekt tillämpning av lagen; stort tålamod; stor flit i att arbeta mot perfektion; och sist, den mest sublima kontemplation. Vi skulle vilja veta hur de kan ha alla dessa kvaliteter, speciellt se senare – trance – när de förklarats vara fysiskt döda! Dessa chang-chub har fullgjort sin mission och är därmed uteslutna från vidare återfödslar och kan passera från kroppen hos en lama till en annan, men laman (avser Dalai-lama) är alltid utrustad med själen av samma chang-chub trots att han kan vara i andra kroppar för att tjäna de levande och lära dem lagen, som är deras vilja då de inte vill bli helgon för då skulle de inte vara förmögna att instruera dem.

Då de rörts av medkänsla och medömkan, vill de för alltid förbli chang-chub för att kunna instruera de levande i lagen så att de snabbt kan fullgöra sin besvärliga väg av återfödslar. Och det är faktiskt så att om dessa chang-chub vill, så har de frihet att transmigrera till andra platser inom samma objekt. Denna förvirrande beskrivning härstammar från två fakta: Först att de buddhistiska tibetanerna – vi talar om de utbildade klasserna – inte tror på möjligheten med återvändandet av avlidna andar, eftersom, om det nu inte var så att en själ kan bli så renad på jorden så att den kan skapa åt sig själv ett tillstånd av bodhisat-hood som är den högsta graden av perfektion näst efter buddha – till och med helgon så som man vanligt uppfattar och tolkar denna term, skulle inte vara förmögna att instruera eller kontrollera de levande efter deras död; och för det andra, då de förkastar teorierna om skapelse, Gud och själen – som det tolkas av kristna och spiritualister – och ett framtida liv för personligheten hos den avlidna, så ger de människan en sådan viljepotential att det blir upp till honom att bli en Bodhisatwa och upp till honom att tillskansa sig krafterna som gör att han kan styra sin framtida existens, oavsett ifall det är i ett fysiskt eller ett semi-materiellt tillstånd. Lamaisten tror på materiens oförstörbarhet. De förkastar odödligheten till och med personlighetens överlevnad då de lär ut att det är individen – det vill säga sammanfattningen av de många personliga själv som varit representanter för den Ende under en lång serie av olika existenser – som är den som överlever. Den senare kan till och med bli evig – då ordet evighet hos dem endast omfattar perioden av en stor cykel – evig i den integrerade individualiteten, men detta kan endast utföras genom att bli en chyan-chohan, en ’celest Buddha’ eller vad kristna kabbalister kallar en ’planetande’ eller en av Elohim; en del av det medvetna hela’, sammanställt av flertalet intelligenser i dess universella kollektivitet, medan nirvana är det ’omedvetna hela’. Han som blir en Tong-pa-nyi – han som uppnått ett tillstånd av absolut frihet från någon önskan att leva för sin personlighet, det högsta tillståndet hos ett helgon – existerar i icke-existens och kan inte hjälpa de dödliga mer. Han är i ’Nipang’ för han har nått slutet på ’Thar-lam’, vägen till frigörelse, eller frihet från återfödslar. Han kan inte utföra tul-pa – frivilliga inkarnationer, oavsett ifall de är temporära eller avser långt liv – i en kropp med en levande mänsklig varelse; för han är en ’dang-ma’, en absolut renad själ. Härefter är han fri från faran med ’dal-jor’, mänsklig återfödelse, för de sju existensformerna – där endast sex ges till den oinitierade – som är fast bundna i återfödelsens hjul har passerats säkert av honom som därför stirrar indifferent in i varje sfär i det uppåtgående reinkarnationshjulet som visar hela tidsperioden som innefattar kortare perioder av personliga erfarenheter, säger boken Khiu-ti. Men då det för närvarande finns fler män som accepterar Varat än icke-varat, livet än döden, så finns det bland Bohisatworna och lha – men de är lika ovanliga som blomman Vdambara som de kommer att möta – de som frivilligt avsäger sig välsignelsen med att uppnå den perfekta friheten och i stället förblir i sina personliga själv, oavsett i fall det är en synlig eller osynlig form för det mänskliga ögat – för att lära och hjälpa sina svagare bröder. Vissa av dem förlänger sitt liv på jorden – men inte till någon övernaturlig värld; andra blir dhyan-chohans, en klass planetandar eller ’devas’ som blir så att säga, väktaränglar för människorna som är den enda klassen från den sjuindelade hierarkin av andar i vårt system som bevarar sin personlighet. Dessa heliga lha som i stället för att skörda frukten av sina gärningar offrar sig själv i de osynliga världarna så som herren Sang-Gyas-Buddha gjorde på denna jord och förblir i devachan-världen av sällhet som finns närmast jorden.”

HELENA BLAVATSKY
Lucifer, september-oktober, 1894.

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 337-351, ”Tibetan Teachings”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.