Den Ockulta Världen – Nyligen Inträffade Ockulta Fenomen (9) av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)
9.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

De nästkommande två eller tre små skrivelserna som jag fick från Koot Hoomi handlade om en händelse som jag nu måste beskriva, och som i sin fullständighet som bevis-fenomen syns mig överträffa alla jag förut beskrivit. Det förtjänar att anmärkas i parentes, att fastän omständigheterna vid denna händelse genast refererades i de indiska tidningarna, det belåtna sällskapet av förtalare, som utgöt sina taskiga kommentarer i långa banor i pressen vid brosch-fenomenet, inte brydde sig om att diskutera ”händelsen med kudden”.

Åtföljda av våra gäster gick vi en dag upp till toppen av en närbelägen kulle för att inta vår lunch. Under föregående natt hade jag skäl att tro att min korrespondent Koot Hoomi hade varit i vad jag med hänsyn till närvarande förklaring kan kalla subjektiv kommunikation med mig. Jag ska inte gå in på några detaljer, då det är onödigt att oroa läsare i allmänhet med intryck av denna art. Efter att ha diskuterat ämnet på morgonen, fann jag på satsbordet en lapp från Koot Hoomi, där han lovade att ge mig något på kullen, som skulle vara ett tecken på hans (astrala) närvaro hos mig den föregående natten.

Vi gick till vår bestämmelseort, slog oss ned på toppen av kullen och hade just börjat vår lunch, då Helena Blavatsky sa att Koot Hoomi frågade, var jag ville finna det föremål han skulle sända till mig. Man bör komma ihåg, att ända till detta ögonblick hade det inte varit något tal om det fenomen som jag väntade på. Den vanliga kränkande antydan kommer kanske att göras, att Helena Blavatsky ”ledde” mig till det val, jag verkligen gjorde. Det faktiska förhållandet var i alla fall detta, att Helena Blavatsky, som mitt under ett samtal om helt andra saker spetsade sina öron, när hon hörde sin ockulta väns röst – med ens sa till mig vad frågan var utan att med en enda anmärkning medverka till det val, som jag gjorde. I själva verket förekom där ingen allmän diskussion och det var absolut ett självmant val, som jag efter en stunds lugn sa, ”i den där kudden”, medan jag pekade på en som en av de närvarande kvinnorna lutade sig mot. Jag hade inte mer än sagt dessa ord förrän min hustru utropade, ”Åh nej, låt det bli i min!” eller någonting liknande. Jag sa, ” Bra, låt det bli i min hustrus kudde”. Helena Blavatsky frågade på sitt egna sätt Koot Hoomi, om detta kunde ske och fick ett ja till svar. Mitt val av ställe där föremålet skulle finnas var sålunda fritt och obetingat av några villkor. Det självklaraste under dessa förhållande och med hänsyn till vad vi förut varit med om, hade varit att välja ett visst träd till fyndort eller också att föremålet skulle påträffas, begravet på en viss ställe i marken; men då mina ögon händelsevis kom att se på den först nämnda kudden, föll det mig ögonblickligen in, att insidan av en hopsydd kudde var en speciellt lämplig plats. Och när tanken på en kudde blivit väckt, var min hustrus jämkning av det ursprungliga förslaget en verklig förbättring, för denna kudde hade aldrig för ett ögonblick varit ur hennes ägande under hela morgonen.

Det var hennes vanliga jampan-kudde; hon hade lutat sig mot den under hela vägen hemifrån och stödde sig fortfarande mot den, för hon satt ännu i sin jampan, den hade blivit buren ända upp till toppen av kullen. Kudden var gjord av fast ylletyg och sammet och vi hade ägt den i flera år. Den låg alltid när vi var hemma på en framträdande plats i en soffa i förmaket och, då vi var ute flyttades den till hennes jampan, och bars in igen när vi kom hem.

Då vi kommit överens om kudden, blev min hustru tillsagd att lägga den under sin filt inuti bärstolen, och hon gjorde detta med egna händer. Efter omkring en minut, sa Helena Blavatsky, att vi kunde börja sprätta upp den. Jag gjorde detta med en pennkniv, och det tog en stund, för kudden var väl hopsydd runt omkring och ganska stark så att jag inte kunde riva utan måste sprätta stygn för stygn. När vi fått upp den ena sidan av överdraget, fann vi att fjädern var omsluten av ännu ett inre, vilken även var hopsytt runt omkring. Mellan den inre kudden och det yttre överdraget fanns ingenting, därför fick vi även sprätta upp det inre. När detta var gjort, började min hustru leta bland fjädrarna.

Det första hon fann, var en liten trekantig biljett, adresserad till mig som innehöll min ockulta korrespondents numera bekanta handstil. Den lydde som följer:

”Min käre broder – Denna brosch nr 2 har blivit inlagd på ett ganska egendomligt ställe, helt enkelt för att visa er, hur lätt ett verkligt fenomen kan framställas, och hur det är ännu lättare att misstänka dess äkthet. Gör vad ni vill med detta, även om ni vill beskylla mig att stå i komplott med andra.

Den svårighet ni talade om förra natten, med avseende på utbytet av våra brev ska jag försöka att undanröja. En av våra lärjungar ska inom kort besöka Lahore och N. W. P. ” och jag ska sända er en adress som ni alltid kan använda, ifall ni inte skulle föredra att korrespondera genom – kuddar? Var så god och märk att detta inte är daterat från en Lodge, utan från en dal i Kashmir.”

[Se Mahatma Letters III B, okt 20, 1880, page 10, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; eller ML-3B i Mahatma Letters in Chronological order, pages 10-12 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition. Övers. Anm.]

Under tiden jag läste detta kort, hittade min hustru den antydda broschen bland fjädrarna, vilken vanligen låg på hennes toalettbord, när hon inte använde den. Det skulle ha varit omöjligt att uppfinna eller föreställa sig ett mera oemotståndligt och övertygande prov på ockult kraft – än denna händelse var för oss, som ägde personlig kännedom om alla de olika, skildrade omständigheterna. Hela kraften och betydelsen av den skickade broschen berodde på mina subjektiva intryck den föregående natten. Skälet för valet av broschen daterar sig inte längre tillbaka än då. Under den förutsättningen alltså, en förutsättning, idiotisk på alla grunder, att Helena Blavatsky hade haft kudden under sin hantering, måste detta ha skett efter det jag talat om mina intryck samma morgon kort efter frukosten; men från det vi steg upp denna morgon hade Helena Blavatsky knappast varit ur vår åsyn, utan hade suttit hos min hustru i förmaket. Hon hade gjort detta, i parantes sagt, emot sin vilja, för hon hade en skrivning att göra, som hon behövde göra på sitt eget rum, men hade av sina röster blivit tillsagd att gå och sitta hos min hustru i förmaket denna morgon, och hon hade gjort så, klagande över det avbrutna arbetet och fullkomligt ur stånd att inse skälet till den givna ordern. Skälet visade sig sedan klart nog och hade avseende på det kommande fenomenet. Det var önskvärt, att vi inte skulle hysa någon arrière pensée inom oss rörande vad Helena Blavatsky möjligen kunde ha haft för sig denna morgon, i händelse saken hade tagit en sådan vändning, att detta kunnat bli en faktor vid bestämmandet av fenomenens äkthet. Om valet av kudden hade kunnat förutses, hade det naturligtvis varit onödigt att pina vår ”old Lady”, som vi vanligen kallade henne. Kuddens egen närvaro hos min hustru i förmaket hela morgonen hade varit nog. Men jag hade fullkomlig frihet att välja gömställe för broschen, och ingen kunde ha tänkt på kudden på förhand, lika litet som jag gjort det.

Språket i den ovan angivna kortet innehöll många små punkter, som var av betydelse för oss. Den bar allt igenom en indirekt antydan på en konversation som hade ägt rum vid middagsbordet aftonen förut. Vi hade talat om de små spåren här och var i de långa breven från Koot Hoomi, vilka, trots stilens styrka och en mästerlig makt över språket, utvisade en eller två vändningar i uttrycken, som en engelsman inte skulle ha begagnat, till exempel i tilltalsformeln, vilken i de båda redan citerade breven hade en anstrykning av orientalism. ”Men hur skulle han då ha skrivit?” frågade någon, och jag svarade, att ”under likartade förhållande skulle en engelsman ha skrivit helt enkelt: Min käre Broder!” Så var också anspelningen på Kashmir-dalen, som det ställe varifrån brevet blivit skrivit, istället för från en hydda en antydan på samma konversation; och understrykandet av ”k” var en annan, för Madame Blavatsky hade sagt att Koot Hoomis vana att stava skepticism med ”k” inte var en amerikanism hos honom, utan berodde på en lingvistisk nyck.

Dagens händelser var inte alldeles avslutade med brosch-fenomenet; för samma afton, sedan vi kommit hem, och jag vek upp min servett vid middagsbordet, så föll ett litet kort ur densamma, alltför privat och personlig, för att uttryckas i dess helhet, men ur vilken jag dock måste anföra ett stycke som innehåller en anspelning på det ockulta operationssättet. Jag bör förklara att jag innan vi gick till kullen, hade skrivit några rader och tackat för det löfte jag fått på det då mottagna kortet. Jag gav detta brev åt Helena Blavatsky för att det skulle avsändas med ockulta medel, om hon fick något tillfälle. Hon höll det i handen genom hela Simla allén, utan att finna någon möjlighet till detta, förrän vi kommit halvvägs till vårt färdmål. Då blev hon av med brevet, endast ockultismen vet hur. Vi hade talat om denna omständighet vid måltiden; och då jag öppnade det funna brevet i kudden, menade någon, att det kanske var ett svar på det nyss avsända. Det innehöll i alla fall, som läsaren redan känner ingen hänsyftning på detta.

I det brev, jag fick vid middagsbordet, stod det:

”Några ord till: Varför skulle ni känna er besviken på att inte få ett svar på er sista anteckning? Jag tog emot den i mitt rum omkring en halv minut efter strömmarna för produktionen av kudd-posten hade blivit i gångsatta, och var i full verksamhet; och det behövdes inget svar…”

[Se Mahatma Letters III C, okt 20, 1880, page 11, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; eller ML-3C i Mahatma Letters in Chronological order, page 12 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition. Övers. Anm.]

Detta tycktes leda oss i föreställningen ett steg närmare en förklaring av det faktiska förhållandet, att höra dessa ”strömmar”, som användes till utförandet av vad som inför Europas hela vetenskap skulle ha varit ett underverk, talas om på detta familjära sätt.

Ett underverk för hela det vetenskapliga Europa, och inte dess mindre för oss ett likaså obestridligt faktum, som det rum i vilket vi satt. Vi visste att det fenomen vi sett, var en underbar verklighet; att en man i Kashmir hade genom sin tankes makt, skaffat ett materiellt föremål från ett bord i Simla och, genom en process varom den västerländska vetenskapen ännu inte äger någon aning, har disintegrerat det, och låtit det passera genom någon annan materia, varefter han på den platsen återställt det i dess ursprungliga fasta form, genom att de skingrade smådelarna återtagit sina förra bestämda lägen, och på så sätt återställt föremålet ända till varje linje eller fåra på dess yta. (I parantes sagt bar det några fåror, som det inte hade förut – vår väns initialer.) Och vi visste att meddelanden, skrivna på verkligt papper, denna dag med elektricitetens hastighet hade flugit mellan vår vän och oss själva, trots hundratals mil (engelska), och att Himalayabergen låg emellan. Och vi visste att Västerlandets vetenskapsmän kringgärdat sig med en ogenomtränglig mur, uppbyggd av deras egna fördomar och envishet, deras lärda okunnighet och förfinade tröghet, över vilken vi aldrig skulle kunna föra våra fakta och erfarenhet. Och det är med en känsla av nedslagenhet, så djup, att personer, som inte varit i ett liknande läge, aldrig kan fatta den, som jag nu berättar vad jag har att berätta och vet, att den samvetsgrannaste noggrannhet i varje liten detalj, den renaste sannfärdighet av varje bokstav i denna berättelse betyder litet mera än ett rökverk för mitt eget samvete – att de vetenskapens stormän i Västerlandet, för vilka min egen själ hittills hyst den starkaste sympati, ska ohjälpligen sluta sina ögon för mina vittnesbörd. ”Om också någon av de döda uppstod” etc. Det är den gamla historien i alla händelser i fråga om de förkrossade resultat sådana bevis, som dem jag gett, borde utöva på gängse meningar. Otrons leende, denna otros, som tror sig vara så vis och är så dåraktig, dessa misstankar, som smickra sig med att vara så skarpsinniga, men som i själva verket är frukter av så mycket okänslighet, ska sprida sitt skimmer över dessa blad och frånta dem deras mening – för de läsare, som ler.

Men jag tror att Koot Hoomi inte bara har rätt i sin förklaring att världen ännu är omogen för ett alltför slående prov på ockult kraft, men också i detta intresse han har (som det snart ska visa sig att han gör) för den lilla bok, jag håller på att skriva, som en av de inflytelser, vilka tum för tum undergräva de dogmatismens och trånghetens grundvalar, på vilka en vetenskap, som tror sig vara så frisinnad, på senare tider blivit så fast rotad.

Det nästa brev – det tredje långa – som jag fick från Koot Hoomi, kom till mig kort efter att jag på grund av den kalla väderleken återvänt till Allahabad. Men före dess ankomst hade jag mottagit ett meddelande från honom – ett telegram – samma dag jag återkom till Allahabad. Detta telegram, av liten vikt i fråga om innehållet, vilket inte innehöll mer än en tacksamhetsbetygelse för några brev som jag skrivit i tidningarna, var det inte dess mindre av ett stort indirekt intresse, eftersom det slutligen gav mig ett bevis, som kunde äga övertygande kraft även för andra än mig, att Koot Hoomis brev inte var – som åtskilliga sinnrika personer var böjda att föreställa sig trots varjehanda mekaniska svårigheter i denna teori – ett verk av Helena Blavatsky. För mig som kände henne så nära, låg det i själva stilen ett tillräckligt bevis på absurditeten av det antagandet att hon skulle ha skrivit dem. Och om man vill påstå att författarinnan till Isis Unveiled förvisso äger en makt över språket, som gör det svårt att säga vad hon inte skulle kunna skriva, är svaret enkelt. Vid utarbetandet av denna bok var hon i så betydande grad understödd av Bröderna, att hela partier av densamma egentligen inte alls är hennes verk. Detta är ett faktum, som hon aldrig försöker dölja, även om det också är av ett slag, som det var lönlöst för henne att förkunna för den stora allmänheten, då det skulle synas rent obegripligt för andra, än dem som åtminstone äger någon kunskap om ockultismen yttre fakta. Stilen i Koot Hoomis brev är, säger jag, fullkomligt olika med hennes egen. Men med avseende på några utav dem, vilka jag mottog, under det att hon var i mitt hus, låg där ingen mekanisk omöjlighet i vägen för hennes författarskap. Nåväl, det telegram, jag mottog i Allahabad och som telegraferades till mig från Jhelum, var egentligen svar på ett brev, som jag adresserade till Koot Hoomi innan jag lämnade Simla, och kuverterade till Helena Blavatsky, som rest några dagar förut och då befann sig i Amritsar. Hon mottog brevet i Amritsar den 27 oktober, som jag fick veta, oavsett att jag visste, när jag avsände det, därigenom att hon på Koot Hoomis anmodan skickade kuvertet tillbaka till mig Allahabad, utan att alls veta, varför han ville att det skulle skickas mig. Jag kunde till en början inte begripa vad jag skulle göra med det gamla kuvertet, men jag lade undan det och fick sedan ledtråden till Koot Hoomis mening, då Madame Blavatsky skrev att hon ville, att jag skulle skaffa mig originalet till Jhelum-telegrammet. Genom kontakt av en vän, som stod i förbindelse med telegrafstyrelsen, fick jag slutligen tillfälle att se orginalskrivelsen till telegrammet – ett meddelande på vid pass tjugo ord; och då förstod jag meningen med kuvertet. Meddelandet var av Koot Hoomis egen hand och utgjorde ett svar från Jhelum på ett brev, som enligt vad poststämpeln på kuvertet utvisade, hade blivit utlämnat i Amritsar samma dag som telegrafmeddelandet avsändes. Helena Blavatsky var för visso själv den dagen i Amritsar, där hon sammanträffade med en hel mängd personer i och för Teosofiska Samfundets angelägenheter, och Koot Hoomis handstil synes på ett telegram, som ovillkorligen inlämnades samma dag på byrån i Jhelum. Så att även om några av Koot Hoomis brev till mig passerade genom hennes händer, visar det sig att hon inte skrivit dem, lika visst som hon inte producerat deras handstil.

Koot Hoomi var troligen själv aktuell i eller i närheten av Jhelum vid detta tillfälle, eftersom han i följd av särskilda omständigheter hade begett sig ned mitt i världsvimlet på några dagar, för att besöka Helena Blavatsky. Detta förklarades av det brev som jag fick kort efter min återkomst till Allahabad.

Vår kära ”Old Lady” hade blivit djupt sårad genom det bemötande hon rönt av några personer i Simla, som hon träffat i vårt hus och på andra ställen. De var oförmögna att smälta den erfarenhet de haft av hennes fenomen, som efter hand hade övergått till denna fientliga sinnesstämning, vilken utgör en av de känslofaser, som jag numera blivit vana vid att se utvecklas. Totalt oförmögna att uppvisa, hur fenomenen kunde vara ett resultat av bedrägeri, men lika fullt troende att de måste vara det, då de inte kunde begripa dem, fattas människor av ett visst temperament utav samma anda, som besjälade de kyrkliga myndigheternas förföljelser under naturvetenskapens barndom. Och genom en olycklig händelse hade en herre av denna sinnesbeskaffenhet stött sig på en liten obetänksamhet från överste Olcotts sida, vilken i ett brev till en Bombaytidning hade citerat några uttryck, som han hade använt till lov för det Teosofiska Samfundet och dess goda inflytelse på infödingarna. Den förbittring, som uppstod, utövade en verkan på Helena Blavatskys nervösa temperament, som endast de som kände henne kunde göra sig en föreställning om. Man ska nu förstå de hänsyftningar på de viktiga arbeten, som han varit upptagen med, sedan han sist skrev till mig, fortsätter Koot Hoomi:

”Ni ser alltså att vi har viktigare saker än små sällskap att tänka på; ändå får det Teosofiska Samfundet inte försummas. Saken har fått en impuls, som, om den inte tas väl hand om kan leda till svåra följder. Tänk på lavinerna i era beundrade Alper och kom ihåg att deras massor i början är små och deras drift liten. En utnött liknelse säger ni kanske, men jag kan inte finna en bättre illustration, när jag ser obetydliga händelser steg för steg hopa sig och växa till ett hotande öde för Teosofiska Samfundet. Jag kom på denna liknelse, då jag häromdagen kom utför passen av Kouenlun – eller som ni säger Karakorum – och såg en lavin störta ned. Jag hade personligen gett mig till vår chef… Och gick över Ladakh på hemvägen. Jag kan inte säga, vilka andra spekulationer som kunde ha följt; men just under det att jag använde mig av den högtidliga tystnad, som vanligen följer på sådana katastrofer, för att få en klarare överblick av den närvarande ställningen och stämningen hos ”mystikerna” i Simla, blev jag plötsligen på ett våldsamt sätt återkallad till mina sinnen. En välkänd röst, men så gäll, som den man tillägger Saraswatis påfågelhane – vilken, som traditionen beskriver, skrämde bort Konungen över Nagas – ekade utefter strömmarna – …” Koot Hoomi, kom fort och hjälp mig!” och i sitt upprörda tillstånd glömde hon att hon talade engelska. Jag måste säga att ” the old Ladys´ telegram träffar en som stenar från en katapult.

Vad kunde jag göra annat än att komma? Att argumentera på avstånd med en person, som var i förtvivlan och i ett tillstånd av moraliskt kaos, var lönlöst. Jag bestämde mig därför att gå ut ur min mångåriga avstängdhet och uppoffra tid för att lugna henne så gott jag kunde. Men vår vän är inte densamma, som kan reflektera över Marcus Aurelius filosofiska undergivenhet. Det var inte henne förunnat av ödet att kunna säga: ”Det är en suverän sak att höra talas om att andra talar illa om en, när man gör gott”. Jag kom för några dagar sedan, men finner nu att jag inte för någon längre tid orkar uthärda ens mina egna landsmäns kvävande magnetism. Jag har sett några av våra stolta gamla Sikher ragla druckna över sitt heliga tempels marmorgolv. Jag har hört en Vakil på engelskt tungomål fara ut emot Yog Vidya och Teosofin som en villfarelse och en lögn, förklarande att den engelska vetenskapen hade upplyst dem för sådana förnedrande vidskepelser och sägande att det var en skymf för Indien att påstå att de smutsiga Yogis och Sannyasis kände till någonting om naturens mysterier eller att någon levande människa kunde eller någonsin kunnat utföra några fenomen. Jag vänder mitt ansikte hemåt i morgon… Jag har telegraferat till er mitt tack för er artiga handling att uppfylla min önskan i den sak, ni hänsyftar på i ert brev från den 24:e… fått i Amritsar den 27:e kl. 2 em.

Jag fick detta brev fem minuter senare, då jag befann mig vid ca trettio (engelska) mil på andra sidan om Rawalpindi och skickade iväg ett erkännande till er per telegraf från Jhelim kl 4 samma eftermiddag. Ni ser alltså, att våra hastiga expeditioner och snabba kommunikationer inte borde förkastas av den västvärlden eller ens av de ariska, engelska talande, skeptiska Vakils*.

Jag kan inte begära en mera lämplig och klok karaktär hos en medhjälpare, än den som ni börjar befinna er i. Min broder, ni har redan förändrat er attityd gentemot oss i påtaglig grad; vilket ska hindra fullkomligt ömsesidigt förstånd en dag? Det är inte möjligt att ert folk ska kunna visa mera än i bästa fall en välvillig neutralitet gentemot vårt. Det ges en så ytterst obetydlig berörelsepunkt mellan de två civilisationer, som de var för sig representerar, att man nästan skulle kunna påstå, att de inte alls kan beröra varandra. Inte heller skulle de göra det, om det inte gavs några få – ska jag säga excentriska? – undantag, vilka i likhet med er drömmer bättre och djärvare drömmar än de övriga och framför dem tillsammans genom sin egen beundransvärda djärvhet.”

______________

* Många gamla hinduer och åtskilliga böcker, som handlar om det indiska uppropet, anmärker på det rent oförklarliga sätt, varpå underrättelsen om att på avstånd nyligen inträffade händelser ibland visade ha framträngt till infödingarnas basarer, innan européerna på samma orter hunnit få den genom de snabbaste kommunikationsmedel, som stod till deras förfogande. Förklaringen är, som jag blivit underrättad, denna, att Bröderna, vilka vid denna tidpunkt var angelägna att rädda det engelska väldet, när de betraktade detta som en bättre styrelse för Indien än något inhemskt styrelsesystem, som kunnat inta dess plats, skyndade att på sina egna vägar sprida sådana underrättelser, vilka kunde verka stillande på upphetsningen hos folket och avvärja nya resningar. Samma känslor, som livade upp dem då, livar upp dem ännu, och regeringen handlade klokt, om den uppmuntrade och understödde det Teosofiska Samfundets inflytande.

[Se Mahatma Letters IV, okt 29, 1880, pages 11- 17, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; eller ML-5 i Mahatma Letters in Chronological order, pages 13-20 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition. Övers. Anm.]

Det brev som ligger framför mig för närvarande sysselsätter sig så mycket med saker, som rör mig personligen, att jag endast kan framhålla vissa ställen här och var; men dessa har ett särskilt intresse, därför att de återger i verklighetens dager vissa ämnen, som vanligen behandlas på ett svävande och pompöst språk. Koot Hoomi var angelägen att varna mig för en alltför stark idealisering av Bröderna på grund av min beundran för deras underbara makt.

”Är ni säker på”, skriver han, ”att inte det angenäma intryck ni nu kan ha av vår korrespondens ögonblickligen skulle fördärvas om ni fick se mig. Och vilka av våra heliga shaberons har ägt förmånen av ens den obetydliga universitetsbildning och smak för europeiska seder, som fallit på min lott.”
[In Chronological order Letter nr 5]

På ett försiktigt sätt sade Koot Hoomi, att så ofta en kommunikation med mig var möjlig, ”antingen genom… brev (i eller utanför kuddar) eller genom personliga besök i astral form – skulle den äga rum. ”Men kom ihåg”, tillade han, ”att Simla ligger 7,000 fot högre än Allahabad, och de svårigheter, som måste övervinnas i fråga om det senare stället är fruktansvärda.” [In Chronological order Letter nr 5]

Man har i allmänhet svårt att fatta några grader av svårighet, när det gäller ”magiska” produktioner; men den vink som ligger i den sista meningen, kan vara en fingervisning för oss, att hur än ”magiska” Brödernas fenomen än synes (så snart man övergivit den vanvettiga hypotesen om bedrägeri), är de dock produkter av en magi, som låter hänföra sig under egna, bestämda lagar. De flesta kroppar i naturen var element i kemins första barndom; men efter hand har antalet blivit reducerat genom allt djupare och djupare undersökningar av kombinationslagen – så också med ”magin”. Att rida på molnen i en korg eller skicka budskap under havet skulle ha varit magi under en tidsålder, men är en vanlig sak i en följande.

Simla fenomenen är magi för flertalet av denna generation; men själva själstelegraferingen kan efter några generationer härefter vara, om inte en mänsklighetens gemensamma egendom, men ett vetenskapligt faktum, likaså obestridligt som differentialkalkylen, och känt som en förmåga, möjlig att uppbringa av dem, vilka har anlag för de nödvändiga studierna. Den omständigheten, att det är lättare att utföra detta och därmed förvandla fenomenen i vissa luftlager än i andra, är redan en praktisk antydan, som går ut på att ta ned från magins område – eller, för att uttrycka samma tanke på ett annat sätt, höja det till den exakta vetenskapens region.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

_________________________________________________________________________________________________

till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23