Den Ockulta Världen – Nyligen Inträffade Ockulta Fenomen (8) av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)
8.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

Den som känner trollerikonstnärskapet vet naturligtvis att denna ”konst” kan imiteras av en person som är begåvad med någon skicklighet i volter. Ni tar två papper och sliter av ett hörn på båda samtidigt, så att båda får samma inskärningar. Ni gör en cigarrett av det ena papperet och lägger den på det ställe ni vill att den ska påträffas. Ni håller därefter det andra papperet som ni river av i åskådarens närvaro, medan ni i hans hand släpper ett av de redan avrivna hörnen i stället för det han ser er riva av, och gör en cigarrett av den andra delen av det ursprungliga papperet, gör med den vad ni vill och låter sedan den på förhand gjorda cigarretten återfinnas. Andra variationer av detta sätt kan lätt tänkas, och för personer vilka inte verkligen sett Helena Blavatsky göra ett av sina cigarrettprov, är det lönlöst att påpeka, att hon inte gör dem såsom en trollkonstnär skulle göra, och att åskådaren om han är begåvad med vanligt sunt förnuft, aldrig kan hysa den ringaste skymt av tvivel om, att det hörn han får är det avrivna hörnet – en visshet som de inför hans ögon uppdragna blyertsstrecken ytterligare skulle förhöja om det behövdes. Men erfarenheten har som sagt visat mig, att utanför stående är böjda att betrakta de små cigarrett-fenomenen som ”misstänkta”, så har aldrig även de mest skarpsinniga personerna bland dem som sett fenomenen, betraktats annat än som övertygande. Mot en djupare ofullkomlighet från åskådarens sida ska emellertid varje försök att tala till hans förstånd stranda, hur fullständiga de framställda proven än må vara.

Jag fattar detta långt bättre nu än vid den tidpunkt, om vilken jag skriver. Då var jag i främsta rummet angelägen att få sådana experiment anordnade, som var verkligt fullständiga i alla sina detaljer, så att de inte skulle lämna något kryphål öppet för ens en aning om bedrägeri. Detta var till en början ett strävsamt jobb, för Helena Blavatsky var envis och lättretlig i fråga om experiment, och vad de högre fenomenen beträffande var hon bara en kanal för de kraftprov, varmed Bröderna bevisade sin välvilja. Och jag kunde förstå att dessa inte alltid torde ha rätt uppfattat tankeriktningen hos personer med europeisk uppfostran och deras sätt att betrakta sådana underverk, som de, med vilka vi sysselsätta oss; varför de inte alltid tog tillräcklig hänsyn till nödvändigheten av att framställa sina prov-fenomen nog fullständiga och oangripliga även i de mindre detaljerna. Jag visste naturligtvis att de ursprungligen ingalunda var angelägna om att i något avseende inverka på den stora allmänhetens övertygelse; men då de trots detta ofta bistod Helena Blavatsky vid utförandet av fenomen, vilka inte hade något annat syfte än att utöva intryck på personers sinnen, som tillhörde den utanför stående världen, syntes det mig, att de under likadana omständigheter likaväl kunde göra något, som inte skulle lämna rum för anklagelsen av ens något slags konstgrepp.

Jag frågade därför en dag Helena Blavatsky, att om jag skrev ett brev till en av Bröderna och utvecklade mina åsikter ifall hon kunde förmedla det åt mig. Jag ansåg detta knappast troligt, då jag visste hur otillgängliga de i allmänhet är; men då hon lovade att försöka, skrev jag ett brev adresserat till ”Den Okände Brodern” och lämnade henne för att se, om det skulle leda till något resultat. Det var en lycklig ingivelse, som kom mig att ta detta steg, för från denna anspråkslösa början har det uppstått den intressantaste brevväxling, i vilken jag någonsin varit inbegripen – en brevväxling, som till min stora glädje ännu lovar att fortsätta och vars tillvaro mera än alla de fenomen, jag upplevt, fastän de underbaraste ännu återstår att beskriva, utgör huvudskälet till denna lilla boks uppkomst.

Den särskilda idé jag hade då jag skrev det ovanstående brevet var att av alla prov-fenomen man skulle kunna önska sig, var produktionen av en kopia utav London Times för samma dag det allra bästa. Med ett sådant bevis i min hand skulle jag kunna åta mig att omvända varenda människa i Simla, som var mäktig att koppla ihop två begrepp, tron på möjligheten att genom ockult verksamhet få fysiska resultat, vilka låg bortom den gängse vetenskapens kontroll.

Jag är ledsen att inte ha behålligt några kopior av detta eller mina följande brev, då de kunnat i någon mån tjäna till belysning av svaren; men jag kunde inte då förutse den utvecklingen korrespondensen skulle anta, och intresset rör sig i alla fall nästan helt och hållet kring de brev jag tagit emot och endast i en ganska ringa grad kring dem jag skrivit.

En eller ett par dagar gick, innan jag hörde någonting om vad öde, som träffat mitt brev; men då underrättade mig Helena Blavatsky att jag skulle få ett svar. Jag upplevde sedan, att hon till en början inte kunnat finna någon Broder, som varit villig att ta emot meddelandet. Den hon först vände sig till, ville inte besvära sig med saken. Äntligen fick hon från den psykologiska telegrafen ett gynnsamt svar från en av Bröderna, med vilken hon inte på en tid stått i någon förbindelse. Han ville ta emot brevet och besvara det.

Då jag hörde detta, ångrade jag genast att jag inte skrivit ett längre brev och mera fullständigt utvecklat min åsikt om det älskade medgivandet. Utan istället för att avvakta ankomsten av det väntade brevet så skrev jag ett nytt.

En eller ett par dagar därefter fann jag en afton på mitt skrivbord det första brevet som skickats mig av min nya korrespondent. Jag bör förklara, vad jag sedan fick veta, att han var en infödd från Punjab, som redan från sin tidiga pojkålder drogs till ockulta studier. Ännu som helt ung skickades han av en välbärgad släkting – själv ockultist – till Europa för att uppfostras i västerländskt vetande och har sedan dess blivit fullt invigd i Österlandets högre kunskapsområde. Från den vanliga, självbelåtna europeiska synpunkten verkar detta synas som ett sällsamt upp- och nervändande av tingens vanliga ordning, men jag vill inte nu uppehålla mig med att undersöka denna omständighet.

Min korrespondent är känd för mig under namnet Koot Hoomi Lal Sing. Detta är hans tibetanska namn som ”mystiker”. Det verkar som om ockultisterna tog sig nya namn vid sin invigning – ett bruk, som utan tvivel gett upphov till en likartad sed, den vi finner iakttagen lite varstans inom den romerskt katolska kyrkans ceremonier.

Det brev jag fick började in medias res angående det fenomen, jag föreslagit.

”Just därför”, skrev Koot Hoomi, ”att provet med Londontidningen skulle tysta munnen på tvivlare”, kunde det inte medges. ”Se saken i vad ljus ni vill, världen har ännu inte uppnått första steget i och för förtrollningens lösning – är därför oförberedd. Det är sant – vi verkar genom naturliga, inte övernaturliga medel och lagar; men eftersom å ena sidan vetenskapen skulle på sin närvarande ståndpunkt finna sig urstånd att att förklara de under, som presenterades i dess namn, och å andra sidan de okunniga massorna fortfarande måste komma att betrakta fenomenet i underverkens ljus, skulle de, som bevittnade tilldragelsen, förlora sin själs jämvikt, och resultatet blivit ganska beklagligt. Tro mig, det skulle bli så både för er själv, som väckt förslaget, och för den hängivna kvinnan, som så dåraktigt är färdig att rusa fram genom en för allmänheten på vid gavel öppnad dörr. Denna dörr om än öppnad av en så vänskaplig hand som din skulle snart visa sig vara en fälla – olycksbringande även för dig själv. Och detta är säkerligen inte er avsikt… Om vi skulle bevilja er önskan, har ni allvarligt tänkt över följderna av ett sådant lyckat experiment? Den obevekliga skugga, som följer alla mänskliga nyheter i spåren, går sin väg fram, och få är de, vilka någonsin är medvetna om dess annalkande och dess faror. Vad har de då att förvänta, de vilka erbjuder världen en ny företeelse, vilken, om den blev trodd, skulle tacka den mänskliga okunnigheten, i det man förvisso skulle fatta den som ett verk av dessa mörka makter, som två tredjedelar av mänskligheten ännu tror på och fruktar? Framgången av ett sådant försök vilket ni föreslår, måste beräknas och grundas på en djup kännedom om människorna omkring er.

Det beror helt och hållet på människornas sociala och moraliska betingelser gentemot de djupaste och mest hemlighetsfulla frågor, som någonsin kan sporra människoförnuftet – de gudomliga krafterna hos människan och de möjligheter som ligger i naturen. Hur många av ens era bästa vänner i er omgivning känner något mera än ett ytligt intresse för dessa svårfattliga problem? Ni skulle kunna räkna dem på er högra hands fingrar. Er ras skryter om att under sitt århundrade ha befriat begåvningen, som så länge varit fängslad inom dogmatikens och intoleransens trånga kärl – kunskapen, visdomen och den fria tankens begåvning; och att okunnighetens fördomar och det religiösa hyckleriet, likt forntidens djin (onda andar) inneslutna i buteljer, förseglade av en vetenskapens Salomon, för evigt vilar på havets botten och att de aldrig mera ska komma upp till ytan igen och härska över världen som under gamla tider: kort sagt, att allmänhetens sinnen är frigjorda och beredda att ta emot varje bevisad sanning. Ja, men ligger det verkligen till på det viset, min aktade vän. Den experimentala vetenskapen daterar sig inte alls från 1662, då Bacon, Robert Boyle och biskopen av Chester i kraft av den kungliga kartan omgestaltade sin ”osynliga högskola” till ett samfund för underlättande av den experimentala vetenskapen. Många tidsåldrar förut, innan det Kungliga Samfundet befanns vara en verklighet på det ”Profetiska Systemets” plan, hade en inneboende dragning till det ockulta, en hängiven kärlek till naturen och naturens studium har drivit vissa män inom varje generation att försöka tränga ännu djupare än sina medmänniskor i naturens hemligheter. Roma ante Romulum fuit är ett axiom, som vi lär oss i era engelska skolor. Det ”Kommande Släktets Vril” var den gemensamma egendomen för de nu utdöda släkten. Och liksom man nu för tiden ifrågasätter tillvaron av dessa gigantiska förfäder – trots vi i Himavats på ert eget område äger en grotta, full av skelett efter dessa jättar, vars väldiga former, när de påträffas, alltid betraktats som en tillfällig naturens lek – likaså har man betraktat Vril eller Akasha, [*] som vi kallar den, som en omöjlighet, en myt. Och utan en fullständig kunskap om akasha, dess kombinationer och egenskaper – hur kan vetenskapen hoppas att förklara sådana fenomen? Vi betvivlar inte att era vetenskapsmän är mottagliga för övertygande skäl; men fakta måste först demonstreras för dem, de måste först ha övergått i deras ägo, ha visat sig förenliga med deras forskningsmetoder, innan ni ska finna dem beredda att erkänna dessa fakta som sådana. Om ni bara kastar en blick på företalet till Micrografhia, ska ni i Hookes´ antydningar finna att föremålens inre förhållanden vara av mindre betydelse i hans ögon, än deras yttre verkan på sinnena, och Newtons skarpsinniga upptäckter fann i honom sin största motståndare. Hookes har många efterföljare i modern tid. I likhet med denne lärde, men dock okunnige mannen i forna tider, är era nutida vetenskapsmän mindre intresserade av en hypotes angående ett fysiskt sammanhang beträffande fakta vilka för dem kunde avslöja många dolda krafter i naturen, än för en bekväm klassificering av vetenskapliga experiment, så den viktigaste egenskapen hos en hypotes är inte att den skulle antas vara sann, utan bara i deras mening antaglig – plausibel.
_____________________

[*] Astralljuset eller strålande materia.

Så långt om vetenskapen – såsom vi känner till den. Vad den mänskliga naturen i allmänhet beträffar, är det samma förhållande nu som det var för en miljon år sedan. Fördomar, grundade på själviskhet, en allmän motvilja att ge upp en antagen tingens ordning för nya levnads- och tankesätt – och det ockulta studiet fordrar allt detta och mera därtill – högmod och ett envist motstånd mot sanningen, om den skulle omkullkasta föregående föreställningar om tingen – dessa är de karaktäristiska dragen hos er tidsålder. Till vilka resultat skulle då dessa de mest häpnadsväckande fenomenen leda, om vi tillåter deras framställande? Trots att de lyckades, skulle faran växa med framgången. Det skulle snart inte återstå något annat val, än att fortsätta i ett ständigt crescendo eller att stupa i den ändlösa striden mot fördomar och okunnighet, dödad av era egna vapen. Prov på prov skulle begäras, som borde beviljas; medan man skulle förvänta sig varje efterföljande fenomen ännu mer underbart än det föregående.

Er dagliga anmärkning är denna, att man inte kan vänta att någon ska tro, förrän han blivit ett ögonvittne. Skulle en människas livstid förslå att tillfredsställa hela denna värld av skepticism? Det må vara en lätt sak att öka det ursprungliga antalet av troende i Simla till hundraden, tusenden; men vad ska vi säga om de hundraden miljoner av dem, som inte kan bli ögonvittnen? De okunniga, ur stånd att hugga in på de osynliga verkmästarna, skulle en vacker dag ge sin vrede luft mot de synliga agenterna; de högre, uppfostrade klasserna skulle fortsätta i sin förnekelse som förut och slita er i stycken så som förr. I likhet med många, klandrar ni oss för vår djupa hemlighetsfullhet. Men långa seklers, ja världsperioders erfarenhet har meddelat oss någon insikt i fråga om människonaturen. Och vi veta, att så länge vetenskapen har någonting att lära och en skymt av religiös dogmatism ännu kvarstår i massornas hjärtan, måste fördomarna i världen besegras steg för steg, inte i ett jäktande. Liksom den gråa forntiden äger mer än en Sokrates, så ska också den dunkla framtiden ge livet åt mer än en martyr. Den ”frigjorda” vetenskapen vände sig med förakt bort från Copernicus mening – som var ett återupptagande av de teorier, som framställdes av Aristarchus från Samos, vilken ”försäkrar att jorden häver sig kring sin egen medelpunkt” – åratal innan kyrkan tänkte på att offra Galileo som ett brännoffer åt bibeln. Den skickligaste matematikern vid Edward VI:s hov, Robert Recorde, blev lämnad att dö av svält i sitt fängelse av sina kolleger, vilka skrattade åt hans Kunskapens Slott, och förklarade hans upptäckter för rena fantasifoster. Allt detta tillhör den gamla historien – menar ni. Sant – men nutidens krönikor ska inte skilja sig väsentligen från sina föregångare. Och vi behöva bara påminna oss senare tiders förföljelser av medier i England och brännandet av förmenta trollpackor i Sydamerika, Ryssland och på Spaniens gränser för att övertyga oss om, att de verkliga mästarna inom den ockulta vetenskapens räddning ligger i allmänhetens skepticism: charlatanerna och gycklarna är adepternas naturliga sköldar. Den allmänna säkerheten kan bevaras endast därigenom att vi hemlighåller de förfärliga vapen, vilka i annat fall kunde komma att riktas mot densamma, och vilka, som man sagt er, vara dödsbringande i händerna på onda och själviska människor.”

[Se Mahatma Letters I, okt 15, 1880, pages 1-4, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; eller ML-1 i Mahatma Letters in Chronological order, pages 1-4 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition. Övers. Anm.]

Återstoden av brevet rör sig huvudsakligen kring personliga frågor, och behöver inte återges här. Jag kommer naturligtvis att utesluta sådana ställen, som rör mig speciellt och som inte har något omedelbart avseende på det offentliga beviset, när jag citerar Koot Hoomis brev. Läsaren bör emellertid noga komma ihåg, som jag nu på det tydligaste försäkrar, att jag inte i något fall ska ändra en stavelse i de ställen, jag nämner. Det är nödvändigt att göra denna bestämda förklaring, för ju mer mina läsare till äventyrs är bekanta med Indien, ju mindre villiga kommer de att vara att tro, annat än på grund av det mest positiva vittnesbörd, att de av mig citerade breven från Koot Hoomi verkligen är skrivna av en infödd hindu. Att så är fallet, är emellertid utom all fråga.

Jag gav på det ovan citerade brevet ett något längre svar, som jag, om jag minns rätt, påstod att det europeiska sinnet inte var så ohanterligt, som Koot Hoomi framställt det. Hans brev lydde som följer:

”Vi ska ständigt komma till missförstånd i vår korrespondens, förr än det blivit fullkomligt klargjort, att den ockulta vetenskapen har sina egna forskningsmetoder, likaså bestämda och befallande, som metoderna inom dess motsättning, naturvetenskapen, har sin väg. Om den senare äger sina domslut, så har också den förra sina; och den som vill överskrida gränsen till den osedda världen, kan lika lite föreskriva det sätt, varpå han vill gå, som en resande, vilken vill tränga in i de inre, underjordiska hålorna av det Välsignade Lhasa , [*] skulle kunna visa vägen för sin vägvisare.

Mysterierna har aldrig varit och kunna aldrig vara tillgängliga för den stora allmänheten – inte förr åtminstone, än då den efterlängtade dag kommer, då vår religionsfilosofi är universell. Vid ingen tid har mer än ett knappt märkbart fåtal av människor varit i besittning av naturens hemligheter, fastän massor har bevittnat de praktiska vittnesbörden på möjligheten av deras besittning. Adepten är den sällsynta blomman på en generation av forskare; och för att vara adept, måste han lyda sin själs inre impuls, utan avseende på den världsliga vetenskapens eller klokhetens försiktiga beräkningar. Ni önskar att komma i direkt förbindelse med någon av oss utan vare sig Madame Blavatskys eller något annat mediums verksamhet. Er mening var, som jag uppfattat den, att få sådana meddelanden, antingen genom brev, sådana som dessa, eller genom hörbara ord, så att ni genom en av oss får en ledning i fråga om Samfundets styrelse och huvudsakliga undervisning. Ni begär allt detta; ändå har ni inte, som ni själv säger, hittills funnit tillräckliga skäl för ens övergivandet av era nuvarande levnadsförhållanden, vilka stå i direkt strid med ett sådant meddelningssätt. Detta är knappast förnuftigt. Den som vill höja mysticismens fanor och förkunna att dess rike är hårt när, han måste ge andra ett exempel. Han måste vara den förste att förändra sina levnadsvanor, betrakta studiet av de ockulta mysterierna som den övre spolen i kunskapens stege och måste högljutt tillkännage den som sådan i trots av den exakta vetenskapens och samhällets opposition. ”Himmelriket måste tas med storm” säger de kristna mystikerna. Det är bara med väpnad hand och beredd att segra eller dö, som den moderna mystikern kan hoppas att nå sitt mål.

Mitt första svar bemötte, som jag tror, de frågor, som var framställda i ert andra och även tredje brev. Sedan jag där i uttryckt min mening, att världen i allmänhet var omogen för ett alltför överväldigande prov på ockult kraft, återstår att tala om de enstaka individer, vilka i likhet med er själv försöker tränga bakom materiens slöja in i de första orsakernas värld – d.v.s. vi behöva nu bara ta i betraktande er själv och Mr – [Hume]”.
_____________________

[*] Dalai Lamas residens i Tibet

[Se Mahatma Letters II, okt 19, 1880, pages 6-7, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; eller ML-2 i Mahatma Letters in Chronological order, pages 6-7 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition. Övers. Anm.]

Jag bör här förklara, att en av mina vänner i Simla, är lika djupt intresserad av denna forsknings framsteg som jag är, hade, då han läst Koot Hoomis första brev, själv vänt sig till min korrespondent. Som befinnande sig i mera gynnsamma förhållanden än jag i fråga om ett sådant företag, hade han även föreslagit att helt och hållet uppoffra alla sina andra strävanden, för att bege sig till vilken avlägsen, enslig ort, som kunde bli honom anvisad, där han kunde, om han blev antagen som lärjunge i ockultismen, få lära nog, för att återvända till världen, utrustad med krafter, de där skulle sätta honom i stånd att bevisa den andliga utvecklingens verkligheter och den moderna materialismens villfarelser, varefter han ville ägna sitt liv åt uppdraget att bekämpa den moderna otron och leda människorna till en praktisk uppfattning av ett bättre liv. Jag återger Koot Hoomis brev:

”Även denne herre har gjort mig den stora äran att vända sig till mig personligen, och framställt till mig några frågor och uppgett de villkor, varunder han var villig att med allvar verka för oss. Men då era motiv och mål är av diametralt motsatt karaktär, måste jag svara var och en av er särskilt.

Vad vi först och främst har att betrakta, när vi ska bestämma oss för att anta eller avslå ert anbud, är det inre motiv som leder er att söka vår undervisning och i viss mening vår ledning; det senare i alla händelser under förbehåll, som jag förstår det, varför detta blir en fråga, oberoende av någonting annat. Nåväl – vilka är era motiv? Jag ska försöka bestämma dem i deras allmänna drag, lämnande detaljerna till en vidare betraktelse.

De är – (1) Begäret att se positiva och oantastliga bevis för, att det verkligen finns krafter i naturen, om vilka vetenskapen ingenting vet; (2) Hoppet att en dag tillägna er dem – ju förr, ju bättre, för ni tycker inte om att vänta – så att ni skulle vara i stånd: (a) att bevisa deras tillvaro för några få utvalda personer i Västern; (b) att kunna betrakta ett kommande liv som en objektiv realitet, byggd inte på trons, utan på vetandets klippa; och (c) slutligen – och detta är måhända det viktigaste av alla era motiv, om också det mest undangömda och bäst bevakade – att lära känna hela förhållandet rörande oss själva och våra hemvist; kort sagt att få en positiv visshet om att ”Bröderna”, om vilka man hör så mycket talas, men som man ser så litet till, är verkliga väsenden, och inte fiktioner av en rubbad, av synvillor bländad hjärna. Sådana syns oss, sedda i deras bästa ljus, era motiv, då ni vänder er till mig. Och i samma anda ska jag besvara dem, i det jag hoppas att min uppriktighet inte blir missförstånd eller tillräknad någonting liknande en ovänlig stämning.

För oss syns alltså dessa motiv, uppriktiga och förtjänta av varje allvarlig betraktelse från världslig synpunkt, själviska. (Ni måste förlåta mig för vad ni sannolikt bör anse som ett hårt tal, om er önskan är den ni verkligen bekänner – att lära sanning och få undervisningen av oss, som tillhöra en värld, helt och hållet olik den, i vilken ni rör er). De är själviska, därför att ni måste veta, att det Teosofiska Samfundets huvudändamål är, inte så mycket att tillfredsställa individuella önskningar, som fast mera tjäna våra medmänniskor; och det verkliga innehållet i denna term ”självisk” som kanske skär i era öron, har en speciell betydelse för oss, som det inte har för er; därför får ni till börja med inte ta den annat än i den förra betydelsen. Kanske ska ni bättre fatta vår mening, då jag säger, att de högsta strävanden för mänsklighetens väl i våra ögon är fläckade av själviskhet, om i filantropens sinne döljer sig ens en skugga av begär efter självtillfredsställelse eller en tendens till orättvisa, även om de gömma sig där omedvetet för honom själv. Men ni har alltid diskuterat, bara för att kullslå, idén om ett universellt brödraskap, ni har ifrågasatt dess nytta och uppmanat att ombilda det Teosofiska samfundet efter principen för en högskola, ägnad åt det speciella studiet av ockultismen.

Efter att ha behandlat de personliga motiven, låt oss nu analysera de villkor, ni uppställer, under vilka ni vill medverka med oss till allmänt väl. I allmänna drag framställa dessa villkor – först, att ett självständigt angloindiskt Teosofiskt Samfund ska bildas genom er välvilliga försorg, i vars styrelse ingendera av våra nuvarande representanter ska äga någon röst, [*] och för det andra, att en av oss ska ta det nya samfundet ”under sitt beskydd”, stå ” i fri och direkt kommunikation med dess ledare”, och, bevilja dem ett direkt bevis på att han verkligen äga denna överlägsna kunskap om naturens krafter och människosjälens attribut, varigenom de skulle vara besjälade av ett sant förtroende till hans ledning”. Jag har avskrivit era egna ord för att undvika varje missförstånd i fråga om bestämmandet av ställningen.

_____________________

[*] I saknad av mitt eget brev, på vilket detta är svaret, kan läsaren av denna mening dra den slutsatsen, att jag varit ledd av någon ovänskaplig stämning gentemot de nämnda representanterna – Helena Blavatsky och överste Olcott. Detta var långt ifrån fallet; men livligt inseende de misstag, som blev begångna vid denna tidpunkt, om vilken jag skriver, i fråga om det Teosofiska Samfundets ledare, hade Mr – och jag själv bildat oss den föreställningen, att vi skulle komma till bättre offentliga resultat, om vi började operationerna de novo och själva övertog ledningen av de mått och steg, som borde vidtas för att rekommendera ockultismens studium inför den moderna världen. Denna tro från vår sida stod i båda fallen tillsammans med en varm vänskap, grundad på den djupaste aktning för de båda nyssnämnda personerna.

Från er synpunkt syns kanske dessa villkor i hög grad billiga och troliga; och flertalet av era landsmän – ja, av européerna – delar sannolikt denna mening. Vad, vill ni säga, kan vara mera förnuftigt, än att en lärare, som vill ha sina kunskapsfrön utsådda, och en lärjunge, som erbjuder sig att göra det åt honom, ska mötas ansikte mot ansikte och den ena ge den andre ett experimental-bevis för riktigheten av sin undervisning? Som en man av den värld, i vilken ni lever och som äger er fulla sympati, har ni otvivelaktigt rätt.

Men männen från vår andra värld, som är ovana vid era tankeriktningar, dem de ibland kunna finna rätt svåra att följa och uppskatta, ska inte klandras, om de inte så villigt godkänner era förslag, som dessa enligt er mening förtjänar. Det första och viktigaste inkastet ligger i våra Regler. Det är sant, vi har våra skolor och lärare, våra noviser och ”shaberons” (högre adepter) och dörren står alltid öppen, när den rätte personen knackar. Och vi hälsar alltid nykomlingen välkommen; det är bara så att vi inte går till honom, utan det är han, som måste komma till oss. Mer än så; och har han inte nått en punkt på vägen till ockultismen, från vilken en återgång är omöjlig, genom att han oåterkalleligen genom löfte förpliktat sig till vårt förbund, besöker vi honom aldrig – annat än i fall av den allra yttersta vikt – eller ens går över tröskeln till hans hus i synlig grad.

Har någon av er ett sådant begär efter vetande och den välsignade rika makt det skänker, att han är beredd att lämna er värld och komma till vår? Han äger då rätt att komma, men han får inte tänka på att återvända förrän mysteriernas insegel förseglat hans läppar även mot de fall, som kan komma att uppstå genom hans egen svaghet eller obetänksamhet. Han kan komma som lärjunge till mästaren och utan villkor eller så kan han vänta, så som så många andra har gjort, och nöja sig med kunskapens smulor, som kanske faller i hans väg.

Och anta att ni skulle komma på detta sätt som två av era egna landsmän redan gjort – som Helena Blavatsky gjorde och mr V. ämnar göra – anta att ni skulle överge allt för sanningen; att ni skulle under åratal av möda ha arbetat er fram uppför den hårda branta vägen inte avskräckt av hinder, stadigt under alla frestelser, att ni troget i ert hjärta bevarat de hemligheter som blivit er anförtrodda som en prövning; anta att ni oegennyttigt och av alla era krafter hade arbetat på att sprida sanningen och uppfodra människorna till rätt tänkande och handlande – skulle ni anse det rättvist, om vi efter alla era ansträngningar skulle bevilja Madame Blavatsky eller mr V. om de var de utanför stående, villkor, ni nu begär för er själva. Av dessa personer har den ena redan ägnat tre fjärdedelar av ett liv, den andra sex år av mannaålderns blomma åt oss och båda ska så arbeta till sina dagars slut; och fastän de arbetar för en välförtjänt belöning, begär de den aldrig eller gnäller över missräkningar. Och även om de var för sig inte kunde utföra så mycket, som de gör, var det inte en påtalig orättvisa, att förbigå dem på ett viktigt fält för teosofiskt strävanden? Otacksamheten ingår inte bland våra fel, inte heller kan vi föreställa oss att ni skulle vilja uppmana den.

Ingendera har den ringaste böjelse att blanda sig i styrelsen av den tilltänkta anglo-indiska grenen eller att utöva maktspråk vid tillsättande av dess tjänstemän. Dock, om det nya samfundet överhuvudtaget ska komma till stånd, måste det även under sin särskilda titel, faktiskt vara en gren av det stora moder samfundet, liksom det Brittiska Teosofiska Samfundet i London, och lämna sitt bidrag till höjande av dess livaktighet och nytta genom att verka för dess grundtanke – ett universellt broderskap – liksom också på andra praktiska vägar.

Hur illa fenomenen än måste ha blivit framställda har dock vissa, som ni själv säger, varit oangripliga. Knackningarna på bordet när ingen vidrör det, och klockljuden i luften, säger ni, har alltid betraktats som tillfredställande etc. Härav drar ni den slutsatsen, att goda bevis-fenomenen lätt kunna mångfaldigas ad infinitum. De kan så – där våra magnetiska och andra villkor kan verka konstant, och vi inte behöver verka med och genom en försvagad kvinnokropp, i vilken, som vi säger, en vital cyklon rasar en god del av tiden. Men så ofullkomlig vår synliga agent än må vara, är hon den bäst användbara för närvarande, och de fenomen hon framställer, har under ungefär ett halvt sekel slagit flera av de bästa huvuden i vårt tidevarv med häpnad och gäckat deras skarpsinnighet…”

[Forts av Mahatma Letters II, okt 19, 1880, pages 7-10, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; eller ML-2 i Mahatma Letters in Chronological order, pages 7-9 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition. Övers. Anm.]

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

                                                                                                      till nästa avsnitt

_________________________________________________________________________________________________

till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23