7.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

NYLIGEN INTRÄFFADE OCKULTA FENOMEN

FEMTE  KAPITLET
del 3


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

På aftonen samma dag, som koppfenomenet ägt rum, inträffade en annan händelse, som skulle bli föremål för en omfattande diskussion i alla anglo-indiska tidningar. Detta var det beryktade ”brosch-fenomenet”. De faktiska omständigheterna vid detta tillfälle framställdes i en liten uppsats, avsedd för pressen och undertecknad av de nio personer, som bevittnade dem. Denna uppsats ska genast framläggas för läsaren; men då de anmärkningar, till vilka den gav upphov, visade att den var alltför mager för att framkalla en fullständig och noggrann föreställning om vad som passerade, ska jag beskriva sakens förlopp litet utförligare. Jag kommer därför att ta mig en viss frihet med anförande namn, när de alla var bifogade det publicerade dokumentet. Vi, dvs. min hustru och jag jämte våra gäster hade gått upp på höjden för att äta middag hos herr och fru Hume. Vårt sällskap bestod av elva personer, som satt kring ett middagsbord, och Helena Blavatsky, som satt bredvid värden, tycktes vara trött och vid ett nedstämt lynne och iakttog en ovanlig tystnad. Under början av middagen yttrade hon knappt ett enda ord, och Mr Hume samtalade mest med det fruntimmer, som satt på hans högra sida. Det är ett vanligt bruk vid indiska middagar att framför varje gäst placera små tallriksvärmare av metall med hett vatten, varpå de serverade tallrikarna står, under det man äter. Sådana användes också denna afton, och under ett uppehåll mellan rätterna, då tallrikarna var borttagna, sågs Helena Blavatsky med en frånvarande min värma sina händer. Nu hade vi stundom iakttagit med Madame Blavatsky att produktionen av hennes knackningar och klockljud tycktes gå lättare och visa större effekt, när hon värmt sina händer på detta sätt, så att någon, som såg henne värma dem, gjorde henne en fråga, indirekt avseende fenomenen. Jag var långt ifrån att vänta någonting i den vägen denna afton, och Helena Blavatsky var också långt ifrån tanken på att göra någonting själv eller vänta en manifestation från någon av Bröderna. Det var därför bara för att gäckas som hon, när någon frågade, varför hon värmde sina händer, bad oss alla värma våra händer och se vad som skulle hända. Några av de närvarande gjorde så och utbytte några skämtsamma ord. Med ett kort skratt höll fru Hume upp sina händer och sade: ”Ja, nu har jag värmt mina händer, vad kommer sen?” Helena Blavatsky var, som jag sagt, inte alls stämd för några ockulta produktioner, men det framgår av vad jag efteråt fick veta att hon just i detta ögonblick genom dessa ockulta förmögenheter, om vilka mänskligheten i stort inte äger någon kunskap, förnam att en av Bröderna var närvarande ”i astralkropp” osynlig för oss andra. Det var därför i enlighet med hans anvisningar hon utförde vad som följde, vilket naturligtvis ingen då för tillfället visste att hon mottagit en yttre impuls. Vad som passerade i fråga om sakens yttersida var helt enkelt detta: När fru Hume under ett kort skratt hade yttrat de ovan anförda orden, sträckte Helena Blavatsky fram sin hand förbi den, som satt mellan henne och fru Hume, och fattade en av dennas händer och sade, ”nåväl då, är det något särskilt ni önskar?” eller som det heter på lagspråket ”ordar för.” Jag kan inte ordagrant återgiva de meningar, som utbyttes, inte heller kan jag nu bestämt säga vad fru Hume först svarade, innan hon rätt fattat situationen; men denna klargjordes för henne inom några minuter. En annan av de närvarande, som först fattade den, utropade: ”Tänk på någonting, som ni gärna skulle vilja få er tillsänt, någonting som ni inte önskar er av bara världsligt begär; kan ni inte tänka på någonting, som var särskilt svårt att få?” Dessa anmärkningar var de enda, som gjordes under denna korta tid, som förflöt mellan fru Humes yttrande att hon värmt sina händer och hennes angivande av den sak hon tänkt på. Hon sade då, att hon tänkt på någonting som dög. Vad var det? En gammal brosch, som hennes mor hade gett henne för länge sedan och som hon förlorat. 

När nu händelsen med denna brosch, vilken, som jag ska visa, återfanns genom ockult kraft, blev bekant, sade man: ”Naturligtvis ledde Helena Blavatsky samtalet på den speciella sak, om vilken hon på förhand hade uppgjort.” Jag har anfört hela den konversationen, som ägde rum före omnämnandet av broschen. Det yttrades inte ett enda ord om vare sig broschen eller någon annan sak.

Fem minuter före broschens omnämnande hade ingen av de närvarande någon aning om att något slags fenomen vare sig i fråga om återfinnandet av en förlorad sak eller i någon annan väg skulle äga rum. Fru Hume sade heller inget, under det att hon inom sig överlade om vad hon skulle begära, ett enda ord, som kunde antyda riktningen av hennes tankegång. 

Från den punkt i berättelsen, som jag nu kommit till, framställer den offentliggjorda redogörelsen hela förloppet i det närmaste så fullständigt som det behövs och i alla händelser så enkelt och klart, att läsaren kan fatta alla faktiska givna förhållanden. – Jag återger den därför i dess helhet. 

”Söndagen den 3:e oktober var herr och fru Hume, herr och fru Sinnet, fru Gordon, herr F. Hogg, Kapten J. Maitland, herr Beatson, herr Davidson, överste Olcott och Helena Blavatsky samlade vid middagsbordet i herr Humes hus i Simla. Då de flesta av de närvarande nyligen sett många märkvärdiga företeelser i Helena Blavatskys närvaro, rörde sig samtalet omkring ockulta fenomen, varunder Helena Blavatsky frågade fru Hume, om det var något hon speciellt önskade sig. Fru Hume var först tveksam, men efter en kort stund sade hon, att det fanns en sak, som hon gärna skulle vilja återfå, nämligen ett juvelsmycke, som hon gett bort till en person, som förlorat det. Helena Blavatsky sade då, att om hon kunde för sitt medvetande framkalla en noggrann bild av nyss nämnd sak, skulle hon (Blavatsky) försöka att återskaffa den. Fru Hume sade då att hon livligt påminde sig om saken och beskrev den som en gammalmodig bröstbrosch, infattad med pärlor med ett glas på framsidan och bakpå försedd med ett rum att lägga hår i. På begäran uppdrog hon en konturteckning av broschen. Helena Blavatsky tog då ett mynt, som hon hade fäst vid sin klockkedja, vecklade in den i två cigarettpapper, stack in det i sin klänning och sade att hon hoppades, att broschen skulle fås under aftonens lopp. Vid middagens slut sade hon till mr Hume att papperet, i vilket hon inneslutet myntet, var försvunnet. Litet senare, då vi var i förmaket, sade hon att broschen inte skulle avlämnas inne i huset utan att vi skulle söka den ute i trädgården, och då vi följde henne dit, sade hon att hon på clairvoyant väg sett den falla ned i en stjärnformig blomstersäng. Hr Hume förde oss till en sådan säng i en avlägsen del av trädgården. Efter ett långvarigt och sorgfälligt letande vid lanternor hittades slutligen bland bladen av fru Sinnet ett litet paket, bestående av två cigarettpapper. Då detta ställe öppnades, befanns det innehålla en brosch, till alla delar motsvarande den förut gjorda beskrivningen, och som fru Hume igenkände så som varande densamma, som hon förlorat. Ingen av sällskapet med undantag av herr och fru Hume hade någonsin sett eller hört talas om broschen. Mr Hume hade inte tänkt på den under flera år. Fru Hume hade inte talat om den med någon, sedan hon skiljts från den. Hon hade inte ens tänkt på den på länge. Hon erkände själv, sedan den blivit funnen, att det var först då Helena Blavatsky frågade henne, om det var något, som hon gärna skulle vilja ha, som minnet av denna brosch, en gåva av hennes mor, rann henne i sinnet. 

Fru Hume är inte spiritist och ända till denna händelse hade hon varken trott på några ockulta fenomen eller på Helena Blavatskys förmåga. Alla de närvarandes övertygelse var, att företeelsen var av en absolut oantastlig karaktär som ett vittnesbörd om sanningen av de ockulta fenomenens möjlighet. Broschen är onekligen densamma, som fru Hume hade förlorat. Även om man antar, vilket dock är praktiskt omöjligt, att broschen, vilken förlorades flera månader tidigare, innan fru Hume någonsin hört talas om Helena Blavatsky, och som inte hade några initialer eller andra märken, som kunde utpeka ägaren, kunnat på naturlig väg komma i Helena Blavatskys ägo – även i så fall kunde hon omöjligt ha förutsett, att fru Hume, som inte tänkt på den under månader, skulle komma att begära den. Denna berättelse, som upplästes för sällskapet, är undertecknad av:

A. O. Hume.   Alice Gordon

M.A. Hume    P. J. Maitland.

Fred. R. Hogg. W:m Davidson

A. P. Sinnett    Stuart Beatson.

        Patience Sinnet.

Det faller av sig själv, att, när denna berättelse blev offentliggjord, de nio ovanstående personerna anfölls med störtsjöar av gyckel, vilken omständighet dock i inget avseende eller till någon del rubbat den övertygelsen, som de med sina namnunderskrifter vid tillfället bestyrkte, att den anförda händelsen utgjorde ett fullt avgörande bevis för verkligheten av en ockult kraft. Floder av en mer eller mindre enfaldig kritik har påsläppts för att visa, det hela utförandet måste ha varit ett narrstreck; och många personer i Indien antar utan tvivel ännu som en avgjord sak den förklaringen, att fru Hume genom en mängd föregående, skickligt framkastade yttranden blivit ledd att begära just den sak, för vars anskaffande Helena Blavatsky särskilt kommit till detta hus. En annan av en viss del av den indiska publiken för god hållen mening är den, att broschen, vilken fru Hume synes ha gett åt sin dotter och som hennes dotter förlorat, måste ha bekommits från denna unga kvinna, då hon omkring ett år förut passerade Bombay, där Helena Blavatsky uppehöll sig på sin väg till London. Den unga frökens intyg att hon förlorat broschen, innan hon kom till Bombay eller någonsin sett Helena Blavatsky, är en liten sida av denna hypotes, som dess belåtna uppställare inte vårdat sig om att beakta. Inte heller ha de personer, vilka mena att de båda omständigheterna att broschen en gång tillhört fru Humes dotter och att denna unga kvinna en gång sett Helena Blavatsky i Bombay är tillräckligt ”misstänkta” för att utplåna verkan av hela den ovan skildrade tilldragelsen, någonsin efter vad jag kunnat finna försökt att i sina misstankars ljus skärskåda någon hel följd av sammanhängande händelser eller att jämföra dessa med omständigheterna vid broschens faktiska återfinnande. Man måste emellertid vinnlägga sig hur samvetsgrant som helst, att anordna omständigheterna vid en ockult demonstration så, att de i verkligheten utestänga möjligheten av bedrägeri och illusion – ingenting hjälper mot deras efterräkningar, för vilka varje argument, hur ologiskt det än må vara i verkligheten, är gott nog, då det gäller att angripa en främmande föreställning. 

Beträffande vittnena till broschfenomenet var omständigheterna, så vederhäftiga, att då de överlade om de invändningar, som skulle kunna göras av allmänheten, när berättelsen blev offentliggjord, föll det dem aldrig in att dessa båda inkast, som sedan verkligen gjordes, någonsin skulle kunna göras – nämligen att fru Hume skulle ha blivit ledd av det föregående samtalet och att fru Hume skulle ha satt Helena Blavatsky i besittning av broschen. De visste att varken frågan om broschen eller något annat föreslaget prov förut varit på tal, att idén om att hitta på någonting, som fru Hume skulle begära, var en ögonblickets tanke och att hon nästan omedelbart därpå nämnde broschen. Beträffande den förmodan att miss Hume skulle omedvetet ha bidragit till framställningen av fenomenet, kunde vittnena inte föreställa sig framkastandet av en sådan förmodan, för de kunde inte förutse, att någon skulle vara nog dåraktig att sluta sina ögon för de viktiga omständigheterna, för att koncentrera hela sin uppmärksamhet på en ren bagatell; som berättelsen lyder, ”att även under antagandet, vilket är en praktisk omöjlighet, att broschen kommit i Helena Blavatskys ägo på naturlig väg, kunde hon omöjligen förutsäga att den skulle komma på tal”.  

De enda antaganden vittnena kunde uppställa, för att i förväg förklara det tämligen vissa resultatet, att den stora allmänheten, inte skulle låta sig övertygas av broschfenomenet, var dessa: att man skulle tro att dem hade oriktigt framställt vissa fakta och utelämnat andra, vilka i deras granskares överlägsna förståndsljus skulle visa sig upphäva betydelsen av de övriga; eller också att fru Hume var invigd i en komplott. Denna sista gissning, vilken utan tvivel skall uppstå i England, behövde bara framkastas, för att inför de andra i händelsen inblandade personerna presentera sig som ett bland de mest komiska resultat, till vilka den kunde ge upphov. Vi kände alla fru Hume och att hon var likaså i intellektuellt hänseende obenägen för en sådan medverkan, som moraliskt ur stånd därtill. 

Vi hade dessutom vid ett stadium av förhandlingarna betraktat den frågan, till vilken omfattning villkoren för fenomenet var tillfredställande. Det hade ofta hänt, att anmärkningar kunnat göras mot Helena Blavatskys fenomen på grund av något förbiseende i fråga om betingelserna, som man i första kastet inte tänkt på. En av våra vänner hade därför vid detta tillfälle, sedan vi reste oss från bordet, framställt det förslaget, att innan vi gick vidare, borde den frågan besvaras av hela sällskapet, huruvida, om broschen återfunnes, detta under närvarande omständigheter skulle anses som ett tillfredställande bevis för verksamheten av en ockult kraft i detta fall. Vi gick noga genom de förhållanden, under vilka situationen uppstått, och vi kom alla till den slutsatsen, att provet skulle vara absolut fullständigt och att vid detta tillfälle fanns inte någon svag punkt i beviskedjan. Det var då som Helena Blavatsky sade att broschen skulle finnas i trädgården och att vi kunde gå ut och leta efter den.  

En intressant omständighet för dem, som redan övervakat flera av de andra fenomenen, vilka jag beskrivit, var denna: Broschen hittades, som jag nämnt, inlagd i två cigarettpapper, och dessa befanns, när de undersöktes vid full belysning inne i huset, bära stämpeln av det mynt, som varit fäst vid Helena Blavatskys urkedja och som blivit inlagt i dem, när de avgick på sitt mystiska uppdrag. För personer, vilka övervunnit den första oerhörda svårigheten av att tro på möjligheten av materiella föremåls förflyttande genom ockult verksamhet, bevisade sig sålunda dessa papper som desamma, som dem vi sett vid middagsbordet. 

Att materiella föremåls ockulta förflyttning från ett ställe till ett annat inte är vad västerländska läsare kalla ”magi”, medger en delvis förklaring även inför vanliga läsare, för vilka de medel, genom vilka de använda krafterna stegras, måste förbli ett rent mysterium. Man påstår inte att de strömmar, som används, föra de med dem avsända kropparna i en fast massa, sådana som de existerar för sinnena. Den kropp, som skall transporteras, förmodas först bli disintegrerad eller upplöst i oändligt små delar, vilka sålunda överföras av strömmarna för att åter integreras eller återförenas på bestämmelseorten. Vad nu detta särskilda fall med broschen beträffar, måste första konsten ha varit den att finna honom. Men detta var antagligen bara en enkel akt av clairvoyance – i det att väderkornet, så att säga, på saken togs från den person, som talat om och en gång ägt den – för det ges ingen clairvoyance om vilken den västerländska världen äger någon kunskap, som i livlighet och intensitet kan jämföras med clairvoyancen hos en adept i ockultismen. Sedan dess gömställe sålunda blivit upptäckt, följde disintegreringsprocessen och föremålet kunde nu förflyttas till det ställe, där den med saken sysselsatta adepten ville ha deponerat. Den roll cigarettpapperen spelade vid fenomenet torde vara denna; på det att vi skulle vara i stånd att finna broschen, var det nödvändigt att genom ett ockult väderkorn sätta den i förbindelse med Helena Blavatsky. Dessa cigarettpapper var, då hon alltid bar dem på sig, genomträngda av hennes magnetism, och då de togs ifrån henne av Brodern, lämnade de ett ockult spår efter sig. Vecklade omkring broschen, följde de detta spår tillbaka till det önskade stället.

Detta magnetiska tillstånd hos dessa cigarettpapper, som hon alltid bar på sig, satte Helena Blavatsky i stånd att utföra ett litet kraftprov med dem, som för alla, som såg det, visade sig synnerligen bevisande; kanske experimentets ytliga likhet med en taskspelarkonst missledde vanliga personers omdöme, när de läste referaten om det i tidningarna. Kraftprovet självt torde få sin bästa belysning, då jag anför tre brev, vilka var intagna i The Pioneer den 23 oktober: 

”Sir– berättelsen om upptäckten av fru Humes brosch har framkallat åtskilliga brev, och många frågor har blivit gjorda, av vilka jag vid ett annat tillfälle kommer att besvara; men jag anser det inte mer än rättvist att först anföra ett ytterligare bevis på Helena Blavatskys ockulta förmåga. Då man sålunda träder upp inför allmänheten, måste man vara beredd på att mötas med åtlöje; men detta är ett vapen, som vi, som äga någon insikt i dessa saker, väl veta att förakta. Förra torsdagen satt jag i Helena Blavatskys rum och samtalade med henne och frågade tillfälligtvis, om hon skulle kunna sända mig någon sak, när jag återkommer till mitt hem. Hon svarade ”nej”; och förklarade för mig några av de lagar, under vilka hon verkade, av vilka en var den, att hon måste känna stället och ha varit där – ju senare, ju bättre – för att kunna uppväcka en magnetisk ström. Hon påminde sig då, att hon varit någonstans på morgonen och efter något besinnande kom hon ihåg vems hus det var, som hon hade besökt [*]

Hon sade att hon kunde skicka en cigarett dit, om jag ville gå med detsamma och göra mig övertygad om saken. Naturligtvis samtyckte jag. Jag måste här nämna, att jag hade sett henne göra en liknande sak en gång förut och det skäl hon uppger för sändandet av just cigarretter är detta, att då hon ständigt för papperen och tobaken på sig, är de starkt magnetiserade och därför mera mottagliga för hennes kraft, vilken hon på det bestämdaste förklarar inte vara övernaturlig, utan endast en manifestation av för oss okända lagar. Men jag fortsätter min berättelse. Hon tog fram ett cigarrettpapper och rev långsamt ett hörn så i zigzag som möjligt, under det att jag inte tog mina ögon från hennes händer. Hon gav mig det avrivna hörnet, som jag genast lade i ett kuvert, och jag kan försäkra att det aldrig lämnade mitt ägande. Av det återstående pappret gjorde hon en cigarrett. Hon sade därpå att hon skulle försöka ett experiment, som kanhända inte lyckades, men det gjorde inte mig någonting. Hon kastade denna cigarrett i elden och jag såg den brinna, och jag skyndade genast till det anvisade huset, knappast i stånd att tro, att jag på det av henne angivna stället skulle finna det motsvarande stycket till det cigarrettpapper, jag bar på mig; men ganska riktigt fanns det där, och i närvaro av herr O´Meara och hans fru vecklade jag upp cigarretten och fann att det avrivna hörnet passade in fullkomligt. Det skulle vara lönlöst att försöka uppställa någon teori för förklaringen av dessa fenomen och det var orimligt att vänta att någon skulle tro på dem, som inte genom egen erfarenhet prövat möjligheten av sådana under. Allt vad man begär och väntar är, att några av samhällets mera upplysta medlemmar måste övertalas att rikta sina blickar på den ofantliga massa av bevis, som nu hopas genom de fenomen, som framställs över hela Europa och Amerika. Det är beklagligt att flertalet ska vara så ytterligt okunnigt i fråga om dessa fakta; det ligger i vars och ens förmåga, som besöker England, att förvissa sig om denna sanning.

______________________

[*] Detta hus, där cigaretten fanns, var mr O´Meara´s. Det är med hans bifall jag berättar detta.

          Alice Gordon” 
 

”Sir – jag har blivit uppmanad att ge en berättelse om en tilldragelse, som ägde rum i min närvaro den 13:e dennes. Jag satt på aftonen samma dag ensam med Helena Blavatsky och överste Olcott i förmaket i mr Sinnets hus i Simla. Efter en stunds samtal om åtskilliga ämnen sade Helena Blavatsky att hon skulle vilja försöka ett experiment på ett sätt, som blivit henne föreslaget av mr Sinnet.

Hon tog därför upp ur sin ficka två cigarrettpapper och drog på vart och ett, ett antal parallella linjer med en blyertspenna. Därpå rev hon av ett stycke på ena ändan av vartdera papperet tvärs över linjerna och lämnade bitarna åt mig. Helena Blavatsky satt vid detta tillfälle alldeles bredvid mig och jag bevakade uppmärksamt alla hennes rörelse med ögonen inte mer än två fot från hennes händer. Hon ville inte låta mig märka eller riva av papperen, för om de hanterades av andra skulle de bli impregnerade med deras individuella magnetism, vilken skulle motverka hennes egen. Emellertid lämnades de avrivna bitarna direkt till mig, och jag kunde inte iaktta, att det gavs något tillfälle att genom någon manöver byta papper. Äktheten av de efteråt framställda fenomenen syns vila på denna punkt. De avrivna bitarna av papperen hade jag i min slutna vänstra hand till dess experimentet var fullbordat. Av de större styckena gjorde nu Helena Blavatsky två cigarretter, lämnade den första åt mig för att jag skulle hålla den, medan hon gjorde den andra. Jag synade denna cigarrett ytterst noga för att kunna känna igen den efteråt. Sedan hon gjort cigarretterna, steg hon upp och tog dem mellan sina händer, som hon gned mot varandra. Efter vid pass tjugo till trettio sekunder upphörde det knastrande ljudet av papperet, som först hördes tydligt. Hon sade då: strömmen går kring denna ända av rummet och jag kan endast sända dem någonstans här i närheten.[*] Ögonblicket därefter sade hon, att en fallit på pianot och den andra på en hylla där bredvid. Där jag satt i en soffa, hade jag pianot mitt emot mig och hyllan, på vilken det stod några porslinspjäser, var placerad mellan pianot och dörren. Båda syntes fullt tydligt mitt över det tämligen lilla rummet. Pianot var täckt av högar av musikalier och det var bland dessa Madame Blavatsky trodde att cigarretten skulle finnas. Jag lyfte själv undan böckerna den ena efter den andra, men kunde inte upptäcka någonting. Jag öppnade då pianot och fann en cigarrett på en list innanför. Jag tog fram den och igenkände den som samma cigarrett, som den jag hållit i min hand. Den andra fanns i en kopp med lock på, som stod på hyllan. Båda cigarretterna var ännu fuktiga i kanterna, där de blivit våta vid framställningen. Jag tog dem till ett bord, utan att låta dem vidröras eller ens synas varken av Helena Blavatsky eller av överste Olcott. När jag rullade upp och slätade ut papperen, fanns de avrivna bitarna och de tandade kanterna passade noga in med de bitar, som jag hela tiden hade hållit i min hand. Även blyertssträcken passade ihop. Det vill därför synas, som papperen verkligen var de samma, som jag sett rivas. Båda papperen är ännu i förvar hos mig. Det ska tilläggas att överste Olcott satt bredvid mig med ryggen vänd åt Helena Blavatsky under experimentet och rörde sig inte ur stället för än det var avslutat.

 ______________________

* Teorin lyder, att en ström av vad man inte kan ge något annat namn än magnetism, kan bringas att förflytta föremål, som förut blivit upplösta av samma kraft, till varje avstånd trots varje kvantitet av mellanliggande materia. 

P.F. Maitland,
kapten”

”Sir – Med hänsyn till den korrespondens, som nu fyller era spalter angående Helena Blavatskys sista manifestationer, torde det intressera era läsare, om jag anför en märklig händelse, som ägde rum förra veckan i min närvaro. Jag var på ett tillfälligt besök hos Helena Blavatsky, och under loppet av vårt samtal rev hon av ett hörn på ett cigarrettpapper och bad mig ta det. Av den återstående delen av pappret gjorde hon en cigarrett på vanligt vis, och inom några ögonblick lät hon den försvinna ur sina händer. Vi satt för tillfället i förmaket. Jag frågade, om det var troligt att vi skulle återfinna denna cigarrett, och efter en liten paus bad hon mig följa med henne ut i matsalen, där cigarretten skulle återfinnas ovanpå en fönstergardin.

Med hjälp av ett bord och en därpå placerad stol lyckades jag med svårighet nå upp och ta ned en cigarrett från det anvisade stället. Jag öppnade cigarretten och fann papperet noga stämma överens med det jag sett några minuter tidigare i förmaket. Det vill säga att det avslitna hörnstycket, som jag behållit i mitt förvar, passade precis ihop med den tandade kanten på det papper, från vilket det blivit avrivet och i vilket tobaken varit inrullad. Efter min bästa övertygelse var detta prov så fullständigt och tillfredsställande, som något prov kan vara. Jag avhåller mig från att yttra min egen mening rörande de orsaker, som framkallat denna verkan, övertygad att de av era läsare, vilka hysa intresse för dessa fenomen, föredrar att öva sin egen omdömesförmåga i saken. Jag har bara gett er en osminkad framställning av vad jag sett. Jag är inte medlem av det Teosofiska Samfundet, inte heller har jag någon speciell böjelse för den ockulta vetenskapen, fastän jag hyser ett varmt deltagande för de mål det samfund, över vilket överste Olcott presiderar, förelagt sig.

Charles Francis Massy”

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881
 

till nästa avsnitt

 _________________________________________________________________________________________________
 
till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23