Andlig utveckling

yantra1.gif (2187 bytes)

Andlig utveckling

HELENA BLAVATSKY

blavisi3.jpg (9680 bytes)

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

CHRISTINA ROSETTI´s välkända rader:

Är den ständigt lika brant, vår väg?
Ja, ända fram, min vän.
Tar vandringen hela dagen, säg?
Till kväll från gryningen.

är likt en livsresumé över de människors liv som verkligen beträder den stig som leder till högre ting. Även om det finns skillnader i de olika framställningssätten av den Esoteriska Läran, eftersom varje tidsålder ikläder sig sin egen dräkt som både till färg och snitt avviker från de föregående, så finner vi ändå hos var och en av dem det största samförstånd beträffande en sak – vägen till andlig utveckling. En enda orubblig regel har i alla tider varit bindande för neofyten, liksom den är det idag – den lägre naturen måste fullständigt underordnas den högre. Alltifrån vedaböckerna och upanishaderna till den nyligen utgivna (1885) Ljus på Vägen såväl som i de olika biblarna hos varje ras och kult finner vi endast en väg – svår, mödosam, smärtsam, genom vilken människan kan vinna andlig insikt. Och hur skulle det kunna vara annorlunda, när alla religioner och alla filosofier enbart är varianter av den första undervisningen av den Enda Visdomen som delgavs människorna vid början av vår cykel av Planetanden?

Man har sagt oss att den verkliga Adepten, den utvecklade människan, måste bli till genom varande – hon kan inte skapas. Processen är därför en tillväxt genom utveckling och detta måste nödvändigtvis medföra ett visst mått av smärta.

Smärtans huvudorsak ligger i vårt ständiga sökande efter det varaktiga i det icke-varaktiga samt att vi inte endast söker efter det, utan handlar som om vi redan hade funnit det oföränderliga i en värld vars enda säkra egenskap är ständig förändring. Just då vi tror oss ha fått ett säkert grepp om detta skenbart oföränderliga, förändras det i själva vår hand med smärta som följd.

Idén om tillväxt innefattar även idén om sönderslitning. Den inre varelsen måste ständigt bryta igenom sitt omslutande skal eller fängelse och ett sådant genombrott måste också följas av lidande, inte fysiskt men mentalt och intellektuellt.

Så är det alltid, under loppet av vårt liv. De problem som vi möter är alltid just de vi anser vara de värsta som kunde hända oss – det är alltid de som vi tycker vara näst intill omöjliga att bära. Om vi betraktar saken ur ett större perspektiv skall vi se att vi försöker bryta igenom vårt skal på dess mest sårbara punkt. Och att vår tillväxt för att kunna betraktas som en verklig sådan – och inte endast ett anhopande av yttre utväxter – måste ske helt och hållet i jämn takt alldeles som ett barns kropp växer. Huvudet växer inte först och sedan en hand och sedan kanske ett ben, utan allt på en gång. Människan har i allmänhet en tendens att vilja odla en del i taget och negligerar då som följd, under denna tid de andra delarna. Varje förkrossande smärta förorsakas därför av att någon sådan försummad del utvidgas och denna utvidgning försvåras på grund av effekterna från andra delar där uppodlingen forcerats.

Det onda har ofta sin rot i överdriven ängslan och oro. Människor försöker uträtta för mycket, de är inte nöjda med att göra det bra som de har för händerna, nämligen att göra just så mycket som tillfället kräver av dem och inte mer. De överdriver varje handling och skapar därigenom en karma som måste avverkas i en framtida födelse.

En av de subtilare formerna för detta onda är hoppet och begäret efter belöning. Det finns många, om än omedvetet, som förstör sina bemödanden genom att hysa tankar på belöning och tillåter dessa att bli en verksam faktor i sitt liv och lämnar på så sätt dörren öppen för oro, tvivel, rädsla och modfälldhet, det vill säga – misslyckande.

Målet för aspiranten som strävar efter andlig visdom är att vinna tillträde till ett högre tillvaroplan, att bli en ny människa, mera fullkomlig på alla sätt än han nu är, och om han lyckas skall hans förmågor och krafter få ett motsvarande tillskott i räckvidd och styrka, alldeles som vi i den synliga världen finner att varje stadium på utvecklingsskalan präglas av ett ökat mått av förmåga. Det är på så sätt Adepten kommer att besitta de underbara krafter som så ofta beskrivits, men vi bör då först och främst komma ihåg att dessa krafter helt naturligt medföljer tillvaron på ett högre utvecklingsplan, alldeles som de vanliga mänskliga förmågorna helt naturligt medföljer tillvaron på det mänskliga utvecklingsstadiet.

Många tycks tro att adeptskapet inte bara är ett resultat av en radikal och genomgripande utveckling, utan snarare ett resultat av vissa påbyggnadsförsök. De verkar tro att en Adept är en människa som – genom att gå igenom en tydligt utstakad träningskurs som består av ett minutiöst iakttagande av vissa godtyckliga regler – förvärvat den ena kraften efter den andra. och då han förvärvat ett visst antal av dem, genast är berättigad att göra anspråk på att kallas Adept. Genom att stödja sig på denna missriktade idé, inbillar de sig att det första man bör göra är att förvärva ”krafter” – varav de mest attraktiva och fascinerande tycks vara klärvoajans och förmågan att lämna den fysiska kroppen och förflytta sig till avlägsna ställen.

Till dem som önskar förvärva sådana krafter för sin egen privata fördel, har vi ingenting att säga, de faller under samma kategori som alla de vilka handlar av rent själviska motiv. Men det finns andra som förväxlar verkan med orsaken och som i all uppriktighet tror att förvärvandet av abnorma krafter är den enda vägen till andlig utveckling. Dessa betraktar vårt Samfund helt enkelt som den kortaste vägen att vinna kunskap i dessa ting, som en slags ockult akademi, en institution för utbildandet av blivande undergörare. Trots upprepade protester och varningar finns det några som inte kan släppa denna tanke, och de ger högljutt uttryck för sitt missnöje när de finner att vad som tidigare påtalats för dem är fullkomligt sant. Det vill säga, att Samfundet inte stiftades för att visa några nya och bekväma vägar till uppnåendet av ”krafter”, utan att dess enda mission är att på nytt tända sanningens fackla som så länge varit utslocknad för alla utom några få, samt hålla denna sanning levande genom att bilda en broderlig union inom människosläktet, den enda jordmånen vari det goda utsädet kan gro. Det Teosofiska Samfundet hyser en ivrig önskan att främja den andliga tillväxten hos varje individ som kommer inom dess inflytande, men dess metoder är desamma som de forntida Rishiernas, dess huvudsakliga läror desamma som hos den äldsta Esotericismen; och det delar inte ut någon patentmedicin som är sammansatt av medel som ingen uppriktig läkare skulle våga använda.

I detta sammanhang skulle vi vilja varna alla våra medlemmar och andra som söker andlig kunskap att se upp för personer som erbjuder sig att lära dem bekväma metoder att förvärva psykiska förmågor. Sådana gåvor (laukika) är i sanning lätta att skaffa sig genom konstlade medel, men de utplånas så snart nervstimulansen uttöms. Det verkliga Siarskapet och Adeptskapet som åtföljs av sann psykisk utveckling (lokothra) kan aldrig gå förlorat när man en gång uppnått det.

Det förefaller som en hel del olika samfund uppstått sedan det Teosofiska Samfundets stiftandes, vilka dragit fördel av det intresse detta uppväckt och som försöker vinna anhängare genom att lova dem ett snabbt förvärvande av psykiska förmågor. I Indien har vi länge känt till tillvaron av skaror av humbug asketer av olika slag och vi är rädda för att de kommer att utgöra en ny fara såväl här som i Europa och Amerika. Vi kan endast hoppas på att ingen av våra medlemmar låter sig bländas av lysande löften och påverkas av lättrogna fantaster eller kanske rent av medvetna bedragare.

För att visa att det finns en verklig grund för våra protester och varningar kan vi nämna att vi nyligen fått ett brev från Benares, där det var bifogat kopior av en annons som påstås komma från en så kallad ”Mahatma”. Han söker ”åtta män och kvinnor som kan engelska samt någon av de indiska inhemska språken väl” och annonsen avslutas med att meddela att: ”de som vill veta mer i detalj om arbetet och vad det kostar” kan skriva till hans adress, med bifogat frimärke. På bordet framför mig ligger det ett nytryck av ”The Divine Pymander” [Den Gudomlige Pymander] utgiven förra året i England och som innehåller en anvisning till ”Teosofer som kan ha blivit besvikna i sina förväntningar att den Sublima Visdomen fritt skulle lämnas ut av HINDUISKA MAHATMOR”. De inbjuds hjärteligen att skicka sina namn till Utgivaren som kommer att anta de vilka de finner vara värdiga mottagare ”efter en kort prövotid” i ett Ockult Brödraskap som ”fritt undervisar alla UTAN RESERVATIONER”. Märkligt nog finner vi i denna bok Hermes Trismegistus säga:

”Häri ligger den enda vägen som leder till Sanning, som våra förfäder i sanning beträdde, och som ledde dem till uppnåendet av det Goda. Denna väg är vacker och jämn; trots detta är det svårt för själen att vandra därpå så länge som hon är inspärrad i sitt kroppsliga fängelse... Avhåll dig därför från mängden eftersom den stora massan hålls inom sina gränser genom okunnighet och även genom rädsla för det okända.”

Det är alldeles riktigt att några teosofer har blivit (fastän det är deras eget fel) synnerligen besvikna därför att vi inte har erbjudit dem en genväg till Yoga Vidya, och det finns andra som längtar efter praktiskt arbete. Och påtagligt nog är de som gjort minst för Samfundet de som har tendensen att finna flest fel. Vidare, varför tar inte dessa personer och alla våra medlemmar som är i stånd att göra så, upp det viktiga studiet av mesmerism? Mesmerismen har kallats den Ockulta Vetenskapens Nyckel och har den fördelen att den erbjuder speciella möjligheter i att verka för mänsklighetens välbefinnande. Om vi, i var och en av våra loger, skulle kunna etablera ett homeopatiskt apotek med kompletterande mesmeristisk healing, som det redan har gjorts med stor succé i Bombay skulle vi kunna bidraga till en sundare grund för den medicinska vetenskapen i detta landet och på så sätt vara behjälpliga i en oöverskåd1ig välgärning för människorna i stort.

Det finns andra bland våra loger vid sidan om den i Bombay som har utfört fint arbete i denna riktning, men det finns fortfarande utrymme för oändligt mycket mer att göra än vad som hitintills har åstadkommits. Och detsamma gäller för våra andra olika avdelningar inom Samfundets verksamhet. Det skulle vara bra om alla medlemmar inom varje loge kunde slå sina kloka huvud tillsammans och allvarligt tänka på vad för slags påtagliga steg de kan ta för att främja Samfundets deklarerade syften. I alltför många fall nöjer sig medlemmarna av Teosofiska Samfundet med ett något ytligt studium av dess litteratur och negligerar att ge ett verkligt bidrag till den aktiva verksamheten. Om Samfundet skall bli en kraft för det goda i detta land och i andra länder kan detta endast förverkligas genom ett aktivt samarbete mellan var och en av dess medlemmar. Vi vädjar uppriktigt till var och en av dem att allvarligt beakta vilka möjligheter till arbete som ligger inom deras förmåga och att sedan uppriktigt försöka förverkliga dem. Rätt tanke är en god sak, men tanken själv räknas inte för mycket såvida den inte omsätts i praktiken. Det finns inte en enda medlem i Samfundet som inte kan göra något för att hjälpa sanningens sak och främjandet av universellt broderskap. Det beror enbart på denna individs egen vilja om detta något skall bli ett fullbordat faktum.

Framför allt skulle jag vilja ytterligare framhålla det faktum att Samfundet inte är någon plantskola för spirande adepter. Det kan inte tillhandahålla lärare som kan fara omkring till de olika logerna och undervisa dem om de olika ämnen som faller under dess forskningsområde. Logerna måste bedriva självständigt studium. Böcker finns och den kunskap som där förmedlas måste tillämpas i praktiken av de olika medlemmarna. Endast på så sätt utvecklas självförtroendet och tankeförmågan. Vi framhåller detta med det bestämdaste, ty vädjan har nått oss att varje föredragshållare som skickas till logerna måste vara praktiskt bevandrad i experimentell psykologi och klärvoajans (det vill säga att se i magiska speglar och läsa i framtiden etc etc). Vi anser att sådana experiment måste växa fram bland medlemmarna själva för att kunna bli till något värde i individens utveckling eller möjliggöra för individen några framsteg på denna ”uppåtgående” stig, varför vi allvarligt uppmanar våra medlemmar att själva försöka.

Theosophist, May 1885

HELENA BLAVATSKY

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid 110-114, ”Spiritual Progress”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

__________________________________________________________________