Den teosofiska undervisningen har visat sig fungera alldeles utmärkt terapeutiskt, och kan hjälpa var och en som är mogen uppgiften att gå på djupet och finna sig själv. Detta görs genom att frigöra vårt karmiska bagage eller våra spänningar som vi bär  inom oss i form av ”karmaknutar” medvetna eller omedvetna, för att nå det gudomliga medvetandet som vi kallar det Högre Jaget eller Atma-Buddhi-Manas i förening. Teosofin lär oss att aktivera den Inre Människan i vardagen så att den kan vägleda oss och bli vår ledstjärna och Guru. En annan viktig punkt i undervisningen är att bemöta livet som det gestaltar sig utan att klaga på vårt öde eller karma. Vi kan inte ändra på livets möten, men vi kan ändra vårt sätt att bemöta livet. Detta är en av lärdomarna som vi måste förstå under den första lektionen i teosofins psykologi.  Inom teosofins esoterik går den österländska och västerländska filosofin hand i hand.

Den teosofiska processen skulle man kunna kalla den vertikala, eftersom den berör vårt väsen på djupet. Den tar med i bilden reminiscensen, dvs. det andliga minnet från tidigare liv, till skillnad från den horisontala som mera koncentrerar sig på de psykologiska skeenden och händelserna kring livet, dvs. symptomen. Att ta hänsyn till de djupliggande kunskaperna som vi för med oss från tidigare liv enligt reinkarnationsprincipen är verklig gnosis. Denna ”vertikala” kunskap behöver vi för att kunna hantera livet i allmänhet, men den ger oss också stora möjligheter att mera speciellt nå den inre kärnan av vårt väsen. Meditation på AUM kommer att hjälpa oss att finna den gudomliga viljan.

Att söka kunskap och visdom – pistis sophia – är något som alla teosofer vet hur viktigt det är. Hur gör jag det? Och vad innebär det att finna sig själv? Vem är jag, Vart är jag på väg, och Varifrån kommer jag? Om detta handlar den teosofiska undervisningen eller gnosis. Att upptäcka vem vi är kräver ett helt nytt sätt att se på människan och hennes uppgift på jorden. Vi måste försöka inse att vi är så mycket mer än kött och blod, emotionella känslor och ett intellekt som tänker. Vi är allt detta, men vi är också intuitionen, urskillningsförmågan, samvetet, viljan och det gudomliga medvetandet. Att se med ”teosofiska ögon” på livet innebär att ta med denna kunskap in i vår upplevelse och agera utifrån denna insikt under våra möten med andra människor.

Vad som händer med oss när vi börjar vandra på den teosofiska vägen beskrivs på följande sätt i boken Genom De Gyllene Portarna  förmedlad av M.C.:

Den människa som är stark och som har beslutat sig för att finna den okända vägen, tar varje steg med yttersta omsorg. Hon yttrar inga tomma ord, och hon begår inga oöverlagda handlingar, hon försummar ingen plikt eller tjänst hur vardaglig och svår den än är. Men under tiden som hennes ögon, händer och fötter sålunda fullgör sina plikter, utvecklar sig nya ögon, händer och fötter inom sig. Ty hennes passionerade och ständiga längtan är att gå den väg där bara dessa finare organ kan vägleda henne. Hon har blivit förtrogen med den fysiska världen och vet hur hon skall använda den; hennes förmåga vidgas så småningom och hon börjar få förnimmelser av den psykiska världen. Hon måste även bli förtrogen med denna värld och lära sig att använda den, och hon vågar inte släppa taget om det liv som hon är fullt hemmastadd i förrän hon har tagit ett stadigt grepp om det liv som ännu är främmande för henne. När hon har förvärvat så pass stor färdighet i användandet av sina psykiska organ, liksom barnet har i användandet av sina fysiska organ då lungorna först börjar träda i verksamhet, då är stunden inne för det stora äventyret. Hur lite är det inte som behövs till detta – och dock på samma gång, hur mycket! Det behövs bara att hennes psykiska kropp till alla sina delar är lika utvecklade som ett nyfött barns kropp; det behövs bara att hon skall hysa den djupa, orubbliga övertygelsen, som utgör drivfjädern hos barnet, övertygelsen om att det nya livet är eftersträvansvärt. Om dessa betingelser väl en gång blivit uppfyllda kan hon våga leva i den nya atmosfären och att blicka upp mot den nya solen. Men hon får inte glömma att kontrollera sina nya erfarenheter genom att jämföra dem med de gamla. Hon andas alltjämt. Men på ett annat sätt; hon drar in luft i sina lungor och tar emot livskraften från solen. Hon har blivit född till den psykiska världen och är nu beroende av denna världens luft och ljus. Men hennes mål är inte här: livet här är bara ett upprepande i finare form av det fysiska livet; hon måste genomgå detta i enlighet med lagar som liknar de fysiska. Hon måste studera, lära, växa och segra; men samtidigt får hon aldrig glömma att hennes mål är det ställe där det inte finns någon luft och inte heller någon sol eller måne.

....Allt läggs till sidan till slut, och hon träder in i det stora templet, och lämnar varje minne av självet [det personliga] eller dess förnimmelser utanför, liksom pilgrimen tar av skorna från fötterna innan han går in för att bedja. Detta tempel är boningen för hennes egen gudomlighet, ty den centrala lågan, hur förmörkad den än stundtals varit, så har den besjälat henne under alla dessa strider. Och sedan hon har funnit detta sublima hem är hon säker som himlen själv. Trots detta fortsätter hon att leva sitt liv fastän nu genomsyrad av all kunskap och makt. Den yttre människan, den tillbedjande, den handlande, den levande personligheten, går sin egen väg, hand i hand med naturen och uppvisar hela den storslagna kraftfullheten hos den vilda otämjda, jordiska naturen, upplyst av den instinkt som innehåller kunskap. Ty i helgedomens innersta, i sin varelses medelpunkt, i det verkliga templet har människan funnit naturens egen ande. Aldrig mer kan det finnas någon skillnad mellan denna och henne själv, aldrig mer görs något halvhjärtat. Och nu kommer den stund då hon träder i verksamhet och vinner makt. I helgedomens innersta finns allt: Gud och hans skapade varelser, de som har varit fiender, de som har varit älskade och de som har varit hatade. Någon skillnad mellan dem existerar inte längre. Då ler människosjälen i sin styrka och sin frihet från all rädsla och träder fram i världen där hennes verksamhet behövs, och hon utövar denna verksamhet utan farhågor, oro, fruktan, ånger eller glädje. 

Parallellt med att vi vandrar på vägen är det viktigt för oss att vi börjar studera och försöker skapa oss en förståelse av den teosofiska undervisningens filosofi. I  Kommentarer till Bhagavad Gita som är skriven av William Q Judge står det på tal om att förstå innebörden av det vi studerar följande:

... vi har den högsta auktoritet att åberopa nämligen att denna dikt bör läsas mellan raderna. Vedaskrifterna förklarar själva att vad vi ser i dem bara är ”den avslöjade Veda” och att man bör sträva efter att nå utöver och bortom detta avslöjade ord. Härav framgår tydligt att den icke avslöjade Veda måste finnas dold eller innesluten i det som ligger öppet för de yttre sinnena. Utan denna förmåga vore vi förvisso hänvisade till att vinna sann kunskap uteslutande genom de erfarenheter som uppnås genom vår dödliga kropp och skulle då begå samma grova misstag som materialisterna, vilka hävdar att själen endast är en produkt av fysiska hjärnmolekylernas rörelse. Vi skulle också bli tvungna att följa den kanoniska regel som säger att samvetet är en säker ledstjärna bara när det styrs av någon yttre lag, som kyrkans eller brahminkastens. Men vi vet mycket väl att inom den materiella, synliga – eller avslöjade – människan finns den verkliga som är fördold. 

Denna dyrbara förmån att få leta efter den inre meningen, utan att pressa texten på omöjliga innebörder, är given åt alla som ärligt forskar i varje helig skrift, kristen som hednisk. Och i själva dikten förklarar Krishna att han skall nära den andliga vishetens låga, så att den verkliga innebörden i hans ord blir känd. Så hävdar också Upanishaderna existensen av en förmåga hos människan – liksom hennes rätt att använda den – genom vilken hon klart kan urskilja heliga skrifters sanna eller fördolda mening. Ja, det finns en skola av ockultister som anser – vi menar med rätta - att denna förmåga kan nå en sådan utveckling hos hängivna människor att de, när de hör orden i en helig bok läsas på ett alldeles obekant språk, ögonblickligen fattar de främmande meningarnas innebörd och syfte.[1]  De kristna bibeltolkarna menar alla att man vid studiet av deras bibel måste ge akt på anden och inte bokstaven. Denna ande är samma fördolda Veda som måste sökas mellan raderna.
______________
 [1 ] Vi påminner oss ett tillfälle då en person, som i viss mån ägde denna förmåga, fick höra flera verser ur Veda-böckerna uppläsas på sanskrit - som han inte hade någon kunskap i - och genast talade om vad verserna handlade om. – W.B.

Den västerländske läsaren bör heller inte låta sig avskräckas från att försöka komma åt den verkliga innebörden i denna dikt av brahminernas inställning när de påstår att bara brahminer kan lära känna denna verkliga innebörd och att den inte kan klargöras för sudrakasten eller människor av låg kast, eftersom Krishna inte klargjorde den. Skulle den åsikten få gälla, blir samtliga västerländska lärjungar utestängda från att använda denna viktiga bok, eftersom alla icke-hinduer med nödvändighet tillhör sudrakasten. Krishna gjorde aldrig någon sådan åtskillnad, som bara är ett prästpåfund. Han var själv av herdekast och inte brahmin, och han säger att alla som lyssnar till hans ord kommer att dra stor nytta av dem. Den enda inskränkning han gör är att dessa ting inte får läras ut till dem som inte vill lyssna, vilket är samma föreskrift som Jesus från Nasaret gav när han sade: ”Kasta ej era pärlor till svinen.” 

Men våra uppfattningar bygger i hög grad på uppslag eller ledtrådar och vi riskerar lätt att förbise kärnpunkten när vi saknar vinkar om var dessa ledtrådar står att finna. Vi måste därför hålla i minnet att arierna hade ett psykologiskt system som ger innehåll åt och upphov till ord och yttranden som många orientalister förklarar vara dårskap inte värd att beaktas av en civiliserad 1800-talsmänniska. Men vi behöver heller inte låta oss avskräckas på grund av bristfällig kännedom om denna ariska psykologi. I samma stund som vi blir medvetna om dess förekomst i dikten, blir också vårt inre jag redo att hjälpa den yttre människan att tillägna sig den. I den ädla strävan att fatta dessa stora filosofiska och moraliska sanningar kan vi tåligt vänta på att uppnå fullständig kunskap om den inre människans sammansättning och funktioner. Denna strävan är bara vårt eviga bemödande att förverkliga dessa sanningar som en del av vår varelse. 

Västerländska sanskritister har återgett många viktiga ord med den allra lägsta av deras verkliga betydelser, eftersom den ofullständiga västerländska kunskapen i psykologiska och andliga ämnen har fjärmat dem från den sanna innebörden, eller också har de gjort sig skyldiga till hopplösa förväxlingar. Man förstår inte ord som karma och dharma. Dharma betyder lag men översätts mestadels med plikt eller sägs bara avse någon regel som har att göra med mänskliga konventioner, då det i stället betyder en inneboende egenskap hos själsförmögenheterna eller hos hela människan eller till och med hos någonting i kosmos vad det vara må. Sålunda heter det att det är eldens plikt, eller dharma, att brinna. Den skall alltid brinna och på så sätt fullgöra hela sin uppgift, fast den saknar medvetande, under det att endast människan har förmåga att fördröja sin ”färd till solens hjärta” genom att vägra följa sin uppenbara, klart utstakade dharma. När vi så läser i Bhagavad-Gita om dem som lämnar detta liv ”under månens ljusa hälft, under de sex månaderna av solens norra lopp”, att de kommer att gå till evig frälsning, medan andra ”som går bort i den dystra natt som råder under månens mörka skede medan solen är i den södra halvan av sin bana” för en tid uppstiger till månens region för att återfödas på denna jord, säger oss våra orientalister att detta är ren galenskap, och vi är inte i stånd att säga emot dem. Men om vi betänker att arierna med sin omfattande kännedom om de väldiga och aldrig disharmoniska korrespondenser som råder inom makrokosmos, med dessa ord ville ange att människan kan befinna sig eller inte befinna sig i ett utvecklingsskede som står i full överensstämmelse med det ljusa eller mörka månskedet, blir versen klar. Den materialistiskt inställde kritikern torde också ta fasta på den vers i fjärde kapitlet som säger att ”den som äter av ambrosian som blir över från ett offer ingår i det Högsta Väsendet” och fråga oss hur förtärande av resterna av ett brännoffer kan ge frälsning. När man emellertid betänker att människan är altaret och offret och att denna ambrosia är höjden av andlig fullkomning, som hon äter eller införlivar med sin varelse, är ariern rättfärdigad och vi behöver inte misströsta.

Vad det gäller att utläsa fördolda betydelser eller vishet ur esoteriska texter står det följande i  Ljus på Vägen , en teosofisk klassiker förmedlad av M.C.:

Det finns ett annat sätt att läsa, som sannerligen är det enda av verklig nytta, vilket också gäller för många andra författare. Det är inte att läsa ”mellan raderna” utan så att säga inom orden. Det gäller i själva verket att tyda en djupsinnig chifferskrift. Alla alkemiska verk är skrivna i den slags chiffer som jag talar om; och den har använts av alla tiders stora filosofer och skalder. Den används systematiskt av livets och vetandets adepter, vilka skenbart ger sin djupaste visdom, och döljer i själva orden – som den är klädd i – dess verkliga mysterium. De kan inte göra mer, för det finns en naturlag, som fordrar att en människa skall tyda dessa mysterier själv. På inget annat sätt kan hon tillägna sig dem. En människa som önskar att leva måste själv äta sin föda. Detta är naturens enkla lag, och den gäller även inom det högre livet. En människa som vill leva och verka i detta högre liv, kan inte matas med sked som ett litet barn; hon måste äta själv.

Det är min avsikt att i nya och ibland klarare ord framlägga vissa delar av ”Ljus på Vägen”; men om mitt försök verkligen kommer att bli en tolkning, vet jag inte. För en dövstum blir en sanning inte begripligare, om någon vilseledd språkkunnig översätter de ord i vilket den är klädd, till varje tänkbart levande eller dött språk och skriker dessa olika fraser i hans öra. Men för dem som inte är dövstumma är vanligen ett språk lättare än de andra, och det är till dem som jag vänder mig till.

De allra första aforismerna i första avdelningen av ”Ljus på Vägen” har som jag väl vet, till sin inre betydelse förblivit förseglade för många som för övrigt anslutit sig till bokens syfte.

Det finns fyra säkra och bevisade sanningar rörande ingångsporten till ockultismen. De Gyllene Portarna bommar igen denna tröskel; ändå finns det några som går igenom dessa portar och upptäcker det sublima och oändliga bakom dem. I kommande tider skall alla passera genom dessa portar. Men jag är en av dem som önskar att tiden – den store bedragaren – inte var så övermäktig. Till dem som känner och älskar honom, har jag inget att säga, men för de andra – och de är inte så få som några kanske tror – där tidens gång är som slagen av en slägga och rummets gräns som stängerna i en järnbur, vill jag översätta och åter översätta tills dess de förstår helt och hållet.

...Hela världen ända ned till dess mest materiella former besjälas och upplyses av en inre värld. Denna inre värld kallas av somliga den ”astrala”, och det är ett namn så gott som något annat, fastän det bara betyder stjärnlik; men stjärnorna är som Locke framhöll, lysande kroppar som ger ljus av sig själva. Denna egenskap är karakteristisk för det liv, som finns inom materien; för dem som ser det behöver ingen lykta för det. Det engelska ordet star (stjärna) är härlett från det anglosaxiska ”stir-an”, (att manövrera, att styra, att röra), och otvivelaktigt är det ju det inre livet, som är det yttres härskare, alldeles som en människas hjärna styr hennes läppars rörelser. Även om benämningen ”astral” inte är så särdeles bra i sig själv är jag nöjd med att använda det för mitt nuvarande ändamål.

Hela ”Ljus på Vägen” är skriven i astralt chiffer och kan därför endast tydas av den som läser astralt. Och dess föreskrifter är huvudsakligen avsedda för odlandet och utvecklandet av det astrala livet. Ända tills det första steget i denna utveckling är taget, är det snabba kunskapsförvärv som kallas intuition med säkerhet omöjligt för människan. Och denna bestämda och särskilda intuition är den enda källan till vetande som sätter en människa i stånd att arbeta snabbt och att inom gränserna för sitt medvetna strävande uppnå sin sanna och höga värdighet. Att vinna kunskap genom experiment är en allt för långsam metod för dem som strävar efter att utföra verkligt arbete; han som får den genom särskild intuition behärskar dess olika former med högsta snabbhet, genom väldig viljeansträngning; liksom en beslutsam arbetare griper sina verktyg obekymrad om deras tyngd eller någon annan svårighet som kan stå i vägen för honom. Han dröjer inte för att noggrant undersöka vart och ett – han använder dem som han anser är lämpligast.

Det som hela tiden mest hindrar oss från att uppnå Den Andliga Vishetens Låga eller gnosis beskrivs kanske bäst i  William Q Judges tolkning av Patanjalis Yoga Aforismer, som säger i Bok 1:

2. Koncentration eller Yoga är förhindrandet av den tänkande principens modifikationer.

Med andra ord, brist på tankekoncentration beror på det faktum att förnuftet – här kallat ”den tänkande principen” – är underkastat ständiga modifikationer förorsakade av dess uppsplittring på en mängd ämnen. ”Koncentration” är således detsamma som att justera en splittringstendens för att uppnå vad hinduerna kallar ”inriktning på en enda punkt”, eller förmågan att rikta in förnuftet på att varje ögonblick beakta endast en tankepunkt och därmed utesluta allt annat.

Denna Aforism utgör kärnpunkten i systemets metod. Orsaken till brist på koncentration i ett visst ögonblick är att förnuftet förändras av vartenda subjekt och objekt som det ställs inför; det liksom förvandlas till detta subjekt eller objekt. Därför är förnuftet inte den mest upphöjda eller högsta kraften utan endast en funktion, ett verktyg med vilket själen arbetar, förnimmer jordiska ting och gör erfarenheter. Inte heller får hjärnan förväxlas med förnuftet, för hjärnan är i sin tur endast ett verktyg för förnuftet. Härav följer att förnuftet utgör ett område för sig själv, skilt från själen och hjärnan. Vad vi måste lära är alltså att bruka viljan – som också är en särskild kraft skild från förnuftet och hjärnan – på ett sådant sätt, att i stället för att låta förnuftet irra från det ena subjektet eller objektet till det andra och bli påverkade av dem, så skall vi vid varje tillfälle och så länge vi vill använda det som en tjänare för betraktandet av vadhelst vi beslutat oss för att begrunda.

Vad vi måste göra är att försöka ”samla oss” och bli ekagrata, dvs. enpunktsinriktade, så inte vår iakttagelseförmåga fladdrar hit och dit, utan att den är i vår tjänst och står till vårt förfogande, och att vi är fokuserade på vår uppgift, vår dharma. Denna process utspelar sig helt och hållit inom människan.

Vi kan lätt inse hur det förhåller sig med att förstå esoteriska texter och hur de påverkar oss när vi läst ovanstående rader. Dessa har inbäddat mycket mer än vi anar, flera olika betydelser, ibland upp till sju olika synsätt som korresponderar till de Sju Hermetiska Vetenskaperna. Det blir vårt uppdrag att försöka utvinna guld ur dessa blytunga texter. Teosofin säger att genom att studera teosofiska texter så lär vi oss att utveckla våra intuitiva förmågor. Det sägs också att genom att läsa och studera ockulta ämnen så utvecklar vi nya tankebanor, nya hjulspår i hjärnan, som gör det möjligt för oss att kanalisera kunskaper från de högre dimensionerna. Det bidrar också till att vi lättare kan höja oss till de högre planen. Vi gör oss astralt mottagliga, vi utvecklar vår känslighet, vår förnimmelse, vår intuition. Vi gör oss redo för den store Mästaren – Alaya. Tystnadens Röst av Helena Blavatsky säger:

Den ”store Mästaren” är det uttryck som används av Lanoos eller Chelor för att beteckna det HÖGRE SJÄLVET. Det är liktydigt med Avalokitesvara, detsamma som Adi-Buddha hos de buddhistiska ockultisterna, ATMAN ”Självet” (det Högre Självet) hos brahminerna och CHRISTOS hos de forntida gnostikerna.

Så säger den Stora Lagen: ”Om du vill bli KÄNNARE av ALL-SJÄLVET  måste du först lära känna ditt eget SJÄLV. För att uppnå kunskap om detta SJÄLV måste du ge upp Självet för Icke-Självet, Varandet för Icke-Varandet; sedan kan du vila tryggt mellan den STORA FÅGELNS vingar. Ja, ljuv är vilan mellan vingarna av det som inte är fött, inte heller dör, utan är AUM  genom eviga tidsåldrar.

Det materiella Självet och det andliga SJÄLVET kan aldrig mötas. Ett måste försvinna; det finns inte rum för båda.

Innan din Själs förnuft kan förstå måste personlighetens knopp krossas; sinnlighetens mask förstöras, för att aldrig mer återuppstå.

Du kan inte färdas på Vägen förrän du har blivit själva Vägen.

Denna ”Väg” omtalas i alla mystiska verk. Såsom Krishna säger i Dnyaneshwari: ”När denna Väg varseblivs ... oavsett om man beger sig till österns blomsterängar eller till västerns slutna kammare, vandrar man på denna väg utan att röra sig, O du bågbärare. Var man än kommer på denna väg, hamnar man alltid hos sig själv.” ”Du är Vägen”, säger man till den fulländade Gurun, och därefter upprepar Gurun samma ord till Lärjungen efter dennes initiering. ”Jag är förebilden och Vägen”, säger en annan MÄSTARE.

Redaktionen
TEOSOFISKA RÖRELSEN Online
Malmö den 21 mars 2004

___________________________________________________________________