Ett nytt Solvarv ligger återigen framför oss. Fjorton Dagar efter den 21 December ger oss den 4 Januari, vilket är tidpunkten för Det Ockulta Nyåret, då de 14 Hierarkierna nedstiger från De Inre Sfärerna. Liksom timmarna före gryningen är dygnets mörkaste timmar så är dagarna kring vintersolståndet årets mörkaste period. På samma sätt förblir de14 Hierarkiernas Inkarnation ett Mysterium för de Oinvigda. 

Efter ett par dagars stillastående mörker så vänder ljuset återigen tillbaka till oss. Vi  välkomnar på nytt  Solgudens återkomst. Solguden som kommer för att frälsa oss från mörkret. Detta är tidpunkten för Kristusbarnets, Solgudens eller vår Gudomliga princips pånyttfödelse. Det är nu dags för oss att blicka tillbaka på det gamla årets mödor och strävanden och besluta om nya föresatser inför det nya året.

Säkert har var och en utav oss tagit Nyårslöften. Däremot är vi  förmodligen helt omedvetna om att vi följer en ockult lag när vi tar ett löfte vid denna speciella högtid på året. De forntida Vise firade och förstod såklart vad det innebar med ”Solens pånyttfödelse”, eller Solgudens återkomst från sin nordliga kurs till mer sydliga breddgrader. När Solens strålar börjar bli varmare och starkare, blir våra krafter inom oss också starkare. I den uppåtstigande vågen av andligt-mentalt förnyande i oss och i naturen (som börjar den 21 december) får det som vi önskar och sätter igång med en mycket större genomslagskraft än vid någon annan tidpunkt på året.

Tidpunkten mellan Jul och Nyår och fram till Påsk är en period där vi ska förbereda oss för större insikter (gnosis), genom att låta det andliga ljuset fylla och stärka oss. Detta leder i sin tur till att vi kan bemöta det kommande årets uppgifter på ett ännu bättre sätt än tidigare. Detta är tidpunkten för att avlägga löften inför den nya cykeln. Låt oss komma ihåg vad Helena Blavatsky skrev i sin ledarartikel 1888 i Lucifer:

Låt ingen inbilla sig att det bara är fantasier att fästa särskild vikt vid ett nytt års födelse. Jorden passerar genom sina olika stadier och människan följer med; och ett år precis som en dag kan anta en viss ton. Jordens astrala liv är ungt och starkt mellan Jul och Påsk. De som formar sina önskningar nu kommer att få mer kraft att konsekvent kunna fullfölja dem.

Om ordet Astralljuset säger HPB följande i sin Teosofisk Ordbok:

Astralljuset* (ockult). Den osynliga rymd som omger vår glob, som den omgiver alla andra, och korresponderande till Kosmos andra Princip (den tredje är Livet, som den är bärare åt) Linga Sharira eller den astrala dubbletten i människan. En subtil Substans synlig bara för ett klärvoajant öga, och den lägsta, bortsett från en (dvs jorden) av de Sju Akashiska eller Kosmiska Principerna. Eliphas Lévi kallar det för den stora Ormen och Draken som utstrålar allt ont inflytande över mänskligheten. Det är sant; men varför inte tillägga att Astralljuset inte ger ut mer än vad det fått; det är den stora jordiska prövningen, i vilken jordens vidriga utstrålningar (moraliska och fysiska) som Astralljuset bjuds, alla förvandlas till sina mest subtila substanser och strålas tillbaka med högre intensitet, och blir således till epidemier – moraliska, psykiska och fysiska. Slutligen är Astralljuset detsamma som Paracelsus och andra hermetiska filosofers Stjärnljus. ”Fysiskt, är det den moderna vetenskapens eter. Metafysiskt, och i dess andliga, eller ockulta mening, är eter mycket mer än man ofta inbillar sig. I ockult fysik och alkemi, är det bra åskådliggjort genom att de i sina strandlösa vågor inte enbart rymmer Tyndalls påstående om ’varje livskvalitets kraft och möjligheter’, utan också kraftens förverkligande hos varje andlig kvalitet. Alkemister och hermetister tror att deras astral-, eller stjärneter, vid sidan av ovan nämnda egenskaper hos svavel, och vitt och rött magnesium, eller magnes, är anima mundi, naturens och hela Kosmos verkstad, andligt såväl som fysiskt. Detta ’grand magisterium’ gör sig gällande i mesmeristiska fenomen, i ’levitation’ hos människor och döda ting; och kan kallas etern ur dess andliga synpunkt. Beteckningen astral är forntida, och användes av några av neo-platonikerna fast det görs anspråk på av några att ordet är myntat av Martinister. Porfyrios beskriver den himmelska kroppen som alltid är förenad med själen som ’odödlig, lysande och stjärnliknande’. Detta ords rot kan kanske finnas i det skytiska Aist-aer – som betyder stjärna, eller det assyriska Istar, som enligt Burnouf har samma mening.” (Isis Unveiled)

Och om Akasha som anses vara de Högre Sfärerna av Astralljuset säger HPB såhär i sin Teosofisk Ordbok:

Akasha (sk). En subtil, översinnlig andlig essens som genomsyrar hela rymden; den ursubstans som felaktigt blivit identifierad med Etern. Det förhåller sig till Etern som Anden förhåller sig till Materien eller Atman till Kama rupa. Det är faktiskt den Universella Rymden i vilken Universums eviga Ideation ligger latent i sina ständigt föränderliga aspekter på objektivitetens och materiens plan, och från vilken Första Logos eller den uttryckta tanken utstrålar. Därför påstås det i Puranaböckerna att Akasha endast har ett attribut, dvs ljud, för ljudet som symbol är enbart Logos i omskriven form – ”Tal” i dess mystiska bemärkelse. I samma offerritual (Jyotishtoma Agnishtoma) kallas det för ”Guden Akasha”. I dessa offermysterier är Akasha den alltigenom vägledande och allsmäktige Devan som spelar Sadasyas roll, ledaren över de religiösa föreställningarnas magiska verkningar, och hade sin egen utnämnda Hotri (präst) i gamla dagar, som bar dess namn. Akasha är det oumbärliga redskapet för varje Kritya (magisk föreställning) religiöst eller profant. Uttrycket ”att sätta Brahma i rörelse”, betyder att sätta i rörelse den kraft som i grund och botten ligger latent i varje magisk verksamhet; vediskt offrande är faktiskt inget annat än ceremoniell magi. Denna kraft är Akasha – i en annan aspekt Kundalini – ockult elektricitet, på ett sätt alkemisternas Alkahest, eller det universella lösningsmedlet, samma anima mundi på det högre planet som astralljuset är på det lägre. ”Vid offrandets ögonblick blir prästen genomsyrad av Brahmas ande och är för stunden själv Brahma”. (Isis Unveiled)

I sin bok Eko från Orienten Online (kap 21) skriver William Q Judge dessa spännande rader angående Astralljuset, Han säger:

Ormen vördas djupt av hinduen både som symbol och levande varelse. Ormens slingrande kropp utgör en bild av solens vidsträckta bana genom den eviga rymden, där hon för med sig den snabbt framilande jorden på dess mindre omloppsbana. Ormens periodiska ömsande av skinn gör honom till en god bild av förnyat liv eller reinkarnation. När han rullar ihop sig till angrepp, utgör han en bild av Karma-Nemesis lag, som utdelar sina slag på grundval av våra egna handlingar och utan att någonsin förfela sitt mål. Bitande sig i stjärten och sålunda bildande en cirkel, symboliserar han evigheten, nödvändighetens cykel, den allt uppslukande tiden. Forna tiders Invigda såg i honom även en bild av astralljuset, som är både djävulskt och gudomligt.

Förmodligen finns det inget så intressant inom den teosofiska filosofins område som astralljuset. Hinduerna kallar det Akasha, vilket kan översättas med Aether. De säger, att de österländska yogiernas många underbara fenomen endast kan utföras genom en kännedom om Akashas egenskaper. Det påstås även, att klärvoajans, kläraudiens, mediumskap och siarskap, i västerlandets förståelse av dessa begrepp, endast är möjliga med hjälp av astralljuset. Astralljuset är registret över våra tankar och handlingar, jordens stora bildgalleri, där siaren alltid kan iaktta händelserna i det förflutna så väl som i framtiden. I astralljuset simmar liksom i ett hav varelser av olika slag, och även de astrala återstoderna av avlidna människor. Rosenkreutzarna och andra europeiska mystiker kallade dessa varelser Sylfider, Salamandrar, Gnomer, Undiner, Elementaler; hinduerna kallar dem Gandharvor eller himmelska sångare, Yakshasaer, Rakshasaer m.m. De avlidnas ”spöken” som felaktigt uppfattades som individer av spiritualisterna, vilket de inte längre är – flyter omkring i denna Akashiska substans. De hinduiska mystikerna har sedan sekler tillbaka känt till dem under benämningar som Bhuta, ett annat ord för djävul, och Pisacha, förfärlig djävul. Dessa är inget annat än den avkastade, med jorden närmast besläktade ”själsliga-kroppen” som är utan samvete och kraftfull endast i en ond bemärkelse.

Benämningen ”astralljus” är, även om inte ny, av rent västerländskt ursprung. Porfyrios talar om det, när han beskriver den himmelska eller själsliga-kroppen, som han påstår är odödlig, strålande, ”stjärnlik”. Paracelsus talar om det ”sideriska ljuset”, som sedermera kallades astralt. Det påstods vara detsamma som Anima mundi eller Världssjälen. Nutida vetenskapliga forskare kommer nära det, då de talar om ,”lysande eter” och ”strålande materie”. Den store astronomen Camille Flammarion, som var medlem av Teosofiska Samfundet, talar om astralljuset i sin novell Urania, där han säger: ”Det ljus, som utgår från alla dessa solar, vilka fyller oändligheten, det ljus, som reflekteras genom rymden av alla dessa av solarna bestrålade himlakropparna,   fotograferar på den ändlösa himlen seklerna, dagarna, ja varje flyktigt ögonblick. . . . Därav följer, att alla världars historia rör sig fram genom rymden utan att helt utplånas, och att det förflutnas händelser är närvarande och lever för evigt i oändlighetens sköte.”

Liksom alla obekanta och ockulta ting är astralljuset svårt att definiera, huvudsakligen beroende på att det kallats ”ljus”. Det är inte ljus i dess vanlig mening och inte heller är det mörker. Kanske har det kallats så, eftersom det för klärvoajanter, när de använder sig av det, ser avlägsna föremål som lysande. Men eftersom det lika lätt kan fortplanta ljud på avstånd, lyfta tunga kroppar, föra dofter tusentals mil, återspegla tankar och förmedla mediernas alla olika fenomen, så är benämningen ”ljus”, om än oundviklig, dock vilseledande.

En fullständig definition måste, för att vara korrekt, rymma alla funktioner och krafter hos detta ”ljus”, men då de inte är fullt kända ens av mystikern och  terra inkognita för vetenskapsmannen, så får vi nöja oss med en partiell undersökning. Det är en substans, som närmast kan betraktas som ovägbar eter. Den emanerar från stjärnorna, omsluter jorden och genomtränger varje  atom och molekyl. Den lyder lagen för attraktion och repulsion och vibrerar därför till och från och gör sig än positiv, än negativ. Därav får det en kretsformig rörelse, symboliserad av ormen. Det är den stora yttersta kraften, den främsta drivfjädern, kosmiskt sett, som inte endast får växten att växa utan som även upprätthåller människohjärtats diastole- och systolerörelse.

Detta ljus liknar i sitt verkningssätt i en hel del den sensitiva fotografiplåten. Det fångar och håller fast, som Flammarion säger, en bild av varje ögonblick. Därför kallades det av egyptierna Upptecknaren; det är också de kristnas Ängel som Upptecknar; i en aspekt är det Yama, domaren över de döda i hinduernas panteon, ty det är utifrån de bilder vi präglar i astralljuset som vi döms av karma.

Likt en väldig skärm eller reflektor hänger astralljuset över jorden och blir därmed en mäktig universell hypnotisör för människorna. Alla bilder av samtliga goda och onda handlingar, såväl våra förfäders som våra egna, är ständigt närvarande för våra inre jag och därför påverkas vi ständigt på ett suggestivt sätt av bilderna och detta får oss att upprepa samma saker. Om detta säger den franske prästen-mystikern Eliphas Levi: ”Vi förvånar oss ofta, att vi i samhället ansätts av onda tankar och ingivelser, som vi inte trott vara möjliga, och vi märker inte, att de härrör sig från en osund granne. Detta faktum är av stor vikt, eftersom det är länkat med samvetets yttringar – en av magins förfärligaste och mest obestridbara hemligheter . . .Sålunda har osunda själar, en ”dålig andedräkt” och förpestar den moraliska atmosfären, dvs. de blandar in orena bilder i astralljuset, som genomtränger dem, och åstadkommer därigenom giftiga strömmar.” *

__________________

* Dogme et Rituel de Haute Magie

Men detta ljus har även en användbar funktion. Eftersom det bevarar bilderna av alla händelser och ting, och eftersom det inte finns något nytt under solen, så framkallar astralljuset ständigt i form av bilder i levande människors hjärnor länge sedan försvunna civilisationers föreställningar, hjälpmedel, konster, vetenskaper och filosofier. Detta förklarar inte endast det ofta iakttagna fenomenet, att olika personer samtidigt och alldeles oberoende av varandra kan komma på samma idé eller uppfinning, utan även andra egendomliga tilldragelser.

En del självutnämnda vetenskapsmän har uttalat sig om telepati och andra fenomen, men ger ingen tillfredsställande och naturlig förklaring till tankeöverföring, uppenbarelser, klärvoajans eller de hunndra och en olika slag av händelser av ockult art, vilka allt som oftast förekommer i alla människolivets förhållanden.  Det är alldeles i sin ordning att medge, att en tanke kan överföras utan tal direkt från en hjärna till en annan, men hur kan överföringen ske utan ett hjälpmedel? Detta hjälpmedel är astralljuset. I samma ögonblick tanken tar form i hjärnan, avbildas den i detta ljus, och därifrån uppfångas den i sin tur av en annan hjärna, som är tillräckligt sensitiv för att motta den oförändrad.

Alla tiders teosofiska Adepter har haft kännedom om astralplanets underbara egenskaper och vad som verkligen sker med själens höljen, som vi talat om i en föregående artikel, och de tror inte på de dödas påstådda återvändande. Eliphas Levi  förstod detta väl och säger: ”Astralljuset i förening med eteriskt fluidium bildar den astrala skenbild, som Paracelsus talar om. Denna astralkropp, som frigörs i döden, attraherar och bevarar länge – till följd av likheters sympati – reflektionen av det förflutna livet; och om en stark, samstämd vilja drar in den till den rätta strömmen, så uppenbarar den sig i form av en skenbild.” Men om en sensitiv, abnormt utrustad person är närvarande – ett medium, med andra ord, och hos alla sådana är nervsystemet i obalans – så behövs ingen stark vilja, ty astralljuset och det levande mediets astralkropp återkallar dessa själlösa fantomer jämte deras tal, deras tonfall, deras karaktärsegenheter, som sedan de vilseledda beundrarna av denna förnedrande kult förleds att missta för kära vänners och anhörigas återkomna jag.

Men allt som jag nämnt här är endast exempel på några få av astralljusets många egenskaper. Vad vår värld beträffar, kan man säga, att astralljuset finns överallt och genomtränger allt; att det har en fotografisk förmåga, genom vilket det fasthåller bilder av tankar, handlingar, händelser, toner, ljud, färger och allt; att det är reflekterande i den betydelsen, att det reflekterar sig i människornas förnuft; att det är repellerande från sin positiva och attraherande från sin negativa sida; att det kan anta en så utomordentlig täthet, när det dras samman kring kroppen av en stark vilja eller abnorma kroppstillstånd, att ingen fysisk kraft kan genomtränga det. Denna fas av dess verksamhetsområde förklarar vissa fakta, som blivit officiellt protokollförda under häxsabbaterna i Salem. Man fann nämligen, att stenar och andra föremål, som slungades mot den besatta, inte träffade kroppen, utan liksom av sin egen tyngd föll ned just vid den ifrågavarande personens fötter. Den hinduiske yogin ger exempel på användningen av detta förtätade astralljus, när han låter pilar och andra kastvapen slungas mot honom, vilka alla faller ned vid hans fötter, oavsett den kraft de slungats med . Även redogörelserna av äkta spiritualistiska fenomen i Förenta Staterna innehåller liknande exempel.

Astralljuset är en mäktig och av vetenskapen  icke erkänd faktor vid hypnotiska fenomen. Dess verksamhet förklarar många av de problem, som uppställts av Binet, Charcot och andra., särskilt de fall, då två eller flera olika personligheter tycks antas av försökspersonen, som i var och en av dem endast kan minnas de ting och speciella uttryck, som tillhör detta särskilda skikt av deras erfarenheter. Dessa säregna förhållanden beror på strömmarna i astralljuset. I varje ström finns en bestämd serie av reflektioner, och dessa fångas upp av den inre människan, som förmedlar dem på detta plan genom tal och handling, som om de vore hennes egna. På samma vis är det då klärvoajanter och kläraudianter omedvetet, genom bruk av dessa strömmar tycks läsa från livets dolda sidor.

Astralljuset kan på så sätt fyllas med onda eller goda bilder, och dessa reflekteras i varje människovarelses undermedvetna. Om vi fyller astralljuset med dåliga bilder, just sådana som vårt århundrade med förkärlek skapar, så kommer det att bli vårt helvete och fördärv, men om än bara några få män och kvinnor genom ädelt föredöme färgar denna oförgängliga duk, genom ett annat och renare slag av handlingar, så kommer det att bli vår Gudomliga Frälsare.

Teosofin har genom sina Adepter lämnat efter sig ett stort Arv av Skrifter som på många sätt hjälper oss teosofi studerande att förstå Den Fördolda Världen. Dessa esoteriska skrifter har som uppgift att hålla idéerna tillgängliga, samtidigt som de döljer den sanna innebörden för de Oinvigda. Det språk som Mästarna och dessa närmaste anhängare har antagit är ett kodat språk – ett hemligt språk – som för den Invigde avslöjar vad som är väsentligt och döljer precis detsamma för den Oinvigde. På så sätt kan den teosofiska koden hållas levande, genom att den lever i anden hos de Upplysta. William Q Judge skrev i sin artikel: Vad innebär den ”dagliga Invigningen”?:

Det förmodas av några att invigningar alltid är och i varje enskilt fall betyder ett bestämt och högtidligt tillfälle inför vilket kandidaten blir förberedd och påmind om i förväg. Medan det finns några invigningar som omfattas av sådana högtidliga ceremonier som dessa, är den dagliga invigningen, utan vars framgång ingen aspirant någonsin kan få tillfälle att försöka genomgå högre invigningar, något som kommer lärjungen till mötes nästan vid varje ögonblick. Vi möter den genom våra relationer med våra medmänniskor samt i de verkningar som alla våra levnadsförhållanden utövar på oss. Om vi misslyckas med detta, kommer vi aldrig till den punkt där högre invigningar erbjuds oss. Om vi inte kan bära ett tillfälligt nederlag, eller om vi blir överraskade av ett hastigt framkastat ord som sårar vår egenkärlek, eller om vi ger efter för lusten att med hårdhet döma andra, eller om vi inte vill inse och erkänna våra mest iögonfallande fel, då bygger vi inte upp den kunskap och styrka som ovillkorligen krävs av var och en som vill bli en mästare över naturen.

I varje människas liv finns det något som kallas valets stund, men denna stund inträffar inte på någon särskild fastställd dag. Den utgör totalsumman av alla dagar; och den kan skjutas upp till dödsdagen och då står det inte längre i vår makt att utnyttja den; eftersom valet har bestämts av samtliga våra tankar och gärningar under livstiden. Vi har själva, just vid den tidpunkten, skapat oss det slags liv, kropp, omgivningar och tendenser som  bäst kommer att utforma vår karma. Detta är en sak som är högtidlig nog, och en sak som gör att den ”dagliga invigningen” blir av allra största betydelse för varje allvarlig studerande. Men allt detta har sagts många gånger förut och det är beklagligt att studerande fortfarande nonchalerar de goda råd de får.

Tror ni att en Mästare skulle låta er gå igenom något sällsamt prov om Han antog er som lärjunge? Nej, det skulle Han inte, utan Han skulle helt enkelt låta ert livs små händelser ha sin gång, och resultatet fick avgöra vilken ställning, som med rätta skulle bli er. Det må vara en barnskola, men det krävs en man för att klara av den.

William Q Judge som var en stor Ockultist och teosofisk uttolkare förstod var de Gamla Fröna åter skulle Spira i världen. Precis som våra egna frön kommer att göra under det kommande året. Våra världar är intimt sammantvinnande med varandra, Öst och Väst, Norr och Söder, liksom Vädersträckens Fyra Mystiska Maharadjor  – Lipikerna – omnämnda i Den Hemliga Läran. Judge skriver om vår framtid i följande profetiska artikel kallad: ”Om Framtiden: Några reflektioner”, Han säger:

Fastän jag är en amerikansk medborgare, så var min födelseplats på Irland, och för det som jag nu kommer att berätta kan jag inte anklagas för Columbiamania, ty hur länge jag än lever, så kommer jag aldrig att bli en amerikan. För att bli detta tvingas jag troligtvis att vänta tills någon annan avlägsen inkarnation.

Så antingen har HPB rätt eller så har hon fel i de uttalanden som finns i Den Hemliga Läran om framtidens Amerika. Om hon har fel, då kan allt som sagts avfärdas som gagnlösa spekulationer. Men om hon har rätt, så måste alla medvetna teosofer lyssna, tänka sig för, samt mentalt överväga och alltid komma ihåg vad hennes ord säger liksom vart hennes slutsatser leder. 

 

På de första sidorna av den andra delen i Den Hemliga Läran talar H.P.B. om 5 stora Kontinenter. Den första, det Oförgängliga, Heliga Landet [ligger vid nordpolen, W.Q J.]; den andra, den Hyperboreiska, där Norra Asien utgör en del; den tredje, Lemuria, som sjönk för länge sedan, fast lämnade efter sig några öar i Söderhavet, topparna av forna höga bergskedjor; den fjärde, Atlantis, antagligen sjunken under Atlantiska oceanens yta, även om Teneriffa och Atlas möjligen påminner oss om den), och den femte, som ”är Amerika”.

Om man gör en översikt av bokens innehåll, söker noga i dess noter och plockar ut lite här och där ur dess texter, så kommer man till den bestämda slutsatsen, att det nuvarande Amerika bara är en del av den blivande amerikanska kontinenten; och helt klart är det en plantskola för den ras som i framtiden kommer att befolka den sjätte Kontinenten, vilken för den sjätte stora Rot-Rasen kommer att resa sig ur vattnet. Var? Kanske är det i Stilla Oceanen som den stora massan av den nya kontinenten skall dyka upp från sin långa sömn på havets botten, sedan det nuvarande Amerika splittrats genom fruktansvärda jordbävningar, och här och där lämnat kvar stora stycken på sin västra sida. Då kommer den stora oceanen långt borta i väster helt korrekt kallas den Stilla [oceanen], ty den ras som uppstår där, kommer inte att vara intresserad av strid och inte heller vilja höra talas om krig, eller ens rykten om krig, eftersom den är alltför nära den sjunde rasen, vars mission är fullbordande, samt att bära och vakta den Heliga Graalen.

 

Slå upp sidan 444 [orig. edition 1888;  i sv. övers. sid. 488] och följande i andra delen. Där kan vi läsa hur amerikanarna på endast 300 år har utvecklat sig till en ursprunglig ras pro tem, det första utsädet till den sjätte underrasen, vilket inom ytterligare några århundraden kommer att växa upp till pionjärer för denna ras, som med alla sina nya egenskaper måste efterträda den nuvarande europeiska eller femte underrasen. Sedan efter omkring 25 000 år – som ni ser så hänsyftar det på den stora siderala cykeln vars tidslängd är något längre – kommer denna nya ras att förbereda den sjunde underrasen. Syndafloder kommer då att hemsöka jorden; länder och folk kommer att sopas bort, först av dem alla drabbas de européiska, de brittiska öarna inberäknade – såvida inte dessa redan gått sitt öde tillmötes – och slutligen delar av båda Nord och Syd Amerika. I sanning, hur ynkliga och bastardliknande kommer inte kvarlevorna av dagens vetenskapsmän te sig, mikrobernas stora mästare, vilka då kommer att uppfattas som märkliga kvarlevor från nittonhundratalet, när människorna berättar för varandra att många som var nära Sanningen, skrattade den upp i ansiktet och stenade sina apostlar, samtidigt som de dansade runt den osynliga materians altare.

 

Det verkar som om någon högre makt i bestämd avsikt hade valt ut Nord och Syd Amerika som den plats, där den nya ursprungliga rot-rasen skall ta sin början. Dessa båda kontinenter har tydligen en gång varit sätet för forntida raser och inte för vilda, outvecklade naturmänniskor. Den röda människan [indianen] från Nord Amerika har alla tecken och trosuppfattningar som pekar på en stor och mäktig ras. Han tror på en Gud, på ett Devachan med sälla jaktmarker efter döden. Några indianstammar har diagram som visar hur världen skapades och befolkades, och som på ett märkligt sätt överensstämmer med den hinduiska kosmogonin, och deras folksagor och traditioner vittnar om att de härstammar från en äldre och bättre tid. Fortsätter vi vår undersökning söderut, finner vi hela vägen växande bevis för en tidigare civilisation, nu försvunnen genom samma cykliska våg som förde fram den. Central-Amerika myllrar av fornlämningar i sten och tegel; och i Syd Amerika påträffar vi liknande bevis. Under tidens gång så blev dessa kontinenter vad man skulle kunna kalla odlingsbart land, som låg och väntade, samlade sina krafter, så att säga, tills de europeiska människoströmmarna började strömma in i landet. Spanjorerna översvämmade Syd Amerika och koloniserade Californien och Mexico; engelsmän, fransmän och spanjorer koloniserade Nord Amerika, och därefter kom alla de andra nationerna, så på båda kontinenterna har nu nästan varje ras deltagit eller deltager i den nya rasens bildande. Till och med kineser har gift sig med kvinnor av europeiskt blod; hinduer är också här; de forntida parserna har sina representanter; spanjorerna blandande sig med urinvånarna och slavägarna med afrikanskorna. Jag betvivlar faktiskt inte att det under de två sista århundradena varit någon från varje ras som vi känner till och som genom blodsblanding satt någon slags prägel här.

 

Men de sista kvarlevorna av den femte Kontinenten, Amerika, kommer inte att försvinna förrän den nya rasen funnits till under en viss tid. Då skall en ny Boning, den sjätte Kontinenten, ha höjt sig ur vattnet för att ta emot den unga rasen, som kommer att höja sig över oss lika högt som vi stå över Afrikas pygméer. Men det Amerika som vi känner kommer då inte att existera; ändå måste den nya rasens människor vara avkomlingar av den ras som nu börjar uppstå här – annars är vår filosofi felaktig. Alltså, bildas nu i Amerika den nya underrasen, och i detta land stiftades det nuvarande Teosofiska Samfundet – två omständigheter av stor betydelse. Märk väl, det var till Amerika som Mästarnas budbärare kom, fastän Europa låg lika tillgängligt för det företag De initierat. Senare begav sig denna budbärare till Indien och därefter till Europa, där hon slog sig ned på de brittiska öarna. Allt detta är av betydelse när vi gör våra reflektioner. Ty varför inleder hon rörelsen i Amerika, och varför avslutade hon sin del av verksamheten i England? Man bör ställa sig frågan varför inte en ansträngning till varje pris gjordes för att ge den sista yttre impulsen i det förlovade landet där hon inledde sitt verk.

 

O ni, mina engelska bröder, tro inte för ett ögonblick att London valdes för detta ändamål därför att er vackra ö lockade henne, eller att hon till slut kommit på den tanken att ett misstag trots allt gjorts genom att  inte komma dit först. Det var alltsammans utifrån en strikt nödvändighet, vars visdom härletts från många äldre överhuvuden, som har cyklerna i åtanke allteftersom de oemotståndligt sveper förbi. Den punkt varifrån den stora energin utgår, kraftens centrum, är den allra viktigaste, och inte den plats där den avslutas. Och detta förblir sant, hur betydelsefull avslutningspunkten än är för planen. Tror ni inte att Indien är lika viktig? Och skulle inte detta land kunna erbjuda en bättre plats än alla andra för inledandet av detta magnus opus? Adepterna gör inte sådana misstag.

 

Upptäckandet av Amerika tillskrivs Christofer Columbus. Fastän detta betvivlas, råder det inget tvivel om att det spanska folket gjorde det mesta genom att först befolka landet, men arbetade även på att avverka en del gammal och skapade en del ny Karma, genom att döda en mängd urinvånare. Sålunda sker det, att ett dömt folk rusar åstad mot sin egen dom, precis som skaror av insekter, djur och människor blir iakttagna av Arjuna när de rusar in i Krishnas flammande mun. Men senare kom den kraftiga engelska folkstammen, som outplånligt satt sin prägel på denna kontinents största, härdigaste nation, på dess folk, dess lagar, dess konstitution, dess sedvänjor, dess litteratur och språk. England och Irland är portarna för de Jag som inkarnerar här i all tysthet för att bilda en ny ras. Kanske det ligger någon betydelse i det faktum att flera trafiklinjer för ångbåtar som fraktar människor till Förenta Staterna avgår från England – och passerar på vägen Irland som det sist sedda landet från den gamla världen – än från något annat håll. Människors handlingar, stora handelsföretag, soldaternas krig, följer alla obetingat en lag som är skriven i stjärnorna, och genom att kopiera det förflutna, symboliserar de för alltid framtiden.

 

Skämtade bara H.P.B. när hon skrev i sin bok att Irland är en forntida Atlantidisk kvarleva och England är en yngre ö, vars uppstigande ur havet bevittnades av vise män från Erins stränder? Kanske kommer folket från detta gamla land att utöva ett viktigt inflytande på den nya rasen i Amerika. Vid jämförelse verkar det som om det redan har gjort det, och sannolikt kommer det att göra det även i framtiden. I så fall kommer varje person som är van att studera karaktärer medge att irländaren, okunnig eller icke, kommer att stå på lagens och ordningens sida – ty hennes söner kämpar inte här mot en urgammal fiende. Varför har också genom en sällsam ödets nyck den stora Ödesstenen [*]  i Westminster Abbey kommit att få sin plats i den tronstol, på vilken den engelska drottningen blev krönt? [1] Och kanske ligger det också en fingervisning i det faktum, att Englands drottning, krönt över denna sten, är kejsarinna av Indien, varifrån vi hävdar att arierna kommit, och där deras ojämförliga kunskapsskatter förvaras. Hennes namn är Victoria [seger] – vilket betyder seger för ”tidsålderns nya ordning”; och denna nya ordning började i Amerika, dess ankomst är antecknat och inristat på den ännu oanvända baksidan [**] av  Förenta Staternas Regerings nuvarande sigill. En seger i förenandet av Jagen från öster och väster; ty England sträcker den ena handen över havet mot den nya rasens hem, vilket det aldrig kan äga, och styr med den andra Indien, vilket sammanknyter föreningsbandet. Det är måhända en flyktig bild, som kanske för en tid kommer att utplånas i en ström av blod, men sådan är den väg cyklerna roterar och så lär vi oss tyda framtidens gåta. Ty Englands öde är inte fullbordat, dess timme är ännu inte slagen. Ingen av oss omfamnar dåraktiga illusioner för en längre tid, och även om Irland en gång var en mycket helig plats, är detta inte något skäl varför vi skulle vilja åka dit. Ty i Amerika kommer de vars karma fört dem dit att arbeta för samma mål och för broderskapet precis som de andra, vilka är kvar i Indien och Europa. Det rådande språket och tänkesättet i Amerika är det engelska, fastän det transformeras hela tiden. Det är där som det tysta omdaningsarbetet pågår; dit har europeiska fäder och mödrar åkt dit och etablerat attraktionsströmmar som oundvikligen och oupphörligen genom reinkarnation drar till sig sådana Jag som liknar dem själva. Och den stora strömmen framåt och bakåt fullständigas genom de fördröjda Jagen allteftersom de dör ut bland de andra nationerna, under tiden kommer i köttet igen bland de äldre raserna som lämnats kvar.

 

Åtminstone verkade det att se ut så när molnen skingrades – och då ännu en gång blev det tyst.

 

________
 

[* Sconestenen [sku: n-], gäliska Lia Fail ('Ödesstenen'), ett rektangulärt sandstensblock (66cm 241cm 228 cm, 152 kg), som på högmedeltiden förvarades i den skotska kröningstronen i Scone vid Perth. Enligt en legend var Sconestenen patriarken Jakobs kudde vid dennes dröm i Betel. Sconestenen. bortfördes 1296 av Edvard I av England, som placerade den i en tron i Westminster Abbey. 

Betel (hebr., 'Guds hus'), ort 17 km n. om Jerusalem, nuv. byn Betin. Betel. var en urgammal kultplats, som israeliterna övertog från kanaanéerna. I Gamla Testamentet förknippas orten särskilt med patriarken Jakob, som här hade sin dröm om himlastegen (1 Mos. 28:10–22, 35:1–8). (Svenska Nationalencyklopedian, NE multimedia 2000) övers. anm.]

[** se William Q Judges artikel Adepterna i Amerika 1776 , övers. anm.]

[1] Ett intressant faktum är att det i Indien finns en viktig ceremoni som kallas för ”att bestiga stenen”.

 

 

Avslutningsvis bör dessa ord ge oss en vink mot vart vår utveckling bär, och var våra hjärtan borde vara fokuserade när det gäller den teosofiska Undervisningen, Judge skrev i artiklen  ”Den avslutande Cykeln” dessa minnesvärda rader:

Vi har redan inträtt i den första svaga gryningen av en ny era. Det är den Västerländska Ockultismens Era som utgörs av en speciell och bestämd handling samt en framställning av vissa teorier som hittills endast i allmänhet tagits i beaktande. Vi måste göra som Buddha sade till sina lärjungar: predika, förkunna, förklara, illustrera och tydliggöra i detalj alla de stora saker vi fått lära. Detta är vårt arbete, inte att förmedla överraskande saker angående klärvoajans och andra astrala förhållanden; inte heller att blända vetenskapens ögon genom upptäckter som för dem ter sig omöjliga, fastän de är lätta för ockultisten. Mästarens plan har inte förändrats. Han förmedlade den för länge sedan. Den består i stort sett av att göra världen bättre, och att förbereda en god jordmån för utvecklingen av själens förmågor, som är farliga om de växer upp och spirar i vår nuvarande själviska jordmån. Det är icke den Svarta Logen som försöker hålla tillbaka den psykiska utvecklingen; utan det är den Vita Logen. Den Svarta ser gärna till att alla psykiska förmågor slår ut i full blom nu, fastän de i vår onda, hårda, skenheliga och pengasökande tidsålder ganska snabbt skulle fördärva hela människosläktet. Denna tanke kan ju verka märklig, men för dem som bara kan ta mitt ord på det, säger jag: detta är Mästarens ord.

United Lodge of Theosophists – Malmölogen
Malmö den 4 januari 2006

___________________________________________________________________

Till Huvudindex för NYHETSBREV

___________________________________________________________________
 

_______________________________________________________________________________________________________

  | till Helena Blavatsky Online  | till William Q Judge Online |  till Robert Crosbie Online  | till  B P Wadia Online | till ULTs hemsida   | 

_______________________________________________________________________________________________________

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23