I novembernumret hänvisas det till artikeln ”Den utgångna cykeln” av A.P. Sinnett, och däri varnas våra medlemmar med rätta för att inte vara så absurda (detta är för övrigt mitt eget uttryck) och tro att  ”någon mystisk ljussläckare kommer att drabba oss” efter 1897.

 

Vem var det som uttalade det bestämda påståendet att 1897 skulle innebära slutet på en cykel, då något komma att inträffa? Det var H. P. Blavatsky. Det råder inte det minsta tvivel om att hon verkligen sade så, och det är även fullt möjligt att hon för åtskilliga personer förklarade detta. Inte heller råder något tvivel om att hon sade  – som det så många gånger tidigare blivit sagt ända från år 1875, att 1897 skulle bevittna stängandet av en dörr. Vilken dörr? Dörren till vad? Vad var det som skulle eller kommer att upphöra? Kommer T.S. att gå under och slå igen verksamheten?

 

Inget kan vara mera tydligt av vad H.P. Blavatsky sade, under Mästarnas direkta auktoritet, att det under de sista tjugofem åren i varje århundrade görs en kraftansträngning av Logen och dess agenter beträffande Västerlandet, och att denna i sin direkta och offentliga form upphör i och med det tjugofemte året. De som tror på henne kommer även att tro på detta; och de som tror att de vet mer om detta än hon gjorde, kommer att hitta på andra idéer som passar deras fantasier.

 

Hon förklarade, som alla de kommer att göra som fått sin kunskap (och de är många) från samma Mästare, att om nämnda offentliga kraftansträngning skulle pågå längre än den utmätta tiden, så skulle en reaktion inträffa, som påminner rätt mycket om en dålig matsmältning. Tid måste lämnas för assimilering, annars skulle ju ”den mörka skuggan som följer på alla innovationer ” krossa människosjälen. Den stora allmänheten, massan måste ha tid och även underlag. Tiden är evig. Underlaget har tillhandahållits av Mästarna genom det arbete som H. P. Blavatsky efterlämnat i sina böcker, jämte allt det som växt fram ur dessa. Hon har sagt, och Mästarna har sagt, och jag framhåller det till förmån för dem som har förtroende för mig, att Mästarna sagt mig att de hjälpte henne skriva Den Hemliga Läran så att de nästa sjuttiofem åren skulle ha en del underlag att arbeta med, och under de kommande åren så kommer denna bok och dess teorier ivrigt studeras i vida kretsar. Det givna materialet kommer då bearbetas för att kunna assimileras och bli till nytta för alla. Alltså kommer ingen ”ljussläckare” att släcka ner oss. T.S. som helhet, kommer inte att åtnjuta Mästarnas omsorg i varje detalj, utan måste växa upp och mogna med hjälp av det som redan förmedlats, samt genom den hjälp som kommer från de få som är ”utvalda”. H. P. Blavatsky har tydligt påpekat, i sammanfattningen av Nyckeln till Teosofin, att avsikten är att hålla T. S. vid liv som en aktiv, fri, osekteristisk organisation under hela tiden medan vi väntar på nästa stora budbärare – som utan tvekan kommer att bli hon själv. På detta sätt kommer de goda och dugliga verktygen att utbildas, genom vilket arbetet kommer att kunna återupptas i en mycket större skala, samt utan det fruktansvärda motstånd hon mötte såväl utanför som inom rörelsen, när hon denna gång började. Och under hela denna väntetid kommer Mästaren, ”denne store Invigde, vars enda vilja uppehåller hela rörelsen”, att hålla sin mäktiga hand utbredd över rörelsen.

 

Ända tills år1897 står dörren öppen för vem som helst som har modet, kraften, och dygden att FÖRSÖKA vinna inträde och på så sätt skapa en förbindelse med  Logen, vilken då inte på något sätt kommer att brytas när cykeln går mot sitt slut. Men när timmen slår kommer dörren att stängas, och alla era vädjanden och ropanden kommer inte att öppna den. De som har upprättat en förbindelse kommer att ha sin egen dörr öppen, men allmänhetens stora dörr kommer att stängas. Detta är det verkliga förhållandet med ”ljussläckaren” som det förmedlats av H. P. Blavatsky och Mästarna. Detta borde ju vara ganska lätt att förstå.

 

”Många är kallade, men få är utvalda”, ty de ville inte själva anta kallelsen. De icke utvalda är de som bara arbetat för sig själva; de som sökt kunskap för sin egen del utan att bekymra sig om de övriga; de som har haft tiden, pengarna och förmågan att ge god hjälp till Mästarnas sak, vilken för länge sedan av dem förklarats vara ett arbete för mänskligheten och inte för det egna självet, men de tog inte tillvara på tillfället. Och, sorgligt nog, så är det några av dessa icke ”tecknade” och icke utvalda som vandrat ganska långt på vägen till tröskeln, men som stannade alltför länge längs vägkanten för att leta efter fel och svagheter som de så säkert trodde en pilgrimsbroder hade, och de hamnade på så sätt längre och längre bakåt, och längs vägen reste de murar bakom sig. De var kallade och nästan utvalda; de första, svaga konturerna av deras namn började just framträda i detta århundrades bok; men när de vände om, och när de i själva verket trodde att de redan var innanför dörren, så bleknade dessa konturer och andra namn lyste med ens fram. Dessa andra namn tillhör anspråkslösa människor här och där i världen, vilka dessa stolta ockultismens aristokrater inte ansåg vara värdiga ens ett ögonblicks uppmärksamhet.

 

Vad som för  mig verkar vara antingen tryckfel eller också ett verkligt misstag av A.P. Sinnett är vad som står på sid. 26, han säger: ”kunskapen kommer att bli allmänt utbredd bland de bildade klasserna.” Kursiveringen är min. Ett större misstag går nästan inte att göra. De bildade klasserna är på det hela taget fullkomligt värdelösa för Logens Byggnadsmästare. De är bra på den plats de innehar, men de representerar ”den etablerade ordningen” och höjden av själviskhet. Sätt ordet ”massor” istället för ”bildade klasser”, så kommer man sanningen närmare. Det är inte de bildade klasserna utan de okunniga massorna som hållit vid liv tron på det ockulta och det psykiska [mediala] som nu än en gång är på väg att blåsas upp till full låga. Hade vi litat på de bildade så hade den svaga glöden för länge sedan varit utslocknad. Vi kan kanske dra in de bildade i rörelsen, men de kommer bara att ägna sig åt denna med ett lamt intresse, utan värme och utan entusiasm.

 

Vi har redan inträtt i den första svaga gryningen av en ny era. Det är den Västerländska Ockultismens Era som utgörs av en speciell och bestämd handling samt en framställning av vissa teorier som hittills endast i allmänhet tagits i beaktande. Vi måste göra som Buddha sade till sina lärjungar: predika, förkunna, förklara, illustrera och tydliggöra i detalj alla de stora saker vi fått lära. Detta är vårt arbete, inte att förmedla överraskande saker angående klärvoajans och andra astrala förhållanden; inte heller att blända vetenskapens ögon genom upptäckter som för dem ter sig omöjliga, fastän de är lätta för ockultisten. Mästarens plan har inte förändrats. Han förmedlade den för länge sedan. Den består i stort sett av att göra världen bättre, och att förbereda en god jordmån för utvecklingen av själens förmågor, som är farliga om de växer upp och spirar i vår nuvarande själviska jordmån. Det är icke den Svarta Logen som försöker hålla tillbaka den psykiska utvecklingen; utan det är den Vita Logen. Den Svarta ser gärna till att alla psykiska förmågor slår ut i full blom nu, fastän de i vår onda, hårda, skenheliga och pengasökande tidsålder ganska snabbt skulle fördärva hela människosläktet. Denna tanke kan ju verka märklig, men för dem som bara kan ta mitt ord på det, säger jag: detta är Mästarens ord.

 

WILLIAM Q. JUDGE
Irish Theosophist, January, 1895

 

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 152-155, ”The Closing Cycle”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________