av
HELENA BLAVATSKY
© 1999 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
Vi betraktar karma som universums Yttersta Lag, upphovet, ursprunget och källan till alla andra lagar i hela naturen. Karma är den ofelbara lag som avpassar verkan efter orsaken på tillvarons fysiska såväl som mentala och andliga plan. Eftersom ingen orsak från den största till den minsta – från en rubbning av den kosmiska jämvikten ända ned till en rörelse av min hand blir utan sin väl avpassade verkan, så är karma den osynliga och okända lag som på ett vist, förnuftigt och rättvist sätt avpassar varje verkan efter dess orsak och spårar orsaken tillbaka till dess upphov. Fastän själv ovetbar, förnimmes den i sina verkningar. Fastän vi inte vet vad karma är i sig och till sitt väsen, vet vi hur den verkar, och vi kan med noggrannhet bestämma och beskriva dess verkningssätt.
KARMISKA CYKLER
För att göra karmas verksamhet vid universums periodiska förnyelser mera tydlig och begriplig för den studerande... måste han nu tillsammans med oss undersöka de karmiska cyklernas esoteriska förhållande till den universella etiken. Frågan är, huruvida de mystiska tidsindelningar, som av hinduerna kallas yugas och kalpas, och av grekerna så målande kallas "cykel", ring eller krets, har någon betydelse för eller något direkt samband med det mänskliga livet? Även den exoteriska filosofin förklarar, att dessa beständiga tidscykler städse periodiskt och intelligent upprepar sig själva i rummet och evigheten. Det finns "cykler för materien" och det finns "cykler av andlig utveckling", samt nationella, individuella och rascykler. Skall ej ett esoteriskt studium tillåta oss en ännu djupare inblick i deras verkningar?
Det finns en predestination i vårt klots geologiska liv, liksom människorasernas och nationernas förflutna och framtida historia. Denna är nära förbunden med vad vi kallar karma och vad de västerländska panteisterna har kallat "Nemesis" och "Cykler". Evolutionslagen för oss nu framåt längs den uppstigande bågen av vår cykel, då verkningarna än en gång skall uppgå i och åter bli (de nu neutraliserade) orsakerna, och alla de ting som berörts av de förra, skall återvinna sin ursprungliga harmoni. Detta blir en cykel i vår särskilda "Rund", ett ögonblick i den stora cykeln, Mahayugas tillvaro.
Liksom vår planet fullbordar ett omlopp kring solen varje år och samtidigt vänder sig kring sin egen axel ett varv varje dygn, och sålunda genomlöper mindre kretsar inom en större, på samma sätt fullbordas och återupprepas de mindre cykliska perioderna inom den Stora Saros.
Den fysiska världens omlopp åtföljes, enligt den gamla läran, av ett liknande omlopp inom den intellektuella världen, ty den andliga världsevolutionen fortgår i cykler på samma sätt som den fysiska. Sålunda ser vi i historien en regelbunden växling av ebb och flod i den mänskliga utvecklingens tidvatten. De stora rikena och imperierna i världen når höjdpunkten av sin makt och nedsjunker därpå åter i överensstämmelse med samma lag, som åstadkom deras blomstring; när sjunkandet nått sitt lägsta djup, reser sig människonaturen åter igen och svingar sig, enligt denna lag om cykliskt framåtskridande, upp till en punkt, belägen något högre än den, från vilken hon förra gången nedsjönk.
Men dessa cykler – dessa hjul inom hjul, på ett så omfattande och sinnrikt sätt symboliserade genom Indiens många Manus och Rishier och genom västerlandets Kabirer – berör inte hela människosläktet vid en och samma tidpunkt. Härav den märkbara svårigheten att – utan klar inblick i deras samband med och inflytande på nationernas och rasernas olika öden och evolution – förstå dessa cykler och urskilja dem från varandra i deras fysiska och andliga verkningar. Detta system kan inte fattas om dessa – av den karmiska lagen, så att säga, förutbestämda – perioders andliga verkan skiljes från deras fysiska förlopp.
Den Stora Cykeln omfattar människosläktets utveckling från den eteriska urmänniskans framträdande. Den genomlöper de inre cyklerna av människans fortgående evolution från det eteriska ned till det halvt eteriska och rent fysiska och vidare till hennes frigörelse från sina kläder av skinn och materia, varpå den fortsätter sitt lopp i nedgående och uppgående cykler för att slutligen sammanlöpa i rundens höjdpunkt, då den manvantariska "ormen biter sig i stjärten" och sju mindre cykler har förflutit. Dessa är de stora Rascykler, som i lika mån påverkar alla nationer och stammar som tillhör denna särskilda ras; men inom dessa finns mindre, såväl nationella som stamcykler som fortlöper oberoende av varandra. De kallas i den österländska esoteriken karmiska cykler. Javäl,
visa är de, som dyrkar Nemesis
såsom kören tillropar Prometheus. Och lika ovis är den som tror att gudinnans ynnest kan vinnas genom offer och böner eller hennes hjul omdirigeras från den väg det en gång tagit. ”Det tregestaltade Ödet och minnesvärda straffet” är hennes attribut på jorden allenast och vi själva är dess upphov. Det finns ingen återgång från de vägar på vilka hennes hjul rullar; dock är dessa vägar vårt eget verk, ty vi är kollektivt eller enskilt, de som bereder dem. Karma-Nemesis är liktydigt med FÖRSYNEN, minus ändamålsenlighet, godhet och alla ändliga egenskaper och bestämningar, som så tillagts densamma. En ockultist eller en filosof talar ej om försynens godhet eller grymhet. Men trots att han identifierar den med karma-Nemesis, så förkunnar han icke dess mindre den läran, att Försynen skyddar den gode och vakar över honom i detta som i kommande liv, och att den straffar den som gör ont – vore det än till hans sjunde återfödelse – i själva verket ända tills den rubbning han framkallat hos den allra minsta atom i harmonins oändliga värld blivit fullt återställd. Ty karmas enda bud – ett evigt och oåterkalleligt bud – är harmoni i materiens liksom i andens värld. Det är således inte karma som belönar eller straffar, utan det är vi som belönar eller straffar oss själva, alltefter som vi arbetar och verkar med, och i samma riktning som naturen, fasthåller vid de lagar, på vilka denna harmoni beror eller – bryter dem.
HARMONINS OCH JÄMVIKTENS LAG
Vi framställer karma som den lag, vilken ständigt strävar att återställa den rubbade jämvikten inom den fysiska och den brutna harmonin inom den moraliska världen. Vi säger inte att karma alltid verkar på det ena eller andra sättet; men att den alltid verkar i ändamål att återställa den harmoni och bevara den jämvikt, som är nödvändig för universums existens.
Tänk er nu en damm. En sten faller i vattnet och sätter det i vågrörelse. Dessa vågor oscillerar fram och tillbaka, till dess de slutligen på grund av den fysiska lagen om krafternas omsättning bringas till vila och vattnet återgår till sitt lugna tillstånd. På samma sätt åstadkommer all verksamhet på varje plan en rubbning i universums avvägda harmoni, och de så alstrade vibrationerna skall om deras område är begränsat fortsätta att svänga fram och tillbaka ända tills jämvikten är återställd. Men då varje sådan rubbning utgår från en viss speciell punkt, är det tydligt, att jämvikten och harmonin endast kan återställas genom en omkastning av alla de från denna punkt utgångna krafternas rörelse i riktning tillbaka mot densamma, och här har ni ett bevis för att en människas alla gärningar, tankar och så vidare måste återverka på henne själv med samma styrka, varmed de satts i rörelse.
Och karmas vägar skulle inte visa sig vara outrannsakliga om människorna handlade i samförstånd och harmoni i stället för i oenighet och strid. Ty vår okunnighet om dessa vägar - vilka en del av mänskligheten kallar Försynens dunkla och invecklade skickelser under det en annan i dem ser verkan av ett oundvikligt öde och en tredje endast slump och tillfälligheter där det varken finns gudar eller demoner som leder dem – skulle förvisso försvinna, om vi enbart ville hänföra dem alla till deras rätta orsak. Med rätt kunskap eller åtminstone en viss övertygelse därom, att våra medmänniskor lika lite kan ha något gagn av att skada oss som vi av att förorätta dem, skulle två tredjedelar av världens ondska gå upp i rök. Om ingen människa tillfogade sin broder något ont, skulle karma-Nemesis varken ha anledning att ingripa eller vapen att verka genom. Det är den ständiga förekomsten bland oss av alla slags strider och motsättningar samt rasernas, nationernas, stammarnas, samhällenas och individernas söndring i Kains – och Abels typer, vargar och lamm som är huvudorsaken till "Försynens vägar". Vi hugger dagligen dessa talrika irrgångar i vårt ödes labyrint med vara egna händer, under det vi inbillar oss, att vi vandrar på aktningsvärdighetens och pliktens stora kungsväg. Och sedan beklagar vi oss över att dessa irrgångar är så slingrande och mörka! Vi står häpna inför det mysterium som vi själva skapat, och de livets gator som vi inte vill lösa, och anklagar sedan den stora sfinxen för att vilja uppsluka oss. Men i sanning, det finns inte en olycka i vårt liv, inte en dålig dag eller ett missöde, som inte skulle kunna spåras tillbaka till våra egna handlingar i detta eller ett föregående liv.
KARMA OCH REINKARNATION
Frågor beträffande karma och återfödelser framförs ständigt och stor oklarhet verkar vara rådande angående dessa ämnen. De som är födda och uppvuxna i den kristna tron och som har undervisats i föreställningen att en ny själ skapas av Gud för varje nytt barn som föds, hör till de mest förvirrade. De undrar och frågar om antalet monader som inkarnerar på jorden är begränsat, och härpå ges ett jakande svar. Vi har sagt, att karma-Nemesis, vars tjänarinna naturen är, anordnar allt på det mest harmoniska sätt, och att därför inströmningen eller ankomsten av nya monader upphörde, så snart mänskligheten nått sin fulla fysiska utveckling. Inga nya monader har alltså inkarnerat sedan mitten av den atlantidiska rasen. Sen får vi också komma ihåg att – med undantag av barn som dött i späd ålder, och individer vars liv blivit våldsamt förkortat genom olyckshändelser – inget andligt Väsen kan reinkarnera, innan en mellantid av många århundraden förflutit, och sådana avbrott allena måste visa, att monadernas antal nödvändigtvis är begränsat... Härav den uppgiften, att många av oss nu avtjänar följderna av de dåliga karmiska orsaker vi i atlantidiska kroppar åstadkommit. KARMAS LAG är oupplösligt förbunden med Reinkarnationens....
Det är endast denna lära, säger vi, som kan för oss tyda det godas och det ondas mystiska gåta och förlika människan med den fruktansvärda, skenbara orättvisa varav livet ar uppfyllt! Ingenting utom denna visshet kan lugna vår upprörda rättskänsla. Ty när vi blickar omkring oss och ser de stora olikheterna i börd och levnadsställning, i förståndsbegåvning och medfödda anlag, när vi ser den heder som bevisas narren och den lastbare, på vilken lyckan slösat sina håvor blott av hänsyn till hans börd, under det att hans närmaste granne trots all sin begåvning och sina höga dygder – som gör honom i alla avseenden bättre förtjänt – dukar under av armod och brist på deltagande, när vi ser allt detta och måste vända oss bort, ur stånd att hindra det oförskyllda lidandet, med hjärtat svidande och öronen genljudande av smärteskrin omkring oss – då hindras vi endast av denna välsignande, allt förklarande kunskap om karma från att förbanna livet och människorna såväl som deras förmente Skapare.
Av alla fruktansvärda hädelser och anklagelser vartill monoteisterna gör sig skyldiga mot sin Gud, är ingen svårare eller mera oförlåtlig än den (nästan alltid) falska ödmjukhet, varmed en så kallad "from" kristen vid varje olycka och varje oförskyllt lidande förklarar, att "sådan" är Guds vilja".
Jämför denna blinda tro med den på livserfarenhet och förnuftsenliga grunder vilande filosofiska övertygelsen om karma-Nemesis, eller vedergällningens lag. Denna lag – den må nu vara medveten eller omedveten – predestinerar inte något eller för någon. Den existerar förvisso av och i evigheten, ty den är EVIGHETEN själv, och som sådan och enär ingen handling kan likställas med evigheten, kan den inte sägas handla, ty den är HANDLINGEN. Det är inte vågen som dränker människan, utan den personliga handlingen av den stackars varelse, som med berått mod ställer sig under det opersonliga inflytandet av de lagar som bestämmer oceanens rörelse. Karma skapar ingenting, den planlägger ingenting. Det är människan som uppgör planer och skapar orsaker, och den karmiska lagen reglerar verkningarna. Men detta reglerande är inte en handling – det är världsharmonin, som ständigt strävar att återta sitt ursprungliga läge, likt en gren som våldsamt nedböjd slår tillbaka med motsvarande kraft. Om denna råkade vricka den arm som sökte böja den ur dess ursprungliga läge, skall vi då säga att det var grenen som bröt vår arm eller att vår egen dårskap bragte oss i olycka. Karma har aldrig sökt upphäva någons intellektuella och individuella frihet, i likhet med den Gud monoteisterna uppfunnit. Den har inte svept in sina påbud i mörker för att avsiktligt förvirra människan, inte heller skall den straffa den som vågar forska i dess mysterier. Tvärtom, den som genom studium och meditation avslöjar dess invecklade stigar och sprider ljus över dessa mörka irrgångar där så många vandrare gått vilse till följd av sin okunnighet om livets labyrint – han verkar för sina medmänniskors bästa. Karma är en Absolut och Evig lag i manifestationens värld. Och då det endast kan finnas en Absolut, liksom En evig, städse närvarande Orsak, kan följaktligen inte de som tror på karma betraktas som ateister eller materialister – och än mindre fatalister. Ty karma är ett med det Ovetbara, en aspekt därav i sina verkningar i fenomenvärlden.
Nära eller rättare oupplösligt förbunden med karma är reinkarnationslagen eller lagen om återfödelsen av samma andliga individualitet i en lång, nästan obegränsad följd av personligheter. Dessa liknar de olika roller, som framställs av samme skådespelare, vilken identifierar sig och av åskådarna identifieras med var och en av dem för den korta tiden av några få timmar. Den inre, verkliga människan, som påtager sig dessa roller, vet hela tiden, att hon är Hamlet blott för en stund, som upptages av några få akter, som emellertid på den mänskliga illusionens plan representerar Hamlets hela liv. Hon vet även att hon aftonen förut var Kung Lear, som i sin ordning var en omförvandling av en ännu tidigare afton uppträdande Othello. Och fastän den yttre, synlige rollinnehavaren anses vara okunnig om förhållandet och denna okunnighet beklagligt nog i det faktiska livet blott är alltför verklig, är icke dess mindre den permanenta individualiteten fullt medveten därom. Det är därför att det "andliga" ögat inte längre är verksamt inom den fysiska kroppen som det är omöjligt för denna kunskap att inprägla sig i den falska personlighetens medvetande.
KARMA OCH JAGET
Vi skiljer mellan jagmedvetandets enkla faktum, den enkla känslan av att "jag är jag", och den sammansatta tanken, "jag är herr Smith" eller "fru Brown". För oss som tror på reinkarnation eller en serie födelser för samma jag, är denna skillnad just den medelpunkt kring vilken hela frågan kretsar kring... "Herr Smith" betyder nämligen i verkligheten en lång serie dagliga erfarenheter, uppträdda på och sammanbundna genom minnets tråd och utgör vad herr Smith kallar "sig själv". Men ingen av dessa "erfarenheter" utgör i själva verket "Jaget" eller Egot, inte heller ger de herr Smith känslan av att vara sig själv, ty han glömmer bort största delen av sina dagliga erfarenheter och de framkallar Jaghets-känslan i honom endast så länge de varar. Vi teosofer skiljer därför mellan det knippe "erfarenheter" som vi kallar den falska (såsom ändlig och försvinnande) personligheten, och det element hos människan i vilken känslan av att "Jag är Jag" har sin grund. Det är detta "Jag är Jag" som vi kallar den sanna individualiteten; och vi menar att detta "Jag" eller denna individualitet liksom en skådespelare spelar många roller på livets skådebana.
Är det då detta Jag som är vår Gud? Inte alls: "en gud" är inte den universella gudomen, utan endast en gnista från den Gudomliga Eldens enda ocean. Vår Gud inom oss, eller "vår Fader i det fördolda" är vad vi kallar det "HÖGRE SJÄLVET", Atma. Vårt inkarnerade Jag var en gud till sitt ursprung, precis som alla de ursprungliga emanationerna från den Enda Okända Principen. Men efter sitt "fall i materien", då det måste inkarnera genom hela cykeln från början till slut, är det inte längre en fri och salig gud, utan en stackars pilgrim på väg att återvinna det den förlorat. Jag kan besvara er ännu bättre genom att upprepa vad som sagts angående den INRE MÄNNISKAN i Isis Unveiled (Vol II. 539):
Ända från den avlägsnaste forntid har mänskligheten som en helhet alltid varit övertygad om tillvaron av ett personligt andligt väsen inom den personliga fysiska människan. Detta inre väsen var mer eller mindre gudomligt allt efter dess närhet till kronan... Ju innerligare föreningen, desto ljusare människas öde, desto mindre farliga de yttre förhållandena. Denna tro är varken bigotteri eller vidskepelse, utan endast en ständigt närvarande instinktiv känsla av närheten till en annan, andlig och osynlig värld, vilken även om den ter sig subjektiv för den yttre människans sinnen, dock är fullkomligt objektiv för det inre Jaget. Vidare trodde de, att det finns yttre och inre förhållanden som påverkar vår viljas beslutsamhet över våra handlingar. De förkastade fatalismen, därför att denna innebar en blind verkan av en ännu blindare kraft. Men de trodde på ödet eller karman, som varje människa spinner omkring sig från födelsen till döden, tråd efter tråd som spindeln sitt nät. Detta öde vägleds antingen av det inom oss, som av några kallas för skyddsängeln, eller av vår närliggande astrala inre människa, som alltför ofta är en ond genius för människan i köttet eller personligheten. Båda dessa leder MÄNNISKAN, men en av dem måste ha övertaget. Ända från själva begynnelsen av den synliga striden inträder den stränga och obevekliga kompensationens och vedergällningens lag och har sin gång, troget följande konfliktens växlingar. När den sista tråden är spunnen och människan syns insvept i ett nätverk av eget fabrikat, då befinner hon sig fullständigt i detta självskapade ödes våld. Av detta blir hon då antingen likt den tröga musslan fästad vid den orörliga klippan eller, likt en fjäder bortförd i den virvelvind hennes egna gärningar upprört.
Sådant är MÄNNISKANS öde – det sanna Jagets, ej den mekaniska människan, skalet, som går under detta namn. Nu för tiden har några teosofer tagit för vana att använda orden "Självet" och "Jaget" som synonyma... då däremot denna benämning ("Självet") aldrig bör användas utom till det Enda Universella Självet. Det "Högre Självet"(ATMA)... kan aldrig under några som helst förhållanden framträda "objektivt" ens för den högsta andliga förnimmelseförmågan. Ty Atman eller det "Högre Självet" är i verkligheten Brahma, det ABSOLUTA, och oskiljbart från detta... Ty även buddhi, den "andliga själen" är inte SJÄLVET utan endast dess vehikel. Alla andra "Själv" – sådana som det "individuella" självet och det "personliga" självet – borde inte omtalas eller beskrivas utan deras behöriga och karakteristiska adjektiv.
För att hädanefter undvika sådana missförstånd:
DET HÖGRE SJÄLVET, är Atma, den oskiljaktiga strålen av det Universella och ENDA SJÄLVET. Det är Gud ovan, snarare än inom oss. Salig den människa som lyckas genomsyra sitt inre Jag därmed.
DET ANDLIGA gudomliga JAGET, är den andliga själen eller buddhi, i nära förening med manas, förnuftsprincipen, utan vilken det inte alls är något JAG, utan endast vehiklet för Atma.
DET INRE, eller HÖGRE "Jaget", är manas, den så kallade "femte" principen oberoende av buddhi. Förnuftsprincipen blir det andliga jaget endast då det sammansmält i och blivit ett med buddhi. Ingen materialist kan anses ha ett sådant jag, hur stora hans intellektuella förmågor än må vara. Det är den permanenta individualiteten, eller det "reinkarnerande Jaget"
DET LÄGRE eller PERSONLIGA "Jaget", är den fysiska människan i samband med hennes lägre jag, det vill säga, hennes animala instinkter, passioner, begär och så vidare. Det kallas för den "falska personligheten" och består av lägre manas i förening med kama-rupa samt verkar genom den fysiska kroppen och dess fantom eller "dublett" .
Den återstående "principen" "prana" eller "livskraften", är strängt taget en kraft eller energi som utstrålar från Atma – såsom det universella livet och ENDA SJÄLVET, – DESS lägre eller snarare (i sina verkningar) mera fysiska sida, emedan det är den manifesterade aspekten. Prana eller livskraften genomsyrar hela det objektiva universum och kallas "princip" endast på grund av att den är en oumbärlig faktor för den levande människan och utgör hennes deus ex machina.
Det är detta Jag som – efter att ursprungligen ha inkarnerat i den förnuftslösa människoformen, omedvetet (eftersom det saknande medvetande) besjälad genom den duala monadens närvaro – av denna människolika form skapat en verklig människa. Det är detta Jag, den "Kausala kroppen" som överskuggar varje personlighet, i vilken karma tvingar det att inkarnera; och det är detta Jag som är ansvarigt för alla synder, begångna genom och i varje ny kropp eller personlighet – de förgängliga masker som döljer den sanna individen genom den långa serien av återfödelser.
Varför skulle detta Jag lida straff, till följd av gärningar som det glömt bort? Det har inte glömt bort dem; det vet och minns sina ogärningar lika väl som ni minns vad ni gjort igår. Är det därför att detta knippe av fysiska beståndsdelar som kallas "kroppen" inte bevarar minnet av vad dess föregångare (den personlighet som var) gjort, som [vi] föreställer oss att det verkliga Jaget glömt det. Ni kan lika gärna säga att det är orättvist att de nya kängorna på en pojkes fötter, som får stryk för att han stulit äpplen, skall lida straff för något de inte har vetskap om.
Reinkarnation innebär att detta Jag blir försett med en ny kropp, en ny hjärna och ett nytt minne. Därför skulle det vara lika absurt att förvänta sig att detta minne skulle komma ihåg vad det aldrig erfarit, som det vore gagnlöst att under mikroskopet undersöka en mördares aldrig använda skjorta, för att på denna söka de blodfläckar, som inte kan finnas annat än på de kläder han bar vid mordtillfället.
JAGET EFTER DÖDEN
Men om [Jaget] straffas i detta livet för missgärningar som begåtts i ett föregående liv, då borde... det också belönas antingen här eller såsom disinkarnerat. Så ligger det också till... brott och synder begångna på ett objektivt plan och i en materiell värld, kan inte bestraffas i en värld av ren subjektivitet. Vi tror inte på något helvete eller något paradis så som platser, inte på några objektiva helveteseldar eller maskar som aldrig dör, ej heller på något Jerusalem med safir- och diamantbeströdda gator. Vad vi tror på är ett efter-döden-tillstånd eller ett mentalt tillstånd likt det som vi befinner oss i under en livlig dröm.
Samma ofelbart visa och rättvisa, snarare än barmhärtiga lag, som på det inkarnerade jaget tillämpar det karmiska straffet för varje synd, begången under det föregående livet på jorden, förser också det ur kroppen frigjorda väsendet med en lång tillvaro av andlig vila. Detta innebär en total glömska av varje sorglig händelse, ja ända till den smärtsammaste tanke som tillhörde dess senaste liv som personlighet, och lämnar kvar i själens minne endast erinringen av vad som var sällhet eller ledde till lycka. Under varje devakansk period kläder sig Jaget, allvetande som det är per se, så att säga, återspeglingen från den "personlighet" som varit... Den perfekta blomman av alla abstrakta och därför odödliga och eviga egenskaper eller attribut, sådana som kärleken till det goda, sanna och sköna - vilka någonsin tagit sig uttryck i den levande "personlighetens" hjärta hänger fast vid Jaget efter döden och följer det därför in i devachan. För tillfället blir alltså Jaget en perfekt återspegling av den människa det var sista gången på jorden... Vad en vanlig dödlig beträffar är hans sällhet fullkomlig. Det är en absolut glömska av allt som förorsakade hans smärta eller sorg i hans tidigare inkarnation, ja till och med en glömska av att någonting sådant som smärta och sorg överhuvudtaget finns till. Det devakanska väsendet genomlever sin mellanliggande cykel mellan två inkarnationer, omgiven av allt som utgjort dess önskningars ouppfyllda mål och av alla som det älskat på jorden. Det har nått uppfyllelsen av hela sin själs längtan. Och således genomlever det under långa sekler en tillvaro av renodlad lycka, som är en belöning för sina lidanden under jordelivet.
Så döden kommer alltid till våra andliga jag såsom en befriare och vän... Ej heller måste den personliga människan alltid fortsätta med att blint lida de karmiska straff som Jaget ådragit sig. Vid det högtidliga dödsögonblicket, även om döden kommer plötsligt, ser varje människa hela sitt förflutna liv passera förbi sig i dess minsta detaljer. För ett enda kort ögonblick blir det personliga Jaget ett med det individuella och allvetande. Men detta ögonblick är nog för att visa den döende hela kedjan av de orsaker, som varit verksamma under hans liv. Han ser och förstår nu sig själv sådan han är, avklädd alla smickrets och självbedrägeriets prydnader. Han tyder nu sitt liv, där han som åskådare dröjande kastar blicken tillbaka på den arena han lämnar; han känner och inser rättvisan av alla de lidanden som träffat honom... karmas lag i hela dess majestät och rättvisa.
Motsvarande detta... har Jaget vid det ögonblick då han återföds till jorden, uppväckt från det devakanska tillståndet, en framtidsyn över det liv som väntar och fattar de orsaker som lett därtill. Han fattar dem och överskådar framtiden, därför att Jaget på gränsen mellan devachan och återfödelsen återvinner sitt fulla manasiska medvetande och blir för en kort tid den gud han varit, innan han i överensstämmelse med den karmiska lagen först nedsteg i materien och inkarnerade i den första köttsliga människan. Den "gyllene tråden" ser alla sina pärlor och saknar ingen av dem.
KARMA OCH SKANDHAS
Efter att ha tillåtit själen som flytt undan det personliga livets smärtor en tillräcklig, ja en hundrafaldig kompensation, väntar karma med sin här av skandhas vid devachans tröskel, över vilken Jaget åter framträder för att ikläda sig en ny inkarnation. Det är i detta ögonblick som det utvilade Jagets framtida öde darrar i vedergällningens rättvisa skålar, eftersom det nu ännu en gång faller in under den verksamma karmiska lagens herravälde. Det är i detta nya liv, vilket står i beredskap för detsamma – en återfödelse vald och förberedd av denna hemlighetsfulla obevekliga LAG, ofelbart rättrådig och vis i sina domslut – som Jagets synder från det föregående livet bestraffas. Men det är inte i något inbillat helvete med teatraliska lågor och löjliga besvansade och behornade djävlar, som Jaget kastas, utan just på denna jord – tillvaroplanet och skådeplatsen för dess synder där han kommer att få sona för varje dålig tanke och handling. Så som han sått får han också skörda. Reinkarnationen kommer att samla omkring honom alla dessa andra Jag, som direkt eller indirekt fått lida under den forna personlighetens händer eller till och med endast genom dess omedvetna förvållande. De kommer av Nemesis att kastas i den nya människans väg, som döljer det gamla, det eviga JAGET... som av varje inkarnation upptager endast återspeglingen av dess skandhas eller attribut. Det finns fem skandhas eller attribut enligt den buddhistiska läran: "Rupa (form eller kropp), materiella egenskaper; vedana, sinnesförnimmelser; sanna, abstrakta begrepp; samkhara, förnuftets tendenser; vinnana, mentala förmågor. Av dessa är vi danade, genom dem kommunicerar vi med omvärlden".
Här följer nu en paragraf ur H.S.Olcotts "Buddhistisk Katekes" som direkt berör ämnet. Den behandlar frågan på följande sätt: "En ålderstigen person kommer ihåg händelser från sin ungdom, trots att han är både fysiskt och mentalt förändrad. Varför medför vi då inte till vårt nuvarande liv hågkomsten av de föregående? Emedan minnet tillhör skandhas, och då skandhas förändras under den nya existensen, utvecklas ett nytt minne för denna särskilda existens. Dock måste en hågkomst eller återspegling av alla de föregående liven överleva, ty då prins Siddharta blev Buddha såg han hela följden av sina föregående liv... och var och en som uppnår Jnana-tillståndet kan sålunda skåda tillbaka över hela serien av sina tidigare liv". Detta bevisar, att emedan de odödliga egenskaperna hos personligheten – sådana som kärlek, godhet, barmhärtighet och så vidare – fäster sig vid det odödliga jaget och så att säga inpräntar i det ett fotografi, en permanent bild av den gudomliga aspekten hos den människa som var, är hennes materiella skandhas (de som alstrar de mest utpräglade karmiska verkningarna) lika försvinnande som åskans blixtar och kan inte göra något intryck på den nya personlighetens nya hjärna. De förintas såsom arbetsmaterial i personlighetens hand, men de består som karmiska verkningar, som frön, kretsande i det jordiska planets atmosfär, redo att spira till liv och likt hämndlystna demoner hänger de sig fast vid Jagets nya personlighet när det reinkarnerar. Sålunda förändras personligheten med sina skandhas alltid vid varje ny födelse. Det är, som vi sagt tidigare, endast den roll som skådespelaren (det sanna jaget) spelar för en afton. Detta är förklaringen till varför vi inte på det fysiska planet bevarar något minne av våra förflutna liv, fastän det verkliga "Jaget" genomlevt dem och känner dem alla.
VEDERGÄLLNINGENS LAGVad är det som reglerar tillvaron och dessa inkarnationers speciella egenskaper? Karma, den vedergällande rättvisans universella lag... i sina verkningar en ofelbar återställare av mänsklig orättvisa och alla naturens misstag; en sträng reglerare av oförrätter; en vedergällande lag som belönar och straffar med samma opartiskhet. Den är i egentlig mening "ingen lag som tar hänsyn till personen", och den kan varken blidkas eller sättas ur spel genom böner. Detta är en tro gemensam för hinduer och buddhister... hos dem är karma och reinkarnation grundmurade verkligheter, helt enkelt därför att deras förnuft aldrig blivit förkrympt eller förvridet genom att bli intvingat i onaturliga hjulspår. Hos dem har den medfödda mänskliga känslan av rättvisa aldrig förvrängts genom någon uppmaning att tro, att deras synder skulle förlåtas dem, därför att en annan människa blivit dömd till döden för deras skull. Och lägg noga märke till att buddhisterna lever upp till sin tro utan att knota mot karma, eller det som de betraktar som ett rättvist straff.
De kristna tror på en förlåtelse och ett efterskänkande av alla synder. Man har lovat dem att om de enbart tror på Kristi blod (ett oskyldigt offer!) på det blod han offrade till försoning för hela mänsklighetens synder, skall detta gottgöra varje dödlig synd. Och vi tror varken på någon ställföreträdande försoning eller på möjligheten av att någon gud – inte ens ett "personligt Absolut" eller "Oändligt" väsen, om ett sådant kunde finnas, skulle kunna förlåta någon ens den minsta synd. Vad vi tror på, är en strikt och opartisk rättvisa. Vårt begrepp om den ovetbara Universella Gudomen, representerad av karma, är att det är en makt som inte kan misslyckas och som därför inte kan hysa varken vrede eller nåd, utan endast absolut rättvisa som lämnar varje orsak, stor eller ringa, att utarbeta sina oundvikliga verkningar. Jesus talesätt; "Med det mått I mäten med, skall ock mätas åt eder" (Matt 7:2) hänvisar inte vare sig öppet eller underförstått på något hopp om en kommande nåd eller frälsning genom ställföreträdare. Det är på grund av att vi i vår filosofi erkänner rättvisan i denna sats som vi inte nog eftertryckligt kan föreslå kärlek, barmhärtighet och förlåtelse för ömsesidiga oförrätter. Stå ej emot en oförrätt och löna ont med gott är buddhistiska föreskrifter som först predikades med hänsyn till den oförsonliga karmiska lagen. Att ta lagen i egna händer är i alla händelser för en människa en vanhelgande självöverskattning. Den mänskliga lagen må använda sig av inskränkande men inte av straffande åtgärder. Men en människa som tror på karma, men dock kräver sin egen hämnd och vägrar att förlåta varje oförrätt och därmed lönar ont med gott, är kriminell och skadar endast sig själv. Den som i stället för att helt och hållet överlämna straffet åt den stora lagen som ofelbart kommer att hemsöka den som skapat obalans, och därtill lägger sin egen lilla hämnd, skall därmed endast alstra en orsak till kommande gottgörelse åt sin fiende och ett kommande straff åt sig själv. Den ofelbara Regulatorn danar i varje inkarnation beskaffenheten av den efterföljande; och summan av förtjänster eller brister i de föregående utgör den avgörande faktorn vid den nya återfödelsen.
Kan vi alltså från en människas nuvarande tillstånd avgöra hennes förflutna jordeliv? – Endast så till vida att vi kan antaga att hennes närvarande liv är vad det med rätta borde vara, ett sätt att försona synder begångna i det föregående livet. Naturligtvis kan endast siare och stora adepter, men inte vi vanliga dödliga känna till vilka dessa synder var. På grund av de få data som vi har är det omöjligt att avgöra hur en gammal människas ungdom måste ha varit; ej heller kan vi av samma skäl dra avgörande slutsatser rörande en människas förra liv blott från vad vi ser av hennes närvarande.
FÖRDELAD KARMA[Karma] kan inte så noga bestämmas till sina verkningar att vi skulle kunna beträffande varje person påvisa, att just hans individuella omgivning och de speciella levnadsomständigheter som han befinner sig i endast är den vedergällande karma som individen alstrat i ett föregående liv. Vi får inte förlora ur sikte den faktiska omständigheten, att varje atom är föremål för den allmänna lag som styr den kropp i dess helhet till vilken han hör; och här kommer vi in på ett bredare spår av den karmiska lagen... Summan av alla individers karma kommer att utgöra karman för den nation dessa individer tillhör och vidare kommer totalsumman av alla nationers karma att utgöra världskarman. Det onda... är ej något säreget för vissa individer eller ens för vissa nationer, utan är mer eller mindre universellt; och det är just på denna breda bas av alla människors ömsesidiga beroende som karmalagen grundar sin lagliga och regelbundna utgång.
Det vore omöjligt att karma skulle kunna upprätthålla jämvikten i världens liv och framåtskridande om den inte hade en omfattande och allmän verksamhetsplan. Bland teosofer håller man för sant att det förhållande av ömsesidigt beroende vari mänskligheten står i förhållande till varandra, utgör grunden för vad man kallar fördelad karma, en lag som erbjuder en lösning på den stora frågan om kollektivt lidande och dess avhjälpande. Det är dessutom en ockult lag, att ingen människa kan höja sig över sina individuella brister utan att aldrig så lite höja hela den kropp, av vilken hon utgör en integrerande del. Likaså kan ingen synda eller lida av syndens verkningar ensam. I själva verket existerar ingenting sådant som "avskildhet"; det är endast i fråga om strävan och motiv som livets lagar tillåter ett närmande av detta själviska tillstånd. När varje individ bidragit till befrämjandet av det allmännas bästa med vad han kunnat vad beträffar pengar, arbete och förädlande tankar, då – men först då skall den nationella karman komma i jämvikt.
Individen kan inte avskilja sig från rasen lika lite som rasen från individen. Den karmiska lagen tillämpas lika för alla, även om inte alla är lika utvecklade. Genom att medverka till andras utveckling tror teosofen att han inte endast bistår dem i fullbordandet av deras karma, utan också i verklig betydelse fullföljer sin egen. Det är mänsklighetens utveckling, denna mänsklighet där både han och de andra utgör integrerande delar som han ständigt har i sikte och han vet att varje misslyckande från hans sida att leva i enlighet med det högsta inom honom, fördröjer inte endast honom själv utan alla på utvecklingens väg. Han kan genom sina handlingar antingen underlätta eller försvåra för mänskligheten, uppnåendet av nästa högre plan av tillvaro.
Och nu råder jag er att jämföra de teosofiska åsikterna om karma, vedergällningens lag, och se om inte dessa är långt mera filosofiska och rättvisa än dessa grymma och idiotiska dogmer som gör "Gud" till en obarmhärtig människofiende; med den grundsatsen nämligen att "endast de utvalda" skola bli frälsta och resten skola dömas till evigt fördärv!
Våra nuvarande liv och levnadsförhållanden är de direkta följderna av våra gärningar och tankar från förflutna liv... Om våra nuvarande liv beror på utvecklandet av vissa principer som är en skörd av de frön som finns kvar från en tidigare existens, måste samma lag även gälla för framtiden. Om vi blott kan förstå att ett universellt orsakssammanhang inte bara omfattar det nuvarande, utan även det förflutna och framtida, så skulle varje handling på vårt nuvarande plan falla lätt och naturligt på sin rätta plats och framträda i sitt rätta förhållande till oss själva och andra. Varje simpel och självisk handling för oss baklänges och inte framåt, medan varje ädel tanke och osjälvisk handling utgör språngbrädor till högre och härligare plan av tillvaro. Om detta livet vore allt, så skulle det verkligen i många avseenden vara torftigt och grymt, men sett som en förberedelse inför tillvarons nästa sfär kan det användas som en gyllene port, varigenom vi kan passera, inte själviskt och ensamma, utan i sällskap med våra medmänniskor, till de palats som ligger där bortom.
Så snart du har assimilerat alla detaljer, kommer du att inse med hänsyn till logisk konsekvens, filosofiskt djup, gudomlig barmhärtighet och rättvisa att denna reinkarnationslära inte har sin like på jorden. Det är tron på ett beständigt framåtskridande för varje inkarnerande jag eller gudomlig själ, i en utveckling från det yttre till det inre, från det materiella till det andliga, som vid slutet av varje stadium uppnår en absolut förening med den gudomliga Principen. Att övergå från styrka till styrka, från det ena planets skönhet och fullkomlighet till den ännu högre skönheten och fullkomningen på ett annat plan med tillträde till nya härligheter, ny kunskap och nya förmågor inom varje cykel. Ja sådant är varje Jags öde, som på så sätt blir sin egen frälsare i varje värld och inkarnation. Med andra ord, det kan endast återvända till sitt ursprungliga tillstånd av urväsende genom inblandning av karmans verkan som ensam är förmögen att skapa en absolut medveten gud, som endast är skild en grad från det absoluta ALLTET.
HELENA BLAVATSKY
Detta material är hämtat, sammanställt och översatt från The Secret Doctrine och The Key to Theosophy, samt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, ULT utgåvan i tre band. Samtliga böcker kan beställas genom vår Internet Bokhandel.
Klicka på nedanstående fält så kommer du till några andra artiklar i ämnet: