nr 7

En ständig pånyttfödelse

Pånyttfödelse genomsyrar allt i hela universum. Mest märkbar är denna process vid Påsken. Naturens återuppvaknande  återspeglas då i stort som i smått. Vi förnimmer det i kropp och själ. Ungefär vid vårdagjämningen börjar de ansträngningar och de löften vi har avlagt vid vintersolståndet att börja spira. Solens värmande krafter leder oss till att göra nya kraftansträngningar.

Precis som det  i vår Solcykel finns en ockult Jul och ett ockult Nyår (omkring den 21 december, vintersolståndet), så finns det en ockult Påsk (omkring den 21 mars, vårdagjämningen). De Vise betraktade våren som årets säsong för pånyttfödelse. I norden dyrkade man gudinnan Ostara som vårens vackra drottning, och från ordet Ostara kommer vårt ord för Påsk (på tyska Ostern och på engelska Easter) Det har berättats att då Ostara först kom till jorden vid världens begynnelse, så funderade hon över vad hennes stora uppgift var, vad hon skulle göra i världen. Medan hon funderade upptäckte hon hur mörkt, kallt och livlöst allting verkade. Hon var naturligtvis medveten om att livsenergierna bara var slumrande och att de återigen skulle sättas igång. Då slog det henne plötsligt att det var just därför som hon befann sig på jorden – hennes uppgift var att väcka allt till liv!

Så Ostara började andas mjukt över all mark, alla träd och alla människor. Och vad tror ni hände? Jo, nya former som livet kan verka igenom sprang upp överallt! Då den vackra gudinnan såg allt det undarbara som hon hade skapat, sade hon:

"Hädanefter vill jag att en dag på året skall uppkallas efter mig. Denna dag skall alla fira Livets Uppvaknande från sin vintersömn. Då skall alla människor vara glada och lyckliga. Alla ska ge varandra ägg som gåvor. Ägget skall vara min symbol eftersom allt liv finns först inom ägget."

UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS
Malmölogen, mars 1989
 

 |  till Teosofiska Speglingar  |  till ULTs hemsida   | 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23