Bibliografisk Inledning
 

Den lilla boken ”Patanjalis Yoga Aforismer – en tolkning”, av William Q. Judge, publicerades för första gången i New York under den första delen av 1889. I maj 1889 års utgåva av tidskriften ”Lucifer” [1], som då redigerades av H.P. Blavatsky från London, blev dess publicering meddelade med en notering under avdelningen ”Recensioner”, som säger (s. 262):

”Varje teosof borde ha denna bok. Den är översatt till vanlig engelska enligt Patanjalis tankesystem, och har inga av de oklarheter eller hakparanteser som fanns i Bombay upplagan 1885. Där finns förklarande anmärkningar. En bilaga är tillfogad som innehåller texten från Bombay upplagan, som jämförelse. [2]

Sedan publicerade ”Lucifer” följande kommentar av Katherine Hillard över Judge´s volym, i Juli 1889 års upplaga, sid. 387-393.

ANMÄRKNINGAR:

[1] Under antiken betecknade termen ”Lucifer” Venus, morgonstjärnan , ”frambringaren av ljuset” eller ”ljusbringaren”. Under medeltiden blev termen förvrängd genom skrupelfria teologer i syfte att rättfärdiga sin politiska förföljelse av fritänkare. H.P. Blavatsky valde ”Lucifer” som namn på hennes London Tidskrift, för att klargöra frågan. Läs i detta sammanhang de två artiklarna ” Vilken betydelse har valet av ett namn? Om varför tidskriften heter Lucifer  och ” En planets historia ” av HPB.
 
[2] Ingen sådan bilaga finns med i senare upplagor av ”The Yoga Aforismer av Patanjali – an interpretation”, utgiven av Theosophy Company, Los Angeles. När det gäller 1885 års Bombay upplaga av Sutras, så är titeln ”The Yoga Philosophy”, med översättning till engelska av Dr Ballantyne och Mr Govind Shastri Deva, och reviderad och redigerad av Mr Tookaram Tatya.

Carlos Cardoso Aveline
 

YTTERLIGARE INFORMATION

För de studerande som är intresserade av att läsa det TILLÄGG som ursprungligen fanns med i slutet av 1890 års utgåva av ”Patanjalis Yoga Aforismer” av William Q Judge & James Henderson Conelly, som numera är borttagen, kan läsa texten i sin helhet på Internet Archive, American Library på adressen:

http://www.archive.org/stream/yogaaphorismspa01judggoog#page/n8/mode/2up 

eller digitalt som pdf fil, klicka här

Där finns också några väl valda ord, av Helena Blavatsky, på innersidan av boken, som säger:

“Lucifer” vol ii, 156 “Read Patanjalis Yoga Philosophy”, but with caution, for it is very apt to mislead, being written in symbolical language. Compare the article on ‘Sankhya & Yoga Philosophy in the Theosophist for March 1885     H.P.B.

Tillägget i slutet av denna version av Patanjalis Yoga Aforismer innehåller inte Raja Bhojas vidlyftiga kommentarer och andra mystiska tillägg, utan bara de Fyra Böckerna och dess Aforismer, från sidan 51-64, under titeln:

”The Sankhya or Yoga Aphorisms of Patanjali” as printed in the Bombay Edition of 1885. Online versionen, kicka här

Slutligen ”The Yoga Philosphy” från 1885 som är omnämnd ovan, av Dr Ballantyne och Mr Govind Shastri Deva, och reviderad och redigerad av Mr Tookaram Tatya, samt med Bhoja Rajas vidlyftiga kommentarer har vi också för saklighetens skull medtagit. Här finns också president H S Olcotts Introduktion i sin helhet, som delvis senare kort citeras av William Q Judge i sin översättning. Läs den som pdf fil, klicka här

Man kan höra hela texten uppläst om man vill på Internet Archive, vilken är sponsrad av Google.

Björn-Peter Bernin
Malmö 21th of February 2011

 

 

Patanjalis Yoga Filosofi

Katherine Hillard 

Ordet Yoga betyder förening eller förnuftets och själens sammansmältande med det Gudomliga elementet inom oss; i annat fall kallad för koncentration. Yoga (eller koncentration) är därför förverkligandet av vår enhet med det Högsta som har varit målet för mystiker i alla tidsåldrar och alla trosbekännelser. För att nå denna högsta punkt av andlig utveckling, så är det uppenbart att hela den trefaldiga människans natur måste utveckla sina olika grenar; det vill säga, att det fysiska, mentala och andliga elementet får en lämplig och simultan träning, eller så kommer vi att ha en brist på harmoni som är fullkomlighetens nödvändiga följeslagare. En kedja kan inte bli starkare än dess svagaste länk, och om någon länk i den trefaldiga kedjan av vårt väsen är ofullkomlig, så kommer helheten att drabbas av följderna.

Koncentration används i två betydelser, dels såsom Yoga eller förening med det Gudomliga, och dels som användning på olika metoder för att nå förening. Det ena är resultatet, det andra är den metod som leder till detta resultat. Jag säger ”leder till detta resultat” med full vetskap om, att målet är så långt bortom alla nuvarande hopp om uppnående.

Det finns två Yoga system, Hatha (eller fysisk) och Raja (eller mental Yoga). Den första sägs vara härledd från Ha solen, och Tha månen, som används som symboler för den reglerade andningen som förmodas att skapa de önskade villkoren. ”Vid utövandet av Hatha Yoga”, säger Judge, i sin mycket intressanta Inledning till Patanjalis Aforismer [1], ”blir resultatet däremot en psykisk utveckling som fördröjer, eller sker på bekostnad av den andliga naturens utveckling”. Raja-Yoga sägs härledas från roten raj att lysa, en anspelning på ljusstyrkan i själen eller Atman, och betyder därför förening med den Högsta Själen. ”Den inledande träningen av en sann vedantinsk Raja Yogi, måste näras av en sömnlös och brinnande längtan att göra allt i sin makt för mänsklighetens bästa på det vanliga fysiska planet, och sålunda blir hans verksamhet överförd till de högre astrala och andliga planen allt eftersom hans utveckling fortskrider. ” [2]

Judge berättar för oss i sin Inledning att det fanns två Patanjalis, den ena känd som kommentator över grammatikern Panini, som skrev, enligt auktoriteten prof. Goldstücker och andra, omkring år 140 f. Kr.; författaren till Aforismerna däremot är en äldre och helt och hållet av legendarisk karaktär, varav ingenting återstår, förutom den här boken. Men i en lång och uttömmande artikel angående Sri Shankaracharyas födelsedata (”Five Years of Theosophy” s. 278), är Patanjali nämnd som Guru eller Shankaras andliga lärare, under namnet Govinda Yogi; det är en sed ibland de Invigda att anta ett nytt namn. Denna Patanjali förklaras vara den store författaren till Mahabhashya, Yoga Sutras och en bok om medicin och anatomi, och att Sutra perioden troligen slutade omkring 500 f.Kr., ”men det är osäkert hur långt den sträcker sig in i djupet av indiska antiken. Patanjali var författaren till Yoga Sutras, och detta faktum har inte ifrågasatts av någon hinduisk författare fram till vår tid. Weber tror dock att författaren av Yoga Sutras kan vara en annan man än författaren till Mahabhashya, även om han inte vågar ge någon anledning till sitt antagande.

Yoga Aforismerna är indelade i fyra böcker. Första Boken förklarar vad praktisk koncentration är, och hindren för dess förvärvande och sättet att övervinna dem.

Andra Boken behandlar sättet att uppnå koncentration genom rening av kroppen och förnuftet, och dess resultat.

Tredje Boken analyserar koncentration i sin högre metafysiska form, såsom varande en syntes av uppmärksamhet, kontemplation och meditation, och visar hur detta leder till direkt kognitiv förmåga och absolut oberoende av påverkan av kroppen, och dess försvagande av intellektet. De verktyg som av anden har gjorts fullkomliga, gör att sinnet blir ett med själen, och isolering, frigörelse, eller fullkomlig koncentration följer.

Isoleringens grundläggande karaktär bildar ämnet för den Fjärde (och sista) Boken.

Själen definieras (i Aforism, 20, Andra Boken) som Åskådare, och verkar kunna identifieras av Patanjali med det medvetna Jaget. Vi ska betrakta det som den som är bärare eller ägare av förnuftet, vilket kan jämföras med en spegel där all sanning kan avspeglas, under förutsättning att villkoren är lämpliga. Om kroppen är oren eller ofullkomlig, är förnuftets spegel som ett glas där kvicksilvret delvis nötts bort, och den reflekterande ytan är nedsatt, eller en spegel vars yta är matt och befläckad, eller täckt av damm. Om förnuftet inte är under kontroll, blir spegeln skakad av vinden eller passionerna eller impulsen, eller av tomma inbillningar, och skuggorna av yttre ting fladdrar förvirrat över dess svajande yta, och vi ser ingenting.

Alltså är det första vi måste göra, i syfte att säkra den fullkomliga avspeglingen av det Högre Självet, att undanröja alla dessa ogynnsamma förhållanden, och detta är Yoga Aforismernas syfte. ”Koncentration”, säger Patanjali, ”är förhindrandet av den tänkande principens (eller förnuftets) modifikationer” I den fina föreläsning av W.K. Clifford angående “Some of the Conditions of mental Development,” [”Några av den mentala utvecklingens betingelser”], (1868) visar han hur konstanta sådana modifikationer är. ”Om du vill överväga vad du har gjort mestadels under dagen,” säger denne aktningsvärda filosof, ”kommer du att finna att du verkligen inte har gjort något annat från morgon till kväll än ändrat din uppfattning... Har du utfört någon avsiktlig handling? Där fanns förändring i förnuftet från obeslutsamhet till beslut, från begär till viljande, från viljande till agerande …Med andra ord, vad du än har gjort, eller känt, eller tänkt, så finner du vid en reflektion att du faktiskt inte skulle kunna vara medveten om något annat än en förändring i förnuftet.”

Dessa förändringar kan vara antingen plötsliga eller gradvisa. I det senare fallet är det mer korrekt att kalla dessa ”modifieringar” och Patanjali berättar att de är av fem slag, och är smärtsamma eller inte smärtsamma. De är Korrekt Kognition, Missuppfattning, Inbillning, Sömn och Minne; det vill säga, förnuftet kan ledas bort från sitt tankesubjekt genom att (1) idéer som är sanna i sig själva, eller (2) falska i sig själva, genom (3) meningslösa föreställningar väckta genom någon verbal associering, av (4) sömn, eller genom (5) hågkomster. Dessa modifikationer av den tänkande principen, eller som vi oftare säger, förnuftets vandrande, kan förhindras på två sätt, som kallas Övning och Begärslöshet. Den förstnämnda, är det första steget mot det fjärran liggande målet, det automatiska fästandet av förnuftet på en punkt för en viss tid utan avbrott, som kallas Uppmärksamhet, och är avsett att stärka den tänkande principens kontrollerande kraft. Detta är den preliminära slipningen av verktygen eller, om vi håller oss till den ursprungliga metaforen, att öva praktiskt att hålla spegeln helt stilla. Det andra steget, Begärslöshet, är att uppnå frihet från alla passioner, begär och ambitioner, som skymmer och fördunklar spegeln. Drivet till sin spets, så är det likgiltighet för allt annat än själen. Detta förnuftets renande uppnås genom övandet av Välvilja, Ömhet, Välbehag (som betyder, glädje antar jag), och åsidosättande av våra medmänniskors dygd eller last, lycka eller smärta. Detta betyder inte att vi ska vara likgiltiga inför andras omständigheter, utan bara att vi inte ska låta våra sympatier störa vår mentala och moraliska jämvikt, och det är en exakt naturlig följd av den första maximen från ”Ljus på Vägen”, ”Innan ögonen kan se, måste de vara oförmögna till tårar”.

Hindren för att uppnå detta fridfulla och orubbliga tillstånd räknas vara Sjukdom, Slöhet, Tvivel, Vårdslöshet, Lättja, Böjelse för sinnliga ting, Felaktig Förnimmelse, Misslyckande i att uppnå något stadium (av abstrakthet) och Instabilitet (att bli kvar i detta när det uppnåtts).

Dessa hinder ska övervinnas, och de tidigare namngivna dygderna bör övas, och sedan följer en beskrivning av olika fysiska och psykiska hjälpmedel som kommer att hjälpa studenten under hans svåra uppdrag, som till exempel vissa andningsövningar, eller genom att avlägsna onda tankar genom att tänka på dess motsats, eller fundera på något som man godkänner.  

Sammanfattningsvis, så har vi en beskrivning av den högsta formen av ren intellektuell koncentration, vilken kulminerar i vad som kallas ”Meditation utan ett frö”, där det inte längre finns något tydlig mentalt erkännande av objektet, utan visionen har tagit dess plats. Detta verkar vara besläktat med neo-platonikernas gnosis.

Andra Boken handlar särskilt om fysiska och moraliska stöd för koncentration, och riktas åt upprättandet av meditation och avskaffande av ”lidanden.” Dessa, dömt utifrån namnet, är av en mer passiv och ofrivillig karaktär än de ” hinder ”som nämns i Första Boken och är Okunnighet, Egoism, Önskan, Motvilja, och Fasthållandet av Livet, eller vad Schopenhauer kallar” viljan att leva”. Dessa ”lidanden” är inneboende delar av vår karaktär, medan ”hinder” är fel som ligger mer på ytan, och kan lättare skakas av. De berör vår mentala attityd, de andra ligger till grund för vår existens. Av dessa lidanden är Okunnighet ursprunget och syntesen, likvärdigt med Tamas (eller Mörker) en av de tre egenskaper som omfattar allt. Det är mental eller moralisk blindhet eller ett förväxlande av gott och ont, evigt och tillfälligt, rent och orent.

Egoism innebär att man identifierar jaget, eller själen, den kraft som ser, med kraften att se; det vill säga, genom att förväxla själen med förnuftet som är dess redskap, liksom okunniga personer förväxlar sinnet med sinnesorganen, och föreställer sig att det är ögat som ser. För liksom förnuftet använder ögat, så använder själen förnuftet. Vi inser det när vi säger ”Mitt förnuft är förvirrat, jag (det vill säga, själen eller jaget) kan inte se idén.”

Begär och Motvilja betyder, respektive, sådant uppehållande vid njutning eller smärta som förvirrar förnuftet, och gör det oförmöget till rofylld stillhet (beskrivet i den Första Boken) som är nödvändig för fullkomlig koncentration. Begär och Motvilja innehåller alla omåttliga lidanden, och alla former av feghet, antingen moraliska eller fysiska, det senare kommer under rubriken motvilja mot smärta.

Den envisa strävan efter jordisk existens, eller ”viljan att leva”, är mänsklighetens naturliga tendens, och utan denna skulle existensen under vanliga förhållanden vara omöjlig. Det är denna tendens som skapar reinkarnation, och den måste bekämpas till det yttersta annars kommer återfödelsens cirkel aldrig att upphöra.

Det är från dessa fem element som våra rötter härleds, vilka utmynnar i våra för- och nackdelar eller med andra ord, den Karma, vars fruktbildning i varje kommande liv på jorden antingen är glädje eller smärta. Men för människan som uppnått fullkomlig andlig odling, är alla jordiska ting svåra (eftersom alla naturliga egenskaper är hinder för att uppnå fullkomlig koncentration, eller förening med det Gudomliga), och inom i en sådan, måste därför längtan efter jordiskt liv successivt förloras.

På grund av det faktum att i vår nuvarande livsform så är själen nära förenad med förnuftet, och förnuftet med kroppen, så är hennes klarsynthet hämmad, och den blir ständigt vilseledd. Det förflutna kan inte ändras, det nuvarande kan vi inte hålla oss ifrån, men vi kan förbereda oss inför framtiden, genom att undvika alla handlingar som kan tänkas förorsaka smärta för oss själva eller andra, samtidigt som vi avstår från någon rädsla eller fruktan för vad morgondagen kan frambringa.

Universum existerar för själens erfarenheter och frigörelses skull – varför ska vi då vara oroliga? Medlet för att vi ska kunna släppa vår bundenhet till materian (som orsakas av okunnighet om själens sanna natur och dess förbindelser), är fullkomlig urskiljande kunskap. Den är av sju slag (inte namngivna av Patanjali), och tills den är fullkomligt uppnådd, kommer bara en tillfällig upplysning bli resultatet utav de övningar som befrämjar koncentration.  Dessa är åtta till antalet och utgör, liksom de som nämns i den Första Boken, fysisk, mental och moralisk utveckling, och enbart en av dem, Tålamod, täcker avhållsamhet från alla de synder som nämns i tio Guds bud.

Från denna simultana utveckling av människans trefaldiga natur, vilket nödvändigtvis resulterar i både renhet och styrka, kulminerande i fullkomlig kraft som skapar enastående salighet. Den Andra Boken avslutas med en beskrivning av dessa åtta övningar, och deras resultat.

Den Tredje Boken inleds med en analys av koncentration i sin högre intellektuella form, som består av Uppmärksamhet, Kontemplation och Meditation.

Uppmärksamhet är fixerandet av förnuftet på en plats, objekt eller subjekt.

Kontemplation är fortsättningen av denna uppmärksamhet.

Meditation är kontemplation riktad mot ett materiellt ämne eller objektets betydelse.

Den koncentration som blir resultatet från föreningen av alla dessa kallas för Sanyama, och bör användas i övervinnandet av förnuftets mera subtila modifikationer som de mera avancerade studenterna lider av, vilka har övervunnit modifikationerna som beskrivs i de föregående böckerna; och vi har fått veta att denna mera rena intellektuella form av koncentration är särskilt effektiv i uppnåendet av ”tydlig kognition.” Även om den inte omedelbart skapar en sådan, så föregår den just av den typ av meditation där tydlig kognition av objektet går förlorad, kallad ”meditation utan frö”, beskriven i slutet av den Första Boken. De viktorianska mystikerna från 1200-talet indelade kontemplationen i sex steg, två tillhörande Inbillningen, vars föremål är Sensibilia eller känslomässiga saker; två tillhörande Förståndet, Intelligibilia eller sanningar om vad som är osynligt, men tillgängligt för förståndet, och två till Intuitionen, Intellectibilia eller osynliga sanningar ovan förståndet. I själva verket är likheterna mycket talrika mellan Richard av St Victors och Patanjalis läror.

Men detta är inte den rätta platsen att uppehålla sig vid denna jämförelse, och inte heller förefaller det här värt att vidga den subtila definitionen av objektens egenskaper Koncentrationens analys leder till. Den större delen av den Tredje Boken uppehåller sig vid en beskrivning av de underbara krafterna, både fysiska och psykiska, som blir följden av fullkomlig kontroll av förnuftet, och av alla dem som ännu inte är utvecklade, och för de flesta utav oss, oanade förmågor. Den 50:e maximen säger: ”Hos den asket som har förvärvat den noggranna, urskiljande kunskapen om sanningens och själens natur, uppstår kunskap om den väsentliga naturen hos alla existerande ting och herravälde över dem.”

I denna Bok spårar vi stegen som leder till förvärvandet av fullkomlig kontroll av det fysiska genom det mentala, och exemplifiering av det sätt på vilket all kunskap kan avspegla sig i förnuftets spegel, om den görs helt ren och hålls under fullkomlig kontroll. Detta är det högsta stadiet av ren intellektuell utveckling, den yttersta punkten som människans förnuft kan uppnå, men det finns ytterligare ett steg, för i sista maximen av den Tredje Boken får vi höra: ”När förnuftet inte längre uppfattar sig själv som det som vet eller upplever och gör erfarenheter och har blivit ett med själen – den som verkligen vet och erfar – sker det en Isolering och själen blir frigjord.”  

Den Fjärde Boken fortsätter med att behandla denna Isolering och dess väsentliga karaktär. Den börjar med att definiera orsakerna till mänsklighetens olika inneboende karaktärer, visar på hur varje karaktär modifieras av resultaten från tidigare liv, och hur dessa karaktärer fortfarande kan modifieras ytterligare genom lämplig användning av lämpliga medel. Denna modifieringsprocess kallas ”att avlägsna mentala avlagringar”, eller med andra ord, de ackumulerade erfarenheterna genom vilka väsendet har passerat, vilket har satt sina spår på den, liksom de olika geologiska perioderna har lämnat sina markeringar inom de olika skikten på jorden.

Maxim 23 berättar för oss ”att förnuftet – fastän det antar olika former till följd av oräkneliga mentala lagrade intryck – existerar för själens frigörelse och verkar i samverkan därmed”. Förnuftet, som är själens instrument, existerar för själens skull; själen kan inte sägas existera för sitt instruments skull mera än synen existerar för ögat. Efter att ha kommit fram till Kunskapens fullkomlighet, och om asketen ihärdigt avvisar alla andra tankar, och är fri från önskan att utöva de förmågor som ligger inom hans räckhåll (”inte önskar frukterna”, säger Patanjali), och ändå inte är icke-aktiv, uppnår han det stadium som benämns Dharma-Megha ”dygdens moln”, kallat så eftersom det ger det andliga regn som gör att själen blommar ut i frigörelse. Och från den absoluta kunskapens oändliga himmel, verkar det vetbara bara som en liten sak och lätt att förstå, då kvaliteternas modifieringar upphört att vara, eftersom de har fullgjort sitt syfte, och tid finns inte heller mera, för åt den upplysta själen finns det ingenting kvar utan evigheten, där dåtid, nutid och framtid bara är ett. En sådan själ, har upphört att ta objektens kvaliteter för verkligheter, ”vilar i sin egen natur”, och är på tröskeln till absolut förening med det Gudomliga.

För större delen av mänskligheten så innehåller den Första Boken mer än man kan bemästra under en vanlig livstid, och därför har jag bara skissat, på det kortaste och mest ytliga sätt, de allmänna ämnena i de tre senaste Böckerna. Teosofer står i tacksamhetsskuld till Judge, för att han inom räckhåll har förmedlat för alla, ett verk av så långtgående betydelse, så subtil analys, och så oerhört omfång, såsom Patanjalis Yoga Aforismer.

Detta är inte en bok att läsa i all hast, utan att fundera på och inombords smälta, att förstås av intellektet, bli omfattad av själen, och sedan föras in i våra livs vävnad!

Katherine Hillard, F.T.S.

___________________________________

ANMÄRKNINGAR: 

[1] “The Yoga Aphorisms of Patanjali”. En tolkning av W.Q.Judge, assisterad av James Henderson Connelly, New York. 

[2] Mohini Chatterjee angående “Morality and Pantheism.”