EN PLANETS HISTORIA

HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

 

Ingen stjärna, av de oräkneliga myriader som på natten blinkar över det himmelska fältet, skiner så bländande som planeten Venus – inte ens Sirius-Sothis, hundstjärnan som älskades av Isis. Venus är drottningen bland våra planeter, kronjuvelen i vårt solsystem. Hon är poetens inspiratör, väktaren och följeslagaren till den ensamme herden, den älskvärda morgon- och aftonstjärnan. Ty

 ”Stjärnor undervisar såväl som skiner”,

trots detta är deras hemligheter fortfarande oberättade och oavslöjade för den stora allmänheten, inberäknat astronomerna. De är ”en skönhet och ett mysterium”. Men ”där det finns ett mysterium, anses det allmänt att det även måste finnas ondska” säger Byron. Ondskan spårades därför upp av den ondskefullt inriktade mänskliga fantasin, till och med i deras lysande ögon som kikar på vår ondskefulla värld genom eterns slöja. Sålunda kom det att existera förtalade stjärnor såväl som förtalade män och kvinnor. Alltför ofta är en människas eller ett sällskaps anseende och lycka offrat till fördel för en annan människas eller sällskaps. Såsom på jorden nedan, så även i himlen ovan, och Venus, systerplaneten till vår jord, offrades ambitiöst till fördel för vår lilla jord (1) för att visa att den senare var den ”utvalda” planeten av Herren. Hon blir syndabocken – Azaziel  i den stjärnbeströdda kupolen – för jordens synder, speciellt för dem som tillhörde en viss klass i människofamiljen – prästerskapet – som offrade den ljusa himlakroppen, för att bevisa vad deras ambitioner suggererade dem till att vara det bästa sättet att uppnå makt, och att orubbligt utöva denna på den vidskepliga och okunniga massan.

 _____________
1) ”Venus är en andra ”jord”, säger Reynaud, i Terre et Ciel (p. 74), ” så till den milda grad att om det var möjligt att kommunicera mellan planeterna så skulle innevånarna ta deras respektive klot för två hemisfärer av samma värld…De ses i skyn såsom två systrar. Lika varandra i form, men även lika varandra i den karaktär som tilldelats dem i universum.”

Detta hände under medeltiden. Och nu ligger synden svart vid de kristnas och deras vetenskapliga inspiratörers dörr, ändå upphöjdes felet framgångsrikt till den höga positionen av en religiös dogma, på samma sätt som många fantasier och upptäckter har blivit gjorda.

I sanning, hela den himmelska världen, planeter och deras regenter – antikens gudar enligt hednisk tolkning – solen, månen, elementen och hela den oräkneliga mängden av världar – de som var kända av kyrkofäderna – delade samma öde. De har alla blivit förtalade, även förvanskade av den omättliga önskan att bevisa ett litet teologiskt system – byggt på och konstruerat av gammalt hedniskt material – såsom varande det enda riktiga och heliga, och alla dem som föregick eller följde detta gjorde ett grovt misstag. Solen och stjärnorna, och till och med själva luften uppmanas vi att tro, blev renad och ”återlöst” från den ursprungliga synden och det satanistiska elementet hedonism, endast efter år 1, e Kr. Skolastiker och kommentatorer, vars lynne ”föraktade omsorgsfull undersökning och långsam induktion”, hade påvisat till glädje för den ofelbara kyrkan, att hela kosmos var i Satans makt – en dålig komplimang till Gud – före Kristi födelse; och kristna var tvungna att tro eller bli fördömda. Aldrig har en sådan sofistikerad subtilitet och sofisteri visat sig själv i det rätta ljuset, som i frågan om ex-Satanismen och senare befrielse av olika himlakroppar. Stackars vackra Venus blev mycket illa drabbad i detta krig av så kallade gudomliga bevis, mycket värre än sina himmelska kamrater. Medan historien om de andra sex planeterna, och deras gradvisa förändring från greko-ariska gudar till semitiska djävlar, och slutligen till  ”Herrens sju ögons gudomliga attribut” är endast känd för de välutbildade och insatta, då däremot den om Venus-Lucifer har blivit en vardagsberättelse även bland de mest olärda bland de romersk-katolska länderna.

Denna berättelse skall nu förmedlas till fördel för dem som kanske har förnekat sin astrala mytologi.

Venus betecknades av Pythagoras som  sol-alter, en andra sol, på grund av sin magnifika strålglans – inte jämförbar med någon – samt var den första att dra till sig de antika teogonisternas uppmärksamhet. Innan den kallades Venus, så var den känd i pre-Hesiodisk teogoni som Eosforos (eller Fosforos) och Hesperos, gryningens och skymningens barn.  Hos Hesiod, så var planeten delad i två gudomliga varelser, två bröder – Eosforos (Lucifer enligt latinarna ) morgonstjärnan, och Hesperos, aftonstjärnan. De är Astroeos och Eos barn, den stjärnbeströdda himlen och gryningen, lika väl som  Kefalos och Eos barn. (Theog:381, Hyg.Poet. Astron. 11, 42). Preller, citerad av Decharme, visar att Phaeton är identisk med Fosforos eller Lucifer (Gréce. Mythol: 1, 365). Med stöd av auktoriteten Hesiod gör han även Phaeton till sonen av de två gudomligheterna – Kephalos och Eos.

Phaeton eller Fosforos, det ”skinande morgonklotet”, blir bortrövat i sin tidiga ungdom av Aphrodite (Venus) som gör honom till nattvakten i sin helgedom (Theog: 987-991). Han är den ”vackra morgonstjärnan” (se Uppenbarelseboken XXII:16) älskad för sitt strålande ljus av  gryningsgudinnan – Aurora – som genom att gradvis förmörka ljuset från sin käraste, tycks förflytta stjärnan och få den att återuppstå på kvällshorisonten där den vaktar himlens portar. Tidigt på morgonen sågs Fosforos ”framträda ur Oceanens vatten, lyftande mot himlen sitt heliga huvud för att på så sätt visa det gudomliga ljusets ankomst.” (Iliad: XXIII. 226; Odysss: XIII. 93; Virg: Æneid, VIII. 589; Mythol. de la Grèce Antique: 247). Han håller en fackla i sin hand och flyger genom rymden samtidigt som han närmar sig Auroras vagn. På kvällen blir han Hesperos, ”den mest utsökta av stjärnor som skiner på himlavalvet”. (Iliad: XXII, 317). Han är Hesperides fader, väktaren av de gyllene äpplen tillsammans med Draken; den vackra Genius med de gyllene lockarna, besjungen och glorifierad i alla antikens epithalami (brudsånger i den tidiga kristendomen precis som hos de hedniska grekerna); han, som vid nattens intåg, leder bröllopskortegen och överlämnar bruden i brudgummens armar (Carmen Nuptiale. Se Mythol. de la Grèce Antique. Decharme.)

Så här långt ser det inte ut att finnas något närmande, ingen analogi att upptäcka mellan denna poetiska personifikation av en stjärna, en ren astronomisk myt, och Satanismen i den kristna teologin. Det är sant att den nära förbindelsen mellan planeter som Hesperos, aftonstjärnan, och den grekiska Edens Lustgård med sin Drake och de gyllene äpplen, kanske kan, med en viss fantasi, antyda möjligheten av en jämförelse med det tredje kapitlet i Genesis. Men detta är otillräckligt för att legitimera byggandet av en teologisk mur gentmot hedendomen, en mur byggd på misstolkningar och förtal.

Men av alla grekiska  försköningar, så är Lucifer-Eosphoros den mest komplicerade. Planeten blev med romarna, Venus, eller Aphrodite-Anadyomene, den skum-födda gudinnan, den ”Gudomliga Modern”, samt ett med feniciernas Astarte eller judarnas Astaroth. De benämndes alla ”Morgonstjärnan” och även ”Havets Oskuld”, eller Mar (därav Maria), det stora Djupet, titlar som nu är tilldelade Maria av den romerska kyrkan. De var alla förbundna med månen och månskäran, med Draken och planeten Venus, och Kristus moder har blivit förbunden med alla dessa attribut. Om feniciska sjöfarare bar med sig –  fästad på stäven av deras skepp – bilden av gudinnan Astarte (eller Aphrodite, Venus Erycina) och betraktade morgon- och aftonstjärnan som deras ledstjärna, ”deras Modergudinnas öga”, så gör även romerska katolska seglare detta än idag. De sätter fast en madonna i stäven på skeppet och kallar deras välsignade Maria för ”Havets Oskuld”. Den accepterade beskyddarinnan för de kristna sjömännen, deras stjärna, ”Stella Del Mar”, etc., står för månskäran. Likt de gamla hedniska gudinnorna, så är hon ”Himlens Drottning” och ”Morgonstjärnan” precis som dessa var.

Om detta kan förklara någonting lämnar jag till läsarens vishet. Det kan dock fastslås att Venus-Lucifer inte har något att göra med mörkret, utan allt med ljuset. Och när epitetet Lucifer används så är det synonymt med ”Ljusbringaren”, den första ljusstrålen  som förstör nattens dödliga mörker. När epitetet Venus används, så blir planet-stjärnan en symbol för gryning, den kyska Aurora. Professor Max Müller har rätt i sin förmodan att Aphrodite, född ur havet, är personifikationen av Dagsgryningen, och en av de mest förtjusande synerna i naturen (”Science of Language”) ty, innan grekernas naturalisering av henne, så var Aphrodite naturen personifierad, livet och ljuset i den hedniska världen vilket bevisas i den vackra åkallan till Venus av Lucretius, citerad av Decharme. Hon är den gudomliga Naturen i sin helhet, Aditi-Prakriti innan hon blev Lakshmi. Hon är Naturen och inför hennes majestätiska och vackra ansikte ”flyger vinden förbi, den tysta skyn häller ned störtfloder av ljus, och havsvågorna ler,” (Lucretius). När hon hänvisas till som den syriska gudinnan Astarte, Hieropolis Astaroth, så var den strålande planeten personifierad som en majestätisk kvinna, vilken i sin utsträckta hand håller en fackla, och i den andra, en böjd stav i form av ett kors (se Lucian´s De Dea Syriê, och Cicero´s De Nat. Deorum, 3. c. 23). Slutligen, så är planeten representerad astronomiskt genom en glob placerad ovanför korset – en symbol som ingen djävul skulle vilja vara associerad med – medan planeten jorden representeras genom en glob med ett kors ovan sig.

Men, dessa kors är inte kristendomens symboler, utan Egyptens crux ansata, Isis attribut (som är Venus, Aphrodite, samt Naturen ) eller planeten; och faktum är att jorden har crux ansata omvänt [.....] vilket har en stor ockult betydelse som det är onödigt att gå in på för närvarande.

Och vad säger då kyrkan och hur förklarar kyrkan denna ”hemska association”? Kyrkan tror så klart på djävulen och skulle inte ha råd att förlora honom. ”Djävulen är kyrkans huvudpelare” bekänner ogenerat en förespråkare (2) för Ecclesia Militants. ”Alla de alexandrinska gnostikerna berättar för oss om Eonernas fall och deras Pleroma, och alla förklarar fallet med begäret att veta”, skriver en annan frivillig i samma armé och förtalar gnostikerna som vanligt och identifierar begäret att veta eller ockultism, magi, med Satanism. (3) Och sedan citerar han från Schlegel´s Philosophie de l´Historie för att visa att de sju regenterna (planeterna) enligt Pymander, ”är utsända av Gud för att innesluta fenomenvärlden i sina sju cirklar, försjunken i förkärlek till sin egen skönhet (4) kom de att beundra sig själv med sådan intensitet att de slutligen föll.”

_____________
2) Sålunda säger des Mousseaux  i ”Mœurs et Pratiques des Demons” p. X – och har stöd för detta hos Cardinal de Ventura. Djävulen, säger han ”är en av de stora personligheterna vars liv är nära förbunden med kyrkan; och utan honom... så kunde människans fall inte ha hänt. Om det inte var för honom (Djävulen) så skulle Frälsaren, Återlösaren, den Korsfäste vara en av de mest löjliga av statister och Korset en skymf mot god smak”. Och om så är fallet borde vi vara tacksamma för den stackars Djävulen.

3)  De Mirville. ”Ingen Djävul, ingen Kristus”, utropar han.

4) Detta är bara en annan version av Narcissusmyten, greken som föll offer för sin egen skönhet.

Ondskan fann på så sätt sin väg in bland änglarna, Guds mest underbara varelse ”gjorde uppror mot sin Skapare”. Denna varelse är i teologisk fantasi Venus-Lucifer, eller snarare den upplysta Anden eller Regenten av denna planet. Denna lära är baserad på följande spekulation. De tre hjältarna i den himmelska katastrofen berättad i Uppenbarelseboken är, enligt kyrkfäderna – ”Verbum, Lucifer och den storslagna Ärkeängeln som besegrade honom”, och vars ”palats” (astrologin kallar det ”hus” ) är i Solen, Venus-Lucifer och Merkurius. Detta är ganska uppenbart, eftersom deras positioner i solsystemet korresponderar i hierarkisk ordning med ”hjältarna” i kapitel XII av Uppenbarelseboken, ”vars namn och öden är nära förbundet i teologiska (exoteriska) system med dessa tre stora metafysiska namn.” (De Mirville´s Memoir till den franska Akademin angående Andarnas och Demonernas knackningar.)

Och resultatet av detta blev att den teologiska legenden gjorde Venus-Lucifer till den fallna Ärkeänglens eller Satans sfär eller domän, före sitt förfall. Att sedan försöka förena detta påstående med det andra faktumet, att metaforen ”Morgonstjärnan” tillämpas både på Jesus, och hans Jungfruliga moder, och att planeten Venus-Lucifer dessutom innefattas bland de sju planetandarnas ”stjärnor” vilka dyrkades av katolikerna (5), under nya namn, så svarar beskyddarna av den romerska dogmen och tron så här:

”Lucifer, den avundsjuke grannen till solen (Kristus) sa till sig själv i stolthet: 'Jag skall bli lika stor som honom!'. Han blev hindrad i sitt försök av Merkurius, fastän strålglansen av den senare (som är St. Mikael) var minst lika förkommen genom den bländande elden från det stora Solklotet som hans egen var, fastän Merkurius precis som Lucifer bara är Solens bisittare och hedersväktare. (Ibid)

 _____________
5) Det berömda templet dedikerat till Roms sju Änglar och byggt av Michelangelo 1561, är fortfarande kvar och kallas nu för ”Vår Fru av Änglarnas kyrka”. [Sankta Maria degli Angeli] I de gamla romerska mässböckerna tryckta år 1563 – där en eller två kan beskådas i Palatset Barberini  – kan  man finna den religiösa tjänsten (officio) till de sju änglarna och deras gamla och ockulta namn. Samt att ”änglarna” är hedniska Regenter under annat namn – och att judarna bytte ut de grekiska och latinska namnen – för de sju planeterna vilket bevisas av vad Påven Pius V säger i sin Bulla till det spanska prästerskapet, vilket  tillåter och uppmuntrar dyrkan av de sagda sju andarnas stjärnor. ”Man kan inte nog betona världens sju regenter, symboliserade genom de sju planeterna, ty det är en tröst för vårt århundrade att bevittna genom Guds Nåd, kulten av dessa sju ljus, och att dessa sju stjärnor återfår sin lyster i den kristna republiken” (Les Sept Esprits et l´Historie de leur Cult; De Mirvelle´s andra memoir hållen i Akademin Vol. II. p. 358.)

Snarare ”ohederliga” väktare om kristendomens teologiska läror vore sanna. Men här kommer jesuiternas bockfot in. Den ivrige försvararen av romersk katolsk demondyrkan och dyrkandet av de sju planetandarna, verkar samtidigt tro på stora under när möten sker mellan gamla hedniska och kristna legender, mellan fabeln om Merkurius och Venus, och de historiska sanningarna som berättas om St. Mikael – ”Ängelns ansikte” – den jordiska dubbletten, eller Kristus motsats. Han pekar ut dem och säger: ”likt Merkurius, är Ärkeängeln Mikael, Solens vän, kanske  hans Mitra, för Mikael är ett psychopompiskt genius, den som ledsagar de avskilda själarna till deras bestämda boningar, och likt Mitra, är han en välkänd fiende till demonerna”. Detta kan bevisas genom  Nabateernas Bok som nyligen upptäcktes (av Chwolson), där den zoroastriske Mitra kallas för ”den stora fienden av planeten Venus.” (6) (Ibid p. 160.)

 _____________
6) Herodotus påvisar Mitras och Venus identitet, meningen i boken Nabathean Agriculture är tydligen missuppfattad.

Det finns faktiskt substans i det sagda. En ärlig bekännelse för en gångs skull av den fullständiga identiteten mellan himmelska personer, och av lånandet från varje hednisk källa. Det är egendomligt, om inte rent av skamlöst. Medan Mitra i de äldsta mazdeiska allegorierna övervinner planeten Venus, så besegrar Mikael i kristen tradition  Lucifer, och båda tilldelas därefter den besegrade gudens planet. ”Mitra” säger Dollinger, ”ägde i äldre tider stjärnan Merkurius, som var placerad mellan Solen och månen, men han blev tilldelad den besegrades planet och allt sedan hans seger är han identifierad med Venus.” (”Judaisme and Paganisme,” Vol. II.., p. 109. French tranls.)

”I den kristna traditionen”, tillägger den lärde markisen, blir St. Mikael i himlen tilldelad tronen och palatset som tillhörde den fiende han besegrat. Precis som Merkurius – som under hedendomens segerrika dagar heligförklarade alla höga berg åt denna demon-gud – är denna Ärkeängel beskyddare av dessa i vår religion,” vilket betyder, om det betyder någonting, att numera är Lucifer-Venus en helig planet, och ingen synonym på Satan då St. Mikael har blivit hans legala arvinge?

Ovanstående anmärkningar sammanfattas med denna kyliga reaktion:

”Det  är uppenbart att hedendomen i  förväg har tillgodogjort sig, högst beundransvärt, alla de drag och karaktäristiska som tillhör prinsen av Herrens ansikte (Mikael) genom att applicera dem på Merkurius, på Egyptens Hermes Anubis och på gnostikernas Hermes Christos. Var och en av dessa var representerad som den första i det gudomliga rådet, och guden som stod närmast solen quis ut Deus.”

Vilken titel, med alla dess attribut, blev då Mikaels? De goda fäderna, Mäster Murarna av Templet av den kristna kyrkan, visste verkligen hur de skulle tillgodogöra sig det hedniska materialet för sina nya dogmer.

Faktum är att det är tillräckligt att granska vissa egyptiska cartoucher som Rossellini pekat ut (Egypte, Vol. I p. 289), för att finna Merkurius (Sirius dubblett, i vårt solsystem) såsom Sothis, vilken föregås av ordet ”sole” och ”solis custade, sostegnon die dominanti, e forte grande dei vigilanti, Solens väktare, maktens upprätthållare, och den starkaste av alla vaksamma.” Alla dessa titlar och attribut ägs nu av Ärkeängeln Mikael, som har ärvt dem från demonerna i det hedniska trossystemet.

Dessutom kan besökare i Rom vittna om den underbara närvaron av Mitras staty, som står i Vatikanen, vilken är den mest kända av de kristna symbolerna. Mystikerna skryter om den. De ser ”i  hans lejonhuvud och i örnens vingar den modige Serafen, rymdens mästare (Mikael); samt i hans caducée, spjutet, och i de två ormarna som ringlar sig runt kroppen – kampen mellan den goda och den onda principen, och speciellt  i de två nycklar vilken sagda Mitra håller –  precis som St. Peter –  med vars nycklar denna Seraf-beskyddare öppnar och stänger Himmelrikets portar, astra cludit et regludit.” (Mem. p. 162.)

För att summera, det sagda visar att den teologiska romansen med Lucifer var baserad på olika myter och allegorier från den hedniska världen, och det var sålunda ingen uppenbarelse dogma, utan en uppfunnen sådan för att upprätthålla vidskepelsen. Merkurius var en av solens bisittare, eller Cynocephali enligt egypterna och bokstavligen solens vakthund, den andra var Eosphoros, den  mest brillianta av planeter, ”qui mane oriebaris” den tidigt uppstigna eller grekiskans [.........]. Den var identisk med Amoon-Ra, egyptiens ljusbringare, och  av alla nationer kallad ”den andre som var född av ljuset ” (den första var Merkurius), början till hans  visdomsväg (Solens),  ärkeängeln Michael  kallades också för principium viarum domini.

Sålunda har en astronomisk personifikation, byggd på en ockult innebörd vilken ingen hittintills utanför österländsk visdom lyckats avslöja, nu blivit en kristen dogma, införlivad i den kristna uppenbarelsen. En klumpig överföring av karaktärer som inte är vuxen uppgiften att låta tänkande människor acceptera i en och samma trefaldiga grupp, ”Ordet” eller Jesus, Gud och Michael (ibland med jungfru Maria som kompliment) å ena sidan, och Mitra, Satan och Apollo-Abadoon å den andra: där alltihop är nyckfullt och till glädje för de romersk katolska skolastikerna. Om Merkurius och Venus (Lucifer) är (astronomiskt i sina banor runt solen) symboler för Gud Fader, Sonen, och deras ställföreträdare Michael, ”Drakbesegraren”  i kristna legender, varför skulle dessa när de kallades för Apollo-Abadoon, ”Djupets Konung”, och Lucifer-Satan, eller Venus – skyndsamt bli demoner och djävlar? Om vi informeras om  att ”besegraren”, eller ”Merkurius-Solen”, eller St. Michael från Uppenbarelseboken, blev tilldelad resterna av den besegrade ängeln, det vill säga hans planet, varför skulle då vanära fortfarande vara associerad med en sådan ren konstellation?

Lucifer är numera ”Herrens Ängla Ansikte” (7) därför att ”detta ansikte avspeglar sig i det”. Vi tror snarare att det är på grund av att Solen reflekterar sina strålar i Merkurius sju gånger mer än den gör på vår Jord, och dubbelt så mycket på Lucifer-Venus: och att detta återigen visar på att de kristna symbolerna har ett astronomiskt ursprung. Lucifer är oavsett sin astronomiska, mystiska eller symboliska aspekt, lika god som någon annan planet. Att lägga fram – som bevis för dess demoniska karaktär och identitet med Satan – konfigurationen Venus, där denna planets månskära ger ett intryck av avklippta horn – är rent  nonsens. Men att sammanlänka detta med hornen hos ”den Mystiska Draken” i Uppenbarelseboken – ”Där den ena var bruten” (8) – som de två franska demonologerna, Marquis De Mirville och Chevalier Des Mousseaux gjorde, två militanta kyrkanhängarna, som ville få sina läsare att tro på detta under första halvan av vårt århundrade – är helt enkelt en förolämpning mot folket.
_____________
7) ”Både i bibliska och hedniska teologier” säger de Mirville, att ”solen har sin gud, sin försvarare, och sin  vanhelgande inkräktare, med andra ord, sin Ormuzd, sin planet Merkurius (Mitra) och sin Lucifer, Venus (eller Ahriman), borttagen från sin forna Mästare och nu given till sin besegrare.” (s 164.) Därför är Lucifer-Venus ganska helig nu.

8)  I Uppenbarelseboken finns det inga ”brutna horn”, utan det sägs bara i kapitel XIII, 3, att John,  såg ”ett av sina huvuden, så att säga, sårat till döds”.  John visste inget under sin tid om en ”behornad” djävul.

Förresten så hade Djävulen har inga horn före 500-talet inom den kristna eran. Det är en rent patriarkal uppfinning som uppstod genom deras önskan att sammanbinda guden Pan och de hedniska faunerna och satyrerna, med deras sataniska legender. Demonerna inom hedendomen var lika hornlösa och svanslösa som ärkeängeln Michael själv är i fantasin hos sina dyrkare. ”Hornen” var i hednisk symbolism ett emblem för gudomlig kraft och skapelse, och fertiliteten i naturen. Därav vädurens horn som bars av Ammon och Bacchus, och Moses på antika medaljonger, liksom kon's horn som bars av Isis och Diana, etc, etc. och av Herren Gud hos självaste profeterna av Israel. Ty Habackuk ger bevis för att denna symbolism var accepterad av ”det utvalda folket” precis som hos hedningarna. I kapitel III talar denna profet om ”Den Helige från berget Paran”. Om Herren Gud som ”kommer från Teman och vars ljusstyrka var som ljuset själv”, och som hade ”horn som kom ut ur hans hand”.

När man läser vidare i den hebreiska texten ur Jesaja, och finner att det inte finns någon Lucifer nämnd överhuvudtaget i kapitel XIV:12, utan endast [......] Hillel, ”en klar stjärna”, så kan man knappast låta bli att undra hur välutbildade människor fortfarande kan vara så inskränkta i slutet av vårt århundrade att de associerar en strålande planet  – eller något annat i naturen för den delen – med DJÄVULEN! (9)

_____________
9) De bokstavliga orden och deras översättning som används är: ”Aïk Naphelta Mi-Shamayiun Hillel Ben-Shachar Negdangta La-Aretz Cholesch El-Groüm” eller ”Hur är du fallen från himlen Hillel, Morgonens Son? Hur kan du bli nedkastad till jorden, du som själv omkullkastade nationerna?” Ordet som  här är översatt med ”Lucifer”, är [.......] Hillel och dess mening är ” klart eller ärofyllt skinande”.  Det är också sant, att genom en ordlek som det hebreiska språket mycket lätt lånar sig till, så kunde verbet hillel fås att betyda ”att tjuta”, så genom en lätt förskjutning i betydelse kan ordet Hillel konstrueras att bli  ”en som tjuter”, eller en djävul, ett djur som man emellertid sällan, om ens någonsin, hör ”tjutande”. I sitt lexikon, art. [.....]  säger Parkhurst: ”Den syriska översättningen av denna passage blir [.....] ”tjutande”; och till och med Jerome observerar att det bokstavligt betyder ”att tjuta”. Michaelis översätter det, ”Tjut, Morgon ens Son”. Och på samma sätt, kan väl även Hillel den store judiske reformisten också kallas för en ”som tjuter” och därmed sammankopplas med djävulen!          

 Lucifer, september, 1887                                                                              H. P. B

 
_____________________________________________________________________________________

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 376-385, ”A History of a Planet.” Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

[Engraved title from John Dee, Monas hieroglyphica, Antwerp, 1564]

.

|  till toppen av sidan  | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23