Den Hemliga Lärans Grundtankar – Axplock

H P Blavatsky skriver på sidan 43, i Den Hemliga Läran omedelbart före uppställandet av de tre Grundsatserna:

Innan läsaren går att närmare skärskåda de sånger ur Dzyans bok som utgör grunden för detta arbete, är det alldeles nödvändigt att han får kännedom om de få grundbegrepp som ligger under och genomgår hela det tankesystem, åt vilket han inbjudits att skänka sin uppmärksamhet. Dessa grundidéer är få till antalet, men på deras klara uppfattande beror förståelsen av allt som följer. Vi uppmanar således läsaren att först göra sig förtrogen med dem innan han fortsätter genomläsningen av själva arbetet.

En överallt närvarande, evig, obegränsad och oföränderlig URGRUND, över vilken all spekulation är omöjlig eftersom den övergår mänsklig fattningsförmåga och endast skulle förkrympas genom något som helst mänskligt uttryck eller jämförelse. Den ligger helt och hållet bortom tankens räckvidd – den är, med Mandukyas ord, ”otänkbar och onämnbar.”

...mellan vilka perioder icke-varats [för oss] dunkla mysterium råder; det [för oss] omedvetna men likväl absoluta medvetandet, den [för oss] ofattbara men likväl enda självexisterande verkligheten – i sanning ”ett kaos för sinnena, ett kosmos för förståndet”. Dess enda, absoluta attribut, som är DET SJÄLV, evig [för oss] oavlåtlig rörelse, kallas på esoteriskt språk ”den stora andningen”, vilken just är den ständiga rörelse som råder i världsalltet, i betydelsen av det obegränsade, alltid och överallt befintliga RUMMET.

Grundlagen i detta system, medelpunkten från vilken allt utgår, kring vilken allt rör sig, till vilken allt strävar att återgå, och på vilken hela dess filosofi stöder sig, är den enda, homogena och gudomliga SUBSTANS-PRINCIPEN, den enda grundorsaken.

********

.. .så kan varken skaran i sin helhet (demiurgen) eller någon enskild av de verkande makterna med rätta göras till föremål för gudomlig dyrkan och tillbedjan. Alla är de emellertid berättigade till mänsklighetens tacksamhet och vördnad, och människan bör alltid försöka bidra till de gudomliga idéernas evolution genom att efter bästa förmåga bli en naturens medhjälpare i det cykliska utvecklingsarbetet. Endast det evigt ovetbara och ofönimbara karana, den orsakslösa ORSAKEN till alla orsaker, bör ha sitt tempel och altare på vårt hjärtas heliga, alltid obeträdda mark – av ingen sett, av ingen berört, av ingen nämnt, utom av vårt andliga medvetandes ”ännu svaga stämma”. De som tillber inför detta altare bör göra det i sina själars tysta helgade enslighet, med sin ande såsom ensam medlare mellan sig och VÄRLDSANDEN, utan andra präster än sina goda gärningar och hembärande den outgrundliga NÄRVARON inte yttre, synliga slaktoffer, utan sina egna syndiga uppsåt. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 294)

*******

...”Några få, vilkas lampor klarare brunnit, har vägletts från orsak till orsak och funnit en enda princip såsom grunden till allt...” Den kallas ”substans-princip”, ty den blir ”substans” på det manifesterade världsalltets, illusionens, plan, under det att den förblir ”princip” i det begynnelse- och ändlösa, abstrakta, synliga och osynliga RUMMET. Den är den överallt närvarande Verkligheten, opersonlig, emedan den omfattar allt och alla. Dess opersonlighet är ett av systemets grundbegrepp. Den ligger fördold i varje atom i världsalltet och är världsalltet själv. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 287)

Det är det sanna. Det är jaget, och du är det. (Chandogya-upanishaden)

Det Tao som kan uttryckas i ord är inte det oföränderliga Tao, det namn som kan nämnas är inte dess oföränderliga namn. Utan namn är det himlens och jordens ursprung, med ett namn är det alla tings moder. Bara den som för alltid är fri från jordiska begär kan fatta dess andliga väsen. Den som är fjättrad vid sina passioner kan inte se mer än dess yttre form. Dessa båda ting, det andliga och det materiella, är till sitt ursprung ett och detsamma, även om vi kallar dem vid olika namn. Denna identiskhet är ett mysterium – mysteriernas mysterium. Den är porten till all andlighet. (Lao-tse)

*******

På sidan 42 i Den Hemliga Läran I läser vi följande:

Läsaren bör hålla i minnet att de här meddelade sångerna endast behandlar vårt eget planetsystems skapelsehistoria och vad som är synligt runt om detta efter en sol-pralaya. De hemliga läror som har avseende på hela världsalltets utvecklingsgång kan inte meddelas här eftersom de inte skulle bli förstådda ens av vår tids yppersta andar, och det torde vara mycket få invigda, även bland de högsta, som tillåts spekulera över detta ämne. Dessutom säger lärarna öppet att inte ens de högsta dhyan-chohaner någonsin har genomträngt mysterierna bortom de gränser som skiljer miljarderna av solsystem från ”centralsolen”, som den kallas. Därför gäller det som här sägs endast vårt synliga planetsystem efter en Brahmas natt.

*******

Maya eller illusion är ett element som ingår i alla ändliga ting, ty allt som är till har endast en relativ, ej en absolut verklighet, eftersom det utseende som den dolda väsensgrunden företer för varje betraktare är beroende på dennes uppfattningsförmåga. För vildens oskolade blick synes en målning först vara en intetsägande hopgyttring av linjer och färgfläckar, under det att ett uppfostrat öga genast uppfattar ansiktet eller landskapet. Ingenting är beständigt utom det dolda, absoluta Vara, som i sig innefattar idéerna till allt verkligt. De varelser som tillhör tillvarons alla plan, upp till de högsta dhyan-chohanerna, liknar i viss grad de skuggor som en laterna magica kastar på en ofärgad skärm. Dock har allting en relativ verklighet, ty iakttagaren själv är också en skuggbild, och de ting han iakttar är därför för honom lika verkliga som han själv. All den verklighet tingen äger måste vi anta att de äger även i den tillvaro som föregår eller efterföljer det tidsmoment, då de likt en försvinnande ljusglimt passerar genom den materiella världen. Ty vi kan inte direkt uppfatta någon sådan tillvaro så länge vi är inskränkta till de sinnesverktyg, som på vårt medvetandes synfält för in endast den materiella tillvaron. På vilket plan vårt medvetande än verkar, är såväl vi själva som de till detta plan hörande tingen tills vidare våra enda verkligheter. Men i den mån vi höjer oss på utvecklingens skala finner vi, att vi under de genomgångna skedena av denna utveckling tagit skuggor för verkligheter, och att jagets förkovran och höjande utgör en serie av allt klarare uppvaknanden, i det att varje framsteg för med sig den föreställningen att vi nu slutligen uppnått ”verkligheten”. Men endast när vi uppnått det absoluta medvetandet och därmed införlivat vårt eget, skall vi bli fria från de bländverk som frambringas av maya. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran l, s 67)

Världsalltet med hela dess innehåll kallas maya (sken, illusion) därför att allting däri är övergående, från den kortlivade eldflugans tillvaro till själva solens. Jämfört med det ENHETLIGAS eviga beständighet och denna urgrunds oföränderlighet måste världsalltet med dess försvinnade, evigt växlande former för den sanne filosofens blick synas endast som en såpbubbla. Dock är världsalltet verkligt nog för de medvetna varelserna däri, vilka är lika overkliga som det själv. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 288)

*******

på sidan 46 i första delen av Den Hemliga Läran kan vi läsa ett avsnitt av den tredje Grundsatsen.

Alla själars i grunden fullständiga identitet med den universella översjälen, den senare själv en aspekt av den Okända Roten, samt den för varje själ – en gnista av den förra – obligatoriska pilgrimsfärden genom inkarnationens (även kallad ”nödvändighetens”) cykel, ständigt i överensstämmelse med den cykliska och karmiska lagen. Med andra ord: ingen rent andlig buddhi (gudomlig själ) kan ha en självständig medveten tillvaro innan gnistan, som utgått från den universella sjätte principens (eller översjälens) rena väsensgrund, har (a) passerat genom alla grundformer av den nu pågående manvantarans fenomenella värld, samt (b) förvärvat individualitet, först genom naturlig impuls och sedan genom självålagda och självuttänkta bemödanden (hämmade av dess karma) – sålunda uppstigande genom alla grader av intelligens, från den lägsta till den högsta manas, från mineralet och plantan upp till den heligaste ärkeängel (dhyani-buddha).

Gnistorna är ”själarna”, och dessa själar framträder – enligt vår lära – under den trefaldiga formen av monader (enheter), atomer och gudar. Den esoteriska katekesen säger: ”Varje atom blir en synlig sammansatt enhet (en molekyl), och en gång attraherat till den jordiska verksamhetens sfär, genomgår det monadiska väsendet mineral-, växt- och djurrikena och blir människa.” Vidare: ”Guden, monaden och atomen är motsvarigheterna till ande, själ och kropp (atma, manas och sthula-sharira) hos människan.” I sin sjufaldiga förening är de den ”himmelska människan” (i kabbalistisk mening). Den jordiska människan är alltså den tillfälliga reflexen av den himmelska... ”Monaderna (jivaerna ) är atomernas själar. Båda är den vävnad, i vilken chohanerna (dhyanierna, gudarna) klär sig när en form erfordras.” (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 651)

Parabrahm (Den Enda Verkligheten, Det Absoluta) är fältet för absolut medvetande, dvs den väsensgrund som står utom all gemenskap med relativ tillvaro, och av vilken medveten tillvaro är en begränsningens symbol. Men så snart vi i tanken vänder oss från denna (för oss) absoluta negation, inträder en tvåfald i motsatsen mellan ande (eller medvetande) och materia, mellan subjekt och objekt.

Ande (eller medvetande) och materia måste emellertid betraktas, ej såsom oberoende verkligheter, utan som de två aspekter eller sidor av Det Absoluta (parabrahm), vilka utgör grundvalen för allt relativt varande, vare sig subjektivt eller objektivt.

Härav torde framgå att motsatsen mellan dessa båda väsenssidor av Det Absoluta är väsentlig för det manifesterade världsalltets tillvaro. Skild från kosmisk substans skulle den kosmiska ideationen ej kunna manifestera sig som individuellt medvetande, eftersom det bara är medelst ett materiellt redskap som medvetandet ”jag är jag” uppkommer. Ett fysiskt underlag är nämligen nödvändigt för att på ett visst stadium av differentiering uppfånga och till en brännpunkt samla ljuset från världssjälen. Å andra sidan, skild från kosmisk ideation skulle den kosmiska substansen förbli en tom abstraktion, och inget framträdande av medvetande skulle kunna äga rum.

Det manifesterade världsalltet är sålunda genomträngt av en tvåfald, vilken så att säga är själva väsensgrunden för dess tillvaro såsom manifestation. Men liksom de motsatta polerna subjekt och objekt, ande och materia, bara är väsenssidor av Den Enda Enheten i vilken de sammanfattas, så finns det i det manifesterade världsalltet ”något” som sammanbinder ande med materia, subjekt med objekt.

Detta något, för närvarande okänt för västerländskt abstrakt tänkande, kallas av ockultisterna fohat. Fohat är ”bryggan” medelst vilken de i den ”gudomliga tanken” existerande ”idéerna” trycks in på världssubstansen såsom ”naturlagar”. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 44-45)

Den hemliga läran förkunnar ett framåtskridande av allting, världar såväl som atomer, och denna häpnadsväckande utveckling har varken någon tänkbar början eller något tänkbart slut. Vårt ”universum” är bara ett bland ett oändligt antal sådana, vilka alla är ”söner av nödvändigheten”, därför att de är länkar i den stora kosmiska kedjan av världar, av vilka var och en står såsom en följd i förhållande till sin föregångare och såsom en orsak i förhållande till sin efterföljare.

Världsalltets uppkomst och försvinnande framställs bildligt som en utandning och inandning av ”Den Stora Andedräkten”, vilken är evig, och vilken såsom Rörelse är en av de tre aspekterna av Det Absoluta – de båda övriga är abstrakt Rum och Fortvaro. När Den Stora Andedräkten utgår, får den namnet Den Gudomliga Andedräkten och betraktas som andningen av den ovetbara Gudomen – det enhetliga Varat – som utandas en tanke så att säga, vilken blir världsalltet. [Jämför Isis Unveiled av H P Blavatsky]. På samma sätt, när Den Gudomliga Andedräkten indrages, försvinner världsalltet i skötet av ”den stora Modern”, som då slumrar, ”höljd i sin evigt osynliga mantel”.

Ockultisten har att befatta sig med världsrymdens själ och ande, inte bara med dess illusoriska utseende och beteende. Den officiella fysiska vetenskapens uppgift är att undersöka och studera dess skal – världsalltets och människans Ultima Thule, enligt materialismens åsikt.

Med den senare har ockultismen inget att göra. Bara med de teorier som hyllats av sådana lärdomens män som Kepler, Kant, Örsted och William Herschel, vilka trodde på en andlig värld, kan den ockulta kosmogonin befatta sig och söka en tillfredsställande förlikning. Men dessa fysikers åsikter skilde sig vida från de senaste moderna spekulationerna. Kants och Herschels spekulationer åsyftade att ur en vida mer filosofisk och psykisk synvinkel utforska såväl världsalltets ursprung och slutliga bestämmelse som dess nuvarande tillstånd, varemot den moderna kosmologin och astronomin numera förkastar varje tillstymmelse till forskning rörande tillvarons mysterier. Resultatet härav är vad man kan förvänta: fullkomligt misslyckande och olösliga motsägelser i de tusentals olika slagen av så kallade vetenskapliga teorier, och i denna teori liksom i alla andra.

Nebulosahypotesen eller åsikten om en i töckentillstånd utbredd urmateria är, som alla vet, inte av något nyare datum inom astronomin. Anaximenes, av den joniska skolan, hade redan lärt att stjärnkropparna hade bildats genom fortgående förtätning av en ursprunglig (pregenetisk) urmateria, som hade nästan negativ vikt och i ett ytterst förtunnat tillstånd var utbredd i rymden. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 618-620)

*******

två stycken på sidan 70 i Den Hemliga Läran I:

Den hemliga läran förkunnar ett framåtskridande av allting, världar såväl som atomer, och denna häpnadsväckande utveckling har varken någon tänkbar början eller något tänkbart slut. Vårt universum är bara ett bland ett oändligt antal sådana, vilka alla är ”söner av nödvändigheten”, därför att de är länkar i den stora kosmiska kedjan av världar, av vilka var och en står såsom en följd i förhållande till sin föregångare och såsom en orsak i förhållande till sin efterföljare.

Världsalltets uppkomst och försvinnande framställs bildligt som en utandning och inandning av ”Den Stora Andedräkten”, vilken är evig, och vilken såsom Rörelse är en av de tre aspekterna av Det Absoluta – de båda övriga är abstrakt Rum och Fortvaro. När Den Stora Andedräkten utgår, får den namnet Den Gudomliga Andedräkten och betraktas som andningen av den ovetbara Gudomen – det enhetliga Varat – som utandas en tanke så att säga, vilken blir världsalltet. (Jämför Isis Unveiled av H P Blavatsky.) På samma sätt, när Den Gudomliga Andedräkten indrages, försvinner världsalltet i skötet av ”den stora Modern”, som då slumrar, ”höljd i sin evigt osynliga mantel”.

(a) De skapande makternas hierarki indelas esoteriskt i sju (eller 4 och 3) grupper inom de tolv stora ordningar som framställs genom zodiakens tolv tecken. Såsom manifesterande makter är dessa sju dessutom förbundna med de sju planeterna. Alla dessa är ytterligare indelade i otaliga underordnade grupper av gudomligt andliga, halvt andliga och eteriska väsen.

De förnämsta hierarkierna bland dem är antydda i den stora fyrfalden, eller exoteriskt Brahmas ”fyra kroppar och tre egenskaper”, och i Panchasyam, de fem Brahmaerna, motsvarande de fem dhyani-buddhorna inom det buddhistiska systemet. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 231)

Vår vägran att inom solsystemet i dess helhet anta tillvaron av några andra förnuftiga och intelligenta väsen än oss själva på vårt mänskliga plan, är vår tids största förmätenhet. Allt vad vetenskapen har rätt att påstå är, att det inte finns några osynliga intelligenser som lever under samma förhållanden som vi. Den kan inte rätt och slätt förneka möjligheten av världars befintlighet inom andra världar under förhållanden som är helt och hållet olika dem, som bestämmer beskaffenheten av vår egen värld. Inte heller kan den påstå att det inte kan finnas en viss begränsad förbindelse mellan några av dessa världar och vår egen. Till den högsta av dessa världar hör, enligt vad vi fått lära, de rent gudomliga andarnas sju ordningar. Till de sex lägre hör de hierarkiers väsen, vilka tillfälligtvis kan ses och höras av människor, och vilka meddelar sig med sina ättlingar på jorden, ättlingar som är oupplösligt förenade med dem, i det varje princip hos människan har sin omedelbara källa i dessa höga väsens natur, vilka förser henne med de respektive osynliga elementen inom henne. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 156)

”Allt som lämnar layastadiet blir aktivt liv. Det indrages i RÖRELSENS virvel (den alkemistiska livssolventen). Ande och materia är ENHETENS två tillstånd. Denna är varken ande eller materia, men i båda finns det absoluta livet fördolt.” (Dzyans bok, komm III, 18)... ”Ande är den första differentieringen av (och i) RUMMET, och materia den första differentieringen av ande. Det som varken är ande eller materia, är DET – den orsakslösa ORSAKEN till ande och materia, vilka är orsaken till världsalltet. Och DET kallar vi ENHETSLIVET eller den inomkosmiska Andningen.”

Teo-filosofin framställer en djupare lära. Från eonernas själva begynnelse – i tid och rum inom vår rund och på vår jord – upptecknades naturens mysterier (åtminstone de som det tillåts våra raser att känna) av lärjungarna till dessa samma, numera osynliga ”himmelska människor” i form av geometriska figurer och symboler. Nycklarna till dem ärvdes från ett släkte av ”vise män” till ett annat. Vissa av symbolerna, som på det sättet övergick från österns till västerns länder, medfördes från Orienten av Pythagoras, vilken ingalunda var sin beryktade ”triangels” uppfinnare. Denna figur jämte kvadraten och cirkeln är mer vältaliga och vetenskapliga framställningar av världsalltets såväl andliga och psykiska som fysiska evolutionsordning än volymer av beskrivande kosmogonier och uppenbarade ”skapelseberättelser”. De tio i den ”pythagoreiska triangeln” inskrivna punkterna är mera värda än alla de teogonier och änglakrönikor som någonsin utarbetats i teologernas hjärnor. Ty den som – tydligt och klart och i den givna ordningen – förstår att tolka dessa sjutton punkter (av vilka de sju matematiska punkterna är fördolda), skall i dem finna den oavbrutna serien av alla släktled, från den första himmelska till den jordiska människan. Och liksom de uppenbarar de angivna varelsernas ordningsföljd, så uppenbarar de även den ordning i vilken evolverades världsalltet, vår jord och de ursprungliga element av vilka denna alstrades. Den som genomträngt mysterierna rörande vår egen jord – född i de osynliga djupen och i samma ”moders” sköte som dess medplaneter – har därmed även genomträngt de mysterier som rör alla de andra. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 644)

”Det är detta LJUS som kondenseras till formerna av 'Tillvarons Herrar' – av vilka de första och högsta kollektivt är JIVATMA eller Pratyagatma (som i figurlig mening sägs utgå från Paramatma. Det är de grekiska filosofernas Logos, framträdande vid begynnelsen av varje ny manvantara). Från dessa nedåt utgår de skapande krafternas talrika hierarkier – bildade av de sig alltmer förtätande vågorna av detta ljus, som på det objektiva planet blir grov materia – somliga formlösa, andra ägande sin bestämda form, andra åter, de lägsta (elementalerna), utan någon egen form, men antagande alla möjliga former i enlighet med de omgivande betingelserna. ” (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 34)

Kosmos i sin helhet leds, övervakas och besjälas av nästan ändlösa serier av hierarkier, bestående av kännande väsen som vart och ett har sin uppgift att fylla, och vilka – vare sig vi ger dem det ena eller andra namnet, vare sig vi kallar dem dhyan-chohaner eller änglar – är ”sändebud” endast i den meningen att de går de karmiska och kosmiska lagarnas ärenden. De är sinsemellan oändligt varierande ifråga om medvetandegrad och intelligens, och att anse dem alla som rena andar, fria från alla de jordiska tillsatser ”som tiden brukar härja”, är bara att överlämna sig åt poetiska drömmar. Ty vart och ett av dessa väsen har antingen varit eller kommer att bli människa, visserligen kanske inte under den nuvarande manvantaran, utan i förra fallet i en förfluten, i det senare i en kommande.

De äldsta religionerna i världen – i exoterisk mening, ty den esoteriska roten eller grunden är för alla densamma – är den indiska, den mazdeiska och den egyptiska. Därnäst kommer den kaldeiska, en avkomling av de förra, nu helt och hållet förlorad för världen utom i den vanställda sabeanska form, vari den för närvarande återges av arkeologerna. Med förbigående av en del religioner som skall omnämnas längre fram kommer sedan den judiska, vilken esoteriskt följer i den babylonska magins spår, såsom i kabbalan, och exoteriskt är en samling allegoriska legender, såsom i Genesis och de fem moseböckerna. Lästa i det ljus som Sohar sprider över dem, är de fyra första kapitlen i Genesis fragment av ett högeligen filosofiskt blad i världens skapelsehistoria. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 40)

Den första lärdom som meddelas i den esoteriska filosofin är att den outgrundliga orsaken inte, vare sig medvetet eller omedvetet, sätter evolutionen igång, utan endast periodiskt uppenbarar olika aspekter av sig själv för ändliga sinnens förnimmelse. Hur oändlig den kollektiva världssjälen, sammansatt av mångskiftande och tallösa skaror av skapande makter, än må vara inom den manifesterade tiden, så är den dock ännu alltid ändlig i jämförelse med det ofödda och oförgängliga rummet i dettas högsta väsensaspekt. Det som är ändligt kan inte vara fullkomligt.

De hebreiska Elohim, vilka i översättningarna kallas ”Gud” och som skapar ”ljus”, är identiska med de ariska asuraerna. De kallas också ”mörkrets söner” såsom en logisk och filosofisk motsats till det eviga och oföränderliga ljuset... De zoroastriska Amshaspenderna skapar också världen på sex dagar eller perioder och vilar på den sjunde. Men i den esoteriska filosofin är denna sjunde den första perioden eller ”dagen”, den i den ariska kosmogonin så kallade första skapelsen. Det är denna förmedlande eon som är prologen till skapelsen, och som står på gränsen mellan den oskapade eviga orsaken och de skapade ändliga verkningarna, representerande ett tillstånd av växande aktivitet och energi såsom den första aspekten av den eviga, oföränderliga stillheten. I 1:a Mosebok, på vilken bok ingen metafysisk kraft blivit spilld, men däremot en utomordentlig tankeskärpa och fyndighet för att beslöja den esoteriska sanningen, tar ”skapelsen” sin början vid manifestationens tredje stadium. ”Gud” eller Elohim är de ”sju regenterna” i Pymander. De är identiska med alla andra religioners ”skapare”. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 536-537)

...människosläktet i sitt första, urtypiska, skuggformiga tillstånd är avkomman av livets Elohim eller pitrierna. Dess yttre, fysiska beståndsdelar härstammar direkt från ”förfäderna”, de lägsta dhyanierna eller jordens andar. Sin moraliska, psykiska och andliga natur har det erhållit från en grupp av andliga väsen, vilkas namn och egenskaper skall meddelas i del II. Som helhet är mänskligheten ett verk av flera olika andliga varelseskaror. Varje särskild människa är ett tabernakel för desamma, och tid efter annan är enskilda individer omedelbara redskap för vissa av dem.

Människan är inte och har aldrig kunnat vara en färdig och avslutad skapelse av ”Herren Gud”, men hon är ett barn av Elohim, vilka man så godtyckligt förändrat till ett enda väsen som man gett manligt kön. De första dhyanierna, som fått till uppgift att ”skapa” människan till likhet med sig, kunde endast avskilja sina skugggestalter såsom en luftig modell, på och omkring vilken materians naturandar kunde utföra sitt verk (se del II). Människan är utan allt tvivel kroppsligen danad av jordens stoft, men de som skapade och gestaltade henne var många.

Kan man väl undgå att hos Creuzer spåra en hög grad av intuition då han, fastän nästan obekant med de ariska hinduernas filosofiska system, som var blott föga kända på hans tid, yttrar sig på följande sätt:

”Det är med förvåning vi nutidseuropéer hör talas om solens och månens andar osv. Men, jag upprepar det än en gång, den naturliga urskillning och det sunda omdöme som utmärkte forntidens folk, helt och hållet främmande för vår alltigenom materiella uppfattning av den celesta mekaniken och de fysiska vetenskaperna, ...kunde ej undgå att i stjärnorna och planeterna se något mer än blott ljusmassor eller mörka kroppar, kretsande i himlarymden blott och bart enligt lagarna för attraktion eller repulsion. De såg i dem levande kroppar, besjälade av andar, och de tillämpade samma uppfattning om naturens alla riken... Denna lära om andar, så överensstämmande med naturen från vilken den var härledd, bildade en storslagen alltomfattande föreställning, enligt vilken alla fysiska, moraliska och politiska förhållanden sinsemellan stod i det närmaste samband... ”(De Mirville, Egypte, s 450-455)

Bara med ledning av en dylik föreställning kan människan bilda sig en riktig slutsats om sitt ursprung och om uppkomsten av allt i universum – av himlen och jorden, mellan vilka hon utgör en levande föreningslänk. Utan en sådan psykologisk föreningslänk och känslan av dess närvaro kan ingen vetenskap någonsin gå framåt, och kunskapsområdet måste inskränkas till undersökandet av enbart den fysiska materian. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 407-408)

MONADEN utgår ur sitt tillstånd av andlig och intellektuell omedvetenhet, och hastande fram genom de två högsta planen – vilka står det ABSOLUTA alltför nära för att tillåta någon samhörighet med ting som tillhör ett lägre plan – nedstiger den omedelbart därefter på det mentala planet. Men det finns inte i hela universum ett plan med större omfattning och vidare verksamhetsfält i sina nästan ändlösa graderingar av förnimmelse och självförnimmelse än detta plan, som i sin tur omsluter mindre plan, avpassade vart och ett för sin ”form”, från mineralmonadens oansenliga frö upp till den höga utvecklingsform, där denna slår ut i blom såsom en GUDOMLIG MONAD. Men hela tiden är den en och samma monad, växlande endast i sina inkarnationer under sina ständigt fortgående cykler av delvis eller fullständig andlig förmörkelse, eller delvis eller fullständig materiell förmörkelse – tillvarons båda motsatta poler – allteftersom den nedstiger i materialitetens djup eller uppstiger till den mentala andlighetens höjder. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 196)

Med andra ord: ingen rent andlig buddhi (gudomlig själ) kan ha en självständig medveten tillvaro innan gnistan, som utgått från den universella sjätte principens (eller översjälens) rena väsensgrund, har (a) passerat genom alla grundformer av den nu pågående manvantarans fenomenella värld, samt (b) förvärvat individualitet, först genom naturlig impuls och sedan genom självålagda och självuttänkta bemödanden (hämmade av dess karma) – sålunda uppstigande genom alla grader av intelligens, från den lägsta till den högsta manas, från mineralet och plantan upp till den heligaste ärkeängel (dhyani-buddha). Denna för den esoteriska filosofins karaktär så betecknande lära erkänner inga företrädesrättigheter eller särskilda gåvor hos människan andra än dem, som vunnits av hennes ego genom personligt bemödande och egen förtjänst under en lång serie av utvecklingsmoment och återfödelser. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 46-47)

FADERN-MODERN VÄVER EN VÄV, VARS ÖVRE ÄNDA ÄR FÄSTAD VID ANDEN (Purusha), LJUSET AV DET ENHETLIGA MÖRKRET, OCH DEN NEDRE VID DESS (Andens) SKUGGSIDA, MATERIAN (Prakriti). OCH DENNA VÄV ÄR VÄRLDSALLTET, UTSPUNNET AV DE TVÅ GRUNDÄMNENA FÖRENADE TILL ETT, SOM ÄR SWABHAVAT (a).

(a) I Mandukya- (Mundaka-) upanishaden är skrivet: ”Såsom spindeln spinner och drar samman sitt nät, såsom örterna skjuter upp ur marken... så har världsalltet utgått från den oförgänglige” (11.7). Brahma såsom ”det okända Mörkrets livsfrö” är det material varur allt uppspirar och utvecklas, ”liksom nätet ur spindeln och skummet ur vattnet” osv. Denna bild är sann och betecknande bara om namnet Brahma, ”skaparen”, härleds ur roten brih, ”tillväxa” eller ”utbreda sig”. Brahma ”utbreder sig” och blir världsalltet, utspunnet och vävt av hans eget väsensämne.

Men man måste förstå ockultismens uttryckssätt innan man klandrar dess påståenden. Vår lära förkastar till exempel – såsom i viss mening även vetenskapen gör – användandet av orden ”över” och ”under”, ”högre” och ”lägre” ifråga om osynliga sfärer, därför att dessa ord här saknar all betydelse. Även uttrycken ”öster” och ”väster” är bara konventionella, behövliga endast till hjälp för våra mänskliga förnimmelser. Ty fastän jorden har sina två fixa punkter i polerna, dess norr och söder, så har dock öster och väster en växlande betydelse alltefter vår egen plats på jordens yta och till följd av dess rotation från väster till öster. Följaktligen, när ”andra världar” omnämnas – de må vara bättre eller sämre än vår, mer andliga eller ännu mer materiella, fastän i båda fallen osynliga – så förlägger ockultisten ej dessa områden vare sig utom eller inom vår jord, såsom teologer och skalder brukar göra, ty deras plats finns ingenstans inom den allmänt kända eller uppfattade rymden. De är så att säga blandade med vår värld – genomträngande den och genomträngda därav. Det finns miljoner och åter miljoner världar och firmament synliga för oss. Bortom och utom dem som teleskopet kan skönja finns ett ännu större antal, och många av dessa tillhör inte vår objektiva existenssfär. Fastän lika osynliga som om de befann sig miljoner mil avlägsna från vårt solsystem är de dock med oss, nära oss, inom vår egen värld, lika objektiva och materiella för sina respektive invånare som vår värld är för oss. Men å andra sidan står inte dessa världar och vår värld i samma inbördes förhållande som en serie i varandra inneslutna äggformade askar, liknande de leksaker man kallar kinesiska bon, utan var och en lyder helt och hållet sina egna särskilda lagar och villkor, och äger inget direkt samband med vår sfär. Deras invånare kan som sagt, efter allt vad vi vet eller förnimmer, röra sig genom och omkring oss såsom genom tomma rymden, ja deras boningar och länder kan befinna sig mitt bland våra egna utan att dock skymma vår blick, därför att vi ännu saknar de förmögenheter som vore erforderliga för att urskilja dem.

Ingenting i naturen rusar helt plötsligt in i tillvaron. Allt är underkastat samma lag för gradvis utveckling. Gör du dig en klar bild av förloppet under mahacykeln i en sfär, så har du en bild av dem alla. Den ena människan föds på samma sätt som den andra. En ras evolverar, utvecklar sig och går nedåt på samma sätt som en annan ras och alla andra raser. Naturen följer samma mönster från ”skapelsen” av ett universum till ”skapelsen” av en mygga. När du studerar esoterisk kosmogoni, håll då ett andligt öga på den mänskliga födelsens fysiologiska förlopp. Gå från orsak till verkan och ställ upp... analogier mellan människans... och en världs.... Kosmologi är universums fysiologi förandligad, ty det finns bara en lag. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 70-71)

Fastän det monadiska eller rättare sagt kosmiska väsensämnet (om ett sådant ord tillåts) i mineralet, växten och djuret förblir ett och detsamma genom hela cykelserien, från det lägsta elementalriket upp till devariket, så bryts det dock under utvecklingens gång i olika strålar. Det vore mycket vilseledande att tänka sig en monad såsom ett avsöndrat jagväsen, som långsamt släpar sig fram sin bestämda väg genom de lägre rikena och efter en oräknelig serie av omgestaltningar slutligen blommar upp som en mänsklig varelse – kort sagt, att tänka sig att en Humboldts monad kunde datera sig tillbaka till en hornbländeatoms monad. I stället för att tala om en ”mineralmonad” hade det naturligtvis varit riktigare av den fysiska vetenskapen, vilken differentierar varje atom, att tala om ett ”monadens framträdande i den form av prakriti som kallas mineralriket”.

Då nu monaderna är enkla, icke sammansatta ting, som Leibniz mycket riktigt definierar dem, så är det anden, det livgivande elementet i deras olika differentieringsgrader, som egentligen utgör monaden – ej atomgruppen i och för sig, vilken endast är vehiklet och substansen som genomdallras av de lägre och högre graderna av intelligens.

Devachan [”himlen”] övergår i omärkliga steg från sin högsta till sin lägsta grad, varför egot från devachans sista steg [nedåt] ofta kommer att finna sig vara i avitchas [”helvetets”] minst kvalfulla stadium, vilket mot slutet av händelsernas ”andliga urval” kan bli ett verkligt ”avitcha”. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 188)

Från kamaloka går därför...alla de nyligen förflyttade ”själarna” (utom skalen) i enlighet med sina attraktioner antingen till devachan eller avitchi. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 199)

Ni lider av er själva. Ingen annan er tvingar... (Edvin Arnold, Asiens Ljus, s 228)

Andens evolution i materian kunde aldrig ha försiggått, inte heller skulle den ha erhållit sin första impuls, om inte de ljusa andarna uppoffrat sitt eget övereteriska väsenstillstånd för att väcka stoftmänniskan till liv genom att förläna var och en av hennes inre principer en del, eller snarare en reflex, av sitt eget väsen. De sju himlarnas (de sju existensplanens) dhyanier är de nutida och framtida elementens NOUMENOI, liksom de sju naturkrafternas änglar – vilka krafters grövre verkningar vi förnimmer i vad vetenskapen behagar kalla ”rörelsesätt”, ovägbara krafter och vad icke allt – är ännu högre hierarkiers ännu högre noumenoi.

******

Under det att den kristne får lära sig att människosjälen är en utandning av Gud, skapad av honom för ändlös tillvaro och sålunda ägande begynnelse men inget slut – varav följer att den aldrig kan kallas evig – säger den ockulta läran: ”Ingenting är skapat, det är endast förvandlat. Ingenting kan manifestera sig i denna värld – från himlakropparna ned till en obestämd och flyktig tanke – som inte redan fanns i världsalltet. Allting på det subjektiva planet är ett evigt vara, liksom allt på det objektiva planet är ett alltid-blivande – därför att det är övergående”.

********

Egyptiernas lära om principerna, som sträcker sig från höjden ända ner till de lägsta bland företeelserna, börjar sålunda därför med en enda princip och går ner till en mångfald som styrs av denna enda. Och överallt står en obegränsad natur under herraväldet av en viss begränsad utsträckning och av den högsta och enda orsaken till alla ting. (Iamblichos, On The Mysteries, 8,3)

Men vid slutet av den mindre cykeln, efter fullbordandet av alla de sju runderna, väntar oss ingen annan barmhärtighet än det mått av goda gärningar, av förtjänst, vilket i den vedergällande rättvisans vågskålar uppväger måttet av onda gärningar och brister. Ont, ohjälpligt ont, måste det ego vara som inte ger någon som helst avkastning från sin femte princip och måste tillintetgöras, måste försvinna i den åttonde sfären. En skärv, inkasserad från det personliga egot, är nog för att rädda det från detta hemska öde. Dock inte efter fullbordandet av den stora cykeln: Antingen ett långt nirvana av sällhet (även om detta enligt era omogna föreställningar är omedvetet) och därefter liv som en dhyan-chohan under en hel manvantara, eller ”avitchi-nirvana” och en manvantara av lidande och fasa som en ___ Ni får inte höra ordet, och inte heller får jag uttala eller skriva det. Men ”dessa” har ingenting att göra med de dödliga som går igenom de sju sfärerna. En framtida planetandes samlade karma är lika härlig som en ___ samlade karma är förskräcklig. Nog. Jag har redan sagt för mycket. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 171)

Det finns fyra grader av initiation eller invigning omtalade i exoteriska arbeten... Ytterligare tre högre grader måste erövras av en arhat innan han når toppen på arhatskapets stege... ”Eldtöcknets” arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta ”ursprungsväsen” bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening – ”det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet”. Detta ”underbara väsen” nedsteg, sägs det, från en ”hög region” under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.

...Denna avkomma var inte en ras. Den utgjordes först av ett underbart väsen, kallat ”Invigaren”, som efterföljdes av en grupp halvt gudomliga, halvt mänskliga väsen. Enligt den arkaiska skapelseberättelsen ”reserverade” för vissa ändamål, är dessa de väsen i vilka de högsta dhyanierna... sägs ha inkarnerat för att bilda en plantskola för blivande mänskliga adepter på denna jord och under den nuvarande cykeln. Dessa ”söner av vilja och yoga”, vilka så att säga föddes på obefläckat sätt, uppges ha förblivit helt och hållet skilda från det övriga människosläktet.

Det nyss omtalade ”VÄSENDET”, som måste förbli namnlöst, är det träd vars grenar utgörs av alla stora historiskt kända vise och hierofanter... Såsom objektiv människa är han den hemlighetsfulla (för den oinvigde alltid osynliga) och ändå alltid närvarande höga personlighet, om vilken så många legender finns i Österlandet, särskilt bland ockultister och den heliga vetenskapens idkare. Det är han som ändrar gestalt och dock alltid förblir densamme. Det är vidare han som utövar den högsta andliga ledningen av de initierade adepterna i hela världen. Han är som sagt den ”namnlöse” som har så många namn, men vars namn och verkliga natur ändå är okända. Han är ”Invigaren” framför alla andra och har kallats ”DET STORA OFFRET”. Ty sittande på tröskeln till LJUSET, skådar han in däri från mörkrets område, vars gränser han inte vill överskrida. Inte heller skall han lämna sin post förrän på denna livscykels sista dag. Varför förblir den enslige väktaren på sin självvalda post? Varför sitter han vid den ursprungliga visdomens källa, ur vilken han inte längre dricker, eftersom inget återstår för honom att lära som han inte redan vet – inget, varken på denna jord eller i dess himmel? Därför att de ensamma trötta pilgrimerna, under vandringen tillbaka till sitt hem, aldrig intill sista ögonblicket kan vara säkra på att inte gå vilse i denna illusionens och materians gränslösa öken som kallas jordelivet. Därför att han så gärna vill visa varje fånge, som lyckats befria sig från köttets och illusionens bojor, vägen till det frihetens och ljusets rike från vilket han själv är en frivillig landsflyktig. Kort sagt, därför att han offrat sig själv för mänsklighetens skull, fastän kanske bara några få utvalda skall njuta frukten av DET STORA OFFRET.

*********

Under oräkneliga generationer har adepten byggt upp ett tempel av oförgängliga stenar, en jättes torn av OFANTLIG TANKE, i vilket titanen vistats och, om det behövs, skall fortsätta att vistas ensam och bara träda fram vid slutet av varje cykel för att uppmana mänsklighetens utvalda att samarbeta med honom och i sin tur hjälpa till att upplysa de vidskepliga människorna. Och vi skall fortsätta med detta vårt periodiska arbete. Vi skall inte låta oss rubbas i våra filantropiska bemödanden intill den dag då grundvalarna till en ny tankens kontinent är så fast lagda, att ingen av skuggans bröder styrd opposition och okunnig illvilja kan ta överhanden.

Men intill denna den slutliga triumfens dag måste någon offras – fast vi accepterar bara frivilliga offer. Den otacksamma uppgiften gjorde henne [H P Blavatsky] nedstämd och förtvivlad bland den ödeläggelse som åstadkommits av armod, missuppfattningar och isolering. Men hon kommer att få sin belöning i livet efter detta, ty vi har aldrig varit otacksamma. Vad adepten beträffar – inte någon av mitt slag, utan mycket högre – skulle du kunna ha slutat din bok med följande rader ut Tennysons ”Vaken drömmare” (ni kände honom inte):

”Hur skulle ni kunnat känna honom? Ni som ännu befann er inom den lägre kretsen medan han nästan nått den högsta, vilken med ett hav av vit eld, ren, utan hetta, flammande upp i en större rymd, och med en mörkblå eter, ger upphovet till och omsluter alla andra liv...” (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 51)

*********

”Eldtöcknets” arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta ”ursprungsväsen” bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening – ”det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet.” Detta ”underbara väsen” nedsteg, sägs det, från en ”hög region” under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.

Det är under den direkta, tysta ledningen av denne MAHAGURU (store lärare) som människosläktets alla övriga, mindre gudomliga Lärare och Mästare har lett dess utveckling och vid det mänskliga medvetandets första uppvaknande stödde dess första stapplande steg. Det var genom dessa ”guds söner” som mänskligheten i sin barndom inhämtade de första begreppen om konst och vetenskaper, såväl som sitt första andliga vetande. Och det var genom dem som den första grunden lades till de forntida civilisationer, vilka vållar vår generations forskare och lärde så mycket huvudbry.

**********

Dessa portar leder den sökande över vattnen fram till ”den andra stranden”. Till varje port finns en gyllene nyckel som öppnar dess ingångsdörr, och dessa nycklar är:

2. SHILA, den nyckel som är harmoni i ord och handling, som skapar jämvikt mellan orsak och verkan och inte mer lämnar rum för karmisk verksamhet.

4. VIRAGA, likgiltighet för njutning och för smärta, illusionen övervunnen, sanningen allena förnummen.

5. VIRYA, den oförfärade handlingskraft som kämpar sig fram till den överjordiska SANNINGEN, upp ur de jordiska lögnernas dy.

6. DHYANA, som när dess gyllene port en gång blivit öppnad leder narjolen [helig man, adept] fram till det eviga SATS [varats, verklighetens] rike och dess oavlåtliga betraktande.

7. PRAJNA, nyckeln till det som gör en man till en gud, danande honom till en bodhisattva, en son av dhyanierna.

Dessa är de gyllene nycklarna till de sju portarna. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 70-71)

För att fullt förstå den grundidé på vilken alla forntida världsförklaringar vilar, erfordras studium och jämförande undersökning av forntidens alla stora religioner. Endast därigenom kan denna grundidé klarläggas. Den exakta vetenskapen skulle – om den vid sina försök att spåra naturens verkningar till deras yttersta och ursprungliga källor kunde nå en sådan höjd – kalla denna idé för krafternas hierarki. Den ursprungliga, andliga och filosofiska uppfattningen var en. Men i den mån systemen mer och mer för varje tidsålder började återspegla egenheterna hos folken, och i den mån dessa söndrades och ordnade sig i bestämda grupper av mindre folk eller stammar som var och en i sin utveckling följde sin egen bana, så undanskymdes grundidén så småningom av den mänskliga inbillningskraftens alltför yppiga växt. Under det man i många länder ägnade naturens krafter eller rättare sagt dess intelligenta makter gudomliga ärebetygelser till vilka de knappast var berättigade, fann man på andra håll – såsom numera i Europa och i övriga civiliserade områden – själva tanken att dessa krafter skulle vara utrustade med intelligens alldeles orimlig och betecknade densamma såsom ovetenskaplig.

********

”För att frälsa de goda och nedgöra det onda” föddes i sanning, var och en i sin tidsålder, de personligheter vilka är kända som Gautama, Shankara, Jesus och ett fåtal andra. De föddes som det blivit sagt: ”Jag föds i varje yuga”. Och de föddes alla genom samma kraft.

Det ligger ett stort mysterium i sådana inkarnationer, och de står utanför och bortom de allmänna återfödelsernas cykel. Återfödelserna kan indelas i tre klasser: (1) de gudomliga inkarnationer som kallas Avatarer, (2) Nirmanakayor, dvs de adepter som avstår från nirvana för att hjälpa mänskligheten, och (3) den för alla naturliga följden av återfödelser, den gemensamma lagen. Avataran är en skengestalt. Han kan sägas vara en speciell illusion inom den naturliga illusion som råder på de plan vilka står under inflytande av denna kraft, av maya. Adepten återföds medvetet när han så vill och behagar*, medan individerna i den stora massan omedvetet följer den tvåfaldiga evolutionens stora lag.

Vad är en avatara? Innan denna term används bör den vara fullt förstådd. Avataran är ett nedstigande av den manifesterade gudomligheten – vare sig det sker under typbeteckningen Shiva, Vishnu eller Adi-buddha – i en illusorisk form av individualitet. Han är en skengestalt som för människorna på detta illusoriska plan är objektiv, fast han i verkligheten inte är det. Denna illusoriska gestalt, som vare sig har ett förflutet eller en framtid eftersom den inte inkarnerat tidigare och inte heller kommer att göra det framdeles, har ingenting att göra med karman, vilken därför inte har något inflytande på den.

En verkligt initierad adept bibehåller sitt adeptskap även om han inkarnerar otaliga gånger i vår illusoriska värld. Den drivande kraft som ligger till grund för en serie sådana inkarnationer är inte karma i dess vanliga betydelse, utan en ännu outgrundligare kraft. Under loppet av sina liv förlorar adepten inte sitt adeptskap, även om han inte i detta kan höja sig till en högre grad. (H P Blavatsky, ”Läran om Avatarerna”, )

********

”Vad den filosofi beträffar, med vars hjälp mysterierna utvecklades (och vilken, det kan vi säga, de var avsedda att förkunna), så är den lika gammal som universum själv. Och även om dess kontinuitet kan brytas av oppositionella system, kommer den att åter framträda vid olika tidpunkter så länge solen själv fortsätter att upplysa världen. Den har sannerligen blivit, och kommer framdeles att bli, våldsamt angripen av vilseledande uppfattningar. Men oppositionen kommer att vara lika vanmäktig som de havsvågor, som slår mot ett på klippan byggt tempel. Majestätiskt kastar denna dem skummande tillbaka i havet, brutna och besegrade. Även om den faller i glömska under barbariska perioder och förlöjligas under gudlösa, kommer den tiderna igenom att åter blomstra upp – alla omvälvningar till trots.” (Thomas Taylor, Eleusinian and Bacchic Mysteries)

Därför heter det i Tabula smaragdina, vars innehåll dock blivit vanställt av kristna händer: ”Det högre förenar sig med det lägre och det lägre med det högre för att åstadkomma detta enda i sanning underbara verk” – MÄNNISKAN. Ty Chirams eller, som han kallas i kabbalan, kung Hirams hemliga verk, ”ett till väsendet, men tre till aspekterna”, är den universella kraften eller lapis philosophorum. Det hemliga verkets högsta yttring är den andliga, fullkomnade människan vid evolutionslinjens ena ändpunkt. Föreningen av de tre elementen är den ockulta solventen i ”världssjälen”, den kosmiska själen eller astralljuset, vid den andra, ... (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 124)

********

Vet, att strömmen av övermänsklig kunskap samt den gudavisdom du vunnit skall genom dig, alayas kanal, ledas över i en annan flodbädd.

Vet, du helige som vandrar på den hemliga vägen, att den strömmens rena friska flöden skall brukas till att mildra bitterheten i oceanens salta vågor – detta mäktiga sorgens hav, bildat av människornas tårar. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 87-88)

Bodhisattva, böj nu ditt huvud och lyssna noga! Medkänslan talar och säger: ”Kan väl sällhet finnas, när allt som lever måste lida? Skulle du bli frälst, och höra världen gråta och klaga?” (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 91)

I den mån människornas ”kläder av skinn” förtätades och de alltmer försjönk i fysisk synd, avbröts förbindelsen mellan den fysiska och den eteriska, gudomliga människan. Materians slöja mellan de två planen blev även för den inre människan alltför tät att genomtränga. Himlens och jordens mysterier, som i dess renhets dagar uppenbarats för den tredje rasen av dess himmelska lärare, blev en stor ljushärd, vars strålar dock försvagades när de spreds och utgöts över en otjänlig, emedan alltför materiell, jordmån. Hos massorna urartade de till trolldom och antog sedan formen av exoteriska religioner, vidskeplig avgudadyrkan, och dyrkan av människor och halvgudar. Bara en liten skara av urtidens människor – hos vilka den gudomliga visdomens gnista brann med oförminskad glans, och endast vann allt större klarhet och styrka i den mån den med varje tidsålder alltmer fördunklades hos dem som använde den för låga syften – förblev de utvalda väktarna av de mysterier, som blivit uppenbarade för mänskligheten av dess gudomliga lärare. Bland dessa få fanns de som alltifrån begynnelsen bibehöll sitt kumariska tillstånd, och genom traditionen går en av de hemliga lärorna bekräftad viskning om att dessa utvalda var fröet till en hierarki som sedan denna tid aldrig dött.

Den inre människan hos de första *** byter bara sin kropp från tid till tid. Hon är alltid densamma, vet varken av vila eller nirvana, försmår devachan och förblir ständigt på jorden till mänsklighetens frälsning.. ” ”Av de sju jungfruliga (kumaraerna) offrade sig fyra, för att för världens synder och till de okunnigas upplysning kvarstanna till den nuvarande manvantarans slut. Fastän osedda, är de alltid närvarande. När människorna säger om en av dem att han är död, så är han dock levande och har iklätt sig en annan form. Dessa är huvudet, hjärtat, själen och utsädet till en kunskap som ej dör. ”

Högre än ”de fyra” är på jorden och i himlarna endast EN – det ännu hemlighetsfullare och ensligare väsen som omtalas i del I.

Esoteriskt är läran olika. Den gudomliga, rent adi-buddhiska monaden manifesterar sig såsom det universella buddhi (de hinduiska filosofiernas maha-buddhi eller mahat), den andliga, allvetande och allsmäktiga roten till gudomlig intelligens, den högsta världssjälen eller logos. Denna nedstiger ”likt en låga, utbredande sig från den eviga elden, som är orörlig, utan till- eller avtagande, alltid densamma till slutet” av tillvarons cykel, och blir universellt liv på det kosmiska planet. Från detta plan av medvetet liv utgår, likt sju eldtungor, ljussönerna (livets logoi) och därpå begrundandets dhyani-buddhor – de konkreta formerna av sina formlösa fäder (de sju ljussönerna) och fortfarande dessa själva – om vilka kan användas brahmanernas mystiska uttryck: ”Du är DET – BRAHMA”. Det är dessa dhyani-buddhor som utsänder sina chhayaer eller skuggor, de himmelska områdenas bodhisattvor, urtyperna till de överjordiska bodhisattvor och till jordens buddhaer samt slutligen till människor. De sju ”Ijussönerna” kallas även ”stjärnor”.

Vilket öde som än i en avlägsen framtid kommer att drabba det vi här skrivit, så hoppas vi dock ha bevisat följande fakta:

(1) Den hemliga läran predikar inte någon ateism, såvida inte därmed menas vad sanskritordet nastika innebär, nämligen förkastandet av avgudar, bland vilka inbegrips varje gud med mänskliga egenskaper. I denna mening är varje ockultist en nastika.

(2) Den antar ett logos eller en kollektiv ”skapare” av världsalltet, en demiurg, i samma mening som när man talar om en arkitekt såsom ”skaparen” av ett byggnadsverk, fastän denne arkitekt aldrig vidrört en sten därav utan gjort upp planen och lämnat hela utförandet åt byggnadsarbetarna. I förevarande fall uppgjordes planen vid det gudomliga idéformandet, och byggnadsarbetet lämnades åt de intelligenta makternas och krafternas skaror. Men denne demiurg är inte en personlig gudomlighet, dvs en ofullkomlig utomkosmisk gud, utan endast sammanfattningen av dhyan-chohanerna och de övriga krafterna.

(3) Dhyan-chohanerna är till sin beskaffenhet tvåfaldiga. De utgörs (a) av den förnuftslösa råa kraft som innebor i materian, och (b) av den intelligenta själ, det kosmiska medvetande, som styr och leder denna kraft, och som är det dhyan-chohanska tänkandet, återspeglande världsförnuftets idéer. Följden härav blir på jorden under de manvantariska perioderna en oavbruten serie av fysiska manifestationer och moraliska verkningar, alla lydande under karmas lag. Då denna process inte alltid är fullkomlig, utan tvärtom, hur tydligt den än må uppenbara tillvaron av en ledande intelligens bakom slöjan, visar luckor och bristfälligheter, ja ganska ofta leder till klart misslyckade skapelser, så kan varken skaran i sin helhet (demiurgen) eller någon enskild av de verkande makterna med rätta göras till föremål för gudomlig dyrkan och tillbedjan. Alla är de emellertid berättigade till mänsklighetens tacksamhet och vördnad, och människan bör alltid försöka bidra till de gudomliga idéernas evolution genom att efter bästa förmåga bli en naturens medhjälpare i det cykliska utvecklingsarbetet. Endast det evigt ovetbara och oförnimbara karana, den orsakslösa ORSAKEN till alla orsaker, bör ha sitt tempel och altare på vårt hjärtas heliga, alltid obeträdda mark – av ingen sett, av ingen berört, av ingen nämnt, utom av vårt andliga medvetandes ”ännu svaga stämma”. De som tillber inför detta altare bör göra det i sina själars tysta helgade enslighet, med sin ande såsom ensam medlare mellan sig och VÄRLDSANDEN, utan andra präster än sina goda gärningar och hembärande den outgrundliga NÄRVARON inte yttre, synliga slaktoffer. utan sina egna syndiga uppsåt.

*********

Mor Isaac visar att de forntida syriernas åsikter om ”världshärskarnas” och ”de aktiva gudarnas” värld var desamma som kaldeernas. Den lägsta världen var den SUBLUNARISKA – vår egen – övervakad av den första eller lägre ordningens ”änglar”. Den därnäst i rang var Merkurius, styrd av ÄRKEÄNGLARNA. Därefter kom Venus, vars gudar var de så kallade HERRAVÄLDENA. Den fjärde var SOLENS värld, säte och hemvist för de högsta och mäktigaste gudarna inom vårt system, alla folks solgudar. Den femte var Mars, styrd av KRAFTERNA. Den sjätte, Bels eller Jupiters värld, var behärskad av HÄRSKARNA, och den sjunde, Saturnus värld, av TRONERNA. Dessa är formens världar. Ovan dem är de fyra högre, vilka åter bildar ett sjutal, eftersom de tre högsta ”ej kan omtalas eller nämnas”. Den åttonde, som består av 1.122 stjärnor, är kerubernas boning. Den nionde, som tillhör de vandrande och på grund av sina avstånd oräkneliga stjärnorna, innehas av seraferna. Beträffande den tionde säger Kircher, som anför Mor Isaacs ord, att den består av ”osynliga stjärnor, vilka – sade de – skulle kunna tas för moln, så sammanhopade är de i det bälte vi kallar Via Straminis, Vintergatan. ...Om det som kommer efter och över den tionde världen (vår fyrfald eller arupavärlden) kunde syrierna inte ge besked. ”Allt vad de visste var, att det är där som det oändligas vidsträckta och ofattbara ocean börjar, den sanna gudomens hemvist, utan gränser eller slut.” Champollion visar att samma tro omfattades av egyptierna.

*********

på sidorna 643 och 644 i Den Hemliga Läran I. Vi läser ett par avsnitt ur avdelning XV som har rubriken Gudar, Monader och Atomer:

Det exakta omfånget, djupet, bredden och längden av naturens mysterier står endast att finna inom den österländska esoteriska vetenskapen. Så omätliga och så djupa är dessa mysterier att knappast ens ett fåtal, ett helt litet fåtal av de högst initierade – de vilkas själva tillvaro endast är känd av ett ringa antal adepter – förmår tillägna sig kunskapen om dem i deras helhet. Den finns dock där fullständigt, och ett i sänder tillåts fakta och förlopp som pågår i naturens verkstäder att leta sig fram till den exakta vetenskapen, i det att hemlighetsfull hjälp meddelas en och annan individ att tyda de dunkla gåtorna. Det är vid slutet av stora cykler, i samband med rasernas utveckling, som detta i allmänhet inträffar. Vi befinner oss vid själva utgången av en 5000-årscykel i den nuvarande ariska kali-yuga, och under den tid som ännu återstår till år 1897 skall en stor flik lyftas av naturens förlåt och den materialistiska vetenskapen erhålla ett dödshugg.

Från eonernas själva begynnelse – i tid och rum inom vår rund och på vår jord – upptecknades naturens mysterier (åtminstone de som det tilläts våra raser att känna) av lärjungarna till dessa samma, numera osynliga ”himmelska människor” i form av geometriska figurer och symboler. Nycklarna till dem ärvdes från ett släkte av ”vise män” till ett annat.

*********

”Människan”, säger van Helmont, ”är universums spegel, och hennes trefaldiga natur är besläktad med alla ting”. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 213)

...det finns bara ett enda element... Detta element är – för att tala metafysiskt – det enda underlaget eller den permanenta orsaken till alla manifestationer i det fenomenella universum. Fornfolken talade om de fem förnimbara elementen eter, luft, vatten, eld och jord, och om det (för de oinvigda) icke förnimbara elementet, universums sjätte princip – kalla det purush shakti. Att utanför helgedomen tala om det sjunde straffades med döden. Men de fem är bara de differentierade aspekterna av det enda. Universum är liksom människan en sjufaldig varelse – den sjufaldiga mikrokosmen förhåller sig till den sjufaldiga makrokosmen som regndroppen till molnet från vilket den föll och till vilket den så småningom skall återvända. I detta enda innefattas lika många anlag till luftens, vattnets, eldens etc evolution (från det rent abstrakta ner till deras konkreta tillstånd), och när de senare kallas element är det för att antyda deras möjligheter att åstadkomma otaliga formförändringar eller evolution i tillvaron. (The Mahatma Letters to A P Sinnet, s 90-91)

Inom den forntida symboliken var det alltid SOLEN – dock ej den synliga utan den andliga solen – som ansågs sända ut de förnämsta frälsarna och Avatarerna. Härav sambandet mellan Buddhor, Avatarer och alla andra inkarnationer av de högsta SJU. Ju närmare förenad han är med sin urtyp i ”himlen”, dess bättre för den dödlige, vilkens personlighet av hans egen särskilda gudom (den sjunde principen) valdes till dess jordiska hemvist. Ty med varje viljekraftig strävan efter luttring och förening med denne ”den egne guden” underkuvas en av de lägre strålarna, och människans andliga väsen dras till en högre stråle som ersätter denna, och höjer sig sålunda från stråle till stråle till dess slutligen den inre människan upptas i det enda och högsta ljuset från Fadern – SOLEN.

********

Den ockulta vetenskapen är inte sådan att dess hemligheter kan meddelas helt plötsligt, vare sig skriftligt eller muntligt. Om det vore så, skulle ”bröderna” inte behöva göra mer än att publicera en handbok, som kunde studeras i skolorna på samma sätt som en grammatik. Det är en vanlig missuppfattning bland människorna att vi gärna sveper in oss och vår förmåga i en hemlighetsfull slöja, att vi vill behålla vår kunskap för oss själva och att vi ”godtyckligt och med flit” vägrar att ge ut den. Men sanningen är den att innan neofyten når det tillstånd som krävs för den grad av upplysning till vilken han är berättigad och för vilken han är lämplig, är de flesta om inte alla hemligheterna oöverförbara . Viljan att undervisa måste motsvaras av förmågan att ta emot. Upplysningen måste komma inifrån. Till så sker kan inga besvärjelser eller rituella, hjälpmedel, inga metafysiska föreläsningar eller diskussioner, ingen självpålagd botövning ge honom denna upplysning. Allt detta är bara medel för att nå ett mål, och allt vi kan göra är att handleda i bruket av de medel som efter tidsåldrars erfarenheter befunnits föra fram till det önskade målet. Och detta har sedan tusentals år inte varit någon hemlighet. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 282-283)

Vad de så kallade ”elementalatomerna” angår, betecknas de av ockultisterna med detta namn i en betydelse som motsvarar den, vari hinduerna om Brahma använder benämningen ANU, ”atomen”. Var och en av dessa atomer, vid sökandet efter vilka mer än en kemist följt den av alkemisterna anvisade vägen, är enligt vad de förvisso tror (för att inte säga vet) en SJÄL. Det behöver inte nödvändigtvis vara en avliden varelses själ, men en JIVA som hinduerna kallar den, ett centrum för POTENTIELL LIVSKRAFT med en däri inneboende latent intelligens och, vad de sammansatta själarna beträffar, en intelligent aktiv TILLVARO av högre eller lägre ordning, en form som är sammansatt av flera eller färre differentieringar.

********

på sidan 132 i Den Hemliga Läran I:

...varje atom i världsalltet äger möjligheten och anlaget till självmedvetande inneboende i sig och utgör, liksom Leibnitz monader, en värld i sig själv och för sig själv. Den är en atom och en ängel.

För att kunna bli fullt medvetna gudomliga väsen – ja, de högsta bland gudar– måste de ursprungliga andliga INTELLIGENSERNA enligt den ockulta läran först genomgå det mänskliga utvecklingsstadiet. Och då vi säger mänskliga, syftar vi därmed inte bara på vår jords mänsklighet utan även på de dödliga varelser som bebor alla andra världar, dvs på de intelligenser vilka uppnått det tillstånd av skälig jämvikt mellan materia och ande som vi nu har, alltsedan vi passerade mittpunkten av den fjärde rotrasen inom denna vår fjärde rund. Varje varelse måste genom egen erfarenhet tillvinna sig rätten att bli gudomlig.

********

på sidan 205 i Den Hemliga Läran II:

Uttrycken ”mineralmonad”, ”växtmonad” och ”djurmonad” avser endast att ange en yttre åtskillnad. Något sådant som en monad jiva) finns ej, såvida den inte är gudomlig och följaktligen en gång varit eller i framtiden kommer att bli mänsklig. Själva uttrycket ”mänsklig monad” måste alltid förbli meningslöst om inte monadens gudomliga natur inses och fasthålles. Monaden är en droppe från den gränslösa oceanen bortom eller, noga uttryckt, inom den ursprungliga differentieringens plan. Den är gudomlig i sitt högre och mänsklig i sitt lägre tillstånd – vi använder adjektiven ”högre” och ”lägre” i brist på bättre ord – men en monad förblir den, utom i det nirvanska tillståndet, under alla förhållanden och yttre former.

*********

på sidan 294 i Den Hemliga Läran II:

Teosofin lär, att den enda olikheten mellan de själlösa och de besjälade tingen på jorden, mellan djurens och människornas kroppar, är att hos somliga vissa ”eldar” ännu är latenta medan de hos andra är aktiva. Livseldarna är närvarande i allt, och ingen atom saknar dem. Men inget djur har de tre högre principerna väckta hos sig, de finns där endast såsom slumrande möjligheter och är sålunda icke-existerande. Och liksom djurens skulle människornas kroppar än i dag sakna dessa högre ”eldar”, om de i det skick vari de evolverades ur sina fäders kroppar, vilkas skuggor de var, lämnats att växa och utvecklas endast genom de i materian inneboende och verkande krafterna.

**********

Om världar med sina växt- och djurformer kan evolveras ur eterns materiella del i kraft av den inneboende rastlösheten hos dennas partiklar, varför skulle då inte successiva släkten av varelser, från monadens till människans nivå, kunna utvecklas ur eterns andliga del på så sätt att varje lägre form utvecklade en högre, tills evolutionsarbetet slutförs på vår jord med frambringandet av den odödliga människan? (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 340)

De mest objektiva bland de materialistiska filosoferna är ense om att allt som existerar evolverades ur etern. Följaktligen måste luft, vatten, jord och eld, de fyra ursprungselementen, också utgå ur eter och chaos, den första tvåfalden. Allt det ovägbara, vare sig det nu är känt eller okänt, utgår ur samma källa. Om det finns en andlig väsenskärna i materian, och denna kärna tvingar materian att gestalta sig i miljoner individuella former, varför är det då logiskt att hävda att vart och ett av dessa naturens andliga riken är befolkat av varelser som evolverats ur dess eget material? Enligt kemin finns det luft, vatten, jord och värme eller eld i människans kropp. Luft finns närvarande i dess komponenter, vatten i dess utsöndringar, jord i dess oorganiska beståndsdelar och eld i dess kroppsvärme. Kabbalisterna vet genom erfarenhet att en elemental ande bara innehåller ett enda element, och att vart och ett av de fyra naturrikena har sina egna särskilda elementala andar. Människan är högre än dessa, och evolutionens lag illustreras av kombinationen av alla fyra i henne. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 343)

Den hemliga läran betonar som ett självklart faktum att såväl den kollektiva som den individuella mänskligheten, tillika med hela den manifesterade naturen, är vehiklet för (a) den enda universella principens andning i dennas första differentiering, samt för (b) de otaliga ”andningar” som utgår från denna enda ANDNING i dess andra och följande differentieringar, i den mån naturen och dess många människosläkten fortskrider nedåt mot de i materialitet alltjämt tillväxande planen. Den första andningen besjälar de högre hierarkierna, den andra – de lägre på de alltjämt nedåtgående planen.

*********

Vid behandlingen av detta ämne i Den Hemliga Läran citerar Helena Blavatsky följande ur den gamla Dzyans bok: ”En härskara av ljusets söner står i varje hörn, lipikerna i mitthjulet”.

De fyra ”hörnen” är de fyra väderstrecken, och ”mitthjulet” är rummets medelpunkt. Denna medelpunkt finns överallt, ty eftersom rummet är obegränsat måste dess medelpunkt finnas överallt där ett förnimmande medvetande finns. Och i samma arbete citerar Helena Blavatsky den ockulta katekesen:

”Vad är det som evigt är? Rummet, det eviga Anupadaka. Vad är det som evigt var? Livsgrodden i Roten. Vad är det som evigt kommer och går? Den stora Andningen. Det ges alltså tre eviga? Nej, de tre är ett. Det som evigt är, är ett. Det som evigt var, är ett. Och det som evigt är och blir, är också ett. Och detta är Rummet.”

I detta föräldralösa och eviga rum finns i centrum hjulet där lipikerna står, de lipiker om vilka jag inte kan tala. I de fyra hörnen står dhyan-chohanerna. Deras vilja förverkligas bland människorna på jorden av adepterna, mahatmerna. Sfärernas harmoni är Lagens röst, och den rösten åtlyds av såväl dhyan-chohanen som mahatman. De gör det frivilligt, ty de är lagen. Av människor och andra varelser hörsammas rösten därför att de är bundna med obevekliga kedjor av denna lag, som de inte förstår. (W Q Judge, Echoes from the Orient, s 15)

Du skall lära förstå tomheten i det skenbart fulla och fullheten i det skenbart tomma. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 77-78)

*********

Världen, de individuella varelsernas värld, är full av de latenta avsikter och svårfattliga syften som ligger i botten på universums alla företeelser. De ockulta vetenskaperna, dvs förnuftet höjt till översinnlig visdom, kan bara tillhandahålla nyckeln med vilken dessa görs tillgängliga för intellektet. Tro mig, det kommer ett ögonblick i adeptens liv när de prövningar han genomgått blir tusenfalt vedergällda. För att förvärva ytterligare kunskap behöver han inte längre genomföra en noggrann och tidsödande procedur med undersökningar och jämförelser av olika företeelser, utan får en ögonblicklig och obetingad insikt i varje grundsanning. När adepten kommit förbi det stadium i filosofin där man hävdar att alla fundamentala sanningar har uppkommit ur en blind impuls ...då ser och känner och lever han i själva källan till alla fundamentala sanningar – i naturens alltomfattande andliga väsensgrund, i SHIVA, frambringaren, förgöraren och pånyttfödaren. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 241)

Jag säger alltså ännu en gång. Det är bara den som i sitt hjärta hyser kärlek till mänskligheten och är i stånd att helt och fullt fatta idén om ett förnyande praktiskt broderskap, som är berättigad till delaktighet i våra hemligheter. Det är bara en sådan människa som aldrig kommer att missbruka sina krafter, eftersom det inte finns någon risk för att hon använder dem för själviska ändamål. En människa som inte sätter mänsklighetens bästa före sitt eget, är inte värdig att bli vår chela – hon är inte värdig att nå högre kunskap än sin nästa. (The Mathatma Letters to A P Sinnett, s 252)

Det finns bara en enda genomgående livets lag, men oräkneliga lagar begränsar och reglerar myriaderna av varseblivna former och hörda ljud. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 255)

*********

Naturen har bundit samman alla delar av sitt rike med subtila trådar av magnetisk sympati, och det finns ett ömsesidigt växelförhållande mellan till och med en stjärna och en människa. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 267)

Om du genom Visdomens Sal vill uppnå Lycksalighetens Dal, tillslut då noga dina sinnen mot avskildhetens stora, fruktansvärda irrlära, som vänder dig bort från de övriga. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 19)

********

Det har aldrig funnits och kan inte heller finnas mer än en enda allmängiltig religion, ty det kan bara finnas en enda sanning om Gud. Som en ofantlig kedja vars övre ände, alfa, förblir osynligt emanerande från en gudomlighet – i statu abscondito för varje primitiv teologi – omsluter den vår glob i alla riktningar. Den lämnar inte ens den mörkaste vrå obesökt innan den andra änden, omega, vänder tillbaka på sin väg för att åter mottas där den först emanerade. På denna gudomliga kedja var varje folks exoteriska symbolik upphängd. Dessa symbolikers mångfald av former förmår inte påverka deras innehåll, och under deras olika fulländade symboler för det materiella universum, vilka symboliserar dettas livgivande principer, är den ofördärvade immateriella bilden av den andevarelse som leder dem densamma...

Sålunda är alla religiösa minnesmärken från forna tider, i vilket land det än må vara, uttryck för identiskt samma tankar, till vilka nyckeln finns i den esoteriska läran. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 560-561)

Den slutsats som kan dras av allt detta är, att den konstantinska epokens hopkokade och dogmatiska kristendom helt enkelt är en avkomling av de många motstridiga sekter, själva halvblod, som var födda av hedniska föräldrar. (H P Blavatsky, Isis Unveiled II, s 334)

*********

Det är lätt att bli teosof. Var och en som är i besittning av normal intellektuell förmåga och har böjelse för metafysik, som lever ett rent och osjälviskt liv, som finner mer glädje i att hjälpa sina medmänniskor än att själv få hjälp, som alltid är redo att offra sina egna nöjen för andra människors väl, och som älskar sanningen, godheten och visdomen för deras egen skull och inte för det gagn de kan ge – han är teosof.

Men det är en helt annan sak att beträda den väg som leder till kunskap om vad som är gagneligt att göra, och till förmågan att på rätt sätt kunna skilja mellan gott och ont, den väg som också leder människan fram till förmågan att göra det goda hon önskar, ofta utan att till synes lyfta ett finger. (H P Blavatsky, Practical Occultism, Lucifer II, s 150)

Ockultism är inte förvärvandet av krafter, vare sig psykiska eller intellektuella, trots att båda är dess tjänare. Inte heller är ockultism strävandet efter lycka i den bemärkelse människorna fattar detta ord. Ty dess första steg är uppoffring, dess andra försakelse. (H P Blavatsky, Lucifer I, s 7)

Vår livsfilosofi är en enda stor helhet, där varje del är nödvändig och passar ihop med övriga delar. Var och en av dess läror kan och måste föras vidare till sina yttersta konsekvenser. Dess etiska tillämpning måste fullföljas på samma sätt. Om den strider mot gamla uppfattningar måste dessa överges. Den kan aldrig strida mot sann moral... Teosofins anda måste sökas efter, och dess principer uppriktigt tillämpas i liv och handling. På så sätt blir en mekanisk teosofi, som oundvikligen leder till – och i många fall redan har lett till – ett förnekande av broderskapet, omöjlig. I stället kommer det att finnas en levande, verklig teosofi. (William Q Judge, The Path X, s 235)

...Tcharaka, en indisk läkare som sägs ha levt 5000 år f Kr, uttrycker sig i sin avhandling om tingens ursprung på följande vackra sätt: ”Vår jord är, liksom alla de lysande kroppar som omger oss, en av atomerna i det ofantliga hela om vilket vi visar oss ha ett visst litet begrepp när vi kallar det – Det Oändliga.” (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 560)

*********

på sidan 651 i Den Hemliga Läran I:

”Guden, monaden och atomen är motsvarigheterna till ande, själ och kropp (atma, manas och sthula-sharira) hos människan.” I sin sjufaldiga förening är de den ”himmelska människan” (i kabbalistisk mening). Den jordiska människan är alltså den tillfälliga reflexen av den himmelska... ”Monaderna (jivaerna) är atomernas själar. Båda är den vävnad, i vilken chohanerna (dhyanierna, gudarna) klär sig när en form erfordras.”

*********

”Alltså finns det bara en absolut upadhi (grundval) i andlig mening, av, på och i vilken för manvantariska ändamål är uppbyggda de otaliga grundcentra, på vilka den universella, cykliska och individuella evolutionen fortgår under den aktiva perioden.”

”De besjälande intelligenser som ger liv åt dessa olika tillvarocentra benämns i länderna på andra sidan om den stora bergskedjan manuer, rishier, pitrier, prajapati osv, samt dhyani-buddhor, chohaner, melhaer (eldgudar), bodhisattvor etc på denna sidan. De helt och hållet okunniga kallar dem gudar, de lärda oinvigda kallar dem den enda guden, och de visa, de invigda, hedrar i dem endast de manvantariska manifestationerna av DET, om vilket varken våra skapare (dhyan-chohanerna) eller deras skapade varelser någonsin kan säga eller veta något. Det ABSOLUTA kan ej förklaras, och ingen dödlig eller odödlig har någonsin sett eller fattat det under tillvarons perioder. Det föränderliga kan ej känna det oföränderliga, ej heller kan det som lever göra sig något begrepp om det absoluta livet”.

Följaktligen kan människan inte känna några högre väsen än sina egna ”alstrare”. Ej heller skall hon dyrka dem”, men hon bör ta reda på hur hon kommit till världen. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 34-35)

Det råder mycket stor oreda ifråga om gudarnas attribut och genealogier, sådana de meddelats världen av de halvt initierade brahmanska och bibliska författarna i teogonierna, av vilkas symboliska innehåll de utgör den allra viktigaste delen. Dock kunde någon sådan oreda ej ha uppkommit genom de äldsta folkens förvållande, vilka utgjordes av de gudomliga lärarnas omedelbara avkomlingar och lärjungar, ty såväl attributen som genealogierna var oskiljaktigt sammanlänkade med kosmogoniska symboler, i det att ”gudarna” utgjorde livet och den livgivande ”själsprincipen inom världsalltets olika regioner. Ingenstans och hos inget folk tilläts spekulerandet förirra sig bortom dessa manifesterade gudar. Den obegränsade oändliga ENHETEN förblev hos alla nationer en förbjuden jungfrulig mark, obeträdd av mänsklig tanke, oberörd av fruktlös forskning. Den enda hänsyftning därpå som gjordes var en kort antydan om dess diastoliska och systoliska egenskap, dess periodiska utvidgning eller utbredning och sammandragning. I världsalltet med alla dess oräkneliga myriader av system och världar, försvinnande och åter framträdande i evighet, måste de antropomorft fattade makterna eller gudarna. dessa världars själar, försvinna ur sikte på samma gång som deras kroppar. Som vår katekes säger: ”Andningen återvänder då till det eviga sköte som utandas och inandas dem.”

I varje kosmogoni står bakom och över den skapande gudomen en högre gudom, den planläggande makten, arkitekten, och den så kallade skaparen är bara dennes verkställande ombud. Och ännu högre, över och omkring, inom och utom allt, är det OVETBARA, det okända, källan och orsaken till alla dessa emanationer. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 43-44)

********

på sidan 766 i Den Hemliga Läran II läsa följande avsnitt ur kapitlet ”Om planetkedjor och mångfalden av sådana”:

Kände man i forntiden några världar utom sin egen? Vilka stöd kan ockultisterna anföra för sitt påstående att varje glob tillhör en sjufaldig kedja av världar – av vilka endast en är synlig – samt att dessa är, var eller skall bli ”människobärande”, såsom fallet är med varje synlig stjärna eller planet? Vad menar de med att ”ett moraliskt och fysiskt inflytande” på vår glob utövas av världskloten i rymden?

Dessa frågor, som ofta framställs till oss, har vi nu att betrakta från olika synpunkter. Svaret på den första lyder: Vi tror det därför att den första lagen i naturen är enhet i mångfald och den andra är motsvarighet . ”Som där uppe, sa här nere.”

När vi således i mänsklighetens heliga urkunder finner andra världar omtalade, kan vi vara förvissade om att därmed inte bara avses andra tillstånd av vår planetkedja och vår jord, utan även andra bebodda världar – stjärnor och planeter. Därtill kommer att inga spekulationer någonstans framställts angående de senare. Hela forntiden igenom trodde man på livets universalitet...

********

Motsvarigheten, analogin, ger således den säkraste ledningen för uppfattningen av de ockulta lärorna.

Allting i universum följer analogins lag. ”Som där uppe, så här nere.” Människan är den lilla världen i den stora. Det som äger rum på det andliga planet, återupprepas på det kosmiska. Det konkreta följer det abstrakta i spåren. Mot det högsta måste svara det lägsta, mot det andliga det materiella. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 194, 197)

Som man kan sluta sig till genom analogi så måste varje glob, innan den når sin mognad, genomgå en daningsperiod, också den sjufaldig. Lagen är enhetlig i naturen, och ett barns konception, daning, födelse, tillväxt och utveckling skiljer sig bara till omfattningen från en globs. Globen har två perioder för tandsprickning och kapillärbildning – sina första klippor som också den tappar för att ge plats åt nya – och sina ormbunkar och mossor innan den får skogar. Liksom atomerna i kroppen byts ut [vart] sjunde år, så förnyar globen sina geologiska skikt var sjunde cykel.

Korrespondensen mellan en moderglob och dess barn människan kan beskrivas på följande sätt. Båda har sina sju principer. Elementalerna (av vilka det finns sammanlagt sju arter) danar i globen (a) en materiell kropp, (b) dess gasartade dubblett (linga shariram), (c) dess livsprincip (jiva). (d) Dess fjärde princip kama-rupa danas av dess kreativa impuls som arbetar från medelpunkten mot periferin. (e) Dess femte princip (den animala själen eller Manas, fysisk intelligens) är förkroppsligad i växtriket (som embryo) och djurriket. (f) Dess sjätte princip (eller andliga själ, Buddhi) är människan, (g) och dess sjunde princip (atma) finns i en hinna av förandligad akasa som omger den. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 93, 94)

Endast de vilka vi kallar adepter och vilka förstår att styra sin mentala blick och att överföra sitt – såväl fysiska som psykiska – medvetande till andra existensplan, kan tala med auktoritet om dessa ämnen. Och de säger oss med tydliga ord:

”Lev det liv som erfordras för förvärvandet av sådan kunskap och sådana krafter, och visdom skall tillfalla er som en naturlig sak. När helst ni är i stånd att bringa ert medvetande i harmoni med någon av det 'universella medvetandets´ sju strängar, dessa strängar som löper fram över världsalltets resonansbotten, vibrerande från en evighet till en annan, när ni har i grunden studerat 'sfärernas musik', då först skall det stå er fullkomligt fritt att dela er kunskap med dem, med vilka den utan fara kan delas.” (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 188)

*********

på sidan 180 i Den Hemliga Läran I:

Allting såväl i det metafysiska som i det fysiska världsalltet är sjufaldigt. Varje himlakropp, varje planet, vare sig synlig eller osynlig, har därför sex syskonklot till följeslagare. Livsutvecklingen fortgår på dessa sju klot eller kroppar, från den första till den sjunde, i sju RUNDER eller cykler.

*********

Astrologi är en vetenskap som är lika ofelbar som astronomin själv, dock under den förutsättningen att dess uttolkare är lika ofelbara. Och det är den förutsättningen, detta oeftergivliga och svåruppfyllda villkor, som alltid har visat sig vara en stötesten för båda. Astrologin är för den exakta astronomin vad psykologin är för den exakta fysiologin. I astrologin och psykologin måste man stiga bakom materians synliga värld och träda in på den transcendenta andens domäner. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 259)

Zodiakens tecken har mer än en betydelse. Från en synpunkt sett representerar de evolutionens olika stadier fram till den tid, då det nuvarande materiella universum med de fem elementen trädde in i förnimbar existens. Som författaren till Isis Unveiled har framhållit i den andra delen av sitt beundransvärda arbete, så ”måste nyckeln vridas om sju gånger” för att man skall kunna förstå hela den filosofi som ligger bakom dessa tecken. (T Subba Row, ”Zodiakens Tolv Tecken”)

**********

”Solen är solvärldens (systemets) hjärta, och dess hjärna är dold bakom (den synliga) solen. Därifrån utstrålar förnimmelse till varje nervcentrum i den stora kroppen, därifrån svallar livsfluidets vågor till varje artär och ven... Planeterna är dess lemmar och pulsar.. ” (Kommentar)

Under den manvantariska solperioden eller sollivet försiggår sålunda en regelbunden cirkulation av livsfluidum genom vårt system, vars hjärta solen är – liknande blodcirkulationen i människokroppen – i det att solen lika rytmiskt som människohjärtat sammandrar sig vid varje pulsslag. Men i stället för en omloppstid som kan räknas i sekunder, behöver solens blod tio år för att cirkulera och ett helt år för att genomgå dess hjärtförmak och hjärtkammare, innan det spolar in i lungorna och därifrån återvänder till systemets stora artärer och vener.

Världsalltet (vår värld i detta fall) andas, liksom människan och varje levande varelse, växt och även mineral på jorden andas, ja liksom vår jord själv andas med ett andetag var tjugofjärde timma. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 567-568)

Rummet är den verkliga världen, under det att vår värld är konstlad. Det är i hela sin oändlighet den enda Enheten: såväl i sina bottenlösa djup som på sin illusoriska yta – en yta, beströdd med oräkneliga världar, system och hägrande sfärer. Den österländske ockultisten, som i grunden är en objektiv idealist, vet emellertid att i den verkliga världen, som är en enhet av krafter, ”äger ett samband rum mellan all materia i plenum”, som Leibniz skulle uttrycka sig. Detta framställs symboliskt i den pythagoréiska triangeln. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 647-648)

...Det synes då vara en självklar sak att de klot som överskuggar vår jord måste befinna sig på andra och högre plan. De är kort sagt såsom klot SAMHÖRIGA (in coadunition) med, men inte av SAMMA MATERIALITET (consubstantiality) som vår jord, och tillhör således ett helt annat medvetandetillstånd.

**********

Det finns många slags chelor. Det finns lekmannachelor och chelor på prov, antagna chelor och sådana som förbereder sig för att bli lekmannachelor. Vem som helst kan göra sig till lekmannachela, fast han kan vara viss om att i detta livet aldrig medvetet få lära känna sin ledare. Vad provchelor beträffar, så är det en oföränderlig regel att de skall genomgå en prövotid av sju år. ”Proven” utgörs inte av förut bestämda och såsom sådana uppgivna tester, utan av allt som händer i det dagliga livet och av det sätt, på vilket lärjungen förhåller sig till detta. Det finns inte något ställe dit den sökande kan hänvisas för att framställa sin anhållan, ty dessa saker har ingenting att göra med vissa ställen eller ämbetsmän. Det är saker som rör vår inre natur. Vi blir chelor. Vi uppnår denna ställning därför att vår inre natur har öppnat sig så mycket, att den kan och vill motta kunskap. Vi mottar lönen ur Lagens händer. (W Q Judge, Brev som hjälpt mig, s 85-86)

Bli det du älskar. Sträva efter det du finner vackert och stort, och låt resten vara. Låt harmoni, uppoffring och hängivenhet vara dina grundprinciper. Låt dem bli en levande kraft i ditt dagliga liv. (W Q Judge)

Sök honom som skall ge dig det nya livets gåva i Visdomens Sal, bortom de andra. i vilken alla skuggor är okända och sanningens ljus lyser med alltid oförminskad glans.

Inom dig, lärjunge, bor det oskapade, och dessutom i denna Sal. Vill du uppnå den och låta de två ljusen bli till ett, må du klä av dig dina sinnesvillors mörka klädnader.

”Upadya [andlig lärare], mitt val är gjort, jag törstar efter visdom... Din tjänare är redo för din ledning.”

Det är bra, Shravaka [åhörare]. Gör dig beredd, ty du måste ensam färdas vidare. Läraren kan endast visa dig sättet. Vägen är densamma för alla. Medlet att nå målet måste vara olika för varje pilgrim. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 18. 22, 68)