Är drömmar enbart meningslösa syner?



HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

Den mänskliga naturen är en avgrund, vars djup fysiologin och humanvetenskapen har lyckats sämre med att mäta än en del som aldrig har hört ordet fysiologi. Aldrig är väl de kritiska granskarna i Kungliga Vetenskapsakademien mer förbryllade än när de står inför detta olösliga mysterium – människans inre natur. Nyckeln till detta mysterium är – människans dubbla natur. Det är den nyckeln de vägrar att använda, väl medvetna om att om väl dörren till det allra heligaste öppnades på vid gavel skulle de tvingas överge sina kära teorier och hårt hållna slutsatser en efter en – efter att gång på gång blivit överbevisade om att de inte har varit annat än käpphästar lika felaktiga som allt som bygger på och utgår från felaktiga eller ofullständiga premisser. Om vi måste nöja oss med fysiologins halvförklaringar om meningslösa drömmar, hur ska vi då förklara de så ofta förekommande sanndrömmarna?. Att hävda att människan är en dubbelnatur; att det i människan – för att citera Paulus – ” finns en naturlig kropp och en andlig kropp" – och att människan därför, av nödvändighet, måste ha en dubbel uppsättning sinnen – är detsamma som att, enligt den bildade skeptikern, yttra en oförlåtlig och synnerligen ovetenskaplig och vilseledande slutsats. Men den måste ändå framföras – oavsett vad vetenskapen anser.

Människan är onekligen utrustad med dubbla sinnen: de naturliga eller fysiska sinnena, vilka vi tryggt kan överlåta åt fysiologin att ägna sig åt; och de subnaturliga eller andliga sinnena vilka helt och hållet hör till den psykologiska vetenskapens område. Det bör i detta sammanhang påpekas att det latinska ordet ”sub” här används i en betydelse som är rakt motsatt den som det har i, till exempel kemin. Här är det inte en preposition, utan ett prefix som i ”sub-tonika” och ”sub-bas” inom musiken. Ja, på samma sätt som naturens samlade ljud är en enda bestämd ton, en grundton som vibrerar från och genom evigheten, med en obestridlig existens, i en ton som bara ”det skarpaste öra” kan uppfatta [1] – så beror den klara harmonin eller disharmonin i människans yttre natur, som den uppfattas av den observante, helt och hållet på vilken grundton den inre människan slår an för den yttre människan. Det är det andliga JAGET eller SJÄLVET som fungerar som den verkliga grunden, och som avgör tonen för människans hela liv – detta det mest nyckfulla, osäkra och föränderliga av alla instrument, och som mer än något annat instrument ständigt behöver stämmas om; det är dess röst ensam som, likt en orgels sub-bas, ligger bakom hela hennes livs melodi – vare sig dess toner är mjuka eller hårda, harmoniska eller häftiga, legato eller pizzicato.
________________

[1] Denna ton anses av experter att vara mellanregistrets F. – Theosophist (Utg).

Därför, menar vi, har människan förutom den fysiska hjärnan också en andlig. Om mottagligheten hos den fysiska helt beror på den fysiska strukturen och utvecklingsgraden, är den å andra sidan, helt underställd den andliga, emedan den ensam är det andliga JAGET, och därmed i högre grad följer sina två högsta principer [2] eller sitt fysiska hölje som mer eller mindre tydligt kan påverka den yttre hjärnan med förnimmelser av ting som är rent andliga eller immateriella. Därför är den beroende av skärpan i det inre JAGETS mentala känslor, på graden av sinnenas andlighet, för att förmedla de intryck och scener som dess halvandliga hjärna uppfattar, de ord den hör och det den känner, till den yttre människans sovande fysiska hjärna. Ju starkare den senares andliga sinnen, desto lättare är det för Jaget att väcka den sovande hjärnan, uppväcka de sensoriska nervbanorna och lillhjärnan och att påverka den förra – som alltid är helt inaktiv och vilande under människans djupa sömn med den levande bild av ämnet som överförs. Hos en sinnlig oandlig människa, vars liv och djuriska böjelser och passioner har gjort så att den femte principen eller det djuriska Astrala Jaget helt förlorat kontakten med den högre ”Andliga Själen”; liksom också hos en människa med hårt kroppsarbete som slitit så på den materiella kroppen att den tillfälligt är helt oemottaglig för den Astrala Själens röst och beröring – i sömnen förblir båda dessa människor i ett tillstånd av total livlöshet eller inaktivitet. Sådana människor drömmer sällan, om ens någonsin, ”allra minst sanndrömmar”. När uppvaknandet närmar sig och sömnen blir ytligare börjar hos den förra människan mentala förändringar att äga rum och dessa utgörs av drömmar som intelligensen inte har någon del i; hennes halvvakna hjärna formar enbart bilder som är vaga och förvridna återgivningar av hennes otyglade livsföring; medan hos den senare människan – om hon inte är helt absorberad av höga tankar – så kommer den ständiga och vanemässiga aktiva instinkten inte låter henne dröja kvar i det halvsovande tillståndet, när medvetandet börjar återvända och då vi upplever drömmar av olika slag, utan väcker henne plötsligt och utan övergång till full vakenhet. Å andra sidan, ju andligare en människa är, desto aktivare är fantasin och desto större är sannolikheten att hon får ta emot en syn med sanna intryck som förmedlas av det allseende, alltid vakna Jaget. Det senares andliga sinnen, som är fria från de kroppsliga sinnenas inblandning, står i nära kontakt med den högsta andliga principen; och den senare, som även om den i och för sig är den halvt omedvetna delen av det totalt omedvetna, alltså det ytterst immateriella Absoluta [3] – men äger ändå i sig det Allvetandes, Allestädes närvarandes och Allsmäktigas inneboende förmågor, vilka så snart den innersta naturen kommer i kontakt med det rena sublimerade och (för oss) obegripbara materian – skänker till en del dessa attribut till det rena Astral Jaget. Härav följer att djupt andliga människor får syner och drömmar under sömnen och även när de är vakna: dessa människor är de mottagliga , de naturliga skådarna, som nu löst kallas ”andliga medier”, utan att åtskillnad görs mellan subjektiva skådare, person eller ens en adept ” en som är oberoende av sina fysiologiska egenheter och som helt har ställt det yttre under den inre människan. De som inte är andligt lika högt begåvade får sådana drömmar blott sällan, och tillförlitligheten hos dessa beror på intensiteten hos deras känslor för det aktuella objektet.

_________________

[2] Den sjätte principen, eller den andliga själen och den sjunde – den rent andliga principen, ”Anden” eller Parabrahm, emanationen från det omedvetna ABSOLUTA (se ”Fragments of Occult Truth”, Theosophist, oktober numret 1881).

[3] Denna undervisning tar ateisterna helt avstånd från och spiritualisterna kommer med olika invändningar. Det är uppenbart att vi inte i en så här kort artikel kan ge en fullständig redogörelse till denna synnerligen svårfattliga och esoteriska lärosats. Att säga att det ABSOLUTA OMEDVETNA är omedvetet om sitt medvetande, och därför för människans begränsade intellekt måste vara det ”ABSOLUTA OMEDVETNA”, kan tyckas som att vi talar om en fyrkantig triangel. Vi hoppas kunna utveckla detta påstående i kommande nummer av ”Fragment of Occult Truth” som kanske kommer att bli en serie artiklar. Vi kommer då kanske att, till de fördomsfrias belåtenhet, kunna bevisa att det Absoluta, eller det Obegränsade och (särskilt) det obesläktade bara är en overklig abstraktion, ett påhitt med mindre än att vi betraktar det ur den insiktsfullare panteistens synvinkel. För att göra detta måste vi betrakta det Absoluta som blott en sammansmältning av all intelligens, totaliteten av alla existenser, som inte kan manifesteras annat än genom samverkan mellan dess olika delar, eftersom Det är helt omöjligt att lära känna och icke-existerande utanför fenomenvärlden och helt beror på de ständigt samverkande krafterna, som i sin tur beror på den ENDA Stora Lagen. – Utg.

Hade man granskat Babu Jugut Chunders fall närmare hade vi kunnat konstatera att antingen var han eller hans hustru, av ett eller annat skäl, mycket fäst vid den andre; eller att frågan om hennes liv eller död hade den största betydelse antingen för den ena eller de båda. ”En själ sänder ett budskap till en annan själ” – är ett gammalt talesätt. Därför har vi föraningar, drömmar och syner. Hur som helst, och åtminstone när det gäller denna dröm, var det inte fråga om ”icke-förkroppsligade” andar, utan varningen berodde enbart på antingen den ena eller den andre, eller de båda levande och förkroppsligade Jagen.

Sålunda står vetenskapen, i denna fråga om sanndrömmar liksom i så många andra frågor, inför ett olösligt problem, vars olösliga natur har skapats av dess egen materialistiska envishet och hävdvunna och omhuldade slentrianmässiga rutiner. För antingen är människan en dubbelnatur, med ett inre Jag [4], och detta Jag är den ”verkliga" människan”, som skiljer sig från och är oberoende av den yttre människan i samma grad som den materiella kroppens är svag eller stark; ett Jag vars sinnen sträcker sig långt bortom de gränser som förunnas de fysiska gränserna; ett Jag som lever vidare efter att det yttre höljet förmultnat – åtminstone för en tid, även om ett liv i ondska har hindrat henne från att uppnå en fullkomlig enhet med det andliga högre Jaget, det vill säga inte lyckats sammansmälta individualiteten med det (personligheten bleknar långsamt bort i vilket fall som helst), eller å andra sidan så – trots miljoner människors vittnesmål under årtusenden, trots bevis som hundratals bildade människor i vårt eget århundrade lagt fram – blir dessa bevis, menar vi, till intet. Med undantag för en handfull vetenskapliga auktoriteter, omgivna av en ivrig grupp skeptiker och halvbildade, som aldrig har sett någonting, och därför hävdar sin rätt att förneka allt – blir världen utdömd som ett gigantiskt Dårhus! Det finns emellertid en särskild avdelning i detta dårhus. Det är reserverat för dem som, efter att ha bevisat sig vara vid sina fulla sinnens bruk, därför måste betraktas som BEDRAGARE och LÖGNARE ...

_________________

[4] Antingen med ett ensamt Jag, eller en ensam Själ, som spiritualisterna påstår, eller med flera – dvs. sammansatt av sju principer, som den Österländska esoteriken lär, är inte vad det är frågan om just nu. Låt oss först bevisa, genom att visa våra gemensamma erfarenheter, att det inom människan finns någonting bortom Buchner’s Kraft och Materia. – Utg.

Har då fenomenet drömmar studerats så ingående av den materiella vetenskapen att den inte har något mer att lära, eftersom den talar i så auktoritativa tongångar om detta ämne? Inte alls. Fenomen som förnimmelser och vilja, intellekt och instinkt manifesteras givetvis via nervsystemet, vars viktigaste del är hjärnan. Av den märkliga vävnad i vilken denna aktivitet äger rum – en vävnad vars två former är den blåsformade och den fibrösa – kanske den grå och vita substansen, där den senare anses vara enbart förmedlaren av intryck till eller från den blåsformade vävnaden. Detta fysiologiska kontor utmärks av, eller delas av vetenskapen upp i, tre slag – den motoriska, sensoriska och sammanlänkande – men intellektets mystiska makt förblir lika mystisk och förbryllande för de stora fysiologerna som den var när Hippokrates levde. Vetenskapsmännens tanke om att det kan finnas en fjärde nivå associerad till tankeverksamheten har inte bidragit till att lösa problemet; det har inte lyckats kasta det minsta ljus över detta ofattbara mysterium. Och vetenskapsmännen kommer aldrig att kunna utforska det om de inte accepterar hypotesen om människans DUBBLA NATUR.

 

HELENA BLAVATSKY
Ur The Theosophist, January 1881.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid.296-300, ”Are Dreams but Idle Visions?”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

___________________________________________________________________

Ytterligare läsning i ämnet:
Drömland och sömngångare av Helena Blavatsky
Drömmar av Helena Blavatsky
Kunskap kommer först i drömmar av Helena Blavatsky
Människolivets tre plan av William Q Judge
Att komma ihåg det högre Jagets erfarenheter av William Q Judge
___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23