Företal till Den Hemliga Läran- del 3

yantra1.gif (2187 bytes)

DEN HEMLIGA LÄRAN

FÖRETAL

AVSNITT 3

[Översatt från Introductory pages xvii-xlvii ur 1888 års originalutgåva]

AV

H.P. BLAVATSKY

Till Företal avsnitt 1 Till Företal avsnitt 2 Till Företal avsnitt 3

FÖRETAL

Original edition, page xxxvi

Åtskilliga stora tänkare har förklarat, att det inte funnits en enda religionsstiftare vare sig arisk, semitisk eller turansk, som uppfunnit en ny religion eller uppenbarat en ny sanning. Dessa stiftare var alla förmedlare, inte upphovsmän till nya läror. De var uppfinnare av nya former och tolkningar, men de sanningar, på vilka dessa var grundade, var lika gamla som människosläktet. De utvalde en eller flera av dessa stora sanningar – verkligheter, som endast var synliga för den sant Vises och Siarens blick – bland alla dem, som omedelbart uppenbarats för människan i begynnelsen, och som bevarats inom templens adyta och meddelats genom invigning under MYSTERIERNA och genom personlig undervisning; och dessa sanningar uppenbarade de för massorna.

På så sätt fick varje folkstam i sin tur några av dessa sanningar under slöjan av vars och ens lokala och särskilda symbolik, vilken i tidernas lopp utvecklade sig till en mer eller mindre filosofisk gudsdyrkan, ett panteon under mystisk förklädnad. Därför kallas Confucius

page xxxvii

som enligt den historiska tideräkningen är en mycket gammal lagstiftare – fast en tänkare av jämförelsevis nytt datum i världens historia – med rätta av dr Legge (16) bara för en förmedlare, inte en skapare. Och han säger själv: ”Jag ger endast vad jag själv mottagit; jag kan inte skapa något nytt. Jag tror på de gamla, och därför älskar jag dem.” (17) (Citerat av Max Müller i Science of Religions .)

Fotnot 16) Lün Yü (§ I a). Schott, ”Chinesische Literatur”, s. 7.
Fotnot 17) ”Life and Teachings of Confucius”, s. 96.

Författaren älskar även dem, hon tror därför på de gamla och på de nutida arvtagarna till deras Visdom. Och eftersom hon tror på båda, överlämnar hon nu det hon själv mottagit och lärt till alla dem som är villiga att acceptera det. Vad beträffar dem som kan komma att förkasta hennes vittnesbörd – dvs. det stora flertalet – så ska hon utan någon känsla av bitterhet finna sig i det, därför att de har lika mycket rätt att förneka som hon har rätt att bekräfta, eftersom de ser på SANNINGEN från två helt olika synpunkter. Enligt reglerna för den lärda kritiken tillkommer det ju orientalisten att a priori förkasta varje påstående som han själv inte kan fullständigt verifiera. Och hur kan väl en västerländsk vetenskapsman enbart på hörsagor anta saker som han inte vet någonting om? Sanningen är den, att vad som meddelas i dessa volymer är till lika stor del härlett från muntlig undervisning som från skrivna urkunder. Denna första framställning av de esoteriska lärorna grundar sig på Sånger, [Stanzor] vilka är minnesmärken från ett folk som är okänt av etnologin; det påstås att de är skrivna på ett språk som inte finns på listan över dem som språkvetenskapen är förtrogen med; de sägs härstamma från en källa (Ockultismen) som vetenskapen inte vill veta av; och slutligen framläggs de av en person, vars trovärdighet ständigt misstänkliggjorts inför världen av alla dem som hatar besvärliga sanningar eller har någon egen älsklingsteori att försvara. Således kan man förvänta sig och på förhand acceptera att dessa läror kommer att bli förkastade. Ingen som vill heta ”lärd” eller vetenskapsman inom vilken avdelning det än må vara av den exakta vetenskapen, kommer att tillåta sig att på allvar sysselsätta sig med dessa läror. De kommer att mötas av hån och förkastas utan dom och rannsakan i detta århundrade, men enbart i detta. För i det tjugonde seklet av vår tideräkning kommer de lärde att börja inse och erkänna, att Den Hemliga Läran varken är en uppfinning eller en överdrift av verkigheten, utan tvärtom enbart en kortfattad framställning därav, och slutligen att de lärdomar den innehåller är äldre än Veda-böckerna. (18) Har inte dessa senare, för inte

Fotnot 18) Detta sägs inte med anspråk på att vara någon profetia, utan är helt enkelt ett påstående som är grundat på sakkännedom. Under varje århundrade görs ett försök att visa världen, att ockultismen inte är någon tom vidskepelse. Sedan dörren en gång öppnats på glänt, kommer den att öppnas mer och mer för varje nytt sekel. Tiden är mogen för en mera djupgående kunskap än den som hittills fått uppenbaras, trots att den fortfarande är väldigt begränsad.

page xxxviii

mer än femtio år sedan, blivit förlöjligade, förkastade, behandlade som ”ett modernt falsarium”? Förkunnades det inte en gång att sanskrit var en avkomling av grekiskan, en därur härledd dialekt, enligt Lempriére och andra lärde? Omkring 1820 säger professor Max Müller till oss att brahminernas, magernas och buddisternas heliga böcker ”var näst intill okända; man betvivlade till och med deras tillvaro, och det fanns inte en enda lärd, som kunde översätta en rad ur Veda-böckerna…Zend-Avesta eller... ur den buddistiska Tripitaka. Och nu är det likväl bevisat, att Veda-böckerna är ett verk av den mest avlägsna forntid, och att ”deras bevarande nästan stöter på underverk”. (Lecture on the Vedas.)

Man kommer att säga detsamma om Den Arkaiska Hemliga Läran, när en gång bevisen blivit framlagda för dess ovedersägliga tillvaro och dess urkunders verklighet. Men sekler ska förgå, innan väsentligt mera därav kommer att meddelas. Med avseende på det förhållandet, att nyckeln till zodiakens mysterier gått nästan alldeles förlorad för världen, säger författarinnan i Isis Unveiled för mer än tio år sedan, att ”Denna nyckel måste vridas om sju gånger, innan hela systemet är avslöjat. Vi kommer bara vrida om den en gång för att därmed tillåta den profane en inblick i mysteriet. Lycklig den som förmår fatta det!”

Detsamma kan sägas om hela det Esoteriska systemet. En omvridning av nyckeln, inget mer, blev givet i Isis – en hel del mer förklaras i dessa volymer. Vid den tiden ägde författarinnan dels en ganska ofullständig kännedom om det språk, på vilket boken skrevs, dels var det då förbjudet att yppa många saker, vilka nu fritt får avhandlas. I det tjugonde seklet ska måhända någon mera kunnig och långt mera lämplig lärjunge sändas av Vishetens Mästare för att framlägga de slutliga och ovedersägliga bevisen för att det finns en vetenskap, som kallas Gupta-Vidya, samt att i likhet med Nilens förr så hemlighetsfulla ursprung, källan till alla de religioner och filosofier, som världen nu känner, varit under tidsåldrar glömd och förlorad för mänskligheten, men nu äntligen är återfunnen.

Ett sådant arbete som detta borde inte introduceras enbart genom ett vanligt Företal, utan snarare genom en hel volym; en volym som meddelade fakta, inte bara utläggningar, eftersom DEN HEMLIGA LÄRAN inte är en avhandling eller en samling vaga teorier, utan innehåller alla de sanningar som kan delges världen under detta århundrade.

Det skulle varit fullkomligt meningslöst att på dessa blad offentliggöra de delar av de esoteriska lärorna, vilkas försegling nu blivit bruten,

page xxxix

om inte deras äkthet och överensstämmelse med de gamla urkunderna – eller åtminstone sannolikheten därav – även kunde bekräftas. De uppgifter, som här kommer att lämnas, måste stödja sig på varjehanda vittnesbörd, som de gamla filosoferna, de klassiska författarna och till och vissa lärda kyrkofäder, av vilka somliga kände dessa läror, eftersom de hade studerat dem eller sett och läst arbeten i dessa ämnen; andra, eftersom de till och med varit personligen invigda i de forntida Mysterierna, under vilkas fortgång de arkana lärorna allegoriskt framställdes. Det åligger författarinnan att ange historiska och trovärdiga namn och citera väl kända, gamla och nya författare av erkänd förmåga, gott omdöme och prövad sanningskärlek; hon måste även omtala några av de hemliga vetenskapernas och konsternas mest framskridna och ryktbara utövare, såväl som mysteriernas eget innehåll i den sällsamma arkaiska form, vari de uppenbarats eller rättare delvis framställts för allmänheten.

Hur skall detta genomföras? Vilket är det bästa sättet att uppnå detta mål? Detta var den fråga vi ständigt ställde oss själva. För att förtydliga vår plan kan vi försöka göra en jämförelse. När en turist som kommer från ett fullständigt utforskat land, plötsligt befinner sig vid gränsen av ett okänt land [terra incognita] vilket är omgivet och stängt för alla blickar av en fruktansvärd mur av oöverstigliga klippor, så har han trots detta ännu inte skäl att erkänna sig uppgiven i sina upptäcktsplaner. Det är honom förvägrat att tränga in i landet på andra sidan. Men om han än så länge inte personligen får beträda det hemlighetsfulla området, så kan han dock finna ett sätt att ta det i betraktande på så nära håll som möjligt. Med kännedom om de landskap han lämnat bakom sig kan han bilda sig ett allmänt och tämligen riktigt begrepp om den utsikt, som öppnar sig på andra sidan muren, om han helt enkelt klättrar upp till högsta spetsen av de bergshöjder, som ligger framför honom. När han en gång väl är där kan han se sig omkring så mycket han vill och jämföra det han urskiljer, om än med någon svårighet, med det han lämnat bakom sig där nere, då han tack vare sina egna bemödanden, överskridit gränsen för dimmorna och bergets molnbeklädda sluttningar.

En sådan preliminär observationspunkt kan inte i dessa två volymer erbjudas dem, som skulle vilja bättre förstå de mysterier från de förarkaiska perioderna, som omnämns i texterna. Men om läsaren har litet tålamod och kastar en blick på de europeiska religioners och trosbekännelsernas nuvarande tillstånd samt jämför detta med vad historien känner om de tider, som omedelbart föregick och efterföljde

page xl

den kristna tidens början, så ska han i tredje delen av detta arbete finna alla nödvändiga upplysningar.

I denna del kommer vi att meddela en kort återblick på alla de förnämsta adepter historien känner till och beskriva mysteriernas förfall, varefter invigningens och den Heliga Vetenskapens verkliga natur började systematiskt utplånas och slutligen försvinna ur människornas hågkomst. Ända från den tiden blev dessa läror Ockulta, och Magin uppfattades alldeles för ofta under det vördnadsvärda men ofta missledande namnet Hermetisk filosofi. Sålunda var det den sanna Ockultismen som innehades av de Mystiker, vilka levde under de århundraden som föregick vår tideräkning, då däremot Magin, eller rättare Svartkonsten, med sina Ockulta Konster verkar ha följt kristendomen i spåren.

Hur stora och nitiska de bemödanden än var, som under dessa första århundraden fanatiskt gjordes att utplåna varje spår av de hedniska folkens mentala och intellektuella arbete, så var det ett misslyckande; men bigotteriets och intoleransens mörka demon har allt sedan dess systematiskt försökt att vanställa varje upplysande sanning från den förkristna tiden. Historien har dock, trots de osäkra urkunderna, bevarat tillräckiga minnesmärken ända till vår tid för att ge oss en opartisk bild av det hela. Må då läsaren stanna ett ögonblick med författarinnan på den valda utsiktspunkten. Vi ber honom skänka hela sin uppmärksamhet åt det millennium av de förkristna och efterkristna perioderna, som delade av året ETT efter Kristi födelse. Denna senare händelse – den må nu vara historisk eller ej – har inte desto mindre blivit använd som en signal till uppförandet av ett invecklat system av bålverk och vallar, avsedda att förekoma varje möjlig återgång till, ja varje återblick på det förflutnas förhatliga religioner – religioner, som var hatade och fruktade, eftersom de kastade ett alltför klart ljus över den nya och avsiktligt beslöjade tolkningen av vad som nu kallas det ”Nya Förbundet”.

De första kyrkofädernas nästan övermänskliga ansträngningar att utplåna själva minnet av Den Hemliga Läran ur människornas hågkomst, har alla misslyckats. Sanningen kan aldrig dödas; därför har de inte lyckats att helt och hållet sopa bort från jordens yta alla spåren av denna urgamla Visdom och inte heller att bakbinda och stoppa till munnen på alla dem, som bar vittne om henne. Tänk bara på alla de tusentals, om inte miljontals handskrifter som blivit uppbrända; på de minnesmärken och byggnadsverk, med deras alltför upplysande inskriptioner och symboliska målningar, som blivit till grunden nedrivna; på de skaror av eremiter och asketer som tidigt strövade omkring bland övre och nedre Egyptens grusade städer, i öknarna och bland bergen, i dalarna och på höjderna, brinnande av nit att spåra upp och

page xli

förstöra varje obelisk eller pelare, varje papyrusrulle eller pergament, som kunde falla i deras händer, så snart de bara bar tau-symbolen eller något annat av de tecken, som den nya tron hade lånat eller tillägnat sig från den gamla – och man ska tydligt inse, hur det kommer sig, att så litet återstår av forntidens urkunder. I sanning, fanatismens onda andar, de första och medeltida kristendomens och islams andar, trivdes alltifrån början allra bäst i mörker och okunnighet; och båda har de

                – gjort solen röd som blod och jorden till en grav,
                av graven de jämväl ett helvete har skapat,
                och själva helvetet än svartare de gjort!

Dessa båda religioner har förvärvat sina proselyter med svärdet; båda har byggt sina kyrkor på hekatomber av skyhögt uppstaplade mänskliga offer. Över ingångsporten till första seklet av vår tideräkning brann de ödesdigra och olycksbådande orden ”ISRAELS KARMA”. Över ingången till vårt århundrade ska framtidens siare kunna urskilja andra ord, som pekar på en karmisk vedergällning för illistigt förfalskad HISTORIA, för avsiktligt förvrängda tilldragelser, för falskeligen förtalade stora personligheter, vilka av eftervärlden blivit i grund misskända och till oigenkännlighet söndermalda mellan dessa Jagannaths två vagnar; bigotteriet och materialismen, av vilka den ena antar för mycket, den andra förnekar allt. Vis är den, som vet att hålla sig vid den gyllene medelvägen och förlitar sig på tingens eviga rättvisa! Faizi Diwan, ”vittnet till märkvärdiga tal, hållna av en fritänkare, som tillhör ett tusentals sekter”, säger: ”På uppståndelsens dag, då alla församlas och alla förflutna ting skall förlåtas, då skall Kabas synder vara förlåtna, tack vare de kristna kyrkornas orenhet.” Dessutom svarar professor Max Müller: ”Islams synder och orenheten inom kristendomen är båda lika usla. På uppståndelsens dag ska såväl muhammedaner som kristna komma att inse fåfängan i sina religionsläror. På jorden strider människorna för religionen; i himlen kommer de att få se, att det inte ges mer än en enda sann religion: tillbedjandet av Guds ANDE. (19)

Fotnot 19) Lectures on the Science of Religion, av F. Max Müller. S. 257.

Med andra ord: ”DET FINNS INGEN RELIGION (ELLER LAG) HÖGRE ÄN SANNINGEN” – ”SATYAT NASTI PARO DHARMAH” – Maharadjan av Benares motto, vilket adopterades av det Teosofiska Samfundet.

Som vi redan har sagt i Förordet, så är Den Hemliga Läran inte en ny version av Isis Unveiled – som det ursprungligen var tänkt.

page xlii

Utan den är snarare en bok som förklarar den förra, och fastän den är ett fullkomligt självständigt arbete, så är den en nödvändig följd därav. Mycket som förmedlades i ISIS kunde svårligen förstås av den tidens teosofer. Den Hemliga Läran kommer att belysa åtskilliga problem, vilka lämnats olösta i det första arbetet och isynnerhet på dess första sidor, som aldrig blivit förstådda.

Eftersom vi i ISIS två volymer endast hade att sysselsätta oss med de filosofiska system som tillhör den historiska tiden, samt de fallna nationernas symbolik, så kunde vi där endast kasta en hastig blick på Ockultismens panorama. I föreliggande arbete meddelas utförligt Kosmogonin [läran om världsdaningen] samt evolutionen av de fyra raser som föregick vår Femte ras och dess Mänsklighet, så dessa två digra volymer utgör egentligen förklaringen till vad som förekommer ensamt på första sidan av ISIS UNVEILED samt spritt här och där som korta antydningar under arbetets gång. Inte heller kan vi i de nuvarande volymerna företa den omfattande förteckningen på de Arkaiska Vetenskaperna, liksom den gradvisa utvecklingen av de hemlighetsfulla Mänskligheter och raser som föregick vår ”Adamitiska” Mänsklighet, innan vi redogjort för så svåra problem som den Kosmiska och Planetariska evolutionen. Därav följer, att föreliggande försök att klargöra några av den esoteriska filosofins mysterier i själva verket inte har någonting gemensamt med det föregående arbetet. Må det tillåtas författarinnan att belysa detta med ett exempel.

Del I av Isis börjar med en hänvisning till en ”gammal bok”:

...så gammal att våra nutida antikvarier skulle kunna grubbla över dess sidor i oändlighet utan att komma överens om beskaffenheten av den vävnad, på vilken den är skriven. Den är det enda originalexemplar, som numera existerar. Den äldsta kända hebreiska urkund om den ockulta vetenskapen, Sifra Dzeniouta, har blivit sammanskriven efter denna, och detta vid en tidpunkt, då den redan betraktades som en litterär relik. En av de teckningar den innehåller föreställer den Gudomliga Essensen utströmmande från ADAM (20) under formen av en lysande båge, som efter hand antar formen av en cirkel; när den obeskrivliga gudastrålen uppnått högsta punkten av denna båge, vänder den nedåt och återkommer till jorden, och medför i sin bana en högre typ av mänsklighet. I samma mån som den närmar sig jorden, blir emanationen allt mörkare, och när den slutligen når jorden, är den svart som natten.

Fotnot 20) Detta namn är här använt i samma mening som det grekiska ordet [[anthropos]]

page xliii

Denna ”mycket gamla bok” är det originalverk efter vilket de talrika volymer som utgör Kiu-ti blivit sammanställda. Och det är inte bara den senare och Sifra Dzeniouta, utan även Sefer Jetzirah (21), som de hebreiska kabbalisterna tillskriver patriarken Abraham(!), Shu-king, Kinas ursprungliga bibel, den egyptiske Thot-Hermes' heliga böcker, de indiska Puranerna, den kaldeiska Siffertalens bok, och till med Pentateuken, [Mose 5 böcker], alla leder de sin upprinnelse från denna lilla huvudurkund. Traditionen säger att den skrevs på Sen-zar, dvs.det hemliga tempelspråket, efter diktamen av Gudomliga Varelser som uppenbarade den för Ljusets Söner i Central-Asien, vid själva begynnelsen av den femte rasen (vår ras); ty det var en tid då detta språk, Sen-zar, var känt av de Invigda i alla länder och förstods lika lätt av toltekernas förfäder i Central-Amerika som av det försvunna Atlantis invånare. Dessa åter, den fjärde rasens människor, hade fått kunskapen därom av den tredje rasens vise, Manushierna, vilka fått lära den direkt från den andra och första rasens Devor. Den ”teckning”, som det talas om i Isis, har avseende på evolutionen av dessa raser och på vår mänsklighet under den fjärde och femte rasen i Vaivasvatas Manvantara eller ”Rund”; varje Rund består i sin tur av de yugas eller cykler, som utgör mänsklighetens sju perioder, av vilka fyra redan är förgångna i vår livscykel och mittpunkten av den femte i det närmaste uppnådd. Bilden är symbolisk, som var och en lätt kommer att förstå, och framställer tillvaron från dess första begynnelse. Sedan den gamla boken beskrivit den kosmiska evolutionen och förklarat uppkomsten av allt som finns på jorden, den fysiska människan inbegripen, och sedan den meddelat rasernas verkliga historia, från den Första till vår egen Femte ras, går den inte längre. Den stannar vid början av Kali Yuga, precis 4989 år sedan*, vid Krishnas död, den lysande ”solguden”, en i forna tider levande hjälte och reformator.

Fotnot 21) Rabbi Jehoshua Ben Chananea, som dog omkr. 72 e. Kr., förklarade öppet, att han utfört ”underverk” med hjälp av Sefer Jetzirahs Bok, och utmanade alla tvivlare. Franck anför efter den babyloniska Talmud två andra taumagurister, rabbinerna Chanina och Oshoi. (Se ”Jerusalem Talmud, Sanhedrin,” k. 7 osv., samt Franck, [Die Kabbalah], s.55, 56.) Flera av medeltidens ockultister, alkemister och kabbalister påstod detsamma, och till och med den nutida numera avlidne Magus Eliphas Lévi, försäkrar detta offentligt i sina böcker om magi.

[* När detta skrevs år 1888. Övers. anm.]

Men det finns ännu en gammal bok. Denna betraktas dock inte av sina ägare som synnerligen gammal, för den härrör endast från ”den

page xliv

Mörka Tidsålderns” begynnelse för omkring 5000 år sedan. Omkring nio år härefter [eller 1897] kommer de fem första millennierna, den första cykeln av den stora Kali Yuga-perioden, vara slut. Och då kommer den sista profetian i denna urkund (den första volymen av ”den Mörka Tidsålderns” profetiska annaler) uppfyllas. Vi behöver inte vänta länge på detta, och många bland oss kommer att få se gryningen av den nya cykeln, vid vars slut många räkningar kommer att göras upp och avslutas folken emellan. Profetiornas andra volym är nästan färdig; den har varit förberedd sedan Sankaracharyas tid, Buddhas store efterträdare.

Vi vill fästa läsarens uppmärksamhet på en annan viktig punkt, som gör sig gällande redan vid början av den långa raden av bevis för tillvaron av en enda, ursprunglig och universell Visdom – viktig i alla händelser för dem, som studerar den kristna kabbalan. Dessa läror var nämligen kända, åtminstone delvis, av flera bland kyrkofäderna. Det påstås, på rent historisk grund, att Origenes, Synesius och till och med Clemens Alexandrinus själva varit invigda i mysterierna, innan de med den alexandrinska skolans neo-platonism förenade gnostikernas, under den kristna förklädnaden. Och än mera: några av de Hemliga skolornas läror – dock visserligen inte alla – blev förvarade i Vatikanen och har sedan blivit införlivade med de katolska mysterierna, under formen av vanställda tillägg, som av den latinska kyrkan vidfogats det ursprungliga kristna programmet. Sådan är den nu materialiserade dogmen om den Obefläckade Avlelsen. Detta förklarar även den romersk-katolska kyrkans påbjudna stora förföljelser mot ockultismen, frimureriet och den heterodoxa mysticismen i allmänhet.

Konstantins regeringstid var den sista vändpunkten, tiden för den sista förtvivlade kampen, som slutade med att de gamla religionerna förkvävdes inom den västerländska världen till förmån för den nya religion, som uppförts på deras döda mull. Från den tiden började alla utsiktspunkter, som ledde blicken tillbaka till det yttersta förflutna, bortom syndafloden och Edens lustgård att stängas – med våld och utan barmhärtighet, med alla medel, goda eller onda – för eftervärldens obehöriga blickar. Alla vägar blev igenbommade, alla urkunder man kunde komma över blev förstörda. Och likväl återstår det tillräckligt av till och med dessa stympade annaler för att berättiga oss att säga, att de innehåller alla nödvändiga vittnesbörd för tillvaron av en moderlära. Stycken därav har överlevt de geologiska och politiska omstörtningarna och kan berätta deras historia; och allt vad som överlevt bevisar, att den numera hemliga Visdomen förr var den enda

page xlv

brunnen, den ständigt flödande och outtömliga källan ur vilken alla dess utflöden – alla folkslags senare religioner, från den första till den sista – ledde till sin upprinnelse. Det tidsskede, som börjar med Buddha och Pytagoras och slutar med neo-platonikerna och gnostikerna, är den enda i hävderna kvarlämnade brännpunkt, mot vilken, för sista gången de glänsande ljusstrålar konvergerar, som utgångna från förflutna tiders eoner, ännu inte blivit förmörkade av bigotteriet och fanatismen.

Detta förklarar, varför författarinnan alltjämt finner sig nödsakad att vid framläggandet av fakta, som härstammar sig från den gråaste forntid, stödja dessa på vittnesbörd, hämtade från den historiska tiden. Ingen annan väg stod henne till buds, fastän hon därigenom ännu en gång löper fara att beskyllas för brist på metod och system. Men det var nödvändigt, att allmänheten blev underrättad om de bemödanden, som gjorts av många världsberömda adepter samt invigda skalder och skriftställare inom alla tiders klassiska litteratur att i mänsklighetens annaler bevara åtminstone minnet av en sådan filosofis tillvaro, om inte den direkta kunskapen om vad den innehöll. De Invigda av år 1888 skulle i sanning förbli obegripliga, ja en skenbart omöjlig myt, om det inte kunde bevisas, att sådana Invigda levt under historiens alla övriga tidevarv. Och detta kan inte bevisas på annat sätt än genom att anföra det kapitel och den rad, där det talas om dessa stora och ryktbara personligheter, vilka föregicks och efterföljdes av en lång, ändlös rad andra konstförfarna mästare, före och efter syndafloden. Endast på det sättet ska det kunna påvisas, efter till hälften traditionella, till hälften historiska vittnesbörd, att kunskapen om det ockulta och de krafter den ger människan ingalunda är fiktion, utan fakta, lika gamla som världen själv.

Med mina domare, forna som tillkommande, har jag således ingenting otalt – de må nu vara allvarsamma litterära kritiker eller sådana litteraturens skrikande dervischer, som dömer en bok efter populariteten eller impopulariteten av dess författares namn, och som, efter den flyktigaste blick på innehållet, slår ner som hökar på verkets svagaste sidor. Jag vill inte heller ägna någon uppmärksamhet åt de småsinnade belackare – lyckligtvis föga talrika – som, i hopp att kunna dra allmänhetens uppmärksamhet till sig genom att nedsvärta varje författare, vilkens namn är mera känt än dess eget, förfölja och skymfa själva hans skugga. Först påstod dessa under många år, att de läror, som meddelades i The Theosophist, och som blivit sammanfattade i De Invigdes Lära, alla hade uppfunnits av författarinnan; nu har vinden vänt sig, nu framställer de Isis Unveiled och de nyssnämnda skrifterna som plagiat efter Eliphas Lévi(!), Paracelcus(!!) och

page xlvi

av mirabile dictu buddhismen och brahmanismen.(!!!) Då kunde lika gärna Renan anklagas för att ”stulit” sin Vie de Jésus ur evangelierna och Max Muller sina Sacred Books of the East eller sina Chips ur brahminernas och Gotama Buddhas filosofiska lärosatser! Men till den stora allmänheten och till Den Hemliga Lärans läsare vill jag här upprepa vad jag alltid har sagt, genom att använda mig av Montaignes ord: ”MINA HERRAR, JAG HAR HÄR ENDAST BUNDIT EN BUKETT AV HÄR OCH VAR PLOCKADE BLOMMOR, OCH JAG HAR DÄRVID UR EGEN FATABUR INTE LAGT TILL NÅGOT MER ÄN DET BLOMSTERBAND SOM SAMMANHÅLLER DEM.”

Man kan slita ”blomsterbandet” i bitar eller plocka sönder det i små trådar, om man så önskar. Vad beträffar själva buketten av FAKTA, kommer man aldrig att kunna förstöra den – man kan ställa sig okunnig om dess fakta, det är allt.

Vi vill sluta med ett ord angående första delen av föreliggande arbete. I ett FÖRETAL till den avdelning av verket, som huvudsakligen handlar om Kosmogonin, [läran om Världsdaningen], kan visserligen åtskilliga tämligen utförligt behandlade ämnen ej tyckas vara på sin plats, men ett ytterligare skäl, utom dem jag redan angivit, har förmått mig att vidröra dem. Ovillkorligen kommer varje läsare att bedöma de gjorda uttalandena från sin egen ståndpunkt, efter sina egna kunskaper, sin egen erfarenhet, efter vad han redan fått lära. Denna omständighet nödgas författarinnan. alltjämt göra avseende på; därav följer också i denna första del ofta förekommande antydningar om saker, som egentligen tillhör en senare del av arbetet, men som här inte skulle kunna förbigås med tystnad, utan risk att läsaren möjligen skulle anse hela arbetet för en barnsaga – ett påfund av någon uppfinningsrik nutidshjärna.

Det förflutna kommer att hjälpa oss att förstå det närvarande och detta att bättre uppskatta det förflutna. Nutidens villfarelser och misstag kommer att få sin förklaring och sopas bort; dock är det mer än troligt – i föreliggande fall är det helt säkert – att ännu en gång tidevarvens och historiens vittnesbörd inte kommer att göra intryck på andra än de mycket intuitiva, det vill säga detsamma som ett ganska ringa fåtal. Men i detta fall, som i alla dylika, kan den sanne och trogne inför nutidens skeptiske sadducé framlägga det matematiska beviset för dessa vittnesbörds tillförlitlighet och på samma gång ge honom en minnesbeta för hans blinda halsstarrighet och självtillräcklighet. Någonstans i den franska akademins arkiv finns ännu förvarad den ryktbara probabilitetslagen, algebraiskt uträknad av några lärda matematiker till tjänst för herrar skeptiker. Så här låter den: Om två personer intygar ett faktum och vardera sålunda meddelar det 5/6

page xlvii

sannolikhet, så kommer detta faktum att äga 35/36 sannolikhet; dvs. dess sannolikhet förhåller sig till dess osannolikhet som 35 till 1. Om tre dylika intyg läggs tillsammans, blir sannolikhetsgraden 215/216. Det överensstämmande vittnesbördet av tio personer, som vardera meddela 1/2 sannolikhet, ger 1023/1024 osv. Ockultisten kan känna sig tillfredsställd och behöver inte begära mera.

HELENA BLAVATSKY

| till Den Hemliga Lärans huvudindex Online | till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida |