Företal till Den Hemliga Läran- del 2

yantra1.gif (2187 bytes)

DEN HEMLIGA LÄRAN

FÖRETAL

AVSNITT 2
[Översatt från the Introductory, pages xvii-xxvii, ur 1888 års originalutgåva]

AV

H.P. BLAVATSKY

Till Företal avsnitt 1 Till Företal avsnitt 2 Till Företal avsnitt 3

FÖRETAL

Om vi nu övergår till den äldsta ariska litteraturen, Rigveda-urkunden, och håller oss strängt till vad herrar orientalister själva sagt, så skall det visa sig att fastän Rigveda inte innehåller mer än omkring 10580 versrader eller 1028 hymner, har den likväl trots Brahmana-böckerna och den stora mängden glosor och kommentarer, än idag inte blivit rätt förstådd. Och varför? Tydligen emedan Brahmana-böckerna, "de äldsta skolastiska avhandlingarna över de urgamla hymnerna", själva kräver en nyckel, som orientalisterna misslyckats med att införskaffa.

Vad säger väl å andra sidan de lärde om den buddhistiska litteraturen? Har de möjligen denna fullständigt i sin ägo? Ingalunda. Oaktat de 325 volymer, som nord-buddhisternas Kanjur och Tanjur består av, och där det sägs att varje volym "väger 4-5 skålpund", vet man egentligen inget om den verkliga lamaismen. Likväl sägs det inom syd-buddhismen att de heliga böckerna Saddharma alankara (10) innehåller 29 368 000 bokstäver eller, frånräknat alla avhandlingar och kommentarer, "fem eller sex gånger mer än bibeln", vilken enligt en uppgift av professor Max Müller, inte kan berömma sig av mer än 3 567 180 bokstäver. För övrigt har översättarna av de nämnda "325 volymerna" (i själva verket utgör de 333, Kanjur innehåller 108 och Tanjur 225 volymer), "i stället för att ge oss trogna versioner, i dem inflätat sina egna kommentarier i syfte att därmed rättfärdiga sina egna respektive skolors dogmer" (11) Dessutom – vi upprepar professorns ord till sina lärjungar – "enligt en tradition, som bevarats inom de buddhistiska lärdomsskolorna, såväl de sydliga som de nordliga, innehöll den buddhistiska kyrkans kanon ursprungligen 80- eller 84 000 avhandlingar, men av dem har de flesta gått förlorade, så att det återstår numera bara 6000". "Förlorade", som vanligt – för européer. Men vem kan vara alldeles säker på att de även är förlorade för buddhister och brahminer?

Fotnot 10) Spence Hardy, The Legends and Theories of the Buddhists, s. 66.
Fotnot 11) "Buddhism in Tibet", s. 78

När man känner hur varje rad som skrivits om Buddha eller om hans "goda lag" hålls helig av buddhisterna, så förefaller förlusten av nära 76 000 avhandlingar mirakulöst. Om det hade varit tvärtom och av dessa 76 000, fem- eller sextusen hade blivit förstörda under förföljelserna i eller utvandringarna från Indien, då vore det för vem som helst, som vet hur det går till vid sådana tillfällen, lätt nog att medge en sådan möjlighet. Men eftersom det nu är väl bevisat, att de buddhistiska Arhaterna, för att utbreda den nya tron på andra sida av Kashmir och Himalaya-bergen, började sin religiösa utvandring redan 300 år före vår tideräkning (12) och nådde Kina år 61 e.Kr. (13), då Kasyhapa, på inbjudan av kejsare Ming-ti, kom dit för att göra "himmelens son" bekant med de buddhistiska lärorna, så låter det besynnerligt, när orientalisterna talar om en sådan förlust som verkligen möjlig.

Fotnot 12) Lassen (Indische Altherthumkunde, del II, s. 1072) nämner ett buddhistiskt kloster, som uppförts i Kailas-bergen år 137 f.Kr., och general Cunningham talar om ett ännu äldre.
Fotnot 13) J. Edkins, Chinese Buddhism, s. 87

De tycks inte kunna tänka sig möjligheten av att dessa urkunder kanske kunde vara förlorade enbart för västerlandet och för dem själva, eller att de asiatiska folken skulle kunnat ha den oerhörda djärvheten att förvara sina heligaste urkunder utom räckhåll för främlingar samt vägra att överlämna dem till att vanhelgas och missbrukas, till och med av folkraser, som menar sig "stå så högt över" de österländska.

Tack vare de talrika medgivanden och beklaganden, som uttryckts av nästan alla orientalister (se t.ex. Max Müllers föreläsningar), kan således allmänheten känna sig tämligen säker om, (a) att de lärda män som studerar de gamla religionerna, i själva verket har ganska få data, varpå de skulle kunna grunda sådana slutgiltiga påståenden, som de brukar avge angående forntidens religioner, samt (b) att denna brist på data inte på minsta sätt hindrar dem från att dogmatisera. Man skulle kunna tänka sig, att tack vare den mängd urkunder rörande den egyptiska gudaläran och mysterierna, som bevarats i den s.k. klassiska litteraturen och hos en hel del gamla författare, åtminstone de religiösa bruk och dogmer, som var förhärskande under den faraoniska tiden, borde vara väl kända och riktigt uppfattade – bättre i alla händelser än Indiens så abstrakta filosofiska system och panteism. Ty före detta århundrades början hade Europa knappast det ringaste begrepp om detta lands religion och språk, då däremot längs Nilen, över hela Egyptens yta, än i dag kvarstår minnesmärken, som vältaligt berättar sin egen historia, och av vilka årligen och dagligen nya uppgrävs. Och dock är det ändå inte så. Själve den lärde Oxford-professorn och språkkännaren Max Müller bekänner sanningen, då han säger:

Vi ser pyramiderna ännu stå kvar, och i templens och labyrinternas ruiner ser vi murarna täckta med bildskrift och underliga målningar av gudar och gudinnor... På papyrusrullar, som tycks trotsa tidens härjningar, äger vi till och med fragment av vad man kunde kalla egypternas heliga böcker. Och dock, fastän mycket dechiffrerats av detta hemlighetsfulla folks gamla urkunder, är det långt ifrån att själva grundtanken blivit fullt avslöjad i den egyptiska religionen och den ursprungliga betydelsen av dess religiösa ceremonier.(14) Här finns således de hemlighetsfulla, hieroglyfiska dokumenten i behåll, men de nycklar, som ensamt kunde göra dem begripliga, har försvunnit.

Fotnot 14) Så litet vet i själva verket våra största egyptologer om egypternas begravningsceremonier och de yttre märken, som på mumierna anger skillnaden i kön, att de gjort sig skyldiga till de mest komiska misstag. Det är inte mer än ett par år sedan man i Bulak-museet i Kairo upptäckte ett sådant misstag. En mumie, som man först trott vara lämningarna efter hustrun till någon obetydlig farao, visade sig vara, tack vare en inskrift, som man fann på en amulett, hängande om dess hals, vara mumien av själve Sesostris – Egyptens störste konung!

Icke desto mindre, sedan prof. Muller funnit, att "det råder ett naturligt samband mellan språk och religion"; och vidare, att det fanns en gemensam arisk religion före den ariska rasens splittring, en gemensam semitisk religion före den semitiska rasens splittring, och en gemensam turansk religion före åtskiljandet av kineserna och de andra till den turanska gruppen hörande stammarna; då han sålunda i verkligheten upptäckt endast "tre urgamla religionscentra", och "tre språkcentra",och fastän han är alldeles okunnig om dessa ursprungliga religioner och språk, såväl som deras upphov – så tvekar han dock inte att förklara, "att en fullt historisk grundval för vetenskaplig behandling av världens förnämsta religioner blivit vunnen"!

En "vetenskaplig behandling" av ett ämne är dock ingen garanti för dess "historiska grund"; och med de få källor som står till hans förfogande är ingen språkforskare, han må nu vara bland de allra främste, berättigad att ge ut sina egna slutsatser som historiska fakta. Visserligen har den framstående orientalisten till världens fulla belåtenhet styrkt, att enligt det Grimmska systemets fonetiska regler, är Odin och Buddha särskilda personligheter, helt olika varandra, och han har bevisat det vetenskapligt. När han emellertid i samma andedrag begagnar sig av tillfället att säga oss, att Odin "dyrkades som högsta gudomlighet vid ett långt tidigare skede än Veda-åldern och den homeriska tiden" (Compar. Theol. p 318)) – så har han för denna förklaring inte den ringaste "historiska grund", utan lämpar historien och fakta efter sin egna konklusioner, något som nog kan vara ganska "vetenskapligt" i orientalisternas ögon, men som dock långt ifrån träffar den verkliga sanningen. Vad nu Veda-böckerna och deras kronologi angår, så är nog de motsatta åsikter, som hyses av våra mest framstående språkkännare och orientalister, från Martin Haug till Max Muller själv, vara ett ojävaktigt bevis för att nyssnämnda påstående inte kan stödja sig på någon historisk grund, och att sakens "inre vittnesbörd" ganska ofta är ett irrbloss i stället för en säker ledstjärna att följa. Några bättre argument har inte heller den moderna jämförande mytologin att visa mot de lärda författare, vilka sedan ungefär ett sekel tillbaka vidhållit, att det måste funnits "återstoder av en ursprunglig uppenbarelse, som meddelats förfäderna till hela människosläktet...återstoder som bevarats i Grekland och Italiens tempel". För detta är just vad alla österlandets lärda män och invigde förkunnat för världen tid efter annan. Medan å ena sidan har en mycket ansedd singalesisk präst försäkrat oss, som ett känt och säkert faktum, att de viktigaste av den buddhistiska kyrkans heliga urkunder är magasinerade på orter och ställen, otillgängliga för europeiska lärde, har den nu avlidne Swami Dayanand Sarasvati, sin tids störste hinduiske sanskritlärde, bekräftat detsamma beträffande de forntida brahminska verken inför åtskilliga medlemmar av Teosofiska Samfundet. Vi fick den helige och lärde mannen att le, när vi sa till honom, att professor Max Müller på sina "föreläsningar" offentligen förklarat, att "teorin om en ursprunglig översinnlig uppenbarelse, som skulle meddelats människosläktets stamfader, numera hade endast ett ringa antal anhängare". Hans svar var betecknande: "Om herr Moksh Mooller’ (så uttalade han namnet) var en brahmin och ville följa mig, så kunde jag föra honom till en gupta grotta (en hemlig krypta) nära Okhee Math i Himalaya, där han ganska snart skulle komma underfund med att vad som förts över Kalapani (oceanens svarta vatten) från Indien till Europa inte varit annat än fragment av kasserade avskrifter av några ställen i våra heliga böcker. Det har funnits en "ursprunglig uppenbarelse", och den existerar ännu och skall aldrig gå förlorad för världen, utan åter komma i dagen – fastän mlechchaerna (främlingarna) kommer utan tvivel att få vänta."

Ytterligare tillfrågad angående denna punkt, ville han inte säga mer. Detta tilldrog sig i Meerut år 1880.

Det kan ju inte förnekas att det spratt som i Calcutta på 1700-talet spelades överste Wilford och Sir William Jones av brahminerna var tämligen elakt. Men det var väl förtjänt och ingen i denna så ryktbara affär kan klandras mera än missionärerna och överste Wilford själv. De förra hade nämligen enligt Sir William. Jones’ egen utsago (Se Asiat. Res., del 1, s. 272.) varit enfaldiga nog att påstå, att "hinduerna än idag är så gott som kristna eftersom deras Brahma, Vishnu och Mahesa inte är något annat än den kristna treenigheten." (15)

Fotnot 15). Se Max Müllers "Introduction to the Science of Religion" samt föreläsningen On False Analogies in Comparative Theology, s. 288, 296 o. följ. Detta har avseende på en skicklig efterapning på blad – som infogats i urgamla puranska handskrifter och på god uråldrig sanskrit – där de brahminska skriftlärda behandlar allt vad de hört överste Wilford berätta om Adam och Abraham, om Noa och hans tre söner, m.m., m.m.

Det var en god läxa. Den har gjort herrar orientalister dubbelt försiktiga – möjligen även några av dem alltför ängsliga, och kanske har reaktionen kommit de förflutna slutsatsernas pendel att svänga alltför långt åt motsatt håll. För detta "första utbyte på den brahminska marknaden" som svar på överste Wilfords framställning har hos vår tids orientalister alstrat en påtaglig fallenhet och lust att förklara så gott som alla uråldriga sanskritmanuskript att vara av väldigt sent datum, att de rättfärdiga missionärernas tilltag att försöka dra fördel av tillfället. Och att de verkligen gör detta – så långt deras mentala förmågor sträcker sig – därom vittnar de nyligen gjorda absurda försöken att visa hur hela Krishnas historia i Purana-böckerna är ett av brahminerna verkställt plagiat ur bibeln! Men de fakta som anförs av den lärde Oxford-professorn i hans föreläsningar i boken "Science of Religions" [Religionsvetenskap] beträffande de numera berömda interpoleringarna (vilka i början hedrade överste Wilford till stor berömmelse, men var sedan enbart till förtret och nesa), kommer inte alls i konflikt med de slutsatser som oundvikligen uppstår hos den som studerar den Hemliga Läran. För om också forskningarna visar, att varken det Nya eller ens det Gamla Testamentet har lånat något från brahminernas och buddhisternas långt äldre religioner, så följer inte därav, att judarna inte skulle kunnat låna allt de visste från de kaldeiska urkunderna, vilka senare blev stympade av Eusebios. Vad kaldéerna angår, så hade de otvivelaktigt brahminerna att tacka för sin första kunskap, ty Rawlinson påvisar ett omisskännligt vediskt inflytande på Babylons äldsta mytologi, och överste Vans Kennedy förklarade för länge sedan och med rätta, att Babylon redan från första början var ett säte för brahman- och sanskritstudier. Men det ser ut, som om alla bevis förlorar sitt värde inför den sista av professor Max Müllers teorier. Hela världen känner denna teori. De fonetiska lagarnas kodex har nu blivit ett universellt lösningsmedel, varmed upphäves all identifiering av och allt samband mellan olika nationers gudar. Sålunda, fastän Merkurius’ (Buddhas, Thot-Hermes, m.fl.) moder var Maya (illusion, ty Maria är mare, hav, symbolen för det stora bländverket) – så har varken dessa tre personer något sammanhang, eller kan de ha det, alltsedan Bopp "fastställt sin fonetiska lagkodex"!

I sina bemödanden att sammanföra de oskrivna hävdernas talrika trådar tar våra orientalister ett synnerligen djärvt steg, i det de a priori förnekar allt, som inte passar in på deras speciella slutsatser. Sålunda, medan nya upptäckter dagligen görs om betydande vetenskaper och konster, som existerat långt tillbaka i tidernas natt, så vill man likväl hos några av de äldsta kulturfolken förneka till och med kännedomen om skrivkonsten och tillägger den barbari i stället för kultur. Icke desto mindre kan ännu spåren av en väldig civilisation påvisas, till och med i Central-Asien. Denna civilisation är otvivelaktigt förhistorisk. Men hur skulle någon civilisation kunna existera utan någon som helst form av litteratur, utan urkunder eller krönikeböcker? Vanligt sunt förstånd borde vara tillräckligt för att ersätta de bortfallna länkarna i de försvunna folkens historia. Den jättestora, oavbrutna mur av höga berg, som kantar Tibets högslätt, ända från floden Khuan-Khés övre lopp till Kara-Korams höjder, har skådat en civilisation, som varat tusentals år och skulle kunna förtälja människorna sällsamma hemligheter. Det var en tid, då de östra och centrala delarna av detta område – Nan-Schayan och Altyn-tag – var täckta av städer, som mycket väl kunde tävla med Babylon i storhet och glans. En hel geologisk period har gått fram över landet, sedan dessa städer såg sin sista stund, vilket intygas av de ofantliga flygsandskullarna samt den numera ofruktbara och döda jordmånen på de ändlösa, centrala slätterna i Tarims bassäng, varav endast utkanterna är något litet kända av resande. I det inre av dessa sandplatåer finns det vatten, och där ligger friska, blomstrande oaser, men ingen främling har någonsin funnit vägen dit, ingen europeisk fot har vågat beträda de förrädiska flygsandsfälten. Det finns bland dessa oaser vissa platser, som till och med för den infödde, men oinvigde resenären är absolut otillgängliga. Stormvindarna kan fritt "driva upp sanden i virvlar och svepa fram över slätterna" – det står dock inte i deras makt att tillintetgöra vad som ligger utom deras räckhåll. De underjordiska förvaringsrummen, byggda djupt nere i jordens innandömen, är i säkerhet, och eftersom deras ingångar är gömda i dessa oaser, så finns inget skäl att frukta, att de skulle kunna upptäckas, inte ens om hela krigshärar invaderade de sandfyllda ödemarker där–

Ej minsta bäck, ej buske, ej ett hus man skådar
och bergens kedja som en taggig skärm omgärdar
den torra, brända öknens ofruktbara hedar.

Det är dock ingalunda av nöden att sända läsaren in i öknen, då samma bevis för en urgammal civilisation även finns i jämförelsevis befolkade delar av samma trakt. Oasen Tjertjen t.ex., belägen på ungefär 4000 fots höjd över Tjertjen-Daryas yta, är i alla riktningar omgiven av ruiner efter forntida städer och byggnadskomplex. Det är endast omkring 3000 själar som där utgör återstoderna av ungefär hundra utslocknade folkslag och raser, vilkas namn inte ens är kända av våra etnografer. Det skulle falla sig ganska svårt för en fornforskare att klassificera, indela och underindela dem – speciellt när de respektive avkomlingarna av alla dessa antediluvianska raser och stammar själva är lika okunniga ifråga om sina egna förfäder, som om de var fallna från månen. När de tillfrågas om sin härkomst, ger de till svar, att de inte vet varifrån deras fäder är komna, men att de har hört, att de första människorna av deras folk var styrda av dessa ödemarkers stora andeväsen. Detta kan ju sättas på okunnighetens och vidskepelsens räkning; men svaret kan också med hänsyn till de lärdomar, som meddelas i den Hemliga Läran, vara grundat på en urgammal tradition. Endast Chorassanstammen säger sig komma från det land, som för närvarande kallas Afghanistan, långt före Alexander den stores tid, en uppgift som stöds av sägner och legender. Den ryske upptäcktsresanden, överste (numera general) Przjevalsky fann, helt nära Tjertjen-oasen, ruinerna av två ofantliga städer, av vilka den äldsta, enligt traditionen förstördes för tre tusen år sedan av en hjälte i jättegestalt och den andra av mongolerna i tionde seklet av vår tideräkning.

Platsen där de båda städerna var belägna, är nu, tack vare flygsanden och ökenvinden, fyndorten för mångahanda sällsamma och olikartade ting, porslinsskärvor, köksredskap, och människoben. De infödda hittar ofta mynt av koppar och guld, hopsmälta silvertackor, diamanter, turkoser samt, det märkvärdigaste av allt, sönderslaget glas... Man finner även likkistor, gjorda av något oförstörbart träslag eller annat material, innehållande balsamerade lik, synnerligen väl bibehållna... Alla de manliga mumierna är storväxta, starkt byggda män med långt vågigt hår... Man har påträffat en gravhåla, i vilken tolv lik fanns sittande... En annan gång fann vi i en ensamt stående kista, liket av en ung flicka. Hennes ögon var tillslutna med gyllene plattor, och käken kvarhölls i sitt läge av en guldring, som gick under hakan och upp över hjässan. hon var klädd i en åtsittande ylledräkt, och bröstet var täckt av gyllene stjärnor, men fötterna hade lämnats bara. (Ur ett föredrag av N.M. Przjevalsky) Den namnkunnige resanden tillägger, att längs med hela vägen vid Tjertjen-floden hörde de sägner och berättelser om 23 städer, begravna sedan urminnes tid av öknarnas flygsand. Samma tradition finns vid Lop-nor och i Kerya-oasen.

Spåren av en sådan civilisation samt liknande traditioner berättigar vår tilltro på andra fornsägner, som bekräftas av infödda personer med bildning och uppfostran i Indien och Mongoliet, när de berättar om ofantliga bibliotek, vilka räddats undan sanden, samt om åtskilliga reliker av forntida MAGISKT vetande, som alla blivit bringade i säkerhet.

Summan av vad som tidigare sagts är denna: Den Hemliga Läran var den allmänt spridda religionen i den förhistoriska fornvärlden. Bevisen för dess spridning, autentiska urkunder angående dess historia, en fullständig kedja av dokument, som visar dess beskaffenhet och närvaro i alla länder, tillsammans med den undervisning som utgått från alla dess stora adepter, existerar ännu i denna dag i de hemliga, underjordiska biblioteken som tillhör det Ockulta Brödraskapet.

Detta påstående blir ännu mer troligt om man tar i betraktande följande fakta: traditionen om att tusentals urgamla pergament blev räddade när biblioteket i Alexandria förstördes; de tusentals verk på sanskrit, som försvann i Indien under Akbars regering; den i Kina och Japan allmänt spridda traditionen, att de verkliga texterna ävensom de gamla kommentarer, utan vilka de inte kan förstås, allt uppgående till många tusen volymer, sedan långa tider är oåtkomliga för den profana världen; försvinnandet av den ofantliga litteratur i heliga och ockulta ämnen, som fanns i Babylon; förlusten av de nycklar, vilka ensamma skulle kunna lösa de gåtor, som ligger i Egyptens hieroglyfiska annaler; den indiska tradition, som berättar att de verkliga och hemliga kommentarer, vilka är nödvändiga för den rätta förståelsen av Vedaböckerna, fastän de inte längre är synliga för profana ögon, dock fortfarande är tillgängliga för den invigde, fördolda i hemliga valv och grottor; samt att en liknande övertygelse finns bland buddhisterna rörande deras hemliga böcker.

Ockultisterna vidhåller, att alla dessa handlingar existerar, skyddade för västerlänningarnas plundrande händer, och att de åter ska komma i dagen under en mer upplyst tid; tills dess "får mlechchaerna" (de förkastade, vildar, de som står utanför den ariska civilisationen), enligt den ovannämnde lärde brahminens uttryck, räkna med att få "vänta".

För det är inte de invigdes fel, att dessa dokument nu är "förlorade" för den profane, inte heller dikterades deras policy av vare sig själviskhet eller av något begär att monopolisera den livgivande, heliga vetenskapen. Det finns vissa delar av den hemliga vetenskapen, som under oräkneliga tidsåldrar tvingats förbli dolda undan profana blickar; men detta har skett, eftersom ett yppande av så fruktansvärt viktiga hemligheter för den oförberedda mängden skulle varit detsamma som att ge ett barn ett tänt ljus i ett krutmagasin.

Vi vill här i korthet svara på en fråga, som ofta uppstått i allvarligt sökande sinnen, när de möts av dylika påståenden:

"Vi kan förstå", säger de, "nödvändigheten av att för den stora hopen dölja sådana hemligheter som Vril, denna oerhörda kraft, som splittrar klippor, upptäckt av J.W. Keely i Philadelphia, men vi kan inte förstå, vilken fara som skulle kunna ligga i att uppenbara en rent filosofisk lära, som t.ex. den om planetkedjornas evolution."

Faran var denna: sådana läror som den om planetkedjan eller om de sju raserna, ger omedelbart en ledtråd till människans sjufaldiga sammansättning, för var och en av människans principer står i samband med ett plan, en planet och en ras; och de mänskliga principerna står, på varje plan, i samband med de sjudubbla ockulta krafterna, av vilka de, som verkar på de högre planen, besitter en förfärande makt. Således ger varje sjudelning genast ledtrådar till fruktansvärda ockulta krafter, vilkas missbruk skulle leda till oberäkneligt ont för mänskligheten; en ledtråd som kanske inte är en ledtråd för det nuvarande släktet – i synnerhet inte för västerlänningarna, som skyddas av själva sin förblindelse, av sin materialistiska okunnighet och sin vantro gentemot allt vad ockultism heter – men som inte desto mindre måste varit verkligt värdefull under den kristna tideräkningens första sekler, för de människor som var fullt övertygade om ockultismens verklighet, och vid ingången till en cykel av degradering, som gjorde dem mogna för missbruket av ockulta förmögenheter och utövandet av trolldom av värsta slag.

Urkunderna blev därför undangömda, det är sant, men själva kunskapen och dess verkliga existens hade aldrig betraktats som en hemlighet av hierofanterna i Templen, där Mysterierna i alla tider används som en disciplin och en stimulans till dygd. Detta är mycket gamla nyheter, ständigt förmedlade av de stora adepterna, från Pytagoras och Platon till neoplatonikerna. Det var nasaréernas nya religion, som förde med sig en förändring till det sämre – en policy som varade under många sekler.

Det är ett rätt så kuriöst faktum, som blivit bekräftat för författaren av en trovärdig person, som under åratal innehaft befattning vid en rysk ambassad, att i det kejserliga biblioteket i S:t Petersburg finns många dokument, som bevisar att ännu vid den sena tidpunkt, då frimureriet och mystikernas många Hemliga Sällskap florerade i Ryssland – dvs. vid slutet av förra och början av detta århundrade – mer än en mystiker begav sig över Ural-bergen till Tibet för att där söka kunskap och bli upptagen bland de invigda i Central-Asiens okända, underjordiska kryptor. Och mer än en återkom efter många år med ett rikt förråd av vetande, som han ingenstans i Europa kunnat förvärva. Vi skulle kunna anföra många liknande fall och nämna mycket kända namn, om vi inte fruktade att ett sådant offentliggörande kunde misstyckas av dessa nyblivna invigdas familjer. Den som vill övertyga sig om ovannämnda sakförhållande, behöver bara rådfråga de annaler och handlingar i de ryska arkiven, som rör frimureriets historia.

Dessa fakta överensstämmer med vad som många gånger av oss blivit anfört, tyvärr med alltför liten försiktighet. Långt ifrån att vi därmed gjort mänskligheten en tjänst, som meningen var, har de giftiga anklagelserna för överlagd uppdiktning och egennyttigt bedrägeri, utslungade mot dem, som vågat framkomma med påståenden om fakta lika sanna som de var i västerlandet okända, enbart alstrat ond karma för belackarna. Men olyckan är nu skedd, och sanningen får inte längre förnekas, vilka än följderna därav kunna bli.

Man frågar oss, är detta en ny religion? Ingalunda; det är varken en religion eller en ny filosofi; för som vi redan sagt, så är den lika gammal som den tänkande människan. Det är inte första gången som dess läror offentliggörs; de har försiktigt blivit meddelade åt mer än en invigd europé, som i sin ordning meddelat den åt andra – ett exempel därpå är den nu avlidne Ragon.

Till Företal avsnitt 3

till Den Hemliga Lärans huvudindex Online

till Helena Blavatsky Online

till ULTs hemsida: www.teosofiskakompaniet.com/archive/