Företal till Den Hemliga Läran- del 1

yantra1.gif (2187 bytes)

DEN HEMLIGA LÄRAN

FÖRETAL

AVSNITT 1
[Översatt från Introductory pages xvii-xxvii ur 1888 års originalutgåva]

AV

H.P. BLAVATSKY

Till Företal avsnitt 1 Till Företal avsnitt 2 Till Företal avsnitt 3

FÖRETAL

"Tåligt höra, milt bedöma."
– SHAKESPEARE

ALLTSEDAN den teosofiska litteraturen gjorde sitt inträde i England, har det blivit sed att kalla dess läror "esoterisk buddhism". Och vad som en gång blivit en vana, är sedan svårt att utrota – ett gammalt ordspråk, grundat på daglig erfarenhet, säger: "Villfarelsen löper lätt utför på ett sluttande plan, men sanningen får mödosamt sträva uppför höjden."

Gamla ordstäv är ofta visa nog. Människotanken kan ju inte avhålla sig från att luta åt ena eller andra hållet, och man bildar sig ofta bestämda åsikter om en sak, innan man noga skärskådat den från alla sidor. Detta kan tillämpas på den allmänt gängse, dubbla missuppfattningen (a) att göra teosofin identisk med buddhismen och (b) att sammanblanda innehållet i den religionsfilosofi, som predikades av Gotama Buddha, med det lärosystem, som i allmänna drag framställts i "De Invigdes Lära" [Esoteric Buddhism] Detta är ett högst betänkligt missförstånd, och det har också blivit ett ypperligt vapen i händerna på teosofins motståndare, för som en framstående indisk lärd mycket träffande sagt: det fanns i sagda volym "varken esotericism eller buddhism". De esoteriska sanningar, som framställdes i Sinnetts bok, upphörde ju att vara esoteriska, hemliga, i samma ögonblick de offentliggjordes; inte heller fann man i denna bok Buddhas religion, utan enbart en del lärosatser ur en tidigare hemlighållen lära, vilka numera blivit öppet framställda, och som fullständigas med många flera i detta arbete. Och likväl kommer dessa volymer, fastän de visserligen ger ut åtskilliga grundläggande läror från österlandets HEMLIGA VETANDE, att bara lyfta en flik av den täta slöjan. För ingen – inte ens den störste av nu levande adepter – skulle äga rätt eller makt, även om han ägde viljan, att på måfå kasta ut till en hånande och skeptisk värld vad som så omsorgsfullt hållits dolt för densamma under långa oräkneliga tidsåldrar.

"De Invigdas Lära" var en förträfflig bok, men med en högst olycklig titel. Denna betydde likväl ingenting annat än titeln på detta arbete, DEN HEMLIGA LÄRAN; att den blev olycklig, berodde dels på att folk har för vana att döma saker och ting efter utseendet snarare än efter deras innebörd, dels även på att denna missuppfattning blivit till den grad spridd, att till och med en stor del av det Teosofiska Samfundets egna medlemmar fallit offer därför. Emellertid hade denna titel redan från början framkallat protester från såväl brahminer som många andra; och för att rättfärdiga mig själv vill jag tillägga, att jag inte fick se "De Invgdes Lära" [Esoterisk Buddhism], förrän den var tryckt och färdig att ges ut, och att jag hade varit alldeles okunnig om det sätt, varpå dess författare ämnade stava ordet "budh-ism"

Det egentliga felet torde vara deras, som gjorde allmänheten uppmärksam på saken, men försummade att påpeka skillnaden mellan buddhism – det moral- och religionssystem, som förkunnades av herren Gotama och uppkallades efter hans titel Buddha, "den upplyste" – och Budha, vishet eller vetande (Vidya), kunskapsförmågan, av sanskritroten "budh", att veta. Hos oss – Indiens teosofer – ligger det verkliga felet, fastän vi vid den tiden gjorde allt vad som stod i vår makt för att rätta till misstaget. (Se Theosophist, juni 1883.) Det hade varit så lätt att undvika det beklagliga namnet; det hade endast behövts att ändra ordets stavning och att komma överens om att skriva och uttala det "budhism" i stället för "buddhism". Dessutom är inte ens det senare vare sig riktigt stavat eller riktigt uttalat, för det borde egentligen heta "buddhaism" och dess anhängare borde kallas "buddhaister".

Denna förklaring har ansetts nödvändig vid början av ett sådant verk som detta. "Visdomsreligionen" är hela världens, alla folkslags arvedel. Det förklarades visserligen av författaren till De Invigdes Lära (Företalet till första upplagan), att "för två år sedan (dvs. 1883) kände varken jag eller någon annan nu levande europé ens den vetenskaps a b c , vilken här för första gången framställs i vetenskaplig form", m.m. – men detta misstag måste ha insmugit sig genom ett förbiseende. För författaren som skriver detta kände allt som "yppades" i De Invigdes Lära – och mycket mera därtill – många år innan det blev hennes plikt (1880) att meddela en liten del av den Hemliga Läran åt två européer, av vilka den ene just var författaren till De Invigdes Lära; och författaren av detta arbete har förvisso den obestridliga, fastän i hennes egna ögon tämligen tvetydiga förmånen att vara både född och uppfostrad i Europa. Dessutom förmedlades i Amerika, innan ännu Isis Unveiled var utkommen, undervisning i en betydande del av den filosofi – som sedan framställdes av Mr. Sinnett – åt två européer och min kollega, överste H. S. Olcott. Av de tre lärare, som denne sedermera haft, var den förste en ungersk initierad, den andre en egyptier och den tredje en hindu. Med särskilt tillstånd har överste Olcott på olika sätt bekantgjort en del av det han fick lära; att de två andra inte gjort detsamma, beror helt enkelt på att de inte fått tillåtelse till detta, därför att tiden för deras offentliga arbete i mänsklighetens tjänst ännu inte inträtt, något som däremot är fallet med andra, vilket bevisas av Mr. Sinnets så intressanta böcker. Det är framförallt viktigt att komma ihåg, att ingen teosofisk bok får det ringaste högre värde för att dess författare åberopar sig på någon som helst auktoritet.

Inom etymologin betyder Adi och Adhi Budha, den enda (eller den första) och "Högsta Visdomen"; uttrycket användes av Aryasanga i hans hemliga avhandlingar och ännu i denna dag av alla buddhistiska mystiker i norra Indien. Det är ett sanskritord, ett namn som av forntidens arier gavs åt den Okända gudomen; ty ordet "Brahma" finns varken i Vedaböckerna eller i de äldsta urkunderna. Det betyder den absoluta Visdomen, och Fitzedward Hall översätter "Adi-Bhuta" med "den första och oskapade orsaken till allt". Oerhörda eoner måste ha förflutit innan benämningen Buddha kunde bli så att säga förmänskligad på ett sådant sätt, att den kunde ges åt mänskliga varelser och slutligen tilläggas den, vilkens enastående dygder och vetande vann honom titeln "den lugna visdomens Buddha". Bodha vill säga det medfödda ägandet av gudomligt intellekt eller "förståelse"; Buddha är dess förvärvande genom personligt bemödande och personlig förtjänst; då däremot Buddhi är kunskapsförmågan, den kanal genom vilken den gudomliga kunskapen når "Jaget", urskiljandet av gott och ont, liksom det "gudomliga samvetet"; samt "den Andliga Själen", Atmas bärare. "När Buddhi i sig upptar (tillintetgör) vårt själviska jag med alla dess Vikaror, då uppenbaras Avalokiteshvara för oss, och därmed uppnås Nirvana eller Mukti", ty "Mukti" är detsamma som Nirvana, dvs befrielsen från "Maya", illusionens bojor. Bodhi är också namnet på ett särskilt transtillstånd, kallat Samadhi, under vilket personen i fråga når höjden av andlig upplysning.

Oklokt handlar de, som av blint och otidsenligt hat till buddhismen – och därigenom även till "budhismen" – förnekar dess esoteriska läror (vilka är de samma som brahminernas), bara därför att själva namnet kommer dem att tänka på lärosatser, som de i sin egenskap av monoteister anser skadliga. Oklokt kan i sanning ett sådant handlingssätt kallas, för ingenting annat än den esoteriska filosofin är i stånd att stå emot de alltjämt förnyade anfall, som i vår tid, den råa och förnuftsvidriga materialismens tidevarv, görs mot allt vad människan håller kärast och mest heligt i sitt inre andliga liv. Den sanne filosofen, forskaren i den hemliga vetenskapen, förlorar alldeles ur sikte alla personligheter, alla kyrkliga trossatser, alla särskilda religionsformer. Vidare försonar den esoteriska filosofin alla religioner, klär av var och en av dem dess yttre, mänskliga dräkt och visar att alla stora religioners rötter är identiska med varandra. Hon bevisar nödvändigheten av en absolut, gudomlig princip i naturen. Hon förnekar inte gudomen mer än hon förnekar solen. Den esoteriska filosofin har aldrig förkastat "Gud i naturen" och inte heller Gudomen som det absoluta och abstrakta Ens. Men däremot vägrar hon att anta någon av de gudar, som hyllas av de så kallade monoteistiska religionerna – gudar, vilka människorna skapat efter sin egen avbild, liknande dem själva, hädiska och bedrövliga vrångbilder av det Evigt Ovetbara. För övrigt omfattar de samlingar av urkunder som vi här vill framlägga för våra läsare, hela världens hemliga läror, ända från början av vår nuvarande mänsklighet, och den buddhistiska ockultismen intar där endast sin rättmätiga plats, ingenting mer. De hemliga delarna, Dan eller Jan-na (1 ("Dhyan") av Gotamas metafysik – hur storartade de än förefaller den som inte känner till den urgamla Visdomsreligionens läror –.upptar endast en liten del av det hela. Den hinduiske reformatorn begränsade sin undervisning till rent moraliska och fysiologiska apekter av Visdomsreligionen, till enbart etik och MÄNNISKAN. Vad däremot det "osynliga och okroppsliga" beträffar, varandets mysterium utanför och bortom vår jordiska sfär, så berördes detta inte av den store läraren i hans offentliga föredrag, utan han förbehöll de dolda Sanningarna till en utvald högre krets av Arhater. Dessa mottog invigningen i den mycket omtalade Saptaparnagrottan (Mahavansas Sattapannigrotta) nära berget Baibhar (Webhara i pali-språkets manuskript). Denna grotta var belägen vid Rajagriha, den forna huvudstaden i Magadha; och var Fahians Cheta grotta, som även förmodas av några arkeologer.(2)

Fotnot 1) Dan, som på fonetiska grunder blivit till Ch’an på kinesiska och tibetanska, är den allmänna benämningen på de esoteriska skolorna och deras litteratur. I de gamla urkunderna definieras ordet Janna som "förbättring och höjande av sig själv genom meditation och kunskap", en andra inre pånyttfödelse. Därav Dzan fonetiskt Djan, "Dzyans Bok".

Fotnot 2) Mr Beglor, överingeniör i Buddhagaya och framstående arkeolog, tror vi var den förste som upptäckte denna grotta.

Tiden och den mänskliga inbillningskraften fördärvade snart renheten och den filosofiska innebörden i dessa läror, sedan de förflyttats från Arhaternas, de högre lärjungarnas, heliga och hemliga krets, under fortgången av deras omvändelseverk, i en jordmån som mindre än Indien var mottaglig för metafysiska begrepp – dvs så snart de blivit överförda till Kina, Japan, Siam och Burma. Man får ett begrepp om hur dessa storslagna uppenbarelsers ursprungliga renhet blivit besudlad, när man studerar några av forntidens såkallade. "esoteriska" skolor i dess nutida dräkt, inte bara i Kina och buddistiska länder i allmänhet, utan till och med i mer än en av Tibets skolor, där vården överlämnats till icke invigda lamor och mongoliska innovatörer.

Vi ber därför läsaren att hålla i minnet den viktiga skillnaden mellan ortodox buddhism, dvs Gotama Buddhas offentliga läror, och hans esoteriska budhism. Denna hemliga lära skilde sig emellertid i inget avseende från den, som hyllades av de invigda brahminerna på hans tid. Buddha var ett barn av den ariska jordmånen, en hindu till födelsen, en kshatriya (dvs. hörande till krigskasten) och en lärjunge av "de två gånger födda" (de invigda brahminerna) eller dwijaerna. Lärorna kunde alltså inte vara olika deras, för hela den buddhistiska reformationen bestod helt enkelt i att fritt förmedla en del av vad som dittills hållits hemligt för alla dem, vilka stod utanför "den helgade" krets, som bildades av asketerna och de invigda tempelprästerna. Eftersom Buddha till följd av sina löften var förhindrad att lämna ut allt vad han själv fått lära, meddelade han en filosofi som byggde på den sanna grundläggande esoteriska kunskapen, men han gav världen endast dess yttre materiella, kropp, så att säga, och förbehöll dess själ åt sina Utvalda. (se även Band II) Många kinesiska skolastiker bland orientalisterna har hört talas om "Själens Lära". Men ingen tycks ha förstått den rätta meningen och betydelsen av detta uttryck.

Denna lära hölls hemlig – alltför hemlig måhända – i helgedomens innersta. Det hemlighetsfulla dunkel som omhöljde denna läras högsta dogm och högsta mål – Nirvana – har till den grad prövat och retat vetgirigheten hos de lärda män som studerat den och eftersom de varit ur stånd att på ett logiskt och tillfredsställande sätt lösa gåtan genom att knyta upp den gordiska knuten, har de helt enkelt huggit itu den med förklaringen att Nirvana inte betydde annat än total förintelse.

Omkring det första kvartalet [av 1800-talet] framträdde i världen ett särskilt slags litterärt alster, vars syften år efter år blev alltmer tydliga. Eftersom de utgav sig soi-disant [självutnämnt] att vara grundade på lärda forskningar, företagna av sanskritister och orientalister i allmänhet, så ansågs de vara av vetenskapligt värde. De inlade i hinduernas, egyptiernas och andra forntida folks religioner, myter och sinnebilder allt vad symbolisterna ville skulle finnas där, och därigenom fick ofta den grova yttre formen gälla för att vara den inre meningen. Litterära verk, som var ganska anmärkningsvärda för sina slutledningar och sinnrika spekulationer, in circulo vitioso, där förutfattade meningar vanligen intog premissernas plats – som i de slutsatser, vilka framställts av mer än en lärd sanskrit- eller pali-kännare – utkom i snabb följd, översvämmande biblioteken med avhandlingar om den falliska och sexuella kulten, vida mer än om den verkliga symbolismen, och alla var sinsemellan motsägande.

Detta är kanske det verkliga skälet, varför det nu tillåts, att ett sammandrag av några få grundsanningar ur tidsåldrarnas Hemliga Lära framläggs inför världen efter många tusen år av

djupaste tystnad och förtegenhet. Jag säger med avsikt "några få sanningar", för allt det vi fortfarande med tystnad måste förbigå, skulle inte få rum i hundrade volymer, sådana som den här föreliggande, och är inte heller av sådan beskaffenhet att den skulle kunna överlämnas åt vårt nuvarande saduceiska släkte. Men även det lilla, som nu meddelas, är dock vida bättre än fullständig tystnad rörande dessa vitala sanningar. Vår samtid är i sitt vansinniga galopperande mot det okända – som forskaren är alltför benägen att blanda samman med det ovetbara, närhelst problemet undandrar sig hans begripande – stadd i snabbt fortgående på ett plan, som är raka motsatsen till andlighetens. Detta plan har nu blivit till en vidsträckt stridsplats, en sannskyldig osämjans och den utan uppehåll rasande stridens dal, en dödens boning, där vår Ande-Själs högsta och heligaste strävanden ligger begravna. För varje släktled som går och kommer, förlamas och försoffas denna själ mer och mer. "De älskvärda skeptiker och fulländade vällustingar" som Greeley talar om bryr sig knappast om pånyttfödelsen av det förflutnas döda vetenskaper; men det finns dock ett mindre antal allvarliga studeranden, som äger rätt att få kännedom om de få sanningar som kan meddelas dem – nu, vida mer än vid utgivandet av "Isis Unveiled" för tio år sedan, eller vid publicerandet av de försök som trots allt gjorts ännu senare för att förklara den esoteriska vetenskapens mysterier.

Det kanske största och allvarligaste invändningen mot riktigheten och tillförlitligheten av hela detta arbete kommer utan tvivel att föranledas av de inledande SÅNGERNA [STANZORNA]. "Hur kan de påståenden som där görs vinna bekräftelse?" Sanningen att säga, även om en hel del av de sanskrit-, kinesiska och mongoliska verk, som blivit citerade i dessa volymer är kända av några orientialister, så finns ändå inte den främsta urkunden, den ur vilken sångerna blivit tagna, i de europiska bibliotekens ägo. Dzyans Bok (eller"Dzan") är absolut okänd för våra språkforskare, eller åtminstone har de aldrig hört talas om den under detta namn. Detta är naturligtvis en svår stötesten för dem, som vid sina undersökningar följer den officiella vetenskapens föreskrivna metoder; men för dem, som studerar ockultism och för alla sanna ockultister är detta av ringa betydelse. Huvudsumman av de läror som här meddelas finns spridd i hundratals och tusentals skrifter på sanskrit, några redan översatta – och vanställda, som vanligt – andra väntar ännu på sin tur. Varje språklärd har således tillfälle att verifiera de här gjorda meddelandena och att kontrollera de flesta citaten. Man ska emellertid finna en del nya sakförhållanden (nya enbart för den oinvigde orientalisten) och avsnitt anförda ur Kommentarerna som det nog blir svårt att spåra tillbaka till deras källa. Flera lärosatser har dessutom hittills endast blivit muntligen meddelade; men i alla händelser finns även dessa antydda i den brahminska, kinesiska och tibetanska tempellitteraturens nästan oräkneliga källskrifter.

Hur det än förhåller sig med detta och vad än den illvilliga kritiken har i beredskap mot författaren så är en sak alldeles säker. Medlemmarna av flera esoteriska skolor – vilkas huvudsäte är på andra sidan Himalaya-bergen, och från vilka man kan påträffa grenar i Kina, Japan, Indien, Tibet och till och med i Syrien samt i Sydamerika – påstår sig ha i sin ägo den fullständiga samlingen av alla heliga och filosofoska skrifter, såväl handskrivna som tryckta, med andra ord, alla verk som någonsin skrivits i dessa ämnen på vilket språk och med vilket alfabet det än är, ända från skrivkonstens första början, ända från de ideografiska hieroglyferna till Kadmos’ alfabet och det indiska skriftspråket Devanagari.

Det har med bestämdhet blivit sagt att allt sedan förstöringen av biblioteket i Alexandria (Se Isis Unveiled, del II, s. 27) så har vartenda verk, som skulle kunnat leda den oinvigde därhän att slutligen upptäcka och förstå några av den Hemliga Vetenskapens mysterier, ihärdigt och flitigt eftersökts genom förenade bemödanden av de hemliga Brödraskapens medlemmar. Det påstås vidare, av dem som vet, att så fort dessa verk blivit funna har alla utom tre avskrifter blivit förstörda, vilka man med stor omsorg bringat i säkerhet. I Indien blev den sista av dessa dyrbara handskrifter funnen och undanskaffad under den muhammedanske kejsaren Akbars regering (3)

Fotnot 3) Professor Max Muller visar att varken mutor eller hotelser från Akbars sida kunde förmå brahminerna att lämna ut den ursprungliga Vedatexten, och skryter ändå med att europeiska orientalister nu innehar den. (Lecture on the "Science of Religion", s. 23) Att Europa äger den fullständiga texten, är nog i högsta grad tvivelaktigt, och framtiden kan möjligen bereda herrar orientalister rätt obehagliga överraskningar i detta hänseende.

Det sägs även att varenda sådan helig bok, vars text inte var tillräckligt beslöjad av symbolism, eller som innehöll någon direkt antydan om de heliga mysterierna, först blev omsorgsfullt avskriven med chifferbokstäver, som kunde trotsa den bästa och skickligaste fornskriftstydares konst, och därefter förstördes ända till sista exemplaret. Under Akbars regering hände till och med, att några fanatiska hovmän, som med missnöje såg furstens oheliga forskande i de otrognas religioner, själva hjälpte brahminerna att gömma undan deras handskrifter. En sådan var Badaoni, som hyste och visade en ordentlig avsky för Akbars intresse för de avgudiska religionerna. (4)

Fotnot 4) Badaoni skriver i sin Muntakhab at Tawarikh: "Hans majestät var mycket road av forskningar kring dessa hedningars sekter (vilkas medlemmar är så talrika, att de inte kan räknas, och har en otrolig mängd uppenbarade skrifter)... Eftersom de (sramanerna och brahminerna) överträffar andra lärda män i sina avhandlingar om moral och de fysiska och religiösa vetenskaperna samt intar en hög ståndpunkt i kunskapen om det kommande, i andlig makt och i mänsklig fulländning, så har de också för sanningen av sin lära framlagt bevis, grundade på förnuft och yttre vittnesbörd, och så klart bestyrkt denna, att ingen människa... nu skulle kunna uppväcka ett tvivel därom hos Hans Majestät, om än bergen föll till stoft eller himlen slets i stycken..." Detta arbete "hemlighölls och blev inte offentliggjort förrän under Jahangirs regering". (Ain i Akbari, översatt av dr Blochmann, s. 104, not.)

Dessutom finns det i alla de stora och rika lamaklostren underjordiska kryptor och grottbibliotek, uthuggna i klippan, så ofta är en gonpa eller en lhakhang beläget bland bergen. Bortom det västliga Zaidam, bland Kwen-luns (5) ensliga klippdalar, finns många av dessa gömställen. Längs med kammen av Altyn-tag, vars mark ännu aldrig trampats av någon europeisk fot, ligger en by, gömd i en djup dalklyfta. Den består av en liten grupp hyddor, som snarare liknar en by än ett kloster och är omgiven av ett till utseendet fattigt och obetydligt tempel, som vaktas av en gammal lama, som lever där bredvid som eremit. Det finns dock pilgrimmer, som påstår att detta tempels underjordiska gallerier och salar innehåller en samling böcker, alltför stor om man får tro deras uppgifter, för att kunna rymmas i British Museum. (6)

Fotnot 5) Karakoram-bergen, västra Tibet.

Fotnot 6) Enligt samma tradition var Tarims numera öde och vattentomma nejder – en verklig öken i hjärtat av Turkestan – tidigare betäckta med rika och blomstrande städer. I våra dagar finns där bara några få, glest spridda, grönskande oaser som gör ett avbrott i traktens döda ödslighet. En av dessa oaser som är uppvuxen på ruinerna av en stor stad, som uppslukats av och begravts under ökensanden, verkar vara obebodd, men besöks ofta av mongoler och buddhister. Sägner går om omätliga underjordiska rum, om vidsträckta korridorer, uppfyllda med fullristade, fyrkantiga och cylindriska stenar. Det kan vara ett tomt rykte – det kan även vara ett verkligt faktum.

Det är mer än troligt, att allt detta kommer att framkalla ett tvivlande leende. Men om läsaren, innan han förnekar sannfärdigheten av dessa uppgifter, kunde dröja något och ta i övervägande följande väl kända sakförhållanden. Orientalisternas gemensamma undersökningar och särskilt de arbeten, som under de senare åren utförts av forskare i jämförande språkkunskap och religionsvetenskap, har lett dessa lärda män till full visshet om att ett oräkneligt stort antal handskrifter och även tryckta böcker, om vilkas tillvaro man hade säker kännedom, nu inte längre kan återfinnas. De har försvunnit, utan att lämna efter sig minsta spår. Hade det nu varit arbeten utan betydelse, så hade man kunnat tro, att de dött en naturlig död, och själva deras namn skulle utplånats ur människornas minne. Men det är inte så; det har nämligen nu blivit bevisat, att de flesta innehöll de egentliga nycklarna till verk, som ännu finns, men som för den övervägande delen av sina läsare nu är helt och hållet obegripliga utan dessa bilagor av Kommentarer och förklaringar. Sådana är t.ex. de verk, som tillskrivs Lao-tse, föregångaren till Konfucius.(7)

Fotnot 7) "Vänder vi våra blickar till Kina, så finner vi att Konfucius religion är grundad på de fem böckerna King och de fyra böckerna Shu – i sig själva av betydligt omfång och åtföljda av vidlyftiga Kommentarer, utan vilka t.o.m. de lärdaste vetenskapsmän nog inte vågar sig på att försöka pejla djupet av kinesernas heliga urkund." (Lectures on the "Science of Religion", sid. 114, Max Muller). Men de har ingalunda lyckats pejla detta djup, och det är över detta Konfucius anhängare beklagar sig, som en mycket lärd medlem av detta sällskap yttrade i Paris år 1881.

Det påstås att Lao-tse skrivit 930 böcker i etik och religion och sjuttio i magi eller tillsammans ett tusen. Emellertid innehåller hans förnämsta arbete, hjärtat i hans lära, Tao-te-king eller taosse-bekännarnas heliga skrift, inte mer än "ungefär 5000 ord" enligt Stanislas Juliens uppgift (Tao-te-king, s. xxvii.) alltså knappt ett dussin sidor; och likväl finner professor Max Muller, att "texten är omöjlig att förstå utan kommentarer", så att M. Julien för sin översättning blivit tvungen att rådfråga mer än 60 kommentatorer, de äldsta går tillbaka till omkring 163 f.Kr., inte tidigare som vi ser. Under de fyra och ett halvt sekel, som föregick de äldsta kommentatorerna, har man haft god tid på sig för att dra en slöja över Lao-tses verkliga lära och på så sätt dölja den för allas blickar, utom för hans präster och lärjungar. Bland japanerna där de nu mest upplysta Lao-tse prästerna och lärjungarna finns, skrattas det helt enkelt åt de europeiska sinologernas missgrepp och hypoteser; och traditionen bekräftar att de kommentarer som är tillgängliga för våra västerländska lärde, ingalunda är de verkliga ockulta urkunderna, utan avsiktliga bemantlingar, och att de verkliga kommentarerna, liksom nästan alla texterna, för länge sedan försvunnit ur de profanas blickar.

Övergår vi nu till de semitiska religionernas fornåldriga skrifter, till Kaldéens heliga litteratur, den mosaiske bibelns äldre syster och läromästarinna, om inte rent av dess källa, samt kristendomens utgångspunkt, vad finns väl där för de lärde? Om vi skulle bevara för all framtid minnet av Babylons urgamla religioner; registrera de kaldeiska magernas ofantliga cykel av astronomiska observationer; rättfärdiga sägnerna om deras ryktbara och i hög grad ockulta litteratur – vad finns väl kvar i våra dagar? Ingenting annat än några fragment, som sägs vara av Berosus.

Dessa är emellertid nästan helt utan allt värde även som ledtrådar för att återfinna beskaffenheten av det som förlorats, för de har gått igenom hans högvördighet biskopens av Caesareas händer – den självutnämnde censorn och utgivaren av andra folks heliga arkiv – och de bär utan tvivel ännu i dag märken av hans högeligen sannfärdiga och förtroendeingivande penna! Vad är då historien om denna avhandling angående Babylons en gång så storartade religion?

Denna avhandling, skriven på grekiska av Berosus, en präst i Bels tempel, på befallning av Alexander den store, efter de astronomiska och kronologiska anteckningar, som förvarats av detta tempels präster och som omfattade en tidsperiod av 200 000 år, är nu förlorad. I det första seklet f. Kr. gjorde Alexander Polyhistor en serie utdrag ur Berosus’ arbete; även dessa är förlorade, men man vet att Eusebios (270-340 e.Kr.) använde sig av dem när han skrev sin Chronicon. De många punkter, där judarnas heliga skrifter liknar, man kan nästan säga fullständigt överensstämmer med kaldéernas (8), gjorde dem ganska farliga för Eusebios i hans rôle [egenskap] som försvarare av och förkämpe för den nya trosläran som upptagit de judiska urkunderna, och med dem en absurd kronologi.

Fotnot 8) Dessa överensstämmelser har först nyligen blivit funna och bevisade, tack vare George. Smiths upptäckter (se hans Chaldaean Account of Genesis). Det är således en armenisk förfalskare, som förmått hela den civiliserade världen att under mer än 1500 år acceptera de judiska efterapningarna som en direkt gudomlig uppenbarelse!

Det är så gott som alldeles säkert, att Eusebios inte skonade Manethos egyptiska, synkronistiska tabeller, och detta till en grad som kommer Bunsen (9) att anklaga honom för att ha stympat historien på det mest samvetslösa sätt. Och Sokrates, en hävdatecknare i femte seklet, likaväl som Syncellus, vice patriark av Konstantinopel i åttonde seklet, anger honom som både en ytterligt fräck och hänsynslös förfalskare.

Fotnot 9) Bunsen, Egypt´s Place in History, vol I, s. 200.

Är det då sannolikt, att han skulle visat sig mer ömsint gentemot de kaldeiska urkunderna, vilka redan hotade den nya religion, som accepterades så förhastat.

Med undantag av dessa mer än tvivelaktiga fragment har hela den kaldeiska heliga litteraturen försvunnit ur den profana världens åsyn lika fullständigt som det sjunkna Atlantis. Några fakta som innehölls i Berosus’ historia återges i andra avdelning av del II, och kommer att kasta ett klart ljus över det verkliga ursprunget till de Fallna Änglarna, personifierade av Bel och Draken.

Till Företal avsnitt 2

till Den Hemliga Lärans huvudindex Online

till Helena Blavatsky Online

till ULTs hemsida: www.teosofiskakompaniet.com/archive/