Om studiet av Den Hemliga Läran
 

ROBERT BOWEN

© 2009 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
 

Några utdrag från de anteckningar av personlig undervisning som H. P. Blavatsky gav till privata lärjungar under åren 1888-1891, vilka ingår i ett stort manuskript efterlämnat till mig av min far, som var en av lärjungarna.   P. G. BOWEN

H.P.B. var speciellt fängslande då hon den här veckan talade om ”Den Hemliga Läran.” Det är bäst att jag med detsamma försöker sammanställa allt och skriver ner det medan jag har det i färskt minne. Det kan kanske, som hon själv sade, bli till nytta för någon om trettio, fyrtio år. Den Hemliga Läran är bara ett litet fragment av den Esoteriska Läran som är känd av de Ockulta Brödraskapens högre medlemmar. Den innehåller, säger hon, precis så mycket som världen kan ta emot under det kommande århundradet.

”Världen” (förklarar hon) betyder Människan när hon lever i den personliga naturen. Denna ”värld” kommer i de två delarna av D.H.L. att finna allt som den med sin yttersta fattningsförmåga kan begripa, men inte mer. Men detta betyder inte att Lärjungen som lever i ”världen” inte kan finna något mer i denna bok än vad ”världen” finner. Varje form, hur ofullkomlig den än är, bär bilden av sin ”skapare” fördold inom sig. På samma sätt är det med en författares arbete –  hur obetydligt det än är innehåller det den dolda spegelbilden av författarens kunskap.
____________

Fotnot: Denna artikel är översatt 1996 av Teosofiska Kompaniet Malmö och är ett utdrag från Theosophical Articles and Notes, sid 270,  utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1985.

Från detta uttalande drar jag den slutsatsen att D.H.L. måste innehålla allt som H.P.B. själv vet och ytterligare en hel del, eftersom åtskilligt däri kommer från människor vars kunskap är oändligt mycket större än hennes. Dessutom låter hon oss tydligt förstå, att någon annan mycket väl kan finna en kunskap i den, som hon själv inte har. Det är en stimulerande tanke att jag själv i H.P.B:s ord skulle kunna finna kunskap som hon själv inte är medveten om. Hon uppehöll sig vid denna föreställning en hel del. Efteråt sade X: ”H.P.B. håller nog på att tappa greppet”, och med det antar jag att han menade förtroendet för sin egen kunskap. Men Y och Z liksom även jag själv förstår bättre vad hon menar, tror jag. Utan tvivel ålägger hon oss att inte fästa oss vid henne som den slutgiltiga auktoriteten – och inte heller vid någon annan – utan helt och hållet förlita oss på vår egen växande iakttagelseförmåga.

(Senare anteckning om ovanstående: Jag hade rätt. Jag lade fram detta för henne direkt och hon nickade och log. Det är värt mycket att få hennes godkännande leende!)

Äntligen har vi lyckats få H.P.B. att ge oss riktlinjer för studiet av D.H.L. Jag måste skriva ned detta medan det ännu är i färskt minne. Läser man D.H.L. sida upp och sida ner så som man läser en vanlig bok (säger hon) leder detta bara till förvirring. Det första man ska göra, även om det kommer att ta flera år, är att försöka få ett grepp om De Tre Grundsatserna som behandlas i Inledningen. Fortsätt sedan med att studera de sex numrerade punkterna i Sammanfattningen i första bandets första avdelning (Band 1, Del I). Tag sedan de Inledande Anmärkningarna (Band II) och Slutorden (Band II).

HPB verkade ganska bestämd vad gäller lärornas betydelse (i Slutorden) i samband med tiderna för kommande Raser och Underraser. Hon lägger klarare än vanligt fram att det verkligen inte finns något sådant som rasernas framtida ”kommande”. ”Det finns varken något KOMMANDE eller FÖRGÅNGET, bara ett evigt BLIVANDE”, säger hon. Den Fjärde Rotrasen lever ännu. På samma sätt är det med den Tredje och den Andra och. den Första – de existerar samtidigt på vårt manifestationsplan. Jag förstår vad hon menar, tror jag, men det överstiger min förmåga att formulera det i ord. På samma sätt är den Sjätte Underrasen här, och den Sjätte Rotrasen och den Sjunde, ja till och med människor från kommande Runder. Det kan man ju förstå. Lärjungar, Bröder och Adepter kan inte tillhöra den vanliga Femte Underrasen, ty den rasen utgör ett steg i utvecklingen.

Men hon ställer det utom allt tvivel att vad gäller mänskligheten generellt är vi hundratals år (i tid och rum) från till och med den Sjätte Underrasen. Jag tyckte att H.P.B. alldeles speciellt betonade denna punkt. Hon anspelade på ”faror och villfarelser” som skulle komma på grund av den föreställningen att den Nya Rasen redan definitivt hade brutit fram i världen. Enligt henne sammanfaller tidsperioden för en Underras i stort med det Sideriska Året (tiden för jordaxelns rörelse i förhållande till stjärnorna att fullborda ett varv – omkring ”25.000 år). Detta placerar den nya rasen långt fram i tiden.

Vi har haft märkliga sammankomster kring studiet av D.H.L. under de gångna tre veckorna. Jag måste ordna mina anteckningar innan jag glömmer.

Hon talade ytterligare en hel del om Grundsatserna. Hon säger: ”Den som väntar sig att få en tillfredsställande bild av universums konstitution från D.H.L. kommer bara att bli förvirrad genom studiet av den. Den är inte avsedd att ge något sådant slutgiltigt utlåtande om tillvaron utan leder i riktning mot sanningen.” Hon upprepade detta senare yttrande många gånger. Det är helt meningslöst att vända sig till sådana som anses vara framstående studerande (sade hon) och be dem ge oss en ”tolkning” av D.H.L. De kan inte göra det. Om de försöker, är allt de ger avskurna och förtorkade exoteriska tolkningar, som inte ens avlägset liknar Sanningen. Att godtaga en sådan tolkning innebär att vi binder oss vid fastställda ideer, under det att Sanningen finns bortom alla ideer som vi kan formulera eller uttrycka. Exoteriska tolkningar är alla mycket bra och hon fördömer dem inte, så länge de uppfattas som vägvisare för nybörjare och inte accepteras av dem som någonting mer. Många människor som är med i – eller i framtiden kommer att vara med i – T.S. är naturligtvis potentiellt oförmögna till några framsteg bortom ramen för allmänna exoteriska begrepp. Men det finns och kommer alltid att finnas andra, och för dem lägger hon fram den följande och sanna vägen till hur man skall närma sig D.H.L.

Kom till D.H.L. (säger hon) utan något hopp om att finna någon slutgiltig Sanning om tillvaron i den, eller med någon idé annat än för att se hur långt den kan leda i riktning mot Sanningen. Se i studierna ett medel att träna och utveckla den del av förnuftet som aldrig berörs genom andra studier. Observera följande regler.

Oavsett vad man studerar i D.H.L. skall man låta förnuftet hålla fast vid följande idéer som en grund för föreställningarna:

a) Den grundläggande enheten i hela tillvaron. Denna enhet är någonting helt annat än den vanliga uppfattningen av enhet – som när vi säger att en nation eller en armé är enad; eller att den ena planeten är förenad med den andra genom magnetiska kraftlinjer eller något liknande. Undervisningen är inte sådan. Den säger att tillvaron är en enhet, inte en samling av med varandra förbundna ting. I grunden finns det ETT VARA. Detta Vara har två aspekter, den positiva och den negativa. Den positiva är Ande eller medvetande. Den negativa är substans, föremålet för medvetande. Detta Vara är det Absoluta i sin urmanifestation. Genom att det är absolut finns det ingenting utanför. Det är ALL-VARAT. Det är odelbart, annars skulle det inte vara absolut. Om en del kunde avskiljas, kunde den del som återstod inte vara absolut, därför att frågan om jämförelse mellan denna del och återstoden omedelbart skulle uppstå. Jämförelse är oförenlig med varje uppfattning om absoluthet. Därför är det klart att denna grundläggande Enda Tillvaro, eller detta Absoluta Vara, måste vara Verkligheten i varje form som finns. . . (Jag sade att även om detta stod klart för mig så trodde jag inte att många i Logerna skulle begripa det. ”Teosofi”, sade hon, ”är för dem som kan tänka eller kan tvinga sig till att tänka, inte för mentala slöfockar.” H.P.B. har blivit mycket mild på sistone. ”Dumskalle” brukade hon förr kalla den medelmåttige eleven.)

Atomen, Människan, Gud (säger hon) är, såväl var för sig som tillsammans, till sin sanna individualitet ytterst Absolut Vara i den slutgiltiga analysen. Det är denna idé som alltid måste finnas i bakgrunden och utgöra basen för de begrepp som uppstår vid studiet av D.H.L. I samma ögonblick som man låter den försvinna (och det är mycket lätt att göra när man är sysselsatt med någon av den Esoteriska Filosofins många aspekter) tillstöter tanken på avskildhet, och studiet förlorar sitt värde.

b) Den andra uppfattningen som man bör hålla fast vid är att det finns inte någon död materia. Varje minsta atom är levande. Det kan inte vara annorlunda, eftersom varje atom i grunden är Absolut Vara. Därför finns det inte något sådant som ”rymder av eter” eller Akasha eller vad man vill kalla det, i vilka änglar och elementaler roar sig som fiskar i vattnet. Det är en vanlig uppfattning. Den sanna uppfattningen visar att varje atomär substans på vilket plan den än befinner sig är liv.

c) Den tredje grundtanken är att Människan är mikrokosmos. Eftersom hon är det finns alla Himlens Hierarkier inom henne. Men i själva verket finns varken Makrokosmos eller Mikrokosmos utan blott EN EXISTENS. Stort och litet finns bara när det betraktas av ett begränsat medvetande.

d) Den fjärde och sista grundtanken är den som uttrycks i det Stora Hermetiska Axiomet. Den summerar i själva verket alla de andra och utgör en syntes av dem: ”Så som det inre är, så är det yttre; så som det stora är, så är det lilla; så som det är ovan, så är det nedan; det finns bara Ett Liv och En Lag: och den som utarbetar det är EN. Ingenting är inre, ingenting är yttre: ingenting är stort, ingenting är litet; ingenting är högt, ingenting är lågt i den Gudomliga Ordningen.”    

Vad man än studerar i D.H.L., så måste man relatera det till dessa grundtankar.

Jag nämnde att detta är ett slags mental gymnastik, som måste vara ytterst tröttande. H.P.B. log och nickade. Man får inte vara dåraktig (sade hon) och försöka omfatta alltför mycket genast, det kan sluta illa. Hjärnan är det vakna medvetandets instrument, och varje medveten bild som formas betyder förändring och förstörelse av hjärnatomer. Vanlig intellektuell verksamhet rör sig i väl uppkörda spår i hjärnan och kräver inte plötsliga anpassningar och elimineringar av hjärnsubstans. Men detta nya slag av mental ansträngning kräver något helt annat – en utmejsling av nya ”spår i hjärnan”, ett organiserande av de små hjärn-liven på nytt sätt. Om det forceras på ett oförståndigt sätt kan en allvarlig fysisk hjärnskada bli följden.

Detta sätt att tänka (säger hon) kallar indierna Jnana Yoga. När man gör framsteg i Jnana Yoga finner man att begrepp uppstår vilka, då man är uppmärksam på dem, inte kan uttryckas eller ens formuleras i någon sorts mental bild. Men efter en tid kommer dessa begrepp att formas till mentala bilder. Under denna period måste man vara på sin vakt och ej låta sig luras av den uppfattningen att den nya och underbara bilden representerar verkligheten. Det gör den inte. När man arbetar vidare finner man att den en gång beundrade bilden blir trist och otillfredsställande, och slutligen förbleknar den och förkastas. Detta är ett annat faromoment, därför att man för ögonblicket är utlämnad i ett tomrum utan något begrepp att stödja sig på, och man kan frestas att i brist på något bättre återuppväcka de bortkastade bilderna av längtan efter något att klamra sig fast vid. Den sanne eleven arbetar emellertid oberörd vidare, och snart kommer fler formlösa glimtar, som återigen ger upphov till en större och än underbarare bild än den förra. Men eleven vet nu att ingen bild någonsin representerar sanningen. Den senaste bilden kommer också att bli glanslös och förblekna som de andra. Och så fortsätter processen till dess att förnuftet och dess bilder slutligen överskrides och lärjungen inträder och dväljes i en värld utan form, en värld av vilken alla former är förkrympta återspeglingar.

Den Hemliga Lärans sanne elev är en Jnana Yogi, och denna Yoga­stig är den Sanna Stigen för den västerländske eleven. Det är för att förse honom med vägmärken längs Stigen som Den Hemliga Läran har skrivits.

________________________________
 

Senare anteckning: Jag har läst upp denna redogörelse av hennes undervisning för H.P.B. och frågat om jag har uppfattat henne riktigt. Hon kallade mig for en dumbom som trodde att någonting någonsin exakt kunde återges i ord. Men hon log och nickade likväl och sade att jag verkligen hade uppfattat det hela bättre än vad hon själv skulle kunna göra.

Jag undrar varför jag får allt detta. Det borde överlämnas till världen, men jag är för gammal för att någonsin göra det. Jag känner mig som ett barn inför H.P.B., och ändå är jag tjugo år äldre än hon.

Hon har förändrats mycket sedan jag mötte henne för två år sedan. Det är underbart att se hur hon vägrar att ge upp inför sin svåra sjukdom. Om man inte visste någonting och inte trodde på någonting så skulle H.P.B. övertyga en om att hon är någonting bortom kropp och hjärna. Jag känner, speciellt under dessa sista möten – just för att hon blivit så kroppsligen hjälplös – att vi får undervisning från en annan och högre sfär. Vi tycks känna och veta vad hon säger snarare än höra det med våra fysiska öron. X sade, i stort sett samma sak i går kväll.

Den 19 april 1891                  Robert Bowen (Comdr.) RN.

____________

Anmärkning:
Dessa utdrag från Robert Bowens noteringar till H.P.B:s Den Hemliga Läran finns även publicerade i The Theosophical Forum, aug 1932, och i Theosophy, Vol 54.

Första svenska upplagan 1996

© 1996 TEOSOFISKA KOMPANIET MALMÖ
ISBN 91-87740-08-7