DEN mest anmärkningsvärda bok angående vägledning i Mystik som kommit ut sedan utgivandet av Ljus på Vägen, har just publicerats under den betydelsefulla titeln Genom de Gyllene Portarna. Fastän författarens namn undanhålls, kommer den ockulte eleven med en gång att inse att den härstammar från en mycket hög källa. I vissa avseenden kan boken betraktas som en kommentar över Ljus på Vägen. Detta kan vara en fördel för läsaren att känna till. Många saker i just den boken kommer att bli tydliga genom att läsa den här boken och man kommer hela tiden att bli påmind om det tidigare verket, som redan har blivit en klassiker inom vår litteratur. Genom de Gyllene Portarna är ett verk som vi hela tiden bör ha tillgängligt för referenser och studium. Den kommer med all sannolikhet att rankas som en av teosofins standardböcker.

”De Gyllene Portarna” representerar inträdet till själens rike som är omöjligt att lära känna genom fysisk förnimmelse, och syftet med denna bok är att indikera några steg som är nödvändiga för att nå deras tröskel. Genom dess extraordinära skönhet i stil och dess klara påståenden, så kommer den att vända sig till en större del av allmänheten än de flesta böcker gör med en teosofisk karaktär. Den talar till den västerländska världen på dess eget språk, och i detta faktum ligger mycket av dess värde.

De bland oss som längtat efter någonting ”praktiskt” kommer att finna detta här, medan den med all säkerhet kommer att hamna i händerna på tusentals som vet väldigt lite om teosofi, och kommer sålunda att svara mot en djup längtan om än outtalad. Där finns också utan tvivel många, inbillar vi oss, som kommer att ryckas med in i sidornas innehåll på grund av dess oemotståndliga logik tills de möter någonting som kommer att ge dem en rejäl chock beträffande några av deras gamla föreställningar, som de trodde var stenhårt förankrade – en chock som kommer att leda till att de drar sig tillbaka uppskrämda, men från vilket de inte med lätthet kan hämta sig från, och som med all sannolikhet kommer att få dem att allvarligt tänka efter. 

Titlarna på bokens fem kapitel är följande: ”Sökandet efter Njutning”, ”Mysteriet vid Tröskeln”, ”Den Första Ansträngningen”, ”Smärtans Betydelse” och ”Styrkans Hemlighet”. Istället för att spekulera över de mysterier som ligger vid slutet av människans öde, och som inte kan förstås genom några slags gissningar, så tar verket mycket känsligt upp det som ligger närmast till hands, det som utgör det första steget som vi måste ta om vi överhuvudtaget vill ta ett andra steg, och undervisar i dess betydelsefullhet. Vi måste från allra första början ta i tu med förnimmelser och lära oss dess karaktär och betydelse. En viktig undervisning i Ljus på Vägen som har blivit missförstådd av många. Vi lägger inte tonvikten på att döda förnimmelser, utan på att ”döda begäret efter förnimmelser”, som är något helt annat. ”Förnimmelse sådan vi får den genom vår fysiska kropp förser oss med allt det som ger oss anledning till att leva i denna gestalt,” säger detta verk. Problemet är att förstå betydelsen som den förmedlar till oss. Detta är vad tillvaron är till för. ”Om människor bara ville stanna upp och begrunda de läxor som de har lärt sig av njutning och smärta, så skulle de kunna sluta sig till mycket, angående det underliga ting som är orsaken till dessa verkningar”.

”Frågan beträffande de resultat som verkar vara obegripliga, beträffande livet som är bortom Portarna”, presenteras som en fråga som ställts genom tidsåldrarna, och som kommer vid den tiden ”då civilisationens blomma slagit ut och dess kronblad endast helt löst hålls samman”, perioden då människan uppnår den högsta fysiska utvecklingen inom sin cykel. Det är då som hon i fjärran ser ett skimmer, inför vilket många sänker sina ögon förvirrade och bländade, fastän det emellanåt finns en och annan, som är djärv nog att stadigt blicka bort mot detta skimrande ljus och som lyckas tyda något av det som döljer sig i detta. ”Poeter och filosofer, tänkare och lärare – alla dessa, som är ”människosläktets äldre bröder” – har skådat denna syn tid efter annan, och några av dem har i det bländande skimret sett konturerna av de Gyllene Portarna.” 

Dessa Portar ger oss tillgång till människans egen naturs helgedom, till den plats varifrån hennes livskraft kommer, och där hon är prästen vid livets altare. Det enda som behövs är en stark hand för att skjuta upp dem, sägs det. ”Det mod som behövs för att träda in genom dem, är modet att utan rädsla och utan skam söka de dolda djupen i ens egen natur. I den finare delen, i det innersta väsendet, i människans doft, kommer hon att finna den nyckel som öppnar dessa stora Portar. 

Nödvändigheten av att döda känslan av avskildhet betonas mycket starkt såsom en av de allra viktigaste faktorerna inom denna process. Vi måste frigöra oss från det materiella livets illusioner. ”När vi längtar efter att tala med dem som har försökt passera de Gyllene Portarna och öppnat dem, då är det i hög grad nödvändigt – i själva verket ett grundvillkor –  att urskilja, och inte föra de förvirrade bilderna från vår sömn med oss in i vårt liv. För om vi gör det, är vi inte långt ifrån att betraktas som vansinniga, och vi kommer då att falla tillbaka i det mörker där ingen vän står att finna utan enbart kaos. Detta kaos har följt varje mänsklig strävan vilket det berättas om i historien; när sedan civilisationen har nått sin blomning, faller blomman av och vissnar, och vinter och mörker förstör den.” I denna sista mening indikeras vår civilisations syfte. Det är blommandet av en ras, vars syfte är att skapa en alldeles speciell andlig frukt; och när denna frukt har mognat, så inleds degenerationen av detta stora residuum, för att sedan omarbetas om och om igen i reinkarnationens stora jäsningsprocess. Vår stora civilisation blommar nu och i detta faktum kan vi avläsa orsaken till de extraordinära strävanden som görs för att så den Mystiska Undervisningens frö varhelst människans förnuft är redo att ta emot det. 

I ”Tröskelns Mysterium”, sägs det att ”endast den människa som inom sig har möjligheten att både bli en njutningsmänniska och en stoiker kan ha någon utsikt att lyckas med att träda in genom de Gyllene Portarna. En sådan person måste vara kapabel att ständigt pröva och värdera in i minsta detalj all glädje som tillvaron har att erbjuda; och han måste vara kapabel att neka sig all njutning utan att lida av sin försakelse.”

Det faktum att vägen är olika för varje individ förmedlas till slut i ”Den Första Ansträngningen”, i orden som säger att människan ”måste spränga det skal som håller henne innesluten i mörker, hon måste slita sönder den slöja som döljer det eviga för hennes blick, och hon måste göra det just vid det tillfälle då det är som lättast för henne att göra detta; och för det mesta sker detta tillfälle när hon minst förväntar sig att det ska hända”. Genom detta ser vi nyttan med att lägga bort godtyckliga lagar i ämnet. 

Betydelsen av de viktiga orden ”Alla spolarna är nödvändiga för att bygga en stege” illustreras rikligt här. Dessa meningar är speciellt innehållsrika: ”Ande är inte en gas skapad av materian, och vi kan inte skapa vår framtid genom att godtyckligt använda ett enda materiellt medel och utelämna alla andra. Anden är det stora livet på vilken materian vilar, liksom den bergfasta världen vilar på den fria fluidiska etern; närhelst vi kan bryta igenom våra begränsningar kommer vi att befinna oss på den underbara strand där Wordsworth en gång såg en guldfärgad stråle”. Dygden, som tillhör det materiella livet, har människan inte makt att föra med sig ”dock är den angenäma doften av hennes goda gärningar ett vida ljuvare offer än stanken av brott och grymhet.”

”Men den som har lyft bort de Gyllene Portarnas bom har obehindrat tillträde till det friska vattnets flöde, till själva den källa varifrån allt ljuvt har sitt ursprung, och denna blir en del av hennes arvslott. Men innan människan kan få dricka ur denna källa, eller ur någon annan, för att förfriska sig, måste en väldig tung börda lyftas från hennes hjärta, en järnbom, som håller det nere och förhindrar det från att resa sig i sin styrka.” 

Författaren önskar här att visa att det finns ljuvhet och ljus inom ockultismen, och inte bara en torr hård nivå av hemsk karma, sådan som vissa teosofer är benägna att uppehålla sig vid. Och denna ljuvhet och detta ljus kan nås när vi upptäcker järnbommen och lyfter bort den, vilket då kommer att tillåta att hjärtat blir frigjort. Denna järnbom är vad hinduerna kallar ”hjärtats knut”! I deras skrifter talar de om att lösgöra denna knut, och säger, när detta är genomfört så är friheten nära. Men den fråga som vi måste besvara, är vad järnbommen och knuten innebär? Det är den sammandragande förmågan hos självet – själviskheten – föreställningen om avskildhet. Denna föreställning har många fästen. Den håller sina mest hemliga hov och råd nära hjärtats långt belägna djup och medelpunkt. Men den manifesterar sig själv först, på det ställe som är närmast våra okunniga förnimmelser, där ser vi den först efter vi har inlett vårt sökande. När vi attackerar och erövrar den på detta ställe försvinner den. Den har då bara dragit sig tillbaka lite längre in, där den för tillfället inte syns, och vi tror att vi dödat den, emedan den egentligen skrattar åt vår inbillade seger och trygghet. Snart finner vi den igen och besegrar den åter, och ser den än en gång försvinna. Så vi måste försöka följa den hela vägen om vi till slut önskar fånga den vid dess sista anhalt alldeles intill ”hjärtats kärna”. Där har den blivit ”en järnbom som håller nere hjärtat”, och bara där kan striden vinnas. Den lärjunge är lycklig som kan gå bortom alla yttre former och med en gång fånga denna personliga djävul som håller järnbommen nere, och där utkämpa striden. Om segern uppnås där, är det lätt att återvända till det yttre och där ta dem genom kapitulation. Detta är mycket svårt av olika anledningar. Det är inte bara en lek med ord när vi talar om denna prövning. Detta är en levande påtalig varelse som varje sann elev kan möta. Den stora svårigheten att med en gång gå direkt mot centrum ligger i den ofattbara terror som angriper själen på dess korta resa dit. I och med det ligger till på det här viset är det bättre att börja striden i det yttre just på det sätt som pekas ut i denna bok och i Ljus på Vägen, genom att pröva erfarenheten och lära utav den.

I de ovan nämnda meningarna försöker författaren att rikta vår tidsålders mycket materialistiska ögon på det faktum som allmänt accepteras av alla sanna elever inom ockultismen, det vill säga, att människans sanna hjärta – vilket representeras genom  hjärtmuskulaturen – är andens brännpunkt för kunskap och för kraft; och att från denna brännpunkt börjar de konvergerade strålarna att sprida sig likt en solfjäder, tills de omfattar hela universum. Detta är alltså Porten. Och det är precis vid denna neutrala samlingspunkt som pelarna och dörrarna är fästade. Det är bortom dessa som det strålande gyllene ljuset brinner och slungar ut en ”lysande glöd”. Vi ser i detta samma läror som i upanishaderna. Den senare talar om ”etern som finns inuti hjärtat”, och säger dessutom att vi måste passera förbi denna eter.”

”Smärtans Betydelse” betraktas på ett sådant sätt att det kastar ett klart ljus på tillvaron av det som under tidsåldrar har gäckat många lärda män. ”Smärtan uppväcker, mjuknar, krossar och förstör. Om vi betraktar den från en tillräckligt avlägsen ståndpunkt, ter den sig i tur och ordning, antingen som medicin eller en kniv, antingen som ett vapen eller ett gift. Den är tydligen ett verktyg, ett ting, som brukas. Vad vi önskar få veta är, vem är användaren; vilken del av oss själva är det som fodrar närvaron av det som den andra delen inom oss i så hög grad avskyr.”

Uppgiften ligger i att höja sig över både smärta och njutning och förena dem i vår tjänst. ”Smärta och njutning är fristående och åtskilda liksom de båda könen; det är när dessa sammansmälter, när de två blir ett, som glädje och den djupa förnimmelsen av frid uppnås. När det inte längre finns manligt eller kvinnligt, varken smärta eller njutning, då har guden inom människan blivit den dominerande, och då har livet blivit verkligt.”

Följande avsnitt kan knappast misslyckas med att överraska många goda människor: ” Ödet, det oundvikliga, existerar verkligen, såväl för släktet i sin helhet som för individen; men vem kan bestämma över detta om inte människan själv? Det finns varken i himlen eller på jorden en antydan om att det existerar någon som bestämmer över henne utom hon själv, som lider eller gläds av det som är bestämt.” Men kan någon ärlig teosofistuderande förneka eller motsäga detta? Är det inte ett tydligt påstående om karmalagen? Överensstämmer det inte fullständigt med Bhagavad Gitas läror? Det finns med all säkerhet inte en makt som sitter avskilt som en domare vid ett hov, och bestraffar eller belönar oss för det ena felsteget eller den andra förtjänsten; det är vi som skapar, eller bestämmer, vårt eget öde.

Gud förnekas inte. Det till synes paradoxala att en Gud existerar inom varje människa tydliggörs när vi förnimmer att vår avskiljda tillvaro är en illusion; det fysiska, som gör oss till enskilda individer, måste till slut ge vika för och ge utrymme åt tanken att varje människa är lika inför varandra och inför Gud, som är det Oändliga.

Och det avsnitt som med all säkerhet kommer att bli mycket missuppfattad är följande i ”Styrkans Hemlighet” ”Religionen håller en människa tillbaka från vägen, hindrar henne från att skrida framåt och detta av flera helt tydliga orsaker. Först och främst begår den det väsentliga misstaget att särskilja mellan gott och ont. Naturen känner inte till någon sådan skillnad.” Religionen är alltid skapad av människan. Den kan därför inte innehålla hela sanningen. Den är bra för den vanlige och utanför stående människan, men kommer med all säkerhet inte leda henne till de Gyllene Portarna. Om religionen skapades av Gud hur kommer det sig då att vi ser samma Gud bryta religionens föreskrifter i sina handlingar och gärningar? Han dödar varje människa en gång i livet; varje dag så skapar våldsamma element och märkliga förhållanden, som han sägs vara upphovet till hungersnöd, kallsinnighet och för tidig död; var kan det då i Sanningens namn finnas utrymme för sådana skillnader som rätt och fel? Lärjungen måste, när han vandrar på vägen, följa lagar och förordningar, men om han sätter sin tilltro till någon som helst religion hindras han med en gång, och det spelar då ingen roll om han tror på Mahatmor, Gudar, Krishna, Vedaböckerna eller mystiska nådegärningar, ty var och en av dessa kommer att hindra honom och kasta ner honom i gamla hjulspår där till och med himmelsk död inte kommer att frigöra honom. Religionen kan bara undervisa i moral och etik. Den kan inte svara på frågan ”vad är jag?”. Den buddhistiska asketen håller en solfjäder framför sina ögon för att slippa se på de föremål som hans religion fördömer. Men genom detta uppnår han ingen kunskap, ty den del av honom som påverkas genom dessa oanständiga syner måste bli känd av honom själv, och det är bara genom erfarenhet som kunskap kan uppnås och assimileras.

Boken avslutas på ett strålande sätt, med några vinkar som det är stort behov av. Allt för många, även bland ärliga elever inom ockultismen, har försökt att ignorera den ena halvan av deras karaktär, som vi här får lära är nödvändig. Istället för att krossa den djuriska naturen, så har vi här en hög och vis undervisning som vi måste lära för att fullständigt förstå djuret och underordna oss det andliga. ”Guden inom människan, degraderad, är en varelse obeskrivbar genom sin illa beryktade alstringsförmåga. Djuret i människan har om det upphöjs en förmåga att tjäna och skänka styrka som är så stor att man aldrig skulle kunna drömma om det,” och det sägs att vårt djuriska själv är en stor kraft, en hemlighet som tillhörde forntidens magiker, och det kommande släktet som lord Lytton har berättat om för oss. ”Men denna makt kan bara uppnås genom att ge guden den högsta makten. Gör djuret inom dig till härskare över dig själv, och han kommer aldrig att härska över andra.” 

Denna undervisning kommer att visa sig vara identisk med den som avslutar Sagan om Den Vita Lotusblomman: ”Han skall lära sig att förklara andliga sanningar, samt att leva det högsta självets liv, och han kan även lära sig att inom sig fasthålla glansen av det högre självet, och ändå bibehålla livet på denna planet precis så länge som den finns till, om så behövs; bibehålla det vid full mannakraft, till dess hela hans verk är fullbordat och han förkunnat de tre sanningarna för alla dem som längtar efter ljus”.

Det finns tre meningar i boken som borde etsa sig fast i läsarens medvetande, och vi förmedlar dem i omvänd ordning:

”Okänt och undangömt i världens hjärta och i människans hjärta finns det ljus som kan upplysa allt liv –  framtiden och det förflutna. Skall vi inte söka efter detta? Helt säkert måste en och annan göra det. Och då kanske dessa kommer att göra de tillägg som fattas i detta ringa tankefragment.”

”I spåren av miljoner människors tänkande trädde Buddha in genom de Gyllene Portarna; och eftersom en stor skara trängdes utanför tröskeln var det möjligt för honom att lämna efter sig vittnesmål som bevis på att dessa portar kan öppnas.”

”En av de viktigaste faktorerna i människans utveckling är erkännandet – det insiktsfulla och fullkomliga erkännandet – av den universella enhetens och sammanhållningens lag.”
 

WILLIAM Q JUDGE
The Path, mars 1887,

Översatt från Vernal Blooms av William Q. Judge, sid. 34-43, ”Through the Gates of Gold”. Utgiven av The Theosophy Company, (India) Ltd., Bombay, 1946

___________________________________________________________________

till Genom De Gyllene Portarna
__________________________________________________________________