Bhagavad Gita , kap 1 av William Q Judge

yantra1.gif (2187 bytes)

Bhagavad Gita Online
Hängivelsens Bok

KAPITEL 1

ARJUNAS MODFÄLLDHET
samt
INLEDANDE ORD
av

WILLIAM Q. JUDGE
(Översättning från sanskrit)

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

INLEDANDE ORD

Bhagavad-Gita är en episod i Mahabharata, som skall ha skrivits av Vyasa. Vem denne Vyasa är och när han har levat är inte känt.

J. Cockburn Thomson säger i sin översättning av Bhagavad-Gita: ”Mahabharata är som alla sanskritstuderande väl känner till Indiens stora epos, som med tanke på dess popularitet och omfattning torde kunna sägas motsvara Iliaden hos grekerna. Hela verkets tema är ett bestämt krig som fördes mellan två grenar av samma stam, ättlingar till Kuru, och gällde herraväldet över Hastinapura, allmänt ansett som detsamma som nuvarande Delhi. Den äldre grenen kallas med det gemensamma namnet på hela stammen kuruer, den yngre går under ett familjenamn efter Pandu, fadern till de fem främsta ledarna.

Detta krig mellan kuruer och pandaver upptar omkring tjugotusen slokas eller en fjärdedel av hela verket, som vi nu äger det ... För att förstå anspelningarna (i Bhagavad-Gita) krävs en kännedom om stammens föregående historia, som nu skall meddelas som följer.

Om namnet Kuru vet vi endast föga, men detta lilla räcker för att visa att det är ett namn av stor betydelse. Vi har ingen möjlighet att dra ut det från någon sanskritrot, inte heller förefaller det att som så många av de gamla indiska namnen tjäna till att förklara egenheterna hos den eller dem som det betecknar. Det är därför med all sannolikhet ett namn av ansenlig ålder som aryanerna fört med sig från sin första bosättningsplats i Centralasien. Dess användning i sanskrit är fyrfaldig. Det är namnet på den norra fjärdedelen, eller Dwipa, av världen, en del som beskrivs som liggande mellan den nordligaste snöbergskedjan och polarhavet. Det är vidare namnet på den nordligaste av de nio Varshas i den kända världen. Bland stammens egna långa släktlängder har det återfunnits som namnet på en forntida kung, vilken angetts som stammens grundare. Slutligen betecknar det en aryansk stam av tillräcklig betydenhet för att oroa hela norra Indien med sina småriken och för att göra dessa strider till tema för forntidens längsta epos.

Betraktar man dessa omständigheter tillsammantagna är man nog benägen att dra slutsatsen att namnet ursprungligen användes om en folkstam som bodde i Centralasien bortom Himalaya, en folkstam som tillsammans med andra stammar utvandrade till nord-västra delen av Indiska halvön och med dem bildade det stora folk som samfällt kallade sig Arya, eller ”de ädla”, för att skilja sig från urinvånarna, som de underkuvade och i vilkas områden de så småningom bosatte sig ...

Vid den tid då händelserna i Mahabharata utspelade sig bodde stammen på Doabslätten, och dess speciella område, som låg mellan floderna Jumna och Sursooty, kallades Kurukshetra eller Kuruslätten. Landets huvudstad var Hastinapura, och där härskade under en tidrymd som inte kan exakt anges en kung vid namn Vichitravirya. Han var son till Santau och Satyavati, och Bhishma och Krishna Dwaipayana – Vyasa – var hans halvbröder, den förre på fädernet, den senare på mödernet. Han gifte sig med två systrar – Amba och Ambalika – men dog kort efter giftermålet och efterlämnade ingen avkomma, och hans halvbror Vyasa gifte sig på gudomlig uppmaning med änkorna och fick två söner, Dhritarashtra och Pandu. Den förre fick hundra söner, av vilka den äldste var Duryodhana. Denne gifte sig först med Pritha, eller Kunti, dotter till Sura, och sedan med Madri. Barnen till dessa hustrur var de fem Pandufurstarna, men eftersom en hjort under en jakt hade uttalat den förbannelsen över fadern att han skulle förbli barnlös i hela sitt liv, avlades dessa barn på mystiskt vis av olika gudomligheter. Sålunda var Yudishthira, Bhima och Arjuna Prithas söner med Dharma, Vayu respektive Indra. Nakula var Madris son med Nasatya den äldre, och Sahadeva hennes son med Dasra den yngre, en av tvillingarna Asvinu, gudarnas läkare. Denna berättelse förefaller att vara en saga tillkommen för att ge diktens fem hjältar gudomligt ursprung. Hur som helst är Duryodhana och hans bröder ledare för kuruerna, eller den äldre grenen av stammen, och de fem Pandu-furstarna för pandaverna, eller den yngre grenen.

Dhritarashtra var blind, men trots att han sålunda var oförmögen att regera satt han kvar på tronen, medan hans son Duryodhana i praktiken skötte statens affärer ... han övertalade sin far att landsförvisa sina kusiner, Pandufurstarna. Efter långa vandringar och olika strapatser samlade dessa furstar sina vänner kring sig, skapade med hjälp av många grannkungar en stor här och beredde sig att anfalla sin orättfärdige förtryckare, som också hade samlat sina styrkor.

De fientliga härarna möttes på Kuruslätten. Bhisma, Vichitraviryas halvbror, hade som den äldste krigaren bland dem befälet över kurusidan, Bhima, Pandus andre son, berömd för sin styrka och tapperhet, var anförare för den andra sidan (Arjunas). Ridån går nu upp över den scen där handlingen i dikten utspelar sig, en scen som hela tiden förblir densamma – slagfältet. För att presentera de främsta anförarna i bägge härarna får Duryodhana närma sig Drona, sin läromästare i krigskonst, och namnge dem en efter en. Så ger Bhisma, kurusidans befälhavare, plötsligt stridssignalen genom att blåsa i sin snäcka och sekunderas av sina anhängare. Signalen besvaras av Arjuna, som befinner sig i samma vagn som guden Krishna, vilken av medkänsla med honom på grund av den förföljelse han lidit, har blivit hans vän och nu uppträder som vagnförare åt honom. Pandavernas alla ledare följer honom. Sedan börjar striden med en salva pilar från båda hållen, men när Arjuna ser detta ber han Krishna föra fram vagnen på fältet mellan de båda härarna medan han mönstrar fiendens led. Guden gör så och pekar i dessa led ut de otaliga släktingarna till sin vän. Arjuna blir skräckslagen vid tanken på att han skall begå brodermord genom att dräpa så nära fränder och kastar ned pil och båge med förklaringen att han hellre vill bli dödad än försvara sig och kämpa mot dem. Krishna svarar med de argument som bildar verkets didaktiska och filosofiska teser och försöker övertyga honom att han misstar sig när han fattar ett sådant beslut. Arjuna låter sig till slut övertalas. Striden fortsätter och pandaverna besegrar sina motståndare ...”

Detta citat ur Thomsons utgåva ger läsaren en kort förklaring av vad som är mer eller mindre mytologiskt och allegoriskt, men om berättelsen i Mahabharata skall uppfattas som om den handlade om människans utveckling, vilket jag tror att den bör, kan det hela lyftas från fabelns plan, och läsaren skall då finna en redogörelse i viss utsträckning för denna utveckling.

Om man sålunda ser det från teosofisk synpunkt är kung Dhritarashtra människokroppen som den odödliga monaden ikläder sig för att genomföra sin pilgrimsfärd i materien; det dödliga höljet får liv genom Tanha, eller livstörsten. Han är blind därför att kroppen utan själsförmögenheterna bara är själlös materia och på så sätt ”oförmögen att regera”, och en annan person framställs i Mahabharata såsom styrande staten, medan den nominelle kungen är kroppen – Dhritarashtra. På samma sätt som det teosofiska systemet hävdar att det finns en dubbel utvecklingslinje, eller livsström, inom oss finner vi att de kuruer som det talas om i dikten representerar den materiella aspekten av denna dubbellinje och att Pandufurstarna, av vilka Arjuna är en, den andliga aspekten av denna ström – det vill säga, Arjuna symboliserar den odödliga Gnistan.

Den lärde brahmanen och teosofen Subba Row säger i sina Notes on Bhagavad-Gita (se The Theosophist, VIII, s 299): ”Krishna var avsedd att representera logos ... och Arjuna, som kallades Nara, var avsedd att representera den mänskliga monaden.” Nara betyder också människa. Det föregivna himmelska ursprunget till släktens båda grenar, kuruerna och pandaverna, står i fullständig överensstämmelse därmed, ty medan kroppen, eller Dhritarashtra, är helt materiell och det lägre plan på vilket utvecklingen äger rum, är kuruerna och pandaverna vårt arv från de himmelska väsen som det talas om i Den Hemliga Läran av Helena Blavatsky, varvid de förra är riktade mot det materiella och de senare mot det andliga. Kuruerna, den lägre delen av vår natur, som utvecklades först, får alltså tillfälligt övertaget på detta plan, och en av dem, Duryodhana, ”härskar” så att Pandaverna, eller den andligare delen av våra natur, tillfälligt fördrivs från landet, det vill säga, mister herraväldet över människan. Innan den andliga delen i människan kan vinna herraväldet i kampen mot den lägre delen måste Pandaverna nödtvunget enligt evolutionens lagar ”göra långa vandringar och utstå otaliga strapatser”. Det syftar också på nationernas och släktets cykliska uppgång och fall.

De fientliga härar som möts på Kuruslätten är alltså dessa båda grupperingar av mänskliga förmågor och krafter, den ena hotar att dra nedåt, den andra strävar mot andlig upplysning. Slaget gäller inte bara den kamp som människosläktet som helhet för, utan också den kamp som är oundviklig så snart någon enda människa beslutar sig för att låta sin högre natur styra. Med den förklaring som lämnats av Subba Row ser vi alltså att Arjuna, kallad Nara, inte bara representerar människan som släkte utan vilken individ som helst, fast besluten att utveckla sin bättre natur. Det som händer honom i dikten händer varje sådan människa. Han kommer att möta motstånd såväl från vänner och invanda beteenden som från nedärvda tendenser, och sedan beror det på hur han lyssnar till Krishna, som är det Logos som strålar och talar inom honom, om han skall lyckas eller misslyckas.

”Jag upprättade hela detta världsallt med en enda del av mig själv och förblir avskild.”
Bhagavad Gita, X:42

Med dessa föreställningar klara kommer läsaren att finna att den mytologi och allegori som Thomson och andra talar om är värdefulla i stället för att bara vara utsmyckningar eller, som en del menar, överflödiga och vilseledande.

Den enda billiga upplaga av Bhagavad-Gita som hittills stått till buds för den teosofiske läsaren med begränsade tillgångar är den som publicerats i Bombay av Broder Tookeram Tatya, F.T.S., vars insatser är förtjänta av högsta beröm. Men den var bara ett nytryck av den första engelska översättningen som gjordes för hundra år sedan av Wilkins. Den stora uppmärksamhet som dikten på senare tid har varit föremål för hos medlemmarna av Teosofiska Samfundet i Amerika har skapat ett oavvisligt krav på en upplaga som åtminstone skall vara fri från de iögonfallande typografiska misstag och i blindo utförda tolkningar som så ofta förekommer i nytrycket av Wilkins. Det är för att tillgodose det kravet som denna utgåva har kommit till. Den är resultatet av en noggrann jämförelse mellan alla engelska upplagor och en fullständig nyöversättning från originalet i de fall man kunnat påvisa dunkla punkter eller utelämnanden i de tolkningar som använts.

Något försök till kommentar har inte gjorts, därför att utgivaren anser att Bhagavad-Gita bör bedömas från sitt eget inneboende värde utan kommentarer, så att läsaren på egen hand kan tränga allt djupare. Utgivaren av denna utgåva anser att dikten kan läsas på många olika sätt, beroende på den synvinkel man väljer, till exempel, om man vill betrakta den i dess tillämpning på individen eller på världsalltets uppkomst, på astralvärldens evolution, på naturens hierarkier eller den moraliska naturen, och så vidare. Att bifoga en kommentar såvida den inte vore skriven av en så vis man som Sankaracharya vore alltför djärvt, och därför återges dikten ograverad.

Bhagavad-Gita syftar till att inprägla två saker i individen: för det första osjälviskhet, för det andra handling. Ett studium av den och ett liv i enlighet med den ger upphov till tron att det bara finns en Ande och inte flera, att vi inte kan leva bara för oss själva utan måste komma till insikt om att det inte finns något sådant som avskildhet och någon möjlighet att fly från den kollektiva karma som gäller för det släkte man tillhör och att vi måste tänka och leva i enlighet med en sådan tro.

Dikten är högt skattat av alla sekter i Hindustan utom de muslimska och kristna. Den har översatts till många språk, både asiatiska och europeiska, den läses nu av hundratals uppriktiga teosofer´överallt i världen. Denna utgåva av Bhagavad-Gita erbjuds alla dem som uppriktigt älskar sina medmänniskor och strävar efter att lära sig själva och andra hängivelsens konst.

WILLIAM Q JUDGE
New York, oktober 1890

Bhagavad gita
kapitel 1

Arjunas modfälldhet

OM!

Dhritarashtra:

Säg mig, o Sanjaya, vad de har gjort, mitt eget folk och Pandus, som samlats här på Kurukshetra fast beslutna att börja krig. [1]

______________________________

[1] Nyckeln till Bhagavad-Gita står att finna i denna första vers. Om vi ser på dikten som handlande om en människa som strävar efter hängivelse, är slagfältet den kropp som förvärvats genom Karma och Tanha, livstörsten, medan den talande och hans sida representerar det lägre Självet och pandaverna det Högre Självet. Men betraktar man detta och följande kapitel från kosmisk synpunkt, är talaren, Kuruslätten, anförarna som beskrivs i det första kapitlet tillsammans med sina instrument och vapen varelser, krafter, plan och planeter i universum som det inte är rätta platsen att behandla här. Tillämpad på oss själva är dikten av större intresse och betydelse: den inleds med den strid som är oundviklig mellan människans högre och lägre naturer, och från denna synpunkt blir Krishna – som är det Högre Självet – för att uppmuntra Arjuna hans lärare i filosofi och etik, så att han kan bli skickad att kämpa och segra.

Sanjaya:

”När kung Duryodhana sett pandavernas här formerad till strid, gick han till sin läromästare och sade: ”Se, o mästare, Pandus söners mäktiga här uppställd av din lärjunge, Drupadas kloke son. Där står krigare med stora bågar, Bhimas och Arjunas likar i strid: Yuyudhana och Virata och Drupadapå sin stora vagn, Drishtaketu, Chekitana och den tappre kungen av Kasi och Purujit och Kuntibhoja samman med Saibya, den främste av män, Yudhamanyu den starke och Uttamauja den tappre, Subhadras son, liksom alla Draupadis söner i sina väldiga vagnar. Lär också känna namnen på de främsta av de våra. Jag skall som exempel nämna några av dem bland mina anförare. Där är du själv, min läromästare, och Bhishma, Karna och Kripa, den segerrike, och Asvatthama och Vikarna och Somadattas son, jämte andra i väldigt antal som vågar livet i min tjänst. De är alla övade i
vapenbruk, rustade med mångahanda vapen och väl förfarna i varje form av strid. Men otillräcklig är den, vår här som anförs av Bhisma deras styrkor under Bhima är tillräckliga. Så må då alla anförare i sina skilda avdelningar stå på sin post, som en man, beslutna att stödja Bhishma.”

För att ingjuta mod i kuruernas hövding blåste då den åldrige ledaren, brodern till kuruernas stamfar,i sin snäcka, som ljöd som ett lejons rytande, och med ens skrällde snäckor och pukor, tamburiner och trummor från alla håll, så att larmet blev omåttligt. I sin präktiga stridsvagn, dragen av vita hästar, blåste också Krishna och Arjuna i sina snäckor av himmelsk form, Krishna i den som kallades Panchajanya och Arjuna i sin Devadatta – ”Gudagåvan”. Bhima, de oerhörda dådens man, blåste i sin mäktiga snäcka Paundra; och Yudhishthira, Kuntis kungason, i sin Ananta-Vijaya; Nakula och Sahadeva blåste i sina snäckor Sughosha och Manipushpaka. Fursten av Kashi, den mäktiga bågens man, Sikhandi, Dhrishtadyumna, Virata, Satyaki med den oövervinneliga armen, Drupada och hans kungliga dotters söner, Krishna tillsammans med Subhadras son och alla de andra ledarna och ädlingarna blåste också i sina olika snäckor, så att de gälla stötarna genomborrade kuruernas hjärtan och återskallade med fruktansvärt dån mellan himmel och jord. När Arjuna, med Hanumans bild över sin vapensköld, såg att Dhritarashtras söner stod ordnade till strid och att pilar hade börjat vina, höjde han sin båge och vände sig till Krishna med orden:

Arjuna:

Jag ber dig, Krishna, styr fram min vagn emellan de två härarna, så jag får se vad för män som står uppställda här, ivriga att börja striden, vilka jag skall kämpa mot och vilka som har slutit upp bak Dhritarashtras ondskefulle son i slaget.

Sanjaya:

Vid dessa ord från Arjuna styrde Krishna fram vagnen, lät den stanna mellan de två härarna och bjöd Arjuna kasta sin blick mot kuruernas led och se var den åldrige Bhishma och Drona stod, tillsammans med alla sina främsta ädlingar. Arjuna såg ut över de två härarna och fann på ömse sidor farfäder, farbröder, kusiner, lärare, söner och bröder, nära släktingar och vänner, och när han hade spanat en stund och sett alla vänner och fränder uppställda i slagordning, fylldes han av oändligt medlidande och sade sorgset, gripen av modfälldhet:

Arjuna:

Nu, o Krishna, när jag har sett mina fränder uppställda så här, längtande till striden, sviker mig mina lemmar, förtvinar mitt ansikte, reser sig håret på mitt huvud – ja, hela min kropp skälver av fasa! Gandiva, bågen, slinter ur min hand och min hud blir svedd och torr. Jag kan inte stå upprätt,
ty min tanke svindlar och jag ser onda tecken på alla håll. Vad för lycka kan vänta mig när jag har dödat mina egna? Jag önskar inte seger, Krishna,
jag söker inte glädje, ty vad är det att härska och vad är livets glädjeämnen eller rent av livet självt, när de för vilkas skull herraväldet, glädjen och njutningen vore värda att eftertraktas har uppgett liv och rikedomar och står här på slagfältet, stridsberedda? Lärare, söner och fäder, farfäder och sonsöner, farbröder och brorsöner, kusiner, släktingar och vänner! Även om de skulle döda mig, vill jag inte ta upp striden mot dem – nej, inte ens för herraväldet över världsalltets tre regioner, än mindre för denna lilla jord! Vad för glädje kan vi känna, o du till vilka alla dödliga ber, när vi har dräpt Dhritarashtras söner? Förintade vi dem, tyranner som de är, skulle synden ta plats i oss.Vi har ingen rätt att döda så nära släktingar som dessa. Hur, o Krishna, kan vi bli lyckliga hädanefter, när vi har tillintetgjort vårt eget släkte? Än sedan om de vilkas sinnen är fördärvade av maktlystnad ej ser det som en synd att utplåna sitt eget släkte, som ett brott att förgöra vänner? Är det ett skäl för oss att inte beslutsamt vända oss bort från en sådan förbrytelse – vi som avskyr den synd som det är att utplåna sitt eget släkte? Med varje stam som utplånas går också den gamla stammens och ättens dygd förlorad, med dygdens förlust bemäktigar sig lasten och laglösheten hela släktet. Genom laglösheten förleds och fördärvas ättens kvinnor, och av kvinnor som blivit fördärvade föds den oäkta kast som kallas Varna-Sankara. Kasternas förblandning är porten till helvetet, såväl för dem som utplånar en stam som för dem som lever vidare. Berövade de riter genom vilka bakverk och vatten offrades till förfädernas maner sjunker deras andar ner i avgrunden. Genom de brott som begås av dem som utplånar en stam och dem som vållar kastförblandning föröds för evigt ättens dygd och en hel stams dygd, och vi har läst i de heliga skrifterna, o Krishna, att en tillvaro i helvetet väntar de dödliga vilkas släktled har förlorat sin dygd. Ve mig! Vilken oerhörd förbrytelse vi står redo att begå! Ack, av lust att härska och av njutningslystnad är vi beredda att förgöra vår egen släkt! Jag ville hellre tåligt låta Dhritarashtras söner falla över mig med vapen i hand och utan motstånd döda mig på slagfältet.

Sanjaya:

När Arjuna hade talat färdigt, satte han sig ned i vagnen mellan de båda bärarna och lade ifrån sig båge och pilar med hjärtat fyllt av modfälldhet.

Så lyder i Upanishaderna, i den heliga Bhagavad Gita, i vetandet om det Högsta Anden, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den Helige Krishna och Arjuna, det Första Kapitlet, som kallas:

ARJUNAS MODFÄLLDHET.

___________________________________________________________________

till Kommentarer till Bhagavad Gita 1