Gnosis

TR 75 ONLINE LEDARARTIKEL





© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Att lära känna sig själv och att inhämta gnosis är något som teosofin rekommenderar att vi bör göra regelbundet. I sin Teosofisk Ordbok skriver Helena Blavatsky följande under gnosis och gnostiker:

Gnosis* (gr). Bokstavligen ”kunskap”. Den tekniska term som användes av den religiösa filosofins skolor, både före och under de första århundradena av så kallad kristendom, för att beteckna syftet med deras sökande. Denna Andliga eller Heliga Kunskap, hinduernas Gupta Vidya, kunde bara uppnås genom Initiering i de Andliga Mysterierna varav de ceremoniella ”Mysterierna” var en symbol. [TG:129]

Gnostiker* (gr). De filosofer som formulerade och lärde ut gnosis eller kunskap. (se detta) De var verksamma under de första tre århundradena av den kristna eran: följande var utmärkande, Valentinus, Basilides, Markion, Simon Magus, etc. [w. w. w.] [TG:129]

Att bli Invigd i de teosofiska Mysterierna kommer att leda till att vi uppnår gnosis. Hur uppnår jag då denna insikt och hur blir jag invigd? Ett ständigt mediterande på Det Högsta – Fadern i det Fördolda – kommer att ge oss styrka och kunskap, som i sin tur kommer att  vägleda oss inifrån hjärtat i rätt riktning. Detta är den Hemliga Vägen.

Att bedriva andliga studier och att djupt reflektera över det vi studerar kan inte nog påpekas. Vi ska inte bara sträckläsa, utan läsa med eftertanke. Det finns inget som kan ersätta djupa studier inom den esoteriska filosofin. Detta studium ger oss styrka och självförtroende som gör att vi med tiden inte behöver förlita oss på andra. Och vi kommer även att förstå våra livssituationer utifrån ett större perspektiv, som då delvis är ett resultat av våra djupa teosofiska studier parat med meditation. Andliga studier, meditation och ett sunt leverne är den gyllene triangel som kommer att leda oss till insikt (Gnosis) och slutligen till fullkomlighet (Pleroma)

I boken Skriftfynden i Nilsanden – De hemliga gnostiska skrifterna från Egypten av W C van Unnik kan vi läsa om det kultiska liv som de valentinianska gnostikerna utövade enligt Irenaeus av Lyon, som var det andra århundradets mest betydande teolog, ”på sitt sätt ‘den katolska dogmatikens fader’”. Han härstammade från Mindre Asien, var lärjunge till den helige Polykarpos, blev omkr. 177-178 biskop i Lyon. Han bekämpade i sina skrifter bland annat gnosticismen. Han säger:

Frälsningen är nödvändig, säger de, för dem som uppnått den fullkomliga gnosis (kunskapen), för att de skall bli födda på nytt för den högsta kraften. På annat sätt är det icke möjligt att uppnå pleroma (fullheten), eftersom endast frälsning för dem ned i de djupaste djupen. Dopet av den människovordne Jesus verkade syndernas förlåtelse, men frälsning genom den i honom nedstigne Kristus verkade fulländningen. Det förra är själsligt (psykiskt), det senare andligt (pneumatiskt). Johannes döparens dop förkunnades till bot och bättring, men frälsningenförordnades genom Jesus till fulländningen. Det är just detta  han syftar på med sina ord: ” Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess det är fullbordat!

Vidare står det i kapitlet Mötet med kristendomen:

Gnostikerna ansåg sig själva som ”andliga människor” vilka nått fram till fullkomlig kunskap om Gud och ägde insikt om världens tillkomst. Alla kyrkans vanliga anhängare var i deras ögon av lägre rang, som blott och bart genom tro och goda gärningar försökte vinna frälsning. Vi skall här inte närmare gå in på de olika metoder genom vilka man kunde förvärva denna ”kunskap”. Vid behandlingen av skrifterna från Nag Hammadi får vi lära känna två former. Här skall vi endast uppehålla oss vid relationen till kyrkans lära.

Vi har redan konstaterat att man åberopade sig på ”traditioner”. Ty ”de säga oss att denna kunskap icke sprides öppet, eftersom inte alla förmå fatta den, utan den uppenbaras av Frälsaren på ett hemligt sätt och genom liknelser för dem som förmå fatta den”. På grund av denna princip uppfattades alla berättelser, även Nya testamentets, som liknelser, och med hjälp av allegoriska metoder utlades de i överensstämmelse med deras spekulationer. Orden ur Markusevangeliet (4: 33—34): ”I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro
allena” (se också Joh.16: 12) anfördes för att stödja sådana uppfattningar. På så sätt tillkom många nya ”uppenbarelser”, som Jesus skulle ha yppat för sina lärjungar, framför allt under tiden mellan hans uppståndelse och himmelsfärd. Vid flera tillfällen skulle detta ha skett inför samtliga lärjungar, ibland dock endast inför några få, varvid dessa fått i uppdrag att föra dem vidare till de andra. Mången gång tog de också formen av samtal, under vilka lärjungarna ställde frågor. Man nämner namnen på några av dem som fått ta del av sådana uppenbarelser, till exempel Maria, Petrus, Johannes, Jakob och Filippus. Gnostikern Basilides talar om den tradition som han menade sig ha mottagit från aposteln Mattias. Så blomstrade en rik litteratur som åberopade sig på Jesus och hans apostlar men som hölls hemlig för de oinvigda, nämligen gnosticismens lära. På så sätt försökte man utnyttja Jesu lära inom allehanda lärosystem av helt annat ursprung.

Avslutningsvis avrundar vi denna artikel med ett utdrag ur  Evangelium Veritatis [Sanningens Evangelium] där texten inleds med följande intressanta rader som troligen är författade av Valentinus själv:

Sanningens evangelium är en glädje för dem, som mottagit Nåden från Sanningens Fader
till att känna (el. så att de känna) honom genom kraften av Ordet,
som kom ut ur pleromat, som är i Faderns Tanke och Förstånd,
detta som kallas Frälsaren,
då (ju) det är namnet på det verk han skall göra till frälsning för dem, som voro ovetande om Fadern,
då (ju) Evangeliets namn är uppenbarelsen av hoppet, och då det (ju) är ett fynd för dem, som söka Honom.

Ty alltet har sökt efter Den, som det utgått ur, och alltet var inuti Honom,
den Ofattbare, Otänkbare, Denne, som står över varje tanke.

Okunnigheten om Fadern framkallade ångest och skräck,
och ångesten förtätades som en dimma,
så att ingen kunde se.
Därför fick Villfarelsen makt.
Den bearbetade sin materia i det tomma utan att känna Sanningen.
Den blev till (tog gestalt) i ett (lögnens) skapelseverk,
i det den med kraft framställde i skönheten substitutet för Sanningen.

Detta var icke en förödmjukelse för Honom, den Ofattbare, Otänkbare.
Ty ett intet var den, denna ångest och glömska, och detta lögnens skapelseverk,
under det att den fasta Sanningen är oföränderlig,
oförvirrbar och oförstörbar.
Därför, förakta villfarelsen!
På så sätt hade den ingen rot där;
den blev till i en dimma i förhållande till Fadern,
i det den var i färd att framställa verk och glömska och ångest
för att därmed draga (till sig) dem, som tillhör mitten, och fängsla dem.

Villfarelsens glömska var icke uppenbarad;
den var icke ett [verk] hos Fadern.
Glömskan blev icke till hos Fadern,
även om den blev till för hans skull.
Det däremot, som blev till hos (i) Honom, är Insikten (Gnosis),
den, som uppenbarats, för att glömskan skulle upplösas
och Fadern bli känd (eg. skulle känna).
Eftersom glömskan blev till, emedan de icke kände Fadern,
så, om de känna Fadern, kommer glömskan att icke finnas från det ögonblicket.

Detta är dens Evangelium, som söka,
vilket han uppenbarat för de fullkomliga genom Faderns förbarmande,
det dolda mysteriet Jesus Kristus.
Det var genom detta han upplyste dem, som voro i mörkret på grund av glömskan.
Han upplyste dem,
Han visade en väg,
och vägen är sanningen, som han lärde dem.
Därför vredgades villfarelsen på honom. Den förföljde honom;
den beträngde honom; den förintade (honom), de spikade honom på ett trä.

Han blev en frukt av Insikten (Gnosis) om Fadern,
men en, som icke bragt fördärv, därför att de åto den.
Utan dem, som åto den, gav han, att de gladdes över fyndet.

Ty Han, Han fann dem i sig,
och Han, Honom funno de i sig,
den Ofattlige, Otänkbare, Fadern, denne den fulländade,
denne, som skapade alltet, i vilken alltet är, och som alltet behöver (saknar),
då han behållit deras fulländning hos sig,
denne, som han icke gav till alltet.
– vad kan finnas för missundsamhet mellan honom och hans lemmar?
Fadern var icke missundsam,
Ty om sålunda denne eon ( alltet) hade [fått] sin [fulländning] skulle de icke kunnat gå [upp till] Fadern,
Han, som (emellertid) behållit deras fulländning hos sig
och givit den åt dem för ett återvändande till Honom
med en Insikt (Gnosis), enastående i fulländning,
Han, som skapat alltet och i vilken alltet var, och som alltet behövde.

Liksom en, som några äro okunniga om, önskar,
att de skola känna honom och älska honom,
på så sätt
– ty vad behövde alltet om icke Insikt om Fadern –
blev han (en) lugn och tålmodig vägvisare.
I en skola framträdde han.
Han uttalade Ordet, i det han var (som) en lärare.
(Då) uppträdde de blott i deras egen tanke ( enligt deras egen uppfattning) vise och prövade honom.
Men han visade dem till deras skam, att de voro tomma.
De hatade honom, ty de voro icke visa i sanning.
Efter alla dessa uppträdande också de små barnen, de, vilka Insikt (Gnosis) om Fadern tillhöra.
Bestyrkta blevo de undervisade om Faderns anletes former.
De förstodo – de blevo förstådda.
De blevo lovprisade – de lovprisade.

Lite längre fram i texten av Sanningens Evangelium finner vi denna mystiska utläggning av liknelsen om det förlorade fåret (Matt, 18:12 och Luk. 15:3-7)

Han är ju herden, som lämnade de nittionio fåren, som icke gått vilse,
och gick att söka det, som gått vilse.
Han gladde sig, när han fann det,
ty nittionio är ett tal, som är (räknas) på vänster hand, som omfattar det,
men så snart man finner det enda (ettan) (därtill),
går hela talet över på höger hand.
På samma sätt (är det med) den, som saknar det enda (ettan),
det vill säga hela högra handen, som drar (till sig) det, som den saknar
och tar det från vänstra sidan,
och det (talet) går över (eller: låter det gå över) på höger hand,
och så blir talet hundra.

Det(ta) är betydelsen av dessa ord:
Det är Fadern.–
Till och med på sabbaten arbetade han för det får, som han fann, när det fallit i gropen.
Han räddade livet på fåret, när han drog upp det ur gropen,
på det att ni skola veta i hjärtat
– ni hjärtats vetandes barn –
vad sabbaten är,
denna, som det icke passar sig, att frälsningen är overksam på,
på det att ni må tala om denna dag i det höga, den som icke har natt,
och om ljuset, som icke går ner, då det ju är fullkomligt,
(ja) säga av hjärtat, att ni äro den fullkomliga dagen. och att i er bor ljuset, som icke viker,
(ja) tala om sanningen med dem, som söka den, och (om) Insikten ( Gnosis) till dem, som syndat i sin villfarelse.

Avslutningsvis kan dessa ord från Sanningens Evangelium ge oss en fingervisning på hur man inom de valentinianska kretsarna såg på Fadern, det står såhär:

Därför, om någon har Insikt (Gnosis), är han en från höjden.
Om han kallas, hör han, svarar han
och vänder sig till Den, som kallar på honom,
och han går upp till Honom
och han vet, hur han kallas.
Då han har Insikt (Gnosis), gör han Dens vilja, som kallat på honom,
och han vill behaga Honom, och han får ro.
Var och en har fått sitt namn.
Den som får Insikt (Gnosis), han vet, varifrån han kommit, och vart han går.
Han vet, på samma sätt som en, som efter att varit berusad, återvänder ur ruset
och, när han kommit till sig, återupprättat det som är hans.
Han har fått många att återvända ur förvillelsen.
Han har dragit före dem till deras rymder, som de avlägsnat sig från,
när de fingo förvillelsen på grund av djupet hos Den som omger alla rymder, men som intet omger.
Det var ett stort under, att de voro i Fadern utan att känna Honom, och att de kunde gå ut själva, då de icke kunde fatta och förstå Den, som de voro i.
Ty på så sätt hade hans vilja icke gått ut från honom,
ty han har uppenbarat den till en Insikt (Gnosis), i vilken äro samlade alla dess utstrålningar (?).

Detta är Insikten (Gnosis) om den levande Boken,
som han uppenbarat för eonerna till slut som hans bokstäver,
i det den är uppenbar till frälsning. Ty det är inga vokaler (eg. bokstäver av röst) eller konsonanter (eg. bokstäver, som sakna röst),
så att någon läser dem och tänker på det, som är tomt,
utan det är sanningens bokstäver;
bara de uttala dem, som känna dem,
och en fulländad sanning är bokstav för bokstav liksom en fulländad bok,
då det är bokstäver, som Enheten (Monas) skrivit.
Det är ju Fadern, som skrivit dem,
för att eonerna genom dessa bokstäver, som äro hans, skola komma att känna Fadern.

Hans Visdom uttänker Ordet
Hans Lära uttalar det
Hans Insikt blev uppenbarad
Hans Heder är en krans på dess huvud
Hans Glädje är förenad med det
Hans Ära upphöjde det
Hans Form uppenbarade det
Hans Ro mottog det
Hans Kärlek blev en kropp på det
Hans Tro omslöt det

På så sätt går Faderns Ord ut i alltet,
i det det är frukt av Hans hjärta och en ansiktsform (uppenbarelseform) av Hans vilja.
Det uppbär alltet,
det gör ett urval där,
och vidare tager det (ikläder det sig) alltets gestalt,
det renar det,
det får det (eg. dem) att återvända till Fadern (och) till Modern,
(Ordet, som är) Jesus av obegränsad sötma.
Fadern blottar Sin Famn (uppenbarar Sitt inre väsen),
– Hans famn (inre väsen) är den Helige Ande – Han uppenbarar Sitt fördolda
– Hans fördolda är Hans son –
för att genom Faderns medlidande de skola känna honom
och sluta lida,
nämligen eonerna, i det de söka efter Fadern
och vila sig i Honom,
i det de veta, att detta är vilan.