Vår Gud och andra Gudar (2) – av Robert Crosbie

Som folk talar vi om ”vår Gud”, och föreställer oss att vi alla har samma idéer, att vi alla menar samma sak med den termen. Människor i det förflutna hade sina meningar om ”vår Gud” och nuvarande människor säger också ”vår Gud och andra Gudar”, med föreställningen att deras begrepp är det enda sanna – alla andra osanna, falska. Det Stora Kriget var mellan så kallade kristna folk, som, så långt avses beaktande av kristendom, skulle ha dyrkat samma Gud, och fått sina tankar och handlingar ledda av rättesnören tillskrivna den Guden. Men är det inte sant att våra teologer, och teologerna för dem som krigade mot oss, ställde sina böner till samma ”Vår Gud”, för att vinna framgång med sina ansträngningar mot andra människor, som tillbad samma Gud? Det skulle då vara fråga om en mångfald Gudar, eller annars något fel i alla våra uppfattningar härom.

Om vi individuellt frågar oss ”Vad menar jag med termen Gud?” skulle vi kanske alla säga ”Det högsta som finns”. Men menar vi det högsta som finns? Menar vi den stora kraft som upprätthåller alla former, alla varelser, det som till sin natur, och med vårt kontemplerande därpå, måste framstå som oändligt, som evigt, som oföränderligt? Om vi menar det, då måste vi rätta och förändra en stor mängd andra idéer, som i allmänhet betecknar termen Gud. Vi måste till exempel lämna idén om ett väsen fullkomligt utanför våra beräkningar. Vi har tänkt oss att källan och upprätthållaren för alla saker och ting, från det förgångna och i all tid, är ett väsen; att det är någonting som sträcker sig bortom allt fysiskt, bortom varje tänkbar sak, och som finns utanför oss själva. Hur skulle det kunna vara möjligt? Hur skulle vi möjligen kunna bevisa att denna Gud är ett väsen som existerar i någon himmel långt borta, okänt och skiljt från oss? Hur kan vi förställa oss ett allestädes närvarande väsen och samtidigt skiljd från oss eller från någonting? Om Gudomlighet är oändlig och allestädes närvarande finns inte ett sandkorn och inte heller en punkt av tom rymd någonstans där Gudomlighet inte är. Och om igen, hur kan vi ge idén om Gudomlighet några kännetecken, såsom att vara arg eller förnöjd, belönande eller bestraffande, när varje kännetecken som vi ger det är en begränsning och utesluter idén om allestädes närvarande? Inget väsen kan vara ursprung, källa och stöd till allt som var, är eller någonsin ska bli. Vilket som helst väsen, om än så stor, är innesluten och begränsad i rymd och inget väsen kan vara allestädes närvarande.

Det finns det som är bortom tal, bortom beskrivning och bortom begrepp – det högsta som finns i universum. Men ska vi då se utanför oss efter detta, i himlarna, i havet, på jordens hemliga platser, på någon plats vilken som helst? Eller ska vi finna det på en mycket närmare plats, vilket är inom oss själva? Ty allt som någon kan veta om Gud, eller Det Högsta, är vad man vet inom sig själv, genom sig själv och av sig själv. Vi kan inte ha någon annan plats för kunskap. Ändå måste vi samtidigt förnimma att Gud, eller Gudomlighet, inte är frånvarande från någonting, är inneboende i det hela, allestädes närvarande, är roten och fröet för varje varelse, av något som helst slag, och var som helst, att det inte finns någonting, inte ens ett sandkorn, inte ens en dammfläck, ingen punkt i rymden, som är frånvarande från den Källan, som upprätthåller hela det manifesterade universum. Vi kan då föreställa oss att Gud, som de forntida lade fram det, ”har sitt säte i alla varelsers hjärta”. Ty det finns någonting i människans hjärta. Och därifrån kommer alla känslor, allt sant liv, alla sanna föreställningar. Hjärtat är inte detsamma som huvudet. En människas hjärta kan vara riktigt och sunt och hennes huvud felaktigt. Känslan av det sanna i hjärtat luras inte av den ena eller andra tanken. Detta kan erfaras bara av var och en för sig själv, inom sig själv. Gud är inte en yttre Gud, utan bör sökas i de allra innersta och undangömda ställena i vår egen natur, i den tysta kammaren, templet, inom oss själva. Och ingen annanstans.

Vi tänker att vår nuvarande civilisation långt överskrider varje annan civilisation som någonsin funnits. Ändå finns det många dokument och reliker av konstformer, vetenskaper, kunskaper, religion och filosofi som vi ännu inte har bemästrat. Som faktum är vi bara ett ungt folk. Det är inte så många århundraden sedan som kristendomens Grundare levde på jorden och det fanns människor många tusentals århundraden före det. Människorna som levde under dessa århundradens lopp visste mycket mer än vi. De visste, som vi må göra, att det inte finns något sådant som skapelse. Inget väsen skapade någonsin jorden eller dess omständigheter. Denna planet, eller någon annan, skapades aldrig av något väsen. Inte heller detta eller andra solsystem skapades av något väsen. Något producerade dem. Ja, och det är möjligt att förstå hur den produktionen kom till stånd. Genom evolutionen – ett ständigt utvecklande, inifrån och utåt – från själva roten hos varje väsen, från Gudomligheten, allas Själ, allas Ande. Anden är roten, upprätthållaren och den energi-producerande kraften, för all evolution, som har pågått. Varje väsen i universum är en produkt av evolutionen – alla från samma rot av tillvaro, alla drar sina uttrycksförmågor från den enda Källan. Alla är strålar av och förenade med Den Absoluta Principen, som är vårt verkliga Själv, alla varelsers Själv.

Hur är det med alla varelser som i evolutionsprocessen var detta Själv och som nådde till insikter om denna sanning under tidsåldrar och tidsåldrar före den nuvarande civilisationen? Vad blev det av dem? Har alla deras förhoppningar och rädslor gått förlorade? Vad finns det för mening med dessa raser, folkslag, och civilisationer – blev det döden för dem, när deras civilisationer försvann, såsom våran måste göra, eftersom det är lika säkert att det som har en början kommer att ha ett slut? Precis så säkert som att det fanns uppgångar och fall i civilisationer, så finns en tidscykel genom vilken den medvetna människan löper, och en cykel av former som den medvetna människan animerar, använder och lämnar, för att anta en annan, från civilisation till civilisation. När vi så ser oss omkring på resultaten av förflutna civilisationer och försöker förstå den nuvarande civilisationens förhållanden, måste vi se att världens människor idag är just de som har gått igenom dessa tidigare civilisationer, lämnat dem, och gått vidare med den kunskap eller okunnighet av sanning eller fel, som de hade vunnit genom dessa vida tidsperioder. Ty LAG styr i alla ting och varje omständighet, överallt. Det finns en lag om födelser – och om succesiva liv på jorden, där varje liv är en efterträdare till tidigare livs resultat. Det som upprätthåller människan, samlar alla erfarenheter, behåller dem, för dem vidare och driver fram evolutionen, det är det Enda oföränderliga, eviga, odödliga Självet – den verkliga förnimmaren, den verkliga vetaren, den verkliga erfararen, i varje kropp och i varje form.

Självet är sin egen lag. Var och en är Självet. Och var och en, såsom sitt Själv, har producerat omständigheterna som hon finner sig själv i. När Självet handlar tar den emot en re-aktion. Om det inte handlar alls finns ingen reaktion. Varje handling medför sin reaktion, från dem som blir påverkade av det, på gott eller ont. Ty gott eller ont existerar inte i sig själva, icke heller i oss själva, de är bara effekter vi känner och klassificerar som gott eller ont, i enlighet med vår attityd till dem. Det som tycks ”gott” för en är ”ont” för en annan. När vi har befriat oss från idén att det finns en Gud som producerar och upprätthåller gott och en djävul som producerar och stödjer ont har vi uppnått insikt om den sanna förnimmelsen, inifrån och utåt.

Varje civilisation som har funnits och den som vi nu lever i är underkastade sanna och falska förnimmelser av vad vår verkliga natur är. Om vi någonsin ska veta och förstå vår natur måste vi först förstå, att det i oss finns DET, som aldrig förändras alls, vilka förändringar det än åstadkommer. Vi är aldrig de ting som vi ser, eller känner, eller hör, eller vet, eller erfar. Vilka och hur många erfarenheter som än kan finnas, så är vi ändå oförändrade i våra möjligheter till oändliga andra erfarenheter. Att Självet i oss är oföränderligt kan vara svårt för det västerländska förnuftet att fatta, med tanken att utan förändring finns inga framsteg; men det kan förnimmas genom det faktum att vår identitet, som alltid förbliver densamma, redan i barnets kropp och genom alla kroppens förändringar som uppkommit sedan barndomen. Om identiteten någonsin ändrades kunde den inte observera förändring. Bara det som är permanent och stadigt kan se förändring, kan åstadkomma den och känna den. Och vidare, vad teologi, modern filosofi och modern vetenskap aldrig har lärt oss – så finns detta faktum: eftersom vi är odödlig ande, i vår varelses rot, så har vi själva och genom förändringar i naturens processer skapat många boningar för oss. Den gradvisa kondensering som pågår i varje planet och i varje solsystem fortskrider också med varje annan kropp; varje form har sin begynnelsetillvaro såsom form i det finaste tillståndet av materia, varifrån det blir kondenserat och härdat till nuvarande fysiska materietillstånd. Men de gränslösa erfarenheterna från högre plan, ner genom alla dessa förändringar, finns nu i oss själva, närvarande med oss – var vi än är eller kan vara – utom då vi ha stängt dörren till dem. Varför? Ty denna vår hjärna, kroppens mest känsliga organ – då det används under våra tankars modifieringar – är inbegripet i jordens ting, i förhållande till kroppen. Och en hjärna som tränas i och stöds av bara detta slags tänkande kan inte registrera från den högre naturen, ur själens finare skikt. Men så fort vi börjar tänka och handla utifrån dessa eviga sanningar, då blir hjärnan – som är det snabbast föränderliga organet i kroppen – porös, för det inre livets intryck. Först då, och sedan allt starkare då tiden går, börjar vi inse denna inre faktor av erfarenheter och – vilket betyder mer för oss än någonting annat – vårt medvetandes kontinuitet; det faktum att medvetandet aldrig upphör, oavsett vilket plan vi agerar på. Därför kan vi i våra kroppar och under vår livstid – vilket inte är ett löfte från någon, utan en egen känsla, en egen insikt – ha en kunskap om odödligheten, här och nu!

Vi har blivit undervisade att tro. Men tro är inte kunskap. Vi har blivit undervisade att tro på en formel, men en formel är inte kunskap. Så vi har gått vilse, i vilken riktning som helst, och gjort livet till ett skräckvälde för oss själva. Vi är rädda för döden, för olyckor och katastrofer, vi förser oss alltid med stödjepelare av någon sorts väktare i den ena eller andra riktningen. Vi är rädda för att lita på själva den Guden vi säger vi tror på. Vi vill inte lita på Kristus. Vi vill använda alla medel vi kan tänka oss för att se om oss själva. Var och en av oss är Ande och var och en av oss använder andliga krafter för att föranleda vad vi kallar gott och vad vi kallar ont, men missbruken av de andliga krafterna, i bristerna på verkliga kunskaper, måste leda oss till elände. Så vi måste veta vad vi är och tänka och leva i ljuset av vår verkliga natur. Då ska vi veta sanningen om oss själva. Vi ska förstå oss själva och vi ska förstå våra medmänniskor. Vi ska aldrig igen säga ”vår Gud och andra Gudar”, utan alla varelsers SJÄLV. Vi ska se Självet som allt och i alla; vi kommer att handla för och av Självet, ty Självet handlar bara genom varelserna, och vi ska se varje väsen – människa, nedanför människan, ovanför människan – som en aspekt av oss själva; som individualiserade varelser ska vi mer och mer försöka utöva den andliga kunskapen som är vårt eget arvegods. Som den förlorade sonen som åt fröskidor med svinen, och sedan plötsligt kom ihåg sin Faders hus, kommer vi att säga: ”Jag vill uppstiga och gå till min Fader”. Ty det finns ingen människa så ondskefull, så okunnig och så klent begåvad, att hon inte kan göra goda framsteg åt rätt håll, som ljuset kan falla på, och en känsla av kraft och styrka och ändamål stiger då upp, som vill föra undan fruktan och göra henne till en stark och hjälpsam varelse i människornas värld. Långt från att föra oss bort från våra familjer, våra förpliktelser, våra affärer eller våra medborgarskap kommer den att göra oss till bättre medborgare, bättre makar, bättre fäder, bättre patrioter, om du så vill, än vi någonsin var tidigare – patrioter inte bara för ett land utan för alla.

ROBERT CROSBIE

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från Universal Theosophy. Utgiven av The Theosophy Company Los Angeles, USA, 1963.

______________________________________