Vad reinkarnerar? (6) – av Robert Crosbie

Vad det är som reinkarnerar är i många förnuft ett mysterium, för många finner det svårt att förstå sig på någon sådan permanens eller beständighet som då måste stå bakom upprepade inkarnationer. De vet att kroppen blir född, att den dör och upplöses, men förnuften är så identifierade med kroppen, i dess relationer och omgivningar, att de inte kan separera sig själva från den. De ser sig själva som personer, och som kroppar av fysisk natur, och kan då inte se var den förmågan att reinkarnera från liv till liv skulle kunna vara i dem.

Teosofin kommer med en vidare vy, när den visar att människan inte är kroppen, för kroppen förändras kontinuerligt, och inte heller sitt förnuft, för hon förändrar hela tiden sitt förnuft, men att det finns en permanens i människan, och som är hennes identitet, rakt igenom alla förkroppsliganden. Från barnaåren fram till idag har ingen förändring uppkommit i vår identitet. Kroppen har förändrats, omgivningarna också, men identiteten förblir densamma, och från nu och genom alla kommande förändringar, i förnuft, kropp, själ och andra förhållanden, ändras den inte. Det i oss som självt är konstant är det enda verkliga. Inget är verkligt som ändrar sig. Det är bara det verkliga som uppfattar och inser förändring. Förändring kan inte se förändring. Bara det som är konstant begriper förändring. Bara det permanenta kan varsebli obeständighet. Hur fördunklat vi än kan förnimma det, så finns det inom oss, det som är evigt och oföränderligt.

Detta oföränderliga, konstanta och odödliga något i oss är inte frånvarande från någon partikel eller från någon som helst varelse. Det finns bara ett liv i världen och som vi, såväl som alla andra varelser, hänför oss till och tillhör. Vi framskrider alla ur samma enda Källa – inte många – och vi framskrider på samma väg till samma stora mål. De forntida sade att det Gudomliga Självet är i alla varelser. Men det skiner inte ut ifrån alla. Det verkliga är inombords, och kan inses och manifesteras av vem som helst, i sig själv. Varje människa behöver den insikten, så att hon kan skina fram och uttrycka Gud inom sig, vilket alla varelser uttrycker blott delvis.

Om då Källan är densamma – den Enda Anden – i alla varelser, varför då så många former, så många personligheter, så många individualiseringar? Som återigen teosofin visar är de alla former i utveckling. I den Stora Livets Ocean, som samtidigt är Medvetande och Ande, rör vi oss, lever vi och har vi vår tillvaro. I sina beståndsdroppar är den oceanen skiljbar. Och i den stora evolutionens bana äger separeringar rum. Till och med i rikena under oss, och som kommit ur samma källa, pågår tendensen i ständigt ökande grad att skilja sig i droppar av individualiserade medvetanden. I djurriket närmar sig arterna som står närmast oss att komma till självmedvetande. Men som mänskliga varelser har vi kommit till det stadium, där var och en är en integrerad droppe av Medvetandets stora ocean. Liksom vattenoceanen, så innehåller varje droppe den stora kroppens alla element, precis så innehåller varje del i mänskligheten – varje mänsklig varelse – varje element av det stora universum.

Samma kraft finns i oss alla. Men där vi står på tillvarons stege ser vi ändå många nedanför oss. Och ovanför oss ser vi andra som är större än oss. Mänskligheten bygger nu upp tankeförmågan som en brygga och den förbinder det lägre med det högre. Hela syftet med inkarnation, med vårt nedstigande in i materien, var inte bara att vinna vidare kunskap om materien, utan att driva de lägre rikena att komma upp till där vi är. För för de lägre rikena framstår vi som gudar. Det är våra pådrivningar och ingivelser som är dem till väl eller ve. Det är våra missuppfattningar om livets ändamål och avsikter som gör naturen så hård och det förorsakar alla hemsökelser och svåra olyckor som drabbar oss, i av varje slag av cykloner, tornador, sjukdomar, pester och farsoter. Allt har vi själva åstadkommit. Och varför? För att det finns en sublimering av minerala, vegetabiliska och animala riken i våra kroppar och som är liv i sig själva. Varje cell i våra kroppar har födelse, ungdom, vuxentillvaro, avtynande och död, samt sin reinkarnation. Vi driver ständigt på vart och ett av dessa liv, i enlighet med vilken som helst tanke, vilja eller känsla som vi kan ha, och detta till andras antingen hjälp eller skada. Dessa liv utgår ifrån oss, på gott eller ont, och tillbaka till sina riken, med gott eller ont. Så genom vår brist i att förstå vår verkligt sanna natur, och utan att riktigt uppfatta och förstå universellt broderskap, utför vi våra plikter ofullkomligt på detta plan och ofullkomligt stödjer vi de lägre rikenas evolution. Vi kommer att inse vårt ansvar för dem bara när vi ser att varje varelse är på sin väg uppåt, att alla ovanför människan har en gång varit människor, att alla under människan kommer någon gång att uppnå människans stadium, när vi själva då har fortsatt vidare, och att alla former, alla varelser och alla individualiseringar, endast är aspekter av den Enda Anden.

Medger vi så att denna enda oföränderliga Ande är i alla – såsom orsaken till all evolutionär utveckling, orsaken till alla inkarnationer? Var någonstans, kan vi då fråga oss, bär vi då på förmågan att se och veta, från liv till liv? Hur bevaras kontinuiteten av kunskaper, som förvärvas genom observationer och erfarenheter? Hur bibehålls individualiteten, som sådan?

Vi bör komma ihåg den punkten att vi var självmedvetna varelser när den här planeten började. Några var till och med självmedvetna när detta solsystem började. För det råder skillnader i mänskliga varelsers utvecklingsgrader. Om planeten eller solsystemet började i ett tillstånd av ursprunglig substans, eller en vag och oklar materia, som vetenskapen kallar den, då måste vi ha haft kroppar i sådant substantiellt tillstånd. I den finare substansen finns alla möjligheter för varje grad av materia. Och härav har allt grövre substanser uppkommit, inom den ursprungliga materiens sanna kropp, och inom den kroppen finns alla erfarenheter. Vår födelse sker i den kroppen. Allt som händer oss är i den kroppen. Det är en kropp som inte förändras under en hel Manvantara. Var och en är en sådan kropp av finaste substans, av den inre naturen, som är individens riktiga hemrum. I det lever han, rör han sig och har han sin tillvaro, och ändå är människan inte den kroppens stora prakt, härlighet och finhet, utan detta är blott själens finaste dräkt. Den Verkliga Människa som vi är, det är Människan som var, som är och som alltid ska vara och som timman aldrig ska slå för. Människan tänkaren; Människan förnimmaren – alltid tänkande och kontinuerligt agerande.

Livet är ett. Ande är ett. Medvetande är ett. Dessa tre är ett – en treenighet – och den treenigheten är vi. Alla förändringar i substans och form frambringas av Ande och Medvetande och uttrycker sig i livets varierande former. Vi är denna Enda Ande. Varje människa står i den vida samlingen av detta universums alla varelser, seende och vetande vad hon kan, genom de instrument som hon har. Vi är Treenigheten. Fadern, Sonen och den Helige Anden. Eller med teosofiskt språkbruk så är vi Atma, Buddhi och Manas. Atma är den Enda Anden, som inte tillhör någon, utan alla. Buddhi är den sublimerade erfarenheten av allt förflutet. Manas är tankekraften, tänkaren, människan, den odödliga människan. Ingen människa finns utan Anden, det andliga, och ingen människa är utan dessa erfarenheter av det förflutna. Men förnuftet är skapelsens sfär av idéer. Och med alla människans andliga krafter, så är det ändå bara i enlighet med de idéer som hennes förnuft har, som själva det andliga kan agera.

Tystnadens Röst säger ”Förnuftet är som en spegel. Medan det reflekterar samlar det damm.” För att borsta bort dammet behövs själslig visdom. Detta vårt förnuft, eller vad vi kallar förnuft, är bara reflektorn, återspeglaren, som lägger fram olika bilder, så som vi tränar det till. Anden agerar i enlighet med idéer som ses, på gott eller ont. Finns ont i världen? Det är andens kraft som skapade det. Finns gott i världen? Det är andens kraft som skapade det. För det finns bara en kraft. Den kraftens felriktning bringar ont, dess rätta riktning bringar gott.

Vi måste lämna idén att vi är fattiga, svaga, miserabla varelser, som aldrig kan göra något av oss själva, för så länge vi håller kvar den idén, så länge kommer vi aldrig att göra något. Vi måste få den andra idén – att vi är Ande, att vi är odödliga – och när vi kommer till att inse vad det betyder, då kommer dess kraft att flöda direkt in i och genom oss, oinskränkt, i vilken som helst riktning. Det vill säga förutom genom de instrument, som vi själva förorsakat att vara bristfälliga. Låt oss komma bort från den idén att vi är denna futtiga, eländiga och defekta fysiska kropp, som vi så dåligt kontrollerar. Vi kan inte stoppa ett hjärta från att slå, vi kan inte stoppa andningen, utan att förstöra kroppen, vi kan inte stoppa den ständiga upplösningen av materia som pågår i kroppen, inte heller förhindra dess slutliga upplösning. Några människor talar om att ”demonstrera” mot döden, men vi kan lika gärna försöka demonstrera mot att träden fäller sina löv med höstens vindstötar. Död kommer alltid att finnas och det finns en stor fördel däri. Om vi inte kunde förändra våra kroppar, hur skulle det kunna finnas någon chans till framsteg? Är vi så nöjda med kropparna, som nu är våra, att vi inte skulle önska någon ändring? Absolut inte. Det finns bara en sak i detta liv som permanent kan bevaras och det är den andliga naturen med de stora gudomliga medkänslor och deltaganden som vi kan översätta med ordet ”kärlek”.

Vi är det reinkarnerande Jaget som kommer att fortsätta inkarnera tills den stora uppgift som vi åtagit oss är fullbordad. Den uppgiften är att lyfta upp hela mänskligheten till högsta möjliga stadium av fulländning, på en jord av detta slag. Vi inkarnerar från tid till annan för de rättas och riktigas bevaranden, ondskefullheters förintelser och för att upprätta rättfärdigheter. Det är vad vi är här för, om vi vet det eller inte, och vi måste komma till att erkänna våra egna naturers odödligheter, förrän vi någonsin ska befria oss själva från de smärtor och bedrövelser som hemsöker mänskligheten överallt. Vi måste beröra och stämma in i Naturens stora mål och mening, vilket är själens evolution, och som universum ensamt existerar för.

ROBERT CROSBIE

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 25-28. Utgiven av The Theosophy Company Los Angeles, USA, 1963.

______________________________________