Vad överlever efter döden? (9)

Dag efter dag ställs vi hela tiden inför det faktum att vi alla är underkastade att dö. Hur vi än lever, och om våra liv i världens ögon medför misslyckanden eller största tänkbara framgångar, så står döden där till slut. Döden är lika säker som våra födslar. Var och en vet att förr eller senare måste döden vara ens lott. Men vad vet man om livet därefter? Vad överlever? Om nu något? Religionsformerna som vi har hållit på med ger oss ingen som helst information i denna högst allvarliga fråga. Materialistisk vetenskap ger oss heller ingen lösning. Varken religion eller vetenskap har gett oss något riktigt fast och säkert att vila på, när den store erövraren av alla mänskliga kroppar framträder inför oss. Finns något levande hopp, att vad vi gör, tänker, tror och ser i livet kan ha något värde efter döden? Huruvida vi kan svara på den frågan eller inte, innan döden når oss, så kommer mötet med döden. Stunden kommer.

Om någon lösning på de problem som döden medför finns, så måste den kunna förnimmas medan vi lever, för att nu kunna ha något värde för oss, som levande mänskliga varelser. Det måste vara en rimlig lösning och tillräckligt uppenbar och tydlig för att kunna förvissa oss om lösningens riktighet. Det måste först finnas klara bevis för en förståelse av livets relevanta fakta, för att vi skall kunna godta någon förklaring av vad som kommer att ske efter döden. När vi känner födelsens mening, när vi är förvissade om vad det är som vi arbetar för här i våra kroppar, och om vad allt manifesterat liv existerar för, då bör vi också ha ett svar på varför vi går igenom några få år i en eller annan fysisk existens, då bör vi nå en förvissning om var våra vänner, föräldrar, far- och morföräldrar är, de som levde som vi, men nu är borta, vi bör veta huruvida livet upphört för dem och då också om livet någonsin kan upphöra för oss själva.

Det finns ett faktum i mänsklig existens och som bör leda oss i våra tankar. Lagens faktum, som styr i allt vi gör. Är det inte våra kunskaper och förnimmelser av lagen som sätter oss i stånd att kontrollera elementen i naturen? Genom att förstå lagarna för hur de verkar kontrollerar vi de varierande ämnena och elementen. Vi vet att lagen för aktion och reaktion råder i naturen och vi erkänner naturlagen om orsak och verkan. Men vet vi inte att lag också råder i våra verkliga själv? Vi vet att det finns en lag bakom hur kroppen växer, från befruktning till födsel, från födelse till mognad, åtföljt av gradvis nedgång. Så som det för människan finns ett kretslopp av födelse, barndom, ungdom, vuxen ålder, avtynande och död, så finns det också en ordningsföljd av händelser i naturen och som vi förnimmer som en universell lag. Morgon, middag, kväll och natt följs av morgon igen, vår, sommar, höst och vinter följs av vår igen. Vi bör då kunna uppfatta det som så, att vår födelse denna gång är en ordningsföljd i naturen efter föregående död, så måste vi komma åter gång på gång för en levnadstid på jorden, så som vi efter natten återkommer gång på gång till dagen. Vi måste ha gått igenom en omfattande existens för att ha nått den nu rådande födelsen. Men också det måste vara en lagens verksamhet. Valet ligger mellan lag och kaos. Det kan inte finnas lag här och kaos där. Allt råder under lagen. Eller allt är kaos. Hela vår erfarenhet visar att lag råder och den slutsatsen, att lag råder i varje sak och under varje omständighet, blir nödvändig. Lag måste därför råda på båda sidor av döden.

Men är denna lag påtvingad oss av något mäktigt Väsende? Om så vore skulle det inte finnas något hopp för oss. Och vilka vore då VI, att handla och verka under en sådan allomfattande lag? Om vi bara är kroppar är vi små och inskränkta varelser. Om allt liv som finns bara är vad vi känner och upplever i våra kroppar är livet detsamma som ingenting. Men vi behöver inte tänka mycket för att bli säkra på att vi inte är våra kroppar. Vi vet att våra kroppar lyder under ständig förändring, från födelse till nu, och de förändras hela tiden, ända tills de tar slut, Men vi förändras inte. Samma ”jag” är barn, ungdom, yngre och äldre människa. Under alla förändringar som identiteten har upplevt med kroppen har den själv inte alls förändrats. Inte heller är vi vårt förnuft, som så många tror. Vårt förnuft är i detta bara vissa knippen av idéer. Och vi måste vara större än dem, för vi kan ändra på dem. Inte heller kan man föreställa sig någon gräns för sådana förändringar. Hur mycket kunskap vi än förvärvar kan vi fortsätta med att lära oss. Vilka slags förnuft vi än må ha, så har vi en gränslös förmåga att fortsätta med att vidga, fördjupa och förhöja dem. Om man betvivlar att något större än förnuftet existerar måste man bara se att själva tvivlandets faktum, uttrycken för tvivel, påvisar handling och ändamål bortom tvivlens idéer. Vi skulle kunna fullständigt vägra att tänka och fortfarande existera. Vi måste se till oss själva, såsom djupare än förnuftet och kroppen. Båda är bara instrument som VI använder.

Vad kan vi då vara? Det finns det i oss som lever, som tänker, som är livet självt, som samlar all erfarenhet och som inte alls själv förändras. Som de forntida sade är det mindre än det minsta och det är större än det stora. Det kan varken vägas eller mätas. Vi kan inte säga var det är, och var det inte är, annat än i oss själva. Ändå är det just den saken i oss – självaste våra själv – som ger oss förmåga att ha någon erfarenhet, någon idé eller kombination av idéer. Kalla det Ande om du vill. Kalla det Liv. Kalla det Medvetande. För vi vet väl, att vi inte kan uppleva något, utan att vara medvetna därom. De forntida sade: ”Själen är FÖRNIMMAREN, den är själva Visionen, ren och enkel, och den ser direkt på idéer.” Anden ser idén och handlingar följer av idéerna som tagits i bruk. Våra skillnader rör sig om mentaliteter och idéers slag och räckvidd. Men vi har alla uppkommit ur samma Källa. Vi har alla en gemensam grund. Alla har vi en gemensam essentiell natur. Och den är Ande och Livet självt.

Våra dagar och nätter illustrerar att vi kan låta kroppen gå, att vi kan lämna kroppen, och ändå existera. Medan vi är vakna på dagen agerar vi utåt genom kroppens organ och den betjänar oss med att ge och ta emot intryck. På nätterna är de lugnade och det sägs att vi sover. Men hur kan vi veta att vi är medvetna under nätternas timmar? För att när vi vaknar kan vi säga att ”jag drömde” och ingen ifrågasätter vår identitet under drömmen. Vi var också medvetna om att ha alla sinnena och vi hade tydligen förmåga till rörelse. Utan att hindras av kroppens slumrande tillstånd, i det vi kallar sömn, så agerade vi fortfarande som vi var levande och medvetna varelser. Det är väl inte så svårt att uppfatta och förstå, att när den större delen av nattens vila pågår i en kroppens ”drömlösa slummer”, så är vi ändå medvetna, att vår aktivitet är av ett högre och finare slag, än under vakenheten, och att det är möjligt för oss med ett medvetet kvarhållande av den verksamheten och att det är möjligt för oss att föra det tillbaka i vår hjärna, som vi använder under dagen, minnen av varje skeende på varje inre plan av tillvaro. Själen – den verkliga människan – är med alla sina förflutna erfarenheter fullt vaken när kroppen sover. Själens nattetid är kroppens dagtid. Bara i undantag vet den mänskliga varelsen om att vara medveten hela tiden och att medvetandet aldrig kan ha någon möjlighet att upphöra. Men var och en kan ändå själv se, att om Medvetandet någonsin upphörde skulle det inte finnas någon möjlighet för det att börja om igen. I detta faktum kan vi inse det kontinuerliga medvetandet, såsom att vi varje dag i livet är i stånd att återuppta verksamheterna från idag och dagarna förut.

Teosofin läggs fram i syfte att visa att fullt dagsmedvetande är möjligt för varje människa, genom kroppen i verksamhet Om vi hade det medvetandet, vad skulle då död betyda för oss? Det skulle inte betyda något mer än sömn. Död skulle bara betyda att låta kroppen försvinna, den som då blivit obrukbar och meningslös för oss. Vi skulle vara förvissade om att död aldrig kan beröra oss, inte mer än sömnen når oss. Och att vårt medvetande är kontinuerligt. Om kroppen så är i sömn eller vaken eller död finns det inget upphörande för oss.

Vad är det då som överlever döden? Det är människan själv, med alla sina tendenser, med alla sina erfarenheter. Tänkaren, Själen, det är vad som överlever, vad som aldrig kan släckas ut, tillintetgöras. Det kan aldrig själv lida, aldrig bli inblandat, är alltid sig självt, sin egen natur, oavsett vilka förhållanden människan kan bli inblandad i, för tillfället. Oavsett förhållanden i glädje eller nöd, så måste de ta slut. Men Den som trivs, Den som lider och Den som känner förändras inte alls. Det som överlever är våra egna själv, allt som vi kallar oss själva, självet som drömmer, vaknar, njuter, finner nöjen och genomgår alla världar av olika tillstånd. Låt oss säga att detta liv är en dröm som vi har vårt lidande och vår glädje i. När vi vaknar kommer vi att ha andra erfarenheter, men det är detta någonting permanenta i oss, som tar till sig av var och varenda erfarenhet och kommer in i vilket som helst verksamhetsfält. Det samlar erfarenheter efter de tendenser som det själv har alstrat på det planet av tillvaro. Människan har således inga andra erfarenheter här på jorden, än vad som är hennes alldeles egna, inga andra än vad hon gjort till delar av sina egna handlingar här på jorden. Lagen om verkan och återverkan, aktion och reaktion, om orsak och verkan, med sådd och skörd, är således hennes egen lag.

Vad är det alltså som överlever? VI överlever, som medvetna varelser, med alla förnimmelseförmågor, och med allt som vi någonsin förvärvat. Och så kommer det alltid att vara. Det finns inget upphörande för oss. Som vi vet förbrukas kropparna under ett liv när de inte längre är lika dugliga och användbara. Skulle vi med visdom kunna önska att fortsätta i sådana kroppar? Nej. Själen kräver ett bättre instrument och redskap. Vi river det gamla huset för att bygga ett nytt och bättre. Eller, som vi må komma ihåg, kan det bli ett sämre. Om vi är själviska, om vi verkar bara för denna kropp och om vi är emot våra medvarelser, då kommer vi att kroppsligen få erfara reaktion av våra själviska ageranden. Detta är en lag och inte känslosamhet. Det är inte våra medvarelsers göranden och låtanden som vi lider av, utan det onda som vi har sått och som kommer tillbaka och slår emot oss med all sin kraft. Inte förrän människan tar sin födslorätt i anspråk, och inser att hela evolutionsförloppet är utverkningar av rättvisans lag, kommer hon att ta det första steget framåt, mot sann utveckling, och som leder till medveten odödlighet.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie sid 248-253, 1945; Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 38-42, 1963; Utgivna av The Theosophy Company Los Angeles, USA.

______________________________________