Uppodlandet av koncentration (17)

Koncentration, att hela tiden eller ihärdigt och uthålligt vara uppmärksam i riktning mot något man vill göra, har länge tagits som det mest effektiva för att fullt uttrycka våra krafter och energier. De forntida kallade kraften att fokusera uppmärksamheten på ett ämne eller objekt så länge som behövs, och med uteslutning av varje annan tanke eller känsla, för ”en-punktsinriktning”, att vara inriktad mot en enda punkt. Bland oss vanligt folk är koncentration svår att uppnå, för grundtonen i vår civilisation är faktiskt förvirring, snarare än koncentration. Hela tiden och i varje riktning erbjuds våra förnuft föremål eller ämnen, det ena efter det andra, för att fånga vår uppmärksamhet och för att sedan dra bort det igen från vad vi lägger in i det. Våra förnuft har alltså lagt sig till med tendensen att hoppa från det ena till det andra; att flyga till en trevlig idé, eller otrevlig; och att förbli passiva. Att förbli passiv är normalt att sova; och när det inte är normalt leder det till mental sjukdom. Att vi har vant oss vid dessa förvirringar, och inte förmår hålla våra sinnen vid en given sak någon längre tid, kan var och en lätt bevisa. Om man sätter sig ner och försöker tänka på en enda sak, på ett enda föremål eller ämne, bara fem minuter, så kan man lätt på bara några få sekunder se sig mentalt ha vandrat miltals iväg, från vad man avsåg att ha i förnuftet.

Vi måste först förstå vad människan är, hennes verkliga natur, och vad som orsakat hennes nuvarande situation, innan vi kan komma till någon ren och sann koncentration och innan vi kan använda det högre förnuftet och de krafter som flödar ur det. Krafterna som vi använder i kroppen är överförda krafter, verkligen dragna upp från vår inre andliga natur, men de är då så störda och begränsade att de inte kan vara så kraftfulla. Vi behöver lära känna våra förnuft. Och vi behöver kontrollera våra förnuft – det vill säga kontrollera det lägre förnuftet, det som är sysselsatt med personliga och fysiska ting, och som med teosofiskt språkbruk är känt som Lägre Manas. Det är detta ”inre organ”, den tänkande principen, som de forntida sade frambringar illusioner – som den store förvirraren av koncentrationsförmågan. För det finns ingen möjlighet att lyckas uppnå verklig koncentration, förrän just den människa som har och äger förnuftet själv kan placera det var hon vill, när hon vill och så länge som hon önskar.

Det står i Tystnadens röst: ”Förnuftet är det Verkligas store Förgörare. Låt Lärjungen förgöra Förgöraren.” Lärjungen, som är den Verkliga Människan – den andliga människan – måste verka som sådan. Hon måste stoppa växlingarna och svängningarna som hennes tänkande princip håller på med och bli lugn i den kunskap, som hennes egna sanna natur för henne till, när hon beaktar den. Alla framstegs syften är att förverkliga vars och ens sanna natur och att använda krafterna som hör den sanna naturen till. Vad som står i vägen är den tänkande principen. VI är tänkarna, men vi är inte vad vi tänker. Om vi tänker felaktigt måste alla resultat av våra tankar och handlingar leda till felaktiga slutsatser, eller i bästa fall partiella sådana. Men om vi inser att vi är både tänkaren och skaparen – det vill säga den som med tankarna har frambringat alla förhållanden som vi har gått igenom, såväl som de som vi nu är i, och nu skapar dem som vi i framtiden ska befinna oss i – då har vi nått den Verkliga Människans punkt. Och det är bara den Verkliga Människan som koncentrationsförmågan tillhör.

Om igen, för att lyckas i koncentration behöver vi förstå hur människans principer klassificeras. Alla har vi samma principer, samma slag av substanser, och samma ande inom oss. Vi innehåller alla varje element som existerar, var som helst, och i någon som helst varelse. Var och en har alltså också alla krafter som finns, var som helst, och detta inom sig själv, om än latenta. Vi är alla komna ur samma Källa, alla är delar av ett stort Helt, alla är gnistor och strålar från den Oändliga Livet och Anden – eller den Absoluta Principen.

Den andra principen är Buddhi, den förvärvade visdomen från tidigare liv, liksom av det nuvarande. Alla förflutna erfarenheters grädde. Nästa princip är Manas, det Högre förnuftet, den verkliga förmågan att tänka, skaparen – som inte är delaktig i den här tillvarons fysiska fas, utan med anden och den förvärvade visdomen. Dessa tre principer tillsammans utgör den Verkliga Människan – Atma Buddhi-Manas – och dessa tre är var och en av oss, i vår inre natur.

Vårt Lägre Manas är en övergående och förgänglig aspekt av det Högre förnuftet. Det vill säga den del av uppmärksamhet och kännedom som har att leva i en kropp med våra tankar och känslor. Men om vår tankeförmåga bara bryr sig om det personliga självet – alltså bara om kroppen – kan de krafter som bor i Triaden, den Verkliga Människan, och den förvärvade visdomen ur det förflutna, inte pressa sig igenom ett sådant moln av illusioner som detta medför. Lägre Manas är balansprincipen. Det är platsen som den kroppsliga människan antingen går upp ifrån, mot sin högre natur, eller ner mot sin jordiska natur, den som formas av sådana slag av längtan och begär som hänför sig till sinneskänslorna. Livet omkring oss kastar sina intryck och energier emot oss hela tiden. Ständigt utsätts vi för dem och genom våra idéer och känslor är vi i kontakt med dem, i en oavbruten villervalla som håller på i förnuftet, och på det sättet reser det upp en barriär för absolut stillhet och koncentration.

Sedan har vi astralkroppen, som själv är en aspekt av den verkliga inre kroppen, och som har levt vidare under det förflutnas vida period, och måste fortsätta långt in i framtiden. Denna astrala kropp är prototypen, förebilden, kring vilken den fysiska kroppen byggs upp och som, beaktat med synpunkt på krafterna, är den verkligt fysiska kroppen. Utan detta skulle den fysiska kroppen bara vara en materia massa – en samling av mindre liv. Det är astralkroppen som innehåller organen, eller de centra som organen har evolverat ifrån, och allt det i enlighet med vad den inre tänkaren behöver. Människans verkliga sinnen är inte i den fysiska utan i astralkroppen. Astralkroppen varar lite mer än en livstid. Den dör inte när den fysiska kroppen dör utan används som kropp i de omedelbara tillstånden efter döden.

Så snart vi börjar bemöda oss om att kontrollera förnuftet, för att vi vill veta bättre och därför intar något av den inre människans position, så framkallar den ansträngningen, och detta nya antagande, att en annan kraft och en ny och jämn stadighet träder in. Vi har fått någonting i astralkroppen att sätta igång. Vad som förut bara var kraftcentra som organ byggdes kring tenderar nu bli till separata astrala organ. Ett gradvist byggande av de organen pågår inom oss, tills vi när vår ansträngning slutförts har en astral kropp med alla de fysiska organen fullt syntetiserade, och vi är då bortom den fysiska tillvarons växlingar; vi har då den astrala kroppens handlingskrafter. Astralkroppen är till och med mer fullkomlig och effektiv på sitt eget plan, än våra kroppsliga instrument är på vårt fysiska, för när vi fysiskt har användning för bara fem sinnen, så har astralkroppens verksamheter, med dess sju superfina sinnen, vidare räckvidder.

Så snart denna satsning påbörjas uppstår dock många hinder. Gamla tanke- och känslovanor pressar oss på varje sätt, för vi har ännu inte blivit redo att hålla styr på hur mottagliga vi är för dem, så vi känner att vi är underkastade vissa känslor och sinnesrörelser som tenderar att förstöra astralkroppen, så som den håller på att byggas. Det första och kraftigaste hindret är vrede. Vrede har en explosiv effekt och hur mycket vi än kan ha framskridit i vår tillväxt kommer det okontrollerade inre slaget av vrede att riva den inre kroppen i stycken, så att arbete måste göras om igen. Det nästa att brottas med är fåfänga – fåfänga av ett eller annat slag, för någon prestation, av oss själva, vår familj, vårt land, eller vad som helst. Fåfänglighet tenderar att växa och växa tills vi till slut inte lyssnar på någon och blivit alltför fåfänga för att kunna lära oss något. Fåfänga tendrar alltså att sönderdela denna inre kropp, om än mindre nedbrytande än vrede. Avundsjuka är ett annat hinder. Rädsla är ännu ett annat, men det är det minsta av dem alla, för det kan förintas med kunskap. Rädsla är alltid okunnighetens barn. Vi är rädda för sådant vi inte känner till, men när vi känner till det är vi inte rädda.

Alla är vi offer för de rädslor som tenderar att söndra själva de instrument som gör det möjligt att förvärva sann koncentration; men den kan förvärvas. Den särskilda kraft och natur som ligger i koncentration är, att när den är fullständig kan uppmärksamhet riktas mot vilket som helst ämne eller objekt, och med uteslutning av allt annat, hur länge som helst; och den tänkande principen – detta vårt förnuft som fladdrat omkring – kan användas för att forma sig självt kring föremålet som intensivt betraktas och till ämnets natur som tänkandet gäller. Medan förnuftet intar föremålets gestalt får vi därav, formen och karaktären, av allt som kommer därur, och när vår förfrågan eller utforskning är fullständig är vi istånd att veta allt som kan vetas om saken eller i ämnet. En sådan höjd av koncentration kan vi lätt se inte uppnås genom oregelbundna ansträngningar, som kommer och går, utan bara genom att ”en stadig position intas” med målet i sikte. Alla ansträngningar som görs på den grunden måste vara nyttiga; varje ansträngning med synpunkt på den andliga människan räknas, för den gör kroppen tjänlig och underordnad den tänkande principen.

Den sanna koncentrationens kraft får andra ting att komma upp. Vi börjar öppna kanaler som når från våra hjärnor till astralkroppen och från astralkroppen till den inre människan. Då börjar sådant som är tillfälligt att bli en del av vad som är oändligt. Alla plan blir syntetiserade uppifrån och ner och alla själens höljen som har utvecklat sig från det förflutna kommer i samklang med varandra. Det är precis som tillhållarna i ett lås; när de verkar tillsammans fungerar låset riktigt. Så vi måste få alla själens höljen att samverka exakt och det kan vi göra bara genom att gå in i den andliga människans position och handla som sådan.

Koncentrationens höjd är möjlig för oss, men inte på någon självisk grundval. Koncentration i hjärn-förnuftet står vid sidan av sann koncentration, som en framstörtande ljusstråle gentemot solen. Sann koncentration är först och främst en position som intas med hänsyn till målet i sikte, med att vara förenad med det Högre Självet. Det är den Högsta Yogan. Koncentration på Självet är sann koncentration. Och koncentration måste uppnås innan vi någonsin kan nå den plats, där evig kunskap av varje slag i högsta grad är vår till sista graden; och innan vi än en gång återtar och utövar de krafter och förmågor som är allas vår arvedel.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online