Tankens förråd (26) – av Robert Crosbie

När vi tar itu med begreppet tanke måste vi beakta att det inte kan finnas tanke utan tänkare. Inga tankar uppstår av sig själva. De uppkommer alltid av intelligenta varelser, oavsett vilka slags tankar det är.

Tänkare är vi alla och vi förutsätter alla att vi har förnuft. Men vad består förnuftet av? Vad vi kallar förnuft är i verkligheten alls inget förnuft. Själva förnuftet är förmågan att tänka. De knippen av idéer som vi kallar våra förnuft är tankeförmågans produkter; verkningar av intelligensens ideation, och för att komma till deras orsaker måste vi utgå från deras verkningar och gå allt längre tillbaka.

Själva förnuftet är inte begränsat; vi har alla obegränsade förmågor att tänka, åt vilket håll som helst och åt alla håll. Men vi föds alla in i, eller kommer i kontakt med, olika tankeformer, som vi medvetet eller omedvetet övertar, eller håller oss fast vid. Ändå borde vi nu redan från början inse, och göra det verkligt för oss, att vi själva inte är dessa idéer, för vi kan ”förändra våra förnuft”. Om vi faktiskt vore idéerna skulle vi inte kunna förändra dem, aldrig kunna få någon ny idé och inte heller göra oss av med någon gammal.

Vi tror att våra idéer är våra egna. Men analyserar vi oss själva finner vi att inte en människa på miljonen faktiskt är någon självständig Tänkare, som bildar sina tankar ur insikter om naturens universella karaktär och om den gemensamma källan, som vi alla härstammar ifrån, eller som vi drar vad som tycks vara våra separata förmågor ifrån. Det är märkligt att vi inte ser att det finns en gemensam källa för oss alla, och för alla våra krafter och förmågor, och att det bara är hur vi använder livet och dess krafter som skiljer sig hos var och en av oss, allt efter vars och ens idéer. Vi har alla förmågan att tänka och vi tänker alla olika, och detta verkar vara det som gör oss olika.

Vi lever i verkningarnas värld, överväldigade av dem mentalt och vi kan inte frigöra oss ifrån dem. Vad som alltså mest behövs i världen är insikter om vad vår verkliga natur är. Om vi finner ut vad vår verkliga natur är ska vi veta vad varje annan varelses natur är, vare sig det är någon som i intelligens är nedanför oss, eller så långt ovan oss, som någon ännu kommit.

Om vi någonsin ska komma att veta något om den gemensamma Källan för hela vår varelse, och alla våra förmågor, måste vi uppnå den kunskapen inom oss själva. För ingen är separerad från Den. Var och en härstammar från det Högsta och är i sin allra innersta natur Ett med det. Begreppet ligger bortom varje sådan föreställning om Gudomlighet som folk idag tar för att vara Gud, eller det som förut varit allmänt och lättfattligt.

Det Högsta är bortom form. Det är bortom uttryck. Var finns den människa som kan säga vad Det är, i henne själv, och som ser, som vet, som känner, som erfar och som samlar alla erfarenheters resultat? Var och en är av denna oändliga Källa, för alla har samma oändliga rot. Var och en är uttryck för Den.

Om en människa inte förstår vad hennes verkliga Källa är, och vad hennes verkliga natur är, och själv tar för givet att vara något som hon inte är, då kommer härvidlag alla hennes tankeförmågor, skapande tankar och alla påföljande verksamheter att ligga i linje med alla hennes tankars och handlingars falska grunder. Om hon tror att hon är en stackars eländig syndare som inte kan göra något av sig själv eller för sig själv, då kommer hon att förbli en stackars eländig syndare. Men om hon inser att alla verkande omständigheter som omger henne beror på sätten att tänka, att hon kan skapa bättre verkningar, och att allt ligger inom räckhåll, då kommer hon att uppnå en ny insikt och en ny styrka. Hon rör sig till orsakernas fält, bortom verkningarna, och börjar inse att i deras inneboende natur är alla ting på samma sätt. Med dessa överväganden finner hon, att universum lyder under
LAG. Den allra högsta varelse lyder under lag, precis som den allra lägsta. Denna LAG finns inte utanför oss, och sätts inte i rörelse av någon varelse utanför oss, utan är inneboende i var och en. Så som vi gör, så erfar vi reaktionen på det. Så som vi tänker, sådana är vi. I enlighet med vår handlings intelligens, så kommer uttrycket att vara som återvänder till oss. ”Som ni sår, så ska ni ock skörda;” Så som vi skördar, så måste vi också ha sått.

Där har vi det första och sista uttrycket för Rättvisa, att vi skördar vad vi har sått. Vilka omständigheter vi än må befinna oss i måste vi medge att de är våra egna verk. Hur framkallades de från början? Av tänkarens tanke, som då byggde på någon falsk slutledning. Det Högstas makt och förmåga finns i var och en. Oavsett vad människan tänker finns det kraft däri, och om hon håller fast vid att tänka så, då är hon tvungen att framkalla sådana verkningar som ligger i linje med denna hennes särskilda strävan. Om hon skapar ting som vissnar bort, om hon skapar sådant som inte har att göra med hennes egen sanna natur – om hennes tankeförmåga omsveps av vad som bara gäller hennes kropp eller kroppsliga omgivningar, eller hennes fysiska främjande – är det då något under, att vi förr eller senare befinner oss i invecklade situationer? Och detta då också med sådana vanligen olycksbringande följder? Själva effekterna av vad våra tankar har framkallat, på deras felaktiga idégrunder, förvirrar och förbryllar oss.

Vi skall därför akta oss så att vi inte sätter vår andliga naturs krafter i rörelse åt personliga håll, för personliga och själviska ändamål, för sådant kommer av nödvändighet att reagera emot oss. Varje människa har strävat efter sin egen individuella väg, som om hon vore skiljd från allt det andra, och har således skapat förhållandena som nu råder för henne, erfarenheter som ger henne lidande eller glädje.

Vi har ansett att gott ont är saker i sig själva. Det är de inte. Det finns inget gott i sig självt och det finns inget ont i sig självt. Gott och ont är verkningar som vi känner. Vad som är gott för en kan vara ont för en annan. Det beror på mottagaren, på mottagarens attityd. Om vi ser att Lag styr, och erkänner att vi själva framkallade dessa verkningar, att vi exakt får tillbaka av orsaker som vi själva satt i gång, då ser vi att vad än vi gör, eller har gjort, påverkar andra, på vare sig gott eller ont, och att vi, i enlighet med sakernas natur, med tiden har att betala den skuld vi ådragit oss eller ta emot den förmån vi förlänat. Det goda som kommer är vad vi förtjänat genom att bistå andra. Det onda som drabbar oss är också vad vi har förtjänat, genom bristande bistånd eller genom att skada andra. Varje verkan följer av orsaker som vi själva satt i gång.

Det finns den sanna idén som ska grundas i oss – den om vårt individuella ansvar för alla andra, och att använda våra förmågor till detta. I den idén ligger alla varelsers Andliga Identitet, gudomligheten hos varje varelse som funnits – inte bara i mänskligheten – med dess goda och dåliga naturer – utan i varje varelse nedan oss, såväl som i varje varelse ovan oss. Detta ger det faktum, att alla förmågor – av att förnimma och begripa, av att erfara, av att kunna och av visdom – ligger för varje varelse inombords, i dennes innersta natur. Och genast för detta in utvecklingsidén i våra förnuft, om uppenbarelser inifrån, och om evolution, för varje varelse, hög eller låg. Nedanför oss finns embryonala själar i sina olika slags utvecklingsstadier; det finns människors själar med sina skiftande utvecklingsgrader och det finns Stora Själar – människor som gått igenom de stadier som vi nu går igenom. Hela universum är uppbyggt av varelser. Varje form är hem, medel och redskap för någon mindre eller större intelligens; ingen intelligens, ingen form. Ingen intelligens, ingen aktivitet av något slag, inga ansvar av något slag. Varhelst du finner verksamheter och förhållanden, där har du intelligens, och varhelst det finns intelligens, där finns det ansvar, vare sig det känns vid eller inte. Universum existerar alltså för ett syfte och bara ett syfte – för
Själens erfarenhet och frigörelse.

Själ betyder den Andliga Varelsens förvärvade erfarenhet. I det vida universum, med ett sådant omätligt omfång av oräkneliga intelligenta varelser, som i det oändliga skiljer sig i sina respektive grader av förvärvad intelligens, eller Själ, – var eller vad skulle då Tankens förråd vara?

I denna vida samling av varelser finns många, många slags tankar. Det finns alla de människors tankar och idéer som nu är på jorden, och som har funnits, tankar eller uttryck hos varelserna nedanför människan, samt idéerna och de ännu vidare föreställningarna hos varelserna ovanför människan. Allt detta utgör ett oerhört omfattande förråd; men ingen människa bland oss kan hämta mera från det förrådet, och inte heller något annorlunda, än vad hon själv sätter sig i stånd att kunna ta emot. Man måste själv göra rum för det. Allt som vi direkt förnimmer och begriper är idéer. Bakom varje handling ligger tanke av något slag. Det är den sortens idéer som vi hyser som får oss att göra allting – gott eller ont.

Nu kan vi se hur viktigt det är att vi vet vem vi verkligen är – och lär känna och bli bekanta med vår egen natur – och har det som grund för våra tankar och handlingar. Handlingens kvaliteter eller slag beror på tankars kvaliteter. Allt gäller ordningsföljder. Vad som behövs är alltså en tankarnas välordnade ordningsföljd, baserad på vår sanna natur, och aktiviteter i enlighet därmed. Då flyter allt längs den gudomliga utvecklingens linjer i den gudomliga evolutionen och då arbetar vi i samklang med naturen och i överensstämmelse med alla andra.

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online