Sömn och drömmar (11) – av Robert Crosbie

I var och en av oss finns något som går in i det tillstånd som kallas drömmar, sömn och död. Man kan inte få någon förståelse om sådana tillstånd i medvetandet – som vi går in i och återvänder ifrån – utom med den idén, att det finns ett Jag, en tänkare, en förnimmare, en som vet och en som erfar, – som inträder i de tillstånden och återvänder därifrån – och att detta Jag, den verkliga människan, bibehåller sin integritet igenom dem alla.

Oavsett hur högt vi kan ha beaktat vilket som helst av dessa tillstånd, så är vi själva mer än något av dem. Även om vi föreställer oss att ha nått eller kunde nå det högsta slag av intelligens och aktivitet, det som vi kallar det gudomliga, så är det vi som skulle nå det. Så vi kan inte komma till någon förståelse av de tillstånd vi går in i, förrän vi erkänner att det finns ett DET i oss som går igenom dem alla, och sedan måste vi försöka förstå vad detta någonting är, och i det bemödandet börja precis där vi nu är. Vi kan aldrig börja med något från någon annan plats eller position än där vi just då befinner i oss.

Vad finner vi då? Att vi är en kontinuerlig identitet. Vi har gått igenom många förändringar från födelsen till nu, men vår identitet har inte förändrats, oavsett vilka förändringar det har, eller kan ha gått igenom. När vi får detta faktum klart och fast bestämt i vårt medvetande skall vi ha nått den punkten av förståelse, att det finns en odödlig natur i var och en av oss, att den är gudomlig till sitt väsen, och inte underkastat förändring. Ty DET är oföränderligt.

Drömtillståndet som vi går in i när vi lämnat kroppen – och innan vi går in i det drömlösa tillståndet – är ett mellantillstånd som vi återgår till innan vi vaknar i kroppen igen. Vi vet att vi i drömmar har alla sinnena, fastän kroppen är overksam och slumrande, och sinnesorganen inte används. Vi kan se och känna, vi hör, talar och handlar, precis som i det vakna tillståndet, utan att använda de fysiska organen som står i förbindelse med sådana förnimmelser och handlingar. Det visar att vi är medvetna, levande, existerande, fastän kroppen inget vet. Vidare vet vi att vår identitet inte störs av att gå in i dröm tillståndet utan att det bara är vi själva som erfar det tillståndet.

I kontrast med det vakna tillståndet är drömtillståndet känt som att vara mycket kortvarigt. Man vet att vi kan drömma och erfara under vad som tycks motsvara en mycket lång tidsperiod i drömmen, fastän det enligt klockan bara pågår under några sekunder. En del av ”nattens vila”, den allra längsta, är (i det vakna tillståndet) känd för oss som ”det drömlösa tillståndet”. Det är bara kroppens slummer. Kroppen är då som om man hade helt lämnat den. Kroppen är då som om man helt hade lämnat den. Ändå måste den enhetliga människan vara i kontakt någonstans, ty hon existerar hela tiden och är medveten, samma identitet. Vore detta inte sant skulle vi inte vakna, eller det skulle råda en helt ny varelse när vi vaknade.

Idéerna ifråga om dröm och sömn har de västerländska psykologer inte kommit mycket längre än med. De vet inte vad som var känt för tidsåldrar sedan, och som är känt för några idag, nämligen att under kroppens drömlösa sömn är Jaget, människan, tänkaren, mer upptagen, och mera sitt verkliga själv, än någonsin annars. Så är det sagt, att kroppens dag är själens natt och kroppens natt själens dag. När kroppen sover är den verkliga människan mest aktiv och med största grad av intelligens, men tänker och verkar helt och hållet på ett annat plan, i ett helt annat tillstånd, än vad som är känt för oss i den alldagliga vakna tillvaron.

Vi vet ingenting om sömn, fastän vi säger att vi erfar den. Vad vi vet är att vi blir sömniga, det vill säga att kroppen blir utmattad, men sömn kommer aldrig till oss. Vi är vakna på dagen, vi är medvetna, vi tänker. Men vår förmåga att se och veta tillämpas nästan bara på externa ting av materiellt slag, så det som vi kallar kunskap, vaken kunskap, är i praktiken bara en tillämpning av alla de förmågor som vi behöver för den fysiska existensen och alltså ingen annan. När vi sover, vad äger då rum?

Vi vet att under sömnens intervall har kroppen inget ansvar alls för något externt. Då varken vet eller känner vi något om vad som sker med våra vänner. De mest fruktansvärda katastrofer kan ske omkring oss och vi skulle ändå inte veta något om dem, förrän vi åter börjat kontrollera kroppen. Ändå måste vi ha varit levande och medvetna och haft en oförändrad identitet. Detta leder vårt förnuft till frågan varför och hurvida det kommer sig, att vi inte vet någonting när vi är vakna, om verksamheter på ett högre och helt annorlunda plan, under kroppens djupa sömn.

Vi har emellertid all den kunskapen inom oss, inte som vare sig glömd eller otillgänglig, utan som vilande. Så sant som någon registrering någonsin kan göras är varenda sak och händelse som vi har gått igenom, varje slag av upplevelse, erfarenhet och kunskap som vi någonsin har fått, registrerad och sammanpressad i vår oförgängliga natur. När vi sover, alltså när kroppen sover, går vi tillbaka till kunskapens källa som vi har inom oss och vaknar upp på morgonen på inget sätt visare. Hur kan det så vara, att när vi besitter sådana kunskaper, och äger krafter som tillhör den odödlige Anden, den gudomliga Intelligensen, så kan vi likväl inte använda dem och vet inte ens om att de existerar i oss?

Det finns en lag, känd som Karma, lagen om verkan och återverkan, och som säger ”Vad än en människa sår, det skall hon också skörda.” Medan vi är i kroppen har vi tänkt och verkat för att slutligen få fram ett instrument som inte är helt i samklang med vår egen verkliga natur. Vi har lagt intelligensens kraft i att beakta och använda oss av materiella föremål och med andra slags förhållanden som alla har att göra med en lägre nivå av tillvaro än vår egen, och på så sätt har vi involverat oss i dem. Hjärnan som vi använder är nästan helt mottaglig och bara engagerad i dessa lägre idéer, så när vi vaknar upp och återvänder till hjärnans område finns inget i hjärnan som tar minsta intryck av och registrerar de medvetandetillstånd som vi då varit i.

Om vi är varelser som varit i högre tillstånd under sömnen, hur skall vi någonsin komma till att kunna återvinna någon kunskap om sådana riken? Om vi sägs att vara av gudomlig natur, inte jordiska, och att vi har ett ofantligt förflutet, och att vi har plan av medvetande som är högre än dessa och med handlingsförmågor på de planen — vad gör oss då detta? Vad skänker det oss? Vad väcker det till liv i oss? Får det oss inte att börja kunna se på livet från en annan ståndpunkt, än den vi hittills varit så vana att hålla oss till?

Allt som vi gör i livet, och alla följder och resultat som vi upplever, styrs av någon förnuftsmässig attityd som vi håller oss till ifråga om livet. Om man låt oss säga är ateist eller materialist, och tror att livet börjar med den här kroppen och kommer att sluta med den, då kommer alla ens tankar, känslor och handlingar att vara på den grunden. Men om man byter den idén, som man kan göra, mot den att vara odödlig i sin väsentliga natur, då börjar det i sig att verka för en transformation.

Det är inte vad vi går igenom som räknas, utan vad vi lär oss därav. Kunskap är vad vi borde önska, inte bekvämlighet och inte heller ställning. Vi önskar att veta, för i att veta förnimmer vi det rätta att göra, att ha de rätta tankarna. Då vi hela tiden tänker har vi antingen goda, dåliga eller likgiltiga tankar och våra handlingar är goda, dåliga eller betydelselösa, alltefter våra tankar. Om vi börjar tänka riktigt ger vi riktning åt den Andliga Kraft som är själva essensen i vår natur. Må en människa tänka riktigt, må hon tänka och handla osjälviskt, och lika säkert som hon gör det öppnar hon upp sin hjärnas kanaler, till allt större förnimmelse och förverkligande av sin egen natur. När hon når en viss punkt är hon i stånd att förnimma och uppfatta, att huruvida kroppen är vaken eller i sömn eller drömmer, eller om den gått in i sin död – så har hon inget upphörande.

Anta att vi kunde gå från vaket till drömmande, från dröm till sömn, från sömn till död, från död till återfödsel i en annan kropp, och kunna gå igenom alla dessa tillstånd och förändringar utan minsta avbrott i minnet, så att vi kunde bevara minnet intakt inte bara från lägre till högre tillstånd, utan kunna föra det med oss från högre till lägre nivåer, genom alla plan, och föra tillbaka kunskapen in i denna eller en annan kropp — vad skulle vi då vara? Då skulle vi veta precis vad vi är. Vi skulle känna till relationerna mellan detta plan och alla andra. Vi skulle kunna läsa människors hjärtan. Vi skulle kunna bistå dem i att inta en större och högre ståndpunkt. Vi skulle inte längre vara bedragna av idéerna som driver majoriteten av människorna. Vi skulle inte längre eftersträva plats, position, ställning. Vi skulle eftersträva endast kunskap och att inneha vad det än må vara, för att bättre kunna hjälpa och lära andra. Vi skulle uppehålla oss med Gudomen hela tiden, i kroppen eller utanför den.

Det är för att höja människan till att förstå sin egen natur och till att riktigt använda sina krafter som Teosofin har förts ut till människan igen, som den har förts ut i tid efter annan av Dem som är större än vi är – De som har gått igenom samma stadier som vi nu går igenom – våra Äldre Bröder, alla tiders Kristus, de Gudomliga Inkarnationer. Det är De som kommer för att påminna oss om vår egen natur, för att påminna oss och rycka upp oss till handling, så att vad vi verkligen är kan bli känt för oss och bli uttryckt av oss här på detta det lägsta fysiska planet, och där vi utarbetar vårt öde, ett öde som vi själva skapat, ett öde som kan förändras bara av oss själva, av själva den kraft av Anden, som vi är.

Ingen kan veta något för en annan. Var och en måste komma till insikt själv. Var och en måste lära sig själv. Teosofins syfte är att lära och påvisa för människan vad hon är, och att introducera henne i det nödvändiga att ha ett eget vetande. Ingen ställföreträdande försoning och ingen ställföreträdande överföring av kunskaper är möjliga. Men riktningen som kunskap ligger i kan pekas ut, och stegen som kan leda oss åt det hållet kan visas, men det kan bara göras av dem som redan har gått den vägen. Det är precis vad som håller på att göras. Det är levnadsbanan för varje Frälsare av mänskligheten. Det är den lära som lades fram av Krishna, av Buddha, av Jesus och icke mindre än av H. P. Blavatsky.

De två läror som västerlandet högst trängande behöver är de om Karma och Reinkarnation lärorna om hopp och ansvar. Karma, lagen om ansvar, betyder att vad än människan sår, det skall hon skörda. Reinkarnation, läran om hopp, betyder att vad än människan sår, så kommer det aldrig någon tid då hon inte kan lägga en bättre sådd. Själva lidandets faktum är en välsignelse. Karma och Reinkarnation visar oss att lidande åstadkoms av felaktiga tankar och handlingar. Genom vårt lidande kan vi föras till att förstå och inse att vi följt en felaktig bana. Vi lär av vårt lidande.

Livet är en stor Tillvaroskola. Och vi har kommit till ett skede då det är tid för oss att lära oss att förstå existensens syfte. Och att stadigt fatta tag i hela vår natur och använda varje möjlighet av vår förmåga åt varje håll – i vakenhet, dröm, sömn eller något annat – för att föra hela vår natur i samklang, så att våra lägre instrument kan vara ”i linje” därmed och således alltmer återspegla vår gudomliga inre natur.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie sid. 258-263, 1945; Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 48-53, 1963; Utgivna av The Theosophy Company Los Angeles, USA.

______________________________________