Själens språk (27) – av Robert Crosbie

Själen framställs i de forntida lärorna som människans verkliga Själv. Det finns många olika föreställningar och begrepp om vad människan och själen är. Med de kristna lärorna fås vi att tro att människan har en själ som vi kan frälsa eller förlora – den allmänt hållna idén i västerlandet. Men de forntida människornas uppfattningar, och teosofins, som är en återrepresentation av den eviga idén, är annorlunda. Läran är den, att Människan är en Själ, att Själen faktiskt är den som förnimmer, att den är själva visionen, ren och enkel, oförändrad och opåverkad, och att den ser direkt på idéer, begrepp och föreställningar.

Denna idé gäller, att i vilket tillstånd som människan än befinner sig i, vare sig sovande eller vaken, vare sig i fysisk kropp under livstiden, eller i någon annan kroppsform efter döden, eller före födelsen, eller före den här planetens eller detta solsystemets existens, så var den verkliga Människan samma Förnimmare, då som nu, samma Själ hela tiden, som en Skapare av alla förhållanden som uppkommit, som detta universums intelligenta Skapare, i förening med alla varelser nedan henne och med alla varelser ovan henne. Människan bildar således en del av ett stort broderskap och det bandet av broderskap sträcker sig från början till slut, från de lägsta varelserna till de allra högsta.

De är alla Själar, till och med de allra lägsta materieformerna är inte desto mindre själar, för också de lägsta materieformerna har förmåga att förnimma, förmåga att agera, förmåga att förvärva erfarenheter. Potentialiteten är detsamma hos alla och när Själen vidgar sina erfarenheters omfång blir dess utvecklingsmöjligheter en ständigt expanderande makt och styrka. Alla former och kroppar som tillsammans bildar universum är resultat av deras inneboende själars erfarenheter och handlingar. De är alla själens instrument och vi handlar alltid med andra varelser, i någon grad eller klass av dem. I handlingarna finns sådana enhet, som framkallar likheter i redskapen för dem och dessa likheter spelar vi liksom med i, och blir i högsta grad så att säga spelade på, av varelser av samma slag, och i högre eller lägre grad av lägre eller högre klasser.

När vi förstår detta begrepp, att Självet är detsamma i varje varelse, oavsett hur stor den kan vara, och hur liten, får vi en annan idé om själen – att själen också representerar de samlade erfarenheterna, som vartenda slag av varelser uppnått genom evolution. Varje individuell varelse är inte bara Självet, utan därtill de förvärvade erfarenheterna som uppnåtts genom kontakterna med alla andra varelser. Med insikten att det finns individuella själar kan vi se att de enda skillnaderna mellan dem är i deras grader av erfarenheter. Ser vi själen med den synpunkten, med individers förvärvade erfarenheter, då menar vi, när vi talar om Gud, eller Över-Själen – den Universella Över-Själen – helt enkelt varje själs och alla själars förvärvade erfarenheter, eller visdom. Det motsvarar den satsens mening i Bhagavad-Gita, att Självet, såsom ”Visdomen i sig själv, Visdomens syfte och det som ska uppnås genom Visdom”, är fullt medvetande om alla själars förening, eller Andlig Identitet.

Om vi skulle söka sätta in dessa begrepp i förhållande till sätten att uttrycka sig, så skulle vi nog behöva göra oss klara över många idéer som vi nu har. Antag att det finns ett själens verkliga språk,vad skulle det då kunna uttrycka? Utan tvekan varje erfarenhet som det någonsin har gått igenom.

Teosofin lär ut läran om reinkarnation, om successiva liv, både på denna jord och i andra tillstånd av substanser och medvetande. I alla dessa tillstånd och miljöer bevaras Medvetandets eller Andens kontinuitet. Och registreringen av allt som hände i alla dessa liv är hela tiden närvarande, i vartenda livs manifestation, för Självet, Anden, är närvarande. Själens språk skulle kunna uttrycka allt som vi någonsin varit med om.

I de förflutna liven har vi helt säkert talat andra språk än dem vi nu talar. I de personliga existenserna använde vi språk som nu är helt lämnade och glömda av oss, som personer. Men minnena av de avlagda språken måste finnas kvar om vi är ett kontinuerlig Själv och bevarar våra förvärvade erfarenheters kontinuitet, såväl som medvetandets kontinuerliga följd. De gamla språk som vi en gång använde betyder i sig ingenting, för vilket och vilka språk som helst är bara uttryck för individuella själars känslor och tankar, deras känslor, hopp, rädslor, idéer och aspirationer. Så hela tiden måste det bakom vilket som helst språk finnas en grund för det – Själen och dess erfarenheter. Var finns det registrerat? Det är sammanpressat i människans oförgängliga natur. När det inte alls kan vara något talat språk, vad är då dess natur?

För att förstå dessa påståenden måste vi igen betänka teosofins filosofi. Teosofin påpekar att materian har sju tillstånd eller grader av substanser, och var och en av dem med sju sub-tillstånd, så att hela verkningskretsen sträcker sig från det finaste, mest plastiska och varaktiga tillståndet till det grövsta, som vi kan kalla materiens plan, eller materian, som det är känt och misstänks av oss för att vara, med dess många olikartade stadier, kombinationer och sammansättningar. Som den högsta och mest utvecklade varelsen, i fråga om detta solsystemets evolution, är människan, som beklädd av alla dessa sju substanser, och som kommer ur den ursprungliga och primära substansen – den homogena materia, som varje form utvecklar sig ifrån. Dessa grader av substans återspeglar sig i de sju grundfärgerna. Musikens sjutaliga tonskala pekar också mot dem.

Tonerna och färgerna är inte exakt vad vi tror att de är. De representerar de sju stora distinkta slagen av materia och själva ljudet, eller ljuset, representerar det homogena tillstånd, som de sju tonerna och de sju prismatiska färgerna härleder sig ifrån. Våra färger och musikaliska toner är bara kopior av de slagen, med sina återspeglingar eller motsvarigheter i detta enda slag av materia och ljud som vi känner till. Vi vet att det finns sju färger och vi vet att det finns andra färgskalor bortom dem och som våra ögon inte förmår att förmedla till oss, några så höga och några så låga att våra ögon inte registrerar deras vibrationer. Lika sant är det med ljud. Vi kan upptäcka flera slag av ljud men ljudet har grader som ligger bortom det högsta vi kan märka och även alltför låga för oss att höra.

Låt oss kalla Själen Jaget, för kanske är det för oss det mest solida uttrycket för vad ordet Själ betyder, då det inbegriper både den som förnimmer och dennes förnimmelseförmågor, både den som vet och dennes erfarenheter. Jaget har då ett språk som är dess eget och det är ett språk av färg, ljud och symboler. Det är ett språk som kan ses, som kan höras och som kan kännas. Det är med detta själens språk som andras erfarenheter kan kännas direkt av oss, bli fattbara för oss, oavsett vilka tungomål vi använder. Det är så som det sades i gamla dagar, och i Bibeln, att de Vise förstod varje människa som talade på sitt eget tungomål, om än många olika språk användes, då som nu. Det var för att de Vise kunde höra bakom de talande språken och för att de då kände själva tankarna, känslorna och de talandes natur. Det är också därför som det i vilken människas rörelse som helst – till och med en så enkel handling som att flytta sig från en stol till en annan – som tankens kvalitet och själva den människans natur visar sig klart, av de färger och färgernas skuggor som rörelsen framkallar. Detsamma råder för vilka yttrade ljud eller tal som helst. Kroppens centra sätts i rörelse och varje centrum har sin egen speciellt talande berättelse, av färger och slag av vibrationer.

Hur konstigt det än kan tyckas oss, kan färger höras, ljud ses och former upplevas och erfaras, för alla är de bara olika slag av vibrationer — rörelser av Intelligent Medvetande eller Anden. De motsvarar alla varandra och ingen finns utan de andra. De är bara aspekter av vad det är som driver fram själva själen, eller den medvetna varelsen. I våra tankar har vi alltså en stor kombination av färger och ljud som hela tiden förändrar sig i sina former och uppträdanden. Vår hjärna är det finast materiella instrument vi använder. Som allt annat vi använder är det av evolution. Det är tankeorganet, på det här substansplanet, där vi nu är verksamma. Om vi tänker höga och nobla tankar blir våra hjärnor mycket känsliga och mottagliga för att användas på det sättet. Varje sorts tanke har sitt eget särskilda slag av vibrationers hastighet och omfång och sina egna särskilda färger. Om vi kände oss själva, i verkligheten, då skulle vi kunna läsa tankar som vi nu läser en bok. Vi skulle läsa tankar som vi nu hör ljud. Om våra hjärnor var tränade för höga tankar, när vi var vakna, om vi försöker förstå vad vi verkligen är, medan vi besitter detta fysiska instrument, vad denna vår kropp representerar, vad den är förmögen till, då skulle hjärnan gradvis börja gensvara till något ur vår högre kunskap. Den kommer att sprida och överföra mer och mer av
Själens Språk, utifrån alla samlade förflutna erfarenheter.

Idéerna som vi har, även rörande Ande, Själ och Livet, hittills, här och hädanefter, är de som vi har blivit lärda till att ha. De är nästan alla personliga och håller oss nästan helt på det personliga planet, enbart på den fysiska existensens plan. De ger oss inga sanna idéer om det verkliga inre självet.
Vi har ännu inte börjat tänka på något sant sätt, i någon sann riktning, och det är bara sanna idéer som kommer att föra oss till kunskap om människans inre natur. Våra vanor är bara minnen som lagt in sig i vår natur, vare sig det är kroppsliga vanor eller tankevanor. Vi lagrar inte kunskap någon annanstans än inom oss själva, men ibland glömmer vi var vi har gömt det, eller vi täcker över det med en massa värdelösa och blott mentala aktiviteters skräp. Det mesta av våra mentala aktiviteter inriktar sig enbart mot detta livets saker och ting, med kroppens förhållanden; så mänskligheten rör sig kontinuerligt längs en falsk väg. Ingen varelse, hur hög den än är, kan förhindra detta, för varje människa är Själ, är Ande, är Medvetande. Hur hon än använder och tillämpar dessa förmågor är hon själv av det Högsta.

Bemödandena med teosofin är att visa för människan vad hennes verkliga natur är, att hon först som sist och hela tiden är ANDE. Ande betyder Liv och Medvetande. Förmågan att se, att veta, att erfara. Alla har vi det. Det är gemensamt för oss alla. Det skiljer sig inte i sig självt — det är det Enda Livet i varje varelse, av varje grad. Men vi som individer har evolverat till individer ur Livets stora Ocean. Vi är Individualiserade Andar, och då har vi var och en också en separat och individuell existens som är kontinuerlig. På det sättet är vi en evolution, men en evolution av Ande, inte Materia, och evolution i Kunskap, inte bara av form. Det har uppnåtts genom observation och erfarenhet. Vilka skillnader som än finns beror på större eller mindre erfarenheter, eller bättre anpassningar och tillämpningar därav. Ingen varelse har några skillnader i Potentialitetens Källa.

Allt detta ska vi komma fram till, om vi rör oss längs den visade Vägen, för det är ingen väg som inte är utsatt på kartan. Kom ihåg att andra har rört sig på den vägen före oss. De är våra Äldre Bröder. Jesus till exempel, Buddha som en annan och alla de som på olika tider kom som de många olika folkens Frälsare. De hade alla förvärvat Själens Språk. De hade alla en gemensam kunskapsmassa. De kommer bland människor från gång till gång, allt efter hur mänsklighetens intelligens gör framsteg, och ger ut så mycket kunskap, som mänsklighetens då rådande tillstånd medger. De återkom i vår egen tid; och större än Dem, som kom så, har det inte funnits. Varför skall någon säga detta? För att andra Frälsare kom till separata och distinkta folk, medan Teosofins Budskap inte är inte till någon enda nation och inte till någon enda klass av människor, utan till hela världen.

Den kunskapen kan förvärvas av vilken som helst självmedveten människa, för sig själv, för det är inte fråga om våra idéer, om våra nuvarande förnimmelser om moral eller framgång, inte heller om externa, yttre och ytliga förmågor, utan om Andliga förnimmelser – om Själens Språk. Vi kan göra all världens misstag, enligt världen, i kroppen och genom kroppen, och ändå ha förmåga till Andlig förnimmelse som skulle göra slut på alla ”misstag”. Vi behöver inte ha någon ställföreträdande försoning, utan vi skulle förmå att verka korrekt i våra relationer med varje varelse. Våra tankar och handlingar skulle vara i samklang. Men vi skulle behöva gå igenom våra inneboende falska idéers korsfästelser och återuppstå, som Frälsaren gjorde, till Faderns högra sida, vilket gäller Jaget, men då befriat från alla de bedrägliga villfarelser och illusioner som fått människan att uppehålla sig i synder, sorger och lidanden.

Alla människor önskar Andlig kunskap. Ändå vill den stora massan inte – för att uppnå den andliga kunskap som de säger att de ivrigt längtar efter – undanröja det ringaste av sina mentala, materiella och ständiga sysslanden och försjunkenheter i nuvarande och världsliga ting. De måste fortsätta genom lidanden och smärtor, tills de verkligen önskar veta sanningen om sig själva. Om någon människa tror att hon kan nå den sanningen bara genom att önska äga den, eller önska ha den för sig själv ensam, är hon inte i det läget som skulle tillåta att hon kände den. Själens Språk kan förvärvas bara när människan inser att hennes plikt inte är för henne själv, utan för sina medmänniskors högsta intressen. Inte för att ”frälsa sin egen själ”, utan för att förmå så många människor som hon möjligen kan att komma i riktning mot Sanningen och utan att önska något för sig själv. Själva den attityden öppnar dammluckan för en störtflod av andlig kunskap inom henne. Då blir hon den sant glädjefyllda människan som använder alla kunskaper hon har för att tjäna andra. Människan som kommit till den kunskapen och är på väg mot att förverkliga den finner med tidens gång ”att andlig kunskap flödar upp spontant i henne själv”. Hon behöver inga böcker att meddela henne, hon bryr sig inte om vilka religioner som funnits, nu finns eller som någonsin skall finnas. Hon vet sanningen om sig själv och därför sanningen om alla andra.

Varför tar inte alla människor vägen till denna insikt? Är det för att de inte har några förnimmelseorgan och inte kan se? Nej, det är för att de inte vill lyssna, de vill inte ta vad som ges och pröva ut det. De vill hellre följa något som utlovar framgång i livet. Ändå vet de lika bra som någon annan att de kan inte ta med sig en enda ”framgång” från jorden. När de går lämnar de på jorden varje jordisk sak som de har samlat. Och de måste gå, för de hör inte hemma här, de är av Ande, inte jord, de bara arbetar en stund i den här materian. Detta vet de alla och ändå drömmer de om ”ägor”.

Ingen fördömde någon av oss, till dessa förhållanden, som vi finner så många i. Ingenting tvingar oss att stanna kvar i ett tillstånd av mental oro, inaktivitet eller okunnighet. Allt det är pålagt oss av våra egna hårda och fasta slutsatser, om människor, ting och metoder. Dessa håller oss hårt bundna i våra nuvarande förhållanden och kommer att fortsätta med att hålla oss fast, så länge vi håller oss kvar i den sinnesattityden och klänger oss fast vid falska idéer om Gud, om Naturen och om Människan. Vi håller frivilligt dörrarna låsta. Av okunnighet? Ja. Men vem förblir okunnig? Bara de som inte vill höra, bara de som betvivlar Själens Språk.

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online