Sann moral (25) – av Robert Crosbie

Sann moral är ingen sak för ord och fraser eller för något sätt att handla på, inte heller kan dess grund hittas i de många moraliska idéerna som varierar i tider och platser i världen. Vad som en gång är ”moral” är en annan gång ”omoral”. Det finns överhuvudtaget inte någon grund för denna förändrade attityd i handlingar och förändrade klassificeringar av gott och ont, i en förändrad ”uppdelning av universum”. Det säkra resultatet är då intolerans; för de som berömmer sig över sin egen särskilda sorts ”moral” är alltid intoleranta mot andra som inte godtar den sorten. Sann moral grundar sig på insiktsfull förståelse av människans andliga natur och måste av nödvändighet följa av sådan förståelse, oavsett alla konventioner, skick och bruk. Vi måste känna till vår egen innersta natur för att kunna veta vad moral i sanning är.

De yttre livens konventioner etableras blott på samförstånd i åsikter hos människor som lever på tider och platser som det då gäller. De måste inte bygga på sanning och förvisso inte på någon förnimmelse av hela sanningen. Som vi kan se tjänas inte allas våra högsta intressen av idéerna som i allmänhet hålls. Världen är nu i ett förfärligt ont och själviskt tillstånd. Med alla våra rådande utvecklingsidéer, i moral och religion, är det ingenstans en så lycklig plats, som det kanske var för ett eller två sekler sedan. Vi har i det närmaste inte någon så lycklig plats för människor att leva i, som fanns i de gamla nationernas mer harmlösa, oskuldsfulla och mindre invecklade civilisationer. Tydligen är det något fel på idéerna som vi har, om vi finner det omöjligt att förneka det faktum, att istället för att världen blir bättre, och i stället för att livet blir enklare, så blir världen värre och livet mer och mer komplicerat.Vi skulle inte ha de nuvarande förhållandena om våra religiösa och moraliska idéer helt härrörde sig från grundidéerna bakom alla religioner, filosofier och tankesystem.

Grunden för att förstå livet, och som de flesta människor i västerlandets godtagit, har varit religion såsom uppenbarelse, och någon personlig Gud som uppdagade de rådande trosformerna, och det är detta som alla våra felaktiga begrepp bygger på. Härav den stora vikt som läggs på fysisk existens.
Man kan faktiskt säga, att till största delen är det den fysiska tillvaron som ligger i centrum för människors tankar. Frågan har inte alltid ens ställts ”Hur kommer det sig att jag fötts vid den här tiden, under sådana här villkor, med det här folket, och inte tidigare, eller senare, när världen kunde varit bättre?” Den frågan har inte heller riktigt ställts: ”Varför är vi alls här?” Inte heller har vi säkert frågat: ”Vad är den föregående orsaken som fick oss till dessa förhållanden?” Var det på någon särskild varelses nyck eller infall? Eller för att någon inneboende och medfödd lag i oss själva då var verksam?
Om vi nu med våra rådande kvaliteter i egenskaper och förmågor är här, och med svårigheterna runt omkring oss, inte för något som vi själva har gjort, utan för någon annan varelses nyckfulla infall, då måste vi se oss själva som absolut utan ansvar för någonting alls. För om vi var så skapade, då skulle ingenting kunna upphäva den skapelsen och göra den ogjord och vi måste lida följderna av orsaker som vi själva inte satt igång!

Den forntida filosofins sanna idéer befriar oss från två missuppfattningar. Den ena är att det finns en hämnande Gud, som bestraffar oss för saker som vi själva inte hade förmåga att hindra oss själva från att göra. Den andra är idén om en Djävul, som vi är överlämnade åt och anförtrodda, om vi inte följer vad några människor har ålagt oss. Känner vi till Teosofin kan vi förstå, att det aldrig har funnits någon ”skapelse”, i meningen att göra någonting av ingenting, utan att allting – varje varelse av varje slag – har evolverat. Och fortfarande evolverar. Varelserna nedan oss evolverar till vårt tillstånd här, där varelserna som nu utvecklats långt bortom oss, någon gång i det långt förflutna, genomgick ett liknande förhållande. Alla varelser är vad de är genom evolution, inifrån och utåt, evolution som fortskrider under Lagen.

Lagen verkar överallt och med varje varelse, för Lagen är inte separerad från varelsen och den skiljer sig inte från den inre andliga människan. Lagen är människans egna verksamheters lag. Så som vi verkar i enlighet med vad som medför gott eller ont för andra, så måste vi med nödvändighet ta emot vad som kommer tillbaka, av det goda eller onda som vi fått andra att erfara. Varje individ är Lagens operatör; enligt sina aktioner får han ta emot deras reaktioner; enligt sin sådd skördar han. Istället för en hämndlysten Gud har vi idéerna om absolut Rättvisa och individuellt ansvar.

Om vi med Lagens synpunkt frågar oss vilka tidigare orsaker som tagit oss till dessa förhållanden, då kan vi se att vad som nu är måste vi själva ha förorsakat och att vad som nu är liknar det som förut var. Genast visar sig då den idén i våra sinnen, att detta inte är första gången av många som vi varit i en kropp, att reinkarnation är den process som människor når högre och högre höjder på, och att det inte finns något annat sätt, eller någon annan metod, att lära sig alla lektioner på – och som måste vinnas i fysiskt liv, bland våra medmänniskor – än genom upprepade inkarnationer.

Så kommer vi då till en annan fas i vår tillvaro, för vi ser att det också finns något som verkar kontinuerligt, något som aldrig fötts och aldrig dör. Om det fortsätter från ett liv till ett annat, genom många liv, då måste det finnas något permanent i oss och som inga förändringar eller kroppsliga förhållanden för ett ögonblick kan rucka på. När vi då tänker i termer av tidsåldrar, snarare än i ett kort livs dagar, börjar vi få en glimt av den Verklighet som ligger inom oss; vi öppnar dörren, så att de interna, verkliga och mer permanenta uppfattningsförmågorna kan komma till aktivitet, i våra dagliga vakna tankar – för varenda mänsklig varelse har uppstått ur den Enda Stora Källan, har getts liv och besjälats av Den. Och i sin själva varelses rot är hon faktiskt Den. I Den är förmågorna till förnimmelser och handlingar som är andliga och permanenta. De existerar i var och en; och deras ledande inriktning vilar likaså i var och en. Varje människa kan ta den levnadsbana som synes henne bäst; men med att ta den, så sår hon, och måste också skörda, i enlighet med såddens natur. Varje varelse i detta Lagens universum erfar sig så, som den varelsen är, på grund av sina egna tankar, ord och gärningar; varje omständighet, varje misslyckad dag, varje ont som kommer till oss, såväl som allt som är gott, beror på våra tankar, ord och gärningar i det förflutna. I varje inkarnation finner vi vänner, såväl som fiender. Våra sinnen kan alltså, med vare sig Gud eller Djävul, lägga sig till ro. Var och en av oss representerar både Ande – den högsta andliga naturen – och det allra lägsta, den infernaliska eller helvetiskt underjordiska naturen. Faktum är, att människan är andlig, men i att tänka sig som materiell och separerad, och agera i enlighet med de tankarna, framkallar hon drabbningen mellan sina två naturliga sidor.

Vår tids religiösa människors stora misstag har varit klassificeringen av gott och ont. Det finns inget gott i sig självt. Det finns inget ont i sig självt. Det är hur någonting används som gör det gott eller gör det ont. Hur kan vi i vartenda fall dra någon skarp linje mellan gott och ont? Gott och ont döms av gjorda handlingars verkningar, men vad som tycks ont i ett fall kan faktiskt vara det högsta goda och vad som i ett annat fall verkar gott kan faktiskt leda till värsta ondska. Just som med ett hårstrå skiljer sig det Gudomliga från det Sataniska. Och det hårstrået finns, inte i det ena eller andra slaget av uppförande, utan i klart visade motiv eller intentioner hos den som agerar. Ett gott motiv kan aldrig ge helt onda resultat och ändå räcker det inte med goda motiv. Vi kan ha de bästa motiv i världen, men om vi inte också har kunskap och visdom kan vi oavsiktligt göra fel när vi avsåg att göra gott och ibland kan vi göra gott när vi avsåg att göra ont. Alltså kan inte sann moral ses ligga i själva handlingen, utan i motivet; och detta beror på den agerande människans kunskap och intelligens.

Den sanna moralens riktningar kan gå vart om helst, men detta betyder inte att når vi gör ondska så kommer något gott ut av det! Hur kunde vi göra ont, om vår förnimmelse är god, om vår kunskap är klar, om vårt motiv är obestridligt, och detta utan egenintresse? Inget tänkbart ont kan flöda ur sådana omständigheter, som är av Andens natur. För att göra det säkert möjligt, att inga onda verkningar ska följa, ens när det är goda verkningar som avses, behövs den mest vittomfattande intelligens och visdom. Visdom behövs alltid, för vår varelses själva natur och essens är ett med visdomen, är visdomens föremål och ändamål, och det som skall förvärvas genom visdom. Det finns ingenting högre än denna essens i vår varelse, och det kan vi medvetet förvärva, genom att först lägga alla idéer åt sidan, som skiljer sig från det, och sedan med att vara aktiva på vår andliga naturs grund, på den absoluta, ofelbara och osvikliga Lagens bas. När en gång dessa idéer hålls i förnuftet, med uteslutande av alla separerande idéer, äger Andens enhet, tankens enhet och verksamheternas enhet rum.

Denna stora teosofiska filosofi framställer då en grund, varur det sannaste slag av moral kan förnimmas. Sann moral beror som sagt inte på ord, fraser eller konventioner, utan på en universell förnimmelse av alla ting varpå allting görs för det goda, och varpå att alla tankar och känslor utövas för andras skull, snarare än för en själv. En klar förnimmelse av sin egen andliga natur, och motivet att gagna mänskligheten, åt varje håll och i varje fråga, utan egenintresse, är de två väsentliga och kännetecknande punkterna i sann moral. Sann moral är faktiskt universell existens och dess begynnelse är att önska leva för att gagna mänskligheten, utan egenintresse, eller hopp om vilket som helst slag av belöning, och att sedan verka och bistå dem som vet ännu mindre än vad vi gör.

Detta är helt omvänt mot utbredda religiösa idéer om personlig frälsning, men denna universella existens är vår frälsning. Genast när dessa universella idéer ses och i någon mån uppfattas av människan tappar hon all rädsla. Varken förändring eller död, inte heller några nuvarande eller kommande ting, kan ha någon verkan på en sådan människa. Hon möter förhållandena som de kommer, gör vad hon kan och låter andra förhållanden komma efteråt. Hon rör sig genom livet, långt ifrån olycklig, helt i stånd att dela all glädje och välbehag som finns i världen — allt det som hennes medmänniskor bara lever för, eller hoppas göra det. Hon rör sig bland sina medmänniskor, förstår allt de går igenom, glädjer sig med deras glädje och sörjer när de sörjer, och ändå själv fri från vare sig glädje eller sorg. När vi uppnår det förhållandet kommer vår känsla för moral att grunda sig på människans natur. Vi skall då se på varenda varelse såsom varande av samma slag som vi själva, bara olika i grader av förståelse. Inget annat än tolerans och barmhärtighet kan då finnas i oss, för vi vet att vi inte kan döma andra i deras ansträngningar. Vi kan inte säga att det finns gott i det ena fallet och ont i det andra; vi ska förstå att godhet och dålighet är helt relativa i oss människor, så länge vi inte förnimmer Verkligheten. Vi ska se att det bästa vi kan göra för någon människan är att bistå henne i att förstå sig själv, så att hon kan nå den punkt av förnimmelse, kunskap och förmåga, som i verkligheten är hennes egen, och som hon bara behöver förverkliga.

Människans falska föreställningar om livet är vad som hindrat henne från att känna sanningen, och det är uppenbart att det första steget mot sann förnimmelse ligger i att lägga alla fördomar och alla slag av förkärlek åt sidan, och som hon levt av. Och hjälp finns alltid. Aldrig har vi lämnats ensamma. Alltid finns varelser i evolution, som är större än vi, och som återvänder till den här fysiska existensens område för att hjälpa oss och väcka oss till att förnimma vår natur. Så har under tidsåldrarna alla Gudomliga Inkarnationers mission varit. De varelserna har kommit och levt med oss, har blivit ”i alla ting såsom vi”, som det sades om Jesus, för att de mänskliga orden som De sade också skulle vara ord som vi skulle förstå. De möter oss på våra idéers grund och försöker klargöra dem och sätta in dem åt ett sant håll. De kan ingenting göra för att stoppa vad vi har gjort och vad vi vill göra. De kan inte lägga sig i; men de kan hjälpa oss att se åt det rätta hållet, om vi är så benägna; De kan ge hjälp när vi vänder oss åt det håll som De antytt och visat på — Vägen som De själva följt, för så många tidsåldrar sedan. De försöker alltid hjälpa oss, även när vi gått åt fel håll och vi själva lägger oss till med de lidanden som felaktiga vägar är förenade med – även då försöker De rikta resultaten i en bättre bana. De håller tillbaka den ohyggliga Karma som skulle skaka världen, och låter effekterna komma så gradvis att vi kan stå ut med och bära dem. Det är en del av den andliga naturens beskyddande förmåga och den verkar i varje riktning.

Det är då för oss att säga vilken väg vi skall gå. Vi är inga omständigheternas skapelser. Vi är inte miljöns skapelser. Vi är deras skapare. Det är för oss själva att se vad vi finner rätt, att vi bygger rätt, att vi bygger på de eviga sanningarnas starka grundval och att vi håller våra ögon på den Vägen, som de stora Visdomens Mästare har sökt att öppna framför oss. I vår tur skall vi då, bland de mängder som rör sig i villfarelser och okunnigheter, peka ut Vägen. Så som vi hjälper andra hjälper vi oss själva. Så som vi hjälper oss själva genom att hjälpa andra höjer vi oss alla

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online