Orsaken till sorger (8) – av Robert Crosbie

Här i världen är vi aldrig fria från smärtor, sorger och lidande. Nöjen kommer och går mycket lätt, men hela tiden har vi själva livets sorger och lidanden med oss. Om vi kunde se och förstå orsaken till sorgen som på alla håll pågår i världen – inte bara det vardagliga livets sorger, utan också de som kollektiva handlingar åstadkommer, sådana som krig – då skulle vi sluta att förorsaka det. Vi har tagit för givet att alla dessa sorger har externa orsaker, att de beror på högre väsen eller varelser, eller på någon yttre lag i universum, och aldrig på oss själva. Och för att vi aldrig har tagit det till oss, att vi på något sätt är knutna till orsakerna för de sorger som kommer i vår väg, så fortsätter vi att söka något externt, någonting utanför oss själva, för att befria oss från dessa sorger. Ingen av alla religioner som någonsin funnits på jorden och inget av allt som vetenskapen så här långt har åstadkommit, eller kommer att lyckas med, kommer någonsin att ge oss den kunskapen. Ty sorgers orsaker ligger inte utanför, på någon utsida, utan den ligger inom var och en. Var och varenda människa bär den kraft inom sig som förorsakar sorger och hon har också den kraft som behövs för att frambringa dess upphörande.

Tidsåldrarnas visdom förklarar sorgens orsak. Den undervisar att varje varelse är ande, att andens kraft är gränslös, även om vi begränsar den, för att vi tar för givet att den är begränsad; att anden, som är utan förändring, är i varje varelses hjärta och och att den är bakom varje form, alla formers orsak och stöd; att ande är den kraft som ligger bakom evolutionen och är den kraft som styr och reglerar alla saker och ting, i alla deras grader; och att varje varelse är ett resultat av en utveckling, inifrån och utåt, och från ett begär efter större och större uttryck. Men vi som, till skillnad mot de lägre rikena, har uppnått detta självmedvetandets stadium har nu förmågan att välja. Vi kan ta fatt i våra varelsers gränslösa källa och medan vi lever i en dödlig och ständigt föränderlig kropp kan vi förverkliga den.

Begär, i begränsad mening, med avseende på vår personlighet, är själva orsaken till all synd, all sorg och allt lidande. Sådant begär är baserat på den själviska tanken. Det är alltså inte fråga om vad andra begär. Den fäster inte avseende vid något annat yrkande än sitt eget. De ouppfyllda begären, det är sådant som gör ont i oss. Men gör ens de uppfyllda begären oss lyckliga? Aldrig länge. För så fort de uppnåtts börjar ännu ett begär att komma, efter något mera, något större. Med många motstridiga begär som går emot varandra, så lever vi på varandra, plundrar vi varandra, tär på varandra och skadar varandra. Det är inte tvunget med allt detta. Det var aldrig den ursprungliga planen, den som ligger i människans utvecklings ursprungliga natur. Det finns aldrig något behov av att begära. Alla våra sorger är självförvållade. Själva andens inneboende kraft har kastat oss in i dem och håller oss kvar i dem.

Ändå har eländen, sorger och lidanden en mission, för vanligen är det bara de eländen som vi själva drar på oss som får oss att sluta göra fel, att se oss omkring, väcka frågor till liv och upptäcka vad som är rätt. Det är genom våra misstag som vi lär oss att se skillnaden mellan rätt och fel. Genom att se den skillnaden ligger hela framåtskridandets berättelse. Vi måste lära oss att se skillnaden. Det är bara genom ”motsatserna” – att bli varse om dem och använda dem – som någon varelse överhuvudtaget kan växa. I naturen måste dualiteter alltid finnas. Alla mänskliga varelser är en i anden och duala i sina uttryck. Alltid finns den verkande och något att verka på. Alltid finns de två – Purusha, anden, och Prakriti, materien – inte två separata utan två aspekter av ett och detsamma. Ingen förnimmelse är möjlig om vi inte har denna dualitet. Vi måste först erfara mörker innan vi kan uppleva ljus och så är det också med glädje och smärta. Utan smärta skulle vi inte kunna förstå glädje och utan glädje ingen smärta. Från det lägsta till det högsta är det förnimmelser som ligger bakom alla framsteg i intelligens. Närmare sagt förnimmelser som den agerande människan förvärvar av det som hon agerar på.

Överallt i naturen är det lagar som styr och detta på en grund av dualitet. Vi kallar det periodicitetens lag men det är helt enkelt ett uttryck för Karma, eller aktion och reaktion. Vad vi kallar elementens lag är i verkligheten bara förnimmelser av aktioner och reaktioner av olika grader av intelligenser. Vad vi kallar våra årstider, och alla tidscykler, eller av individuella cykler, omfattas av den lagen – såsom reaktioner på aktioner som föregick dem. Folk som bildar en nation är människor som varit tillsammans under andra tider. Deras kollektiva aktioner har medfört samma kollektiva reaktioner för dem. Varje tanke som vi har får återverkan av intryck; varje känsla som vi har, har sin återverkan. Allt återverkar på oss och kommer tillbaka, antingen utarmat eller berikat. Med den skapande förmågan, kan vi sålunda framkalla vilken som helst effekt inneboende i oss, vi kan förstå falska idéers och missuppfattningars förmågor. Med lagen om intrycks återkomster kan vi bevara idéer i all oändlighet och kontinuerligt lida av deras reaktioner. När hela den andliga förmågan används i fel riktning, på grund av okunnighet om vår egen natur och om varelsers natur i allmänhet, skapar den sorger av varje slag.

Så länge vi dåraktigt underhåller och bevarar falska idéer kan ingen stoppa oss i våra misstagna riktningar. Vår evolution har åstadkommits av oss själva, under lagar om våra egna handlingars samverkanden, med aktion och reaktion inom oss själva, och inte på något annat sätt. Det är misstag att tro att godheter kommer till oss utifrån. Det gör de aldrig. Vadhelst gott eller vadhelst ont som kommer oss till del är skördar av vad vi själva har sått, på vilket som helst sätt och under vilka omständighet som helst. I längden finns inga undantag. Vi söker ”rättvisa”. I enlighet med våra egna tankar och handlingar får vi den. Ty låt oss komma ihåg att aktionens plan är tänkandet självt, det vill säga idéerna. Aktion är en ren ordningsföljd av att tankar smälter sig samman. Så med varje tänkbar nödvändighet har vi att reda ut all smörja som vi har som idéer. I regel kan våra ”förnuft” befinnas vara knippen av idéer som har räckts över till oss. Vi godtar släktets idéer, människornas omkring oss, såsom ifråga om denna ”ism” eller den ”ologin”, och kallar det för vårt förnuft, när vi egentligen inte har något eget förnuft alls. Förnuftet är förmågan att ta emot och att avvisa. Vad vi tar emot och vad vi avvisar beror på oss själva — på vår okunnighet eller på vår visdom. Det finns ingenting utanför som vi måste lära oss. Alla ting att lära har vi inombords. Uppgiften som vi har framför oss är att förstå vår egen natur.

Om något större antal människor i denna vår värld skulle vinna förståelse av sina egna naturer, och därmed använda sina egna inneboende andliga förmågor till sina medmänniskors välfärd, skulle vi på inte alltför lång tid finna världens eländen lindrade. Som det sades i gamla dagar, en liten surdeg genomsyrar hela degen. Och en av våra Lärare sade ”Ge mig fem hundra goda, uppriktiga, allvarliga och hängivna män och kvinnor och jag skall sätta världen i rörelse”. Vår framgång beror inte på någon fysisk evolution, inte heller på några vetenskapliga framsteg, för de är blott medel och inte mål i sig själva, även om de kunde föras till höjder över alla hittillsvarande drömmar, om vi bara kände våra egna verkliga förmågor. Vi måste verka för att världens civilisation ska drivas till ett högre tillstånd, än som någonsin funnits förut, och till sist kommer vi att göra det, men det kommer aldrig att ske förrän människor förstår och förverkligar sin egen natur och lever och verkar på den grunden. Vi kan fortsätta i det oändliga med att upprepa nuvarande tankar och handlingar, men så länge vi gör det, precis så länge kommer det att finnas synd, sorg och lidande. Aldrig kommer de då att upphöra, inte heller krig, sjukdomar, farsoter, tornador, cykloner, och inte heller jordbävningar, för allt sådant kommer ur människans felsteg.

Vi kommer aldrig att finna någon ställföreträdande försoning. Vi måste bära resultaten av vad vi sår. Genom att erkänna att vi är ansvariga för våra egna förhållanden måste vi göra vårt bästa för att rätta till dem. Rättelser kan bara komma genom att vi tar vår egen andliga födslorätt till oss – istället för att anta att vi är de stackars varelserna som föds, lever ett tag och dör – och gör det genom att uppfylla våra förpliktelser åt alla håll, så som möjligheterna bjuds oss. Ty vi kan inte ensamma framverka vår frälsning. Vi kan inte leva ensamma. Vi kan inte framskrida ensamma. Vi kan inte lyfta oss själva bortom de andra, utan vi måste medverka för alla andra till det vi själva besitter och själva gå vidare och vidare så att vi kan bli bättre på att hjälpa och lära de andra. Jesus var vad han var för att han blev så. Buddha var vad han var för att han blev så. Det fanns en tid då de var syndiga och dödliga som vi själva. Men de såg den sanna vägen och vände och följde den, så som var och en i all kommande tid måste göra.

Just så länge som vi tänker att vi är fysiska varelser och följer det ena eller andra begäret, precis så länge förskjuter vi dagen för återställelse och lider av orsaker som vi har satt i rörelse. Men när vi på de falska idéernas plats istället börjar bygga våra tankar och handlingar på korrekta idéer börjar hjärnan klarna och bli genomtränglig för den inre människans enorma kunskap, en kunskap som nu inte uppfattas, på grund av det felaktiga sätt vi har tränat hjärnan på. För andlig kunskap måste hjärnan ha en god ledande förmåga.

Om sann kunskap vore vår, skulle vi då ha önskningar och begär? Skulle vi söka efter det ena eller andra i det fysiska livet och förbruka våra energier på dem? Nej. Vidare sagt så skulle vi veta, att vad än som må finnas någonstans alls, i hela universum, så kan ingenting stoppa oss i det framåtskridande som lagts ut för oss i andlig riktning. Vi skulle också veta att ingenting kan skada oss och ingenting heller förvilla eller förbrylla oss. Vi skulle lita på vår egen andliga naturs lag och bara söka göra det goda vi kan, inte söka någonting för oss själva men göra tjänst på varje möjligt sätt för varje annan varelse. Då skulle vi vara i samklang med det helas natur. Och alla varelsers natur och krafter skulle föra oss vidare, i den ström som inte lyder under några hinder alls. Skulle vi vara sorgliga? Aldrig, för vi skulle uppfylla andens och själens verkliga syfte och ändamål, genom att hjälpa alla andra själar längs vägen, så långt möjligheterna erbjuds oss. I detta förlopp behövs ingen ansträngning och kamp, vi behöver bara ta de möjligheter som våra reaktioner ger oss. Det onda som kommer till oss, ja, det är något som vi har att rätta till och balansera. Det goda som kommer till oss, också det är följder av våra egna handlingar. Så vi må ta det goda och glädja oss däri och möta det onda utan att vara rädda eller darra av motstånd för att undvika det.

De stora Lärarnas och Visdomens Mästares enda sorg är att se människorna oupphörligen liksom begrava sig i synd, sorg och lidande som De inte kan förhindra. En av Dem blev en gång tillfrågad ”Hur kan det med er stora kunskap och kraft vara att ni inte får människor till att tänka så som de borde?”Han sade ”Människans själ är inte inrättad så. Den måste själv se och handla på egen hand.” För aktionen eller handlingen är inifrån och utåt och kraften följer med handlingen. Ingen utom vi själva kan hjälpa oss.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie sid 243-248, 1945; Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 28-33, 1963; Utgivna av The Theosophy Company Los Angeles, USA.

______________________________________