Ockult kunskap (22) – av Robert Crosbie

Ockult kunskap betyder kunskap som är ”dold”. Men det betyder också kunskap som är känd. Om det är kunskap som är känd måste det finnas De som har den; utan några som känner till den kan ingen kunskap finnas. Sann ockult kunskap kan bli förvärvad bara av dem som följer vägen till den. Och den vägen beskrevs av De Som Vet; alla som så vill får och kan nå den kunskapen. Vägen är inte öppen bara för vissa personer; den är öppen för varje levande människa, och begränsad bara av de gränser som vi själva med våra val och okunskaper sätter upp omkring den.

Mycket hörs nu i världen om föregivna ”ockulta kunskaper”. Många experiment under det namnet pågår i olika riktningar; vi har samfund för psykisk och psykologisk forskning och det pratas mycket om psykiska och astrala ”erfarenheter” och ”kommunikationer” med de döda. Alla dessa varierande forskningsmetoder är nerifrån och uppåt och kommer aldrig att nå målet. Vetenskapliga, psykologiska och spiritualistiska metoder är likadana, de utgår alla från särskilda förhållanden till universella. Enskildheter är oändliga och de som bara följer den vägen går oundvikligen förlorade i dess oändliga utlöpande förgreningar och utan vunnen kunskap. Målet står att finna från ovan, till nedan – från det universella till det särskilda – och inte tvärtom.

Den verkligt ockulta kunskapens Väg börjar där allting börjar. Det är alla varelsers Väg, och vi måste se orsaken varför det är en öppen väg för alla. Vi kan se oss själva som i mitten av en vidsträckt evolution, med ännu många slags grader av varelser nedanför oss – lägre i medvetande och intelligens än oss själva – liksom vi borde inse att det finns varelser ovanför oss, långt större än vi är. Alla dessa varelser har framsprungit ur en gemensam Källa; alla verkar vara skilda åt; ändå finns det i var och en högst enastående förmåga att förnimma, att veta och att lära.

Vi måste förstå de orsakerna för varelsernas olikheter och för våra begränsningar. Låt oss då finna ut sakernas begynnelser, för allt som finns hade en början och naturligtvis måste allt som har börjat också ha ett slut. Om vår början skedde med bara detta livet skulle vi med detta livets slut totalt slockna ut; då skulle vi inte bry oss om någonting annat. Men det finns en kunskap, som sträcker sig före denna födelse, och utöver detta liv, och ur den fördolda kunskapen kan vi få ledtråden till en förståelse, inte bara vår egen natur, utan allas natur, överallt. Vår första stadiga grund ligger i förnimmelsen att all kunskap måste ligga i och hållas istånd av en samfälld och ursprunglig Källa, som vi alla är delar av och ger uttryck för. Den gemensamma Grundvalen skulle inte kunna vara någon suverän Varelse, för ”varelse” innebär ändlighet och begränsning, och utanför det måste det fortfarande finnas något som inte innefattas och inryms. Vi måste gå långt bakom alla varelser, skapelser och typer, till den Orsak som ligger bakom allt liv, allt medvetande, all ande, all existens. Det är inte olika i någon varelse. DET är samma i alla, så måste det essentiella och oundgängligt Gudomliga vara, i alla varelser, av varje grad. Det finns en Absolut Princip, och som är ursprunget, upprätthållaren och bevararen av allt som någonsin fanns, är och ska vara. Vi kallar det en Princip, för att namnge det skulle vara att definiera DET, begränsa DET, att förringa DET. Att bemöda sig om att ge DET kännetecken av något slag är begränsande och vi måste gå bakom alla begränsningar om vi ska närma oss det Allestädes närvarande och Odödliga i oss och i alla ting.

Vårt sökande av kunskap är nästan universellt att söka någonting utanför. För att få handledning söker vi information i andra människors och folks tankar och idéer, vilket i denna skola av ockult kunskap inte alls är någon kunskap. Den enda kunskap vi kan ha är den som vi själva uppnår inom oss själva såsom faktiskt erfarenhet. Externa fakta och information aldrig ge oss någon förståelse alls om det högre mer gudomliga delar av vår natur.

På ett enstaka livs grund finns ingen förståelse för, och ingen förklaring av, våra existensers mysterier. För att förstå vad evolution betyder måste vi gå bortom det, bakom det. Evolution betyder utveckling, inifrån och utåt. Det är så, som alla varelser tillväxer — fysiskt, intellektuellt och andligt. Varelser nedanför oss vecklar ut sig; de är embryonala själar som ännu inte nått det mänskliga stadiet av självmedvetande och självförverkligande, men de är på väg till där vi redan är. Samma sak gäller för alla väsen ovanför oss. De har redan passerat stadier som liknar våra. Den inre delen – den alltid Bestående i varje varelse – är gränslös och omätlig i sin förmåga att utveckla och uttrycka, för den är den Odödlige

Men man kan säga, att det här livet hade en början och så hade också denna dagen en början, den här erfarenheten, den här samlingen av erfarenheter och den här kroppen. Ja; men i alla sådana fall var begynnelserna repetitioner av andra begynnelser och slut – av vad? Av erfarenheter, av verktyg, av förnimmelser och inte av Förnimmaren, den verkliga varelsen.

Detta för oss till förnimmelse av Lagen; Periodicitetens Lag om Cykler och som visar upp sig på naturens alla områden. Vår evolutionära tillvaro borde visa varje intelligent person, att ingen har nått sitt nuvarande tillstånd annat än genom föregående stadier. Det som ”driver oss framåt”, grunden för alla krafter som vi visar och uttrycker, är Anden i oss, vårt verkliga Själv. Människans Ande har alla krafter som någon Ande har. Anden är universell, inte begränsad till någon varelse eller några varelsers klass. I människan är den individualiserad och det sanna Jaget i var och en av oss. Som ett sådant Jag är vi inriktade på grund av ett inflöde av universell kraft som vi kallar Anden och vi styr sedan den kraften på olika sätt, några av dem kallar vi goda och andra känner vi som onda; för det måste förstås, att varken gott eller ont existerar i sig självt, utan bara som handlingars resultat.

Vi har inbillat oss att gott och ont kommit till oss av andra, men som styresmän över andens krafter kan vi som Jaget, se att ingenting har givits eller åsamkats oss, förutom det som vi själva förorsakat. Ofta har vi hört det sägas att ”Vad människan sår, det ska hon skörda” och kanske har vi trott det. Men har vi någonsin tagit det på ett annat sätt, att vad än vi skördar, det måste vi också ha sått?

Periodicitetens Lag om Cykler är universell och måste då gälla i alla detaljer och för varje särskild varelse. Det är rättvisa. Om lagen inte är universell, då är detta inte ett lagbundet universum, utan av slumpartade tillfälligheter. Om det är av lag, då kommer själva förhållanden, våra ägodelar, vår intelligens, våra trosformer och allt som kommer till oss som följder och resultat av våra tankar och aktiviteter. Så som vi någon gång skördar, så måste vi någon gång ha sått. Så som vi någon gång sår, så måste vi någon gång skörda. Våra födelser och våra omständigheter är våra skördar. Med vår attityd till dem och hur vi använder dem sår vi. Vi föds i någon kropp och får några omständigheter i livet som resultat av tidigare sådd, i föregående liv. Det är rättvisa och bara det förklarar olikheterna mellan folk.

Vi är ansvariga människor och känslan av ansvar är det första steget mot osjälviskhet. Tanken att Lagen tvingats på oss av någon eller några varelser tillintetgörs av att vi inser och erkänner, att Lagen bor i oss själva: så som varje människa agerar, det vill säga påverkar andra, så sker reaktionen på henne själv.

Skillnaderna mellan folk och motsägelserna i oss själva ligger i de fundamentala idéerna vi hyser, för så som en människa tänker, så handlar hon. Om hon tänker att detta är första gången hon varit på jorden, och att det är den enda gången; om hon tror att någon varelse fört henne hit, styr över henne medan hon är här, och ska ta hand om henne när hon dör – om hon har de idéerna, så kommer hon att agera i överensstämmelse med dem och får ta emot oundvikliga följder av det.

Men om vi ser att Anden är bakom allting, att all Lag är Andens handlingar, och att vi är Ande, då ska vi ha en sann förnimmelse av vår egen natur. Vi börjar tänka i tidsåldrar, istället för i ett kort livs dagar. Våra handlingars grundval vilar på de Eviga Sanningarna, som om och om igen har bevisats av Supermänniskor – de Varelser ovan oss, som en gång gick igenom vårt stadium och som nu är Kännarna av det Eviga. De äger den kunskapen och det som givits ut av Dem som Teosofi är utlåtanden av en del av Deras kunskap. Det är precis så mycket vi kan assimilera, eller förstå, eller använda.

När vi alltså är Ande och lever och verkar under vår Existens Lag, växer vi till att förstå vad hela Universum betyder, att universum inte existerar för något annat syfte än Själens evolution – de embryonala själarna nedanför oss, de delvis utvecklade här ibland oss, och de fullkomligt utvecklade ovan oss, klättrar alla den stora utvecklingstrappan – själv-evolutionstrappan. Ingen kan tvinga oss uppför trappan. Vi kan gå och gå och fortsätta på samma nivå under otaliga liv; vi kan också gå neråt. Men om vi någonsin ska stiga upp från Människa till Supermänniska, från Själ till Stor Själ måste vi själva uppfylla villkoren för att möjliggöra det.

Längs dessa linjer ligger Ockult Kunskap. Det finns en sådan kunskap och den ligger långt bort från vad vi kallar förstånd, för förståndet fungerar bara från premisser till slutsatser, medan verklig kunskap är direkt kognition. Vi resonerar inte kring det som vi vet. Vi behöver inte överlägga om all kunskap som vi förvärvat förut; när vi är på kunskapens plan vet vi utan några resonemang alls. Och detta går långt djupare än folk föreställer sig. Det är möjligt för människan att nå det stadium, varifrån hon genom att se på vad som helst kan veta hela dess natur – från dess ursprung – alla processer som det har gått igenom och alla mellankommande och episodiska relationer som det kan ha haft. Det är direkt kognition – Ockult Kunskap. Den uppnås genom att erkänna och medvetet använda det Inre Självets förmågor. Den kan inte uppnås genom resonemang, inte heller genom de slutledningar som man når genom att se på tingen utifrån och bedöma från vad vi är istånd att förnimma; den uppnås av vad vi kallar Intuition – den förvärvade kunskapen av allt förflutet. Ockult kunskap möjliggör att absolut fastställa naturen och det innersta väsendet i vad som iakttas.

Bara genom att vi gör oss av med de falska idéer som vi nu har och nyttjar kan sann och full intuition komma till oss som ett stadigt ljus. Vad som behövs är att vi korrigerar våra tankars grunder. Teosofi ger oss den sanna grunden för rätt tänkande och för rätt handlingar. Att fast och ståndaktigt satsa på att tänka och verka på den rätta grunden drar fram en viss förmåga i oss, och den förmågan yttrar sig först och främst i koncentrationsförmågan – att stadigt kunna hålla förnuftet på ett enda subjekt eller objekt med absolut uteslutning av allt annat.

Hur många av oss har den kraften? Jag vågar mig på att säga ingen. Vi har inga fasta, stadiga förnuft och det måste vi få. Men om vi uppfattar oss själva som föränderliga och förgängliga kan inte koncentrationsförmågan användas och fungera. Vi menar att för att kunna ”utvecklas” måste vi förändras. Det är inte sant. Vi måste förändra våra fundamentala idéer, våra sinnen, våra sätt att tänka, våra instrument och verktyg. Det är så som utveckling kommer till stånd. Om vi någonsin ska lära oss att koncentrera oss måste vi göra det utifrån den stadiga punkten inom oss, av Förnimmaren, Anden vårt verkligt Odödliga Själv. Vi kan inte komma till den Förmågan, eller få någon förbindelse med den i oss själva, annat än om vi inser att allt liv är Ett och att alla varelser som vi också rör sig på samma bana. På det sättet förverkligar vi Universellt Broderskap i andlig bemärkelse. I varje tanke, ord och gärning skulle altruism sätta oss i rörelse.

Om vi överväger dessa ting lite närmare kan vi lätt se hur långt bort vi är från ett första steg mot Ockult Kunskap. En början måste i alla fall göras och ju förr vi startar, desto bättre. Det påkallar att väcka upp Den Andliga Viljan. Vilja är ingen sak i sig själv. Och inte heller någon förmåga i sig själv. Vilja är medvetande i handling, skiljt från overksamt medvetande. Så snart vi tänker eller önskar åt något håll är ”viljan” igång. Den är då svag eller stark beroende på våra idéer om oss själva, våra tankar, begär och aspirationer, och på hur vi tar hänsyn till våra svagheter och begränsningar. Om vi inser att vi är Andliga varelser, och tänker och verkar åt det rätta hållet, så börjar genast den Andliga Viljan att verka, koncentrationsförmågan stärks, ansvarskänslan växer, hela naturen börjar förändras, blir förvandlad, och Den Stora Övergången pågår.

Detta är de Eviga Sanningarna som vi borde förstå. Vi borde först ta tag i och använda och praktiskt tillämpa dem i och för oss själva, och då ska vi finna att idéerna är sanna, för dess sanningar har då förverkligats, och blivit lika tydliga för oss som solen i himmelen.

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online