Nyårslöften (21) – av Robert Crosbie

Alla har säkert gett nyårslöften med bestämda föresatser och alla har vi lika säkert misslyckats med att hålla dem. Våra misslyckanden måste bero på något, såväl som också det är när en viss årstid kommer, som vi känner oss böjda att avge sådana löften. Orsakerna ligger dolda i våra varelsers djup. Kanske omedvetet för oss själva förnimmer vi naturligt en ockult lagbundenhet i och med våra observationer vid denna särskilda tid på året. De forntida höll högtid vid ”Solens födelse”, och förstod sig på vad som kallades så, med andra ord solens återkomst i dess norra förlopp, som började den 21 december. De visste att vid solens återkomst har alla ockulta krafter i naturen en uppgående och tilltagande tendens. När solens strålar blir varmare och starkare blir alla krafter bakom själva solen, och bakom oss själva, starkare inom oss. Med en stigande våg av andlig och psykisk förnyelse och återupplivning är allt som vi önskar göra mer pådrivande än annars under året.

Våra misslyckanden beror på att vi inte förstår vår egen natur. Alltså kan vi inte använda de krafters inflytanden som finns i oss, beträffande det fysiska, och vi har svårt att bemöda oss om att fullfölja löften, vilka som helst. Vårt första misstag är att ta negativa löften. Vi säger att vi inte ska dricka, inte ljuga, inte göra det ena och inte heller det andra. Det riktiga löftet att fatta är istället att jag ska göra detta, alltså motsatsen till vad vi brukar göra, och eftersom de förstnämnda löften försätter oss i rent negativa positioner. Kanske har vi med hänsyn till andra eller oss själva tänkt, att bara för att vi inte gör så många tvivelaktiga saker, så är vi ”goda”. Tvärtom, vi är bara inte dåliga – återigen en negativ position. Sann godhet är en positiv position.

För att påverka våra löften måste vi påkalla människans vilja, för inga hinder härskar alls över den. Men vilja betyder nu inte vad som vanligen kallas vilja. Vi tänker lätt att människan som är mycket beslutsam i att nå sina mål har ”stark vilja” och att hon till sin karaktär och natur är mycket positiv, men en sådan människa uppvisar då bara en vilja som är av ett visst slag. Hon har väldigt väldigt starka begär, snarare än Viljan själv, och håller fast vid dem.

Själva viljan visar sig på många olika sätt och en del känns inte alls igen. Själva livsviljan är en förborgad viljeaspekt. Utan dess närvaro skulle vi inte leva. Det är inte kroppen som håller oss kvar här, utan begäret att leva. Bakom Viljan står alltid Begäret. Om igen står vi inför det, att vartenda mänskligt organ och förlopp uppkom och utvecklades av medvetna ansträngningar. Även matsmältnings- och upptagningsprocessen, hjärtslagen, de olika beskaffenheterna och funktionerna hos alla organen har blivit medvetet utvecklade. Nu har vi kroppar som fortsätter automatiskt, medan vi riktar våra medvetanden och uppmärksamheter åt andra håll. I verkligheten fungerar vår vilja i varje del av vårt fysiska liv, om än vi inte kan uppfatta och förstå det. Viljan har också en mental fas, som kan odlas genom att utövas: stadig uppmärksamhet eller koncentration åt vissa håll, och som då kan få önskade verkningar.

Men den verkliga och sanna Viljan är känd som den Andliga Viljan, som flyger snabbt som blixten och klyver alla hinder som ett skarpt svärd. Det är den Viljan, som utgår från vår naturs högsta andliga del, som får människan att utveckla sig, inifrån och utåt, genom alla substansformer som någonsin har funnits, att fortsätta med att utveckla medel och verktyg i dessa materietillstånd. Alla förmågor som finns eller kan finnas är latenta – dolda och förborgade – i den andliga naturen, hur illa de än må uttrycka sig. Vi tar tillvara detta gradvis, men bara till del, för när de flesta av oss har våra idéer så fixerade vid den fysiska existensen har vi kommit till slutsatsen att livet betyder inget mer än fysisk existens.

En gång var vi medvetna om vår andliga natur, men när vi steg ner genom materiens plan till detta plan växte vi intellektuellt och det skedde på andliga förnimmelsers bekostnad. Med intellektet resonerar vi alltid från antaganden, förutsättningar och premisser och kommer till slutsatser av det, medan den andliga naturen har förmågan att uppfatta direkt vad det är som gäller, för vad än det är. Våra intellektuella vinningar kom alltså på bekostnad av andliga insikter och det är lönlöst för teologi, vetenskap och psykologi att från personliga och fysiska förnimmelser gå vidare, för att komma till att förstå vad människan verkligen är: de psykologiska anledningarna och grunderna återspeglar då bara de fysiskt rådande idéerna. Om vi ska få vår egen natur klar för oss måste vi börja på dess högsta punkt — genom att anta att Det är, och genom att hålla fast vid den förutsättningens kraft. Genom själva den andliga naturens egna affirmation börjar vi se ljuset.

Så som vi nu står använder vi alltid viljan längs våra önskningar, gillanden och ogillanden och har fått för oss att det är en riktig grund för våra tankar och handlingar. Vad som är högst nödvändigt för oss är tänkandets riktiga grund. Vi måste fördriva den falska idén om att vara svaga och syndfulla skapelser, med våra föräldrars fel och brister, och förföräldrarnas före dem, och för att vi skulle vara födda sådana. Vi måste fördriva den mentala avgudabilden av en utanförstående skapare. Vi måste förstå livets mening och syfte, så att vi kan se att vi själva är produkter av många av våra egna föregående liv och för att erkänna och kännas vid den lagbundna evolutionen – med en lag som är både sann och barmhärtig – som fungerar överallt. Det är för att den lagen fungerar i ett roterande av intryck, som vi varje år är benägna att avge Nyårslöften. Med förståelse och användning av den återkommande lagen skulle vi uppfylla och förverkliga de löftena.

Men ofta ges löftena bara för att det är ”riktigt” att göra så och utan någon verklig förväntan att hålla dem. Vi kommer ihåg dem några dagar – de får oss att avstå en stund från vad som frestar – men gradvis gör sig de gamla vanorna gällande och vi finner oss gå vidare igen på den gamla vägen. Löftena gör oss aldrig något gott, med mindre vi håller dem vid liv. Begär räcker inte som förutsättning. Bara begäret för oss aldrig någonstans. Vi måste upprätthålla begäret; vi måste hålla fast vid löftet; vi måste göra viljan gällande och från början till slut vara trogna viljans syfte. Vi kan inte göra oss av med det onda i oss genom att tänka på det, inte heller kan vi bli kvitt något obehagligt genom att tänka på det; för sannerligen är det sagt, att genom att tänka på något blir vi bundna till det. Ju mer vi inte tänker på de onda sidorna i oss, desto bättre. Tänk på deras motsatser och det onda går miste om alla chanser att komma tillbaka. Bundenhet kommer först och främst av tänkandet. Begäret existerar först och främst i tanken. Sedan följer handlingen. Vi måste ha en fast, säker och stadig grund för våra tankar, om vi någonsin ska börja ge uttryck för oss själva så som vi borde, som andliga varelser.

Varför har vi alla våra älsklingsteorier om livet, våra älsklingsreligioner eller filosofier? För att de överensstämmer med våra egna begär, och inte för att de stämmer med sanning, eller kommer med någon förklaring till alla gåtor och mysterier som vi ser omkring oss. Det är därför som vi efter alla tusentals år av vad vi kallar civilisation inte har blivit visare, utan fortfarande rör oss i samma gamla ekorrhjul av liv och död och sorg och lidande och smärta. Ändå är vi inte bundna till detta, förutom med hur vi binder oss själva till våra egna tankar och handlingar. Det är inte nödvändigt för oss att fortsätta på de felaktigheternas områden, som vi nu gör.

Det finns en chans för oss, om vi förstår våra egna naturer. Låt oss då avge ett löfte för en stor sak: att föresätta oss att veta, besluta oss för att tänka rätt och handla rätt och förvärva något av den kunskap som alltid har funnits – kunskapen om människan som andlig varelse, rakt igenom alla hennes skiftningar, med stiganden och sjunkanden i materiens riken. Då vi mer och mer litar på det inre Självet börjar vi uttrycka och använda förmågan som vi redan har – och det är mycket mer än vi gissar. Vi måste hjälpa oss själva genom att ta vara på de vinkar och råd som den teosofiska undervisningen ger oss – och som är förslag av Mästaren. Och då, så som viljans upprätthållande förmåga hålls i linje med vad vi önskar göra, kommer mera direkt hjälp från de Äldre Bröder som i varje stund av dagen är ”villiga och angelägna att möta dem, som är så klarögda att se sina sanna öden och bestämmelser och med så ädla hjärtan att arbeta för ’den väldigt föräldralöse, själva Mänskligheten.’”

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online