Mänsklighetens Förbund (20) – av Robert Crosbie

När nu det mest fruktansvärda och destruktiva kriget som är känt i historien är över [första världskriget] uppstår frågorna i varje tänkares förnuft: Vad har vi lärt oss från kriget? Har några läxor lärts? Tror vi för ett ögonblick att slut på kriget också gjort slut på våra bekymmer? Ser vi inte att mänsklighetens moln samlar sig i skyn?

Uppenbarelser av alla slags sprids likt universalmedel för oss. För några tecknar sig en önskan att föra människor till ”en moralisk känsla” – en känsla som de tror tillhör den kristna religionen. Så de försöker åstadkomma att kyrkorna smälter samman och tänker sig att det är botemedlet för att förhindra krig och få människor att vara mer humana mot varandra. Men den moraliska känslan fanns i andra religionsformer, i tider innan den kristna religionen ens var påtänkt, och all religion grundar sig på moral. Hur kommer det sig, om kristendomen skulle vara botemedlet, att efter ha varit grunden för tankar och handlingar i nästan 2000 år, att en sådan strid funnits som pågått mellan kristna nationer? Ger kristendomen något löfte alls, om vad som borde råda? Skulle det finnas någon gott i att återvända till kristendomen, vars hela historia handlat om intolerans och förföljelse? Om den kristna kyrkan haft makten idag, skulle den då vara mindre dogmatisk och intolerant än den var på spanska inkvisitionens dagar?

I kyrkans riktning finns inget hopp, för det första vill folk inte ha något av det. Den vägen har inte tillfredsställt och övertygat människors förnuft. Den har inte besvarat deras frågor. Istället för kunskap som de efterfrågade har den bara givit dem hopp eller rädsla. Kyrkan har förlorat sitt herravälde över folk – för på grund av dess fattigdom i idéer, och detta på grund av dess dogmer och trosbekännelser, är de flesta inte anhängare av någon kristen kyrka. Människor har utprövat idéerna och funnit dem brista. Ingenting annat kan duga, än vad som vänder sig till deras omdömesförmågor och andliga förnimmelse.

Andra har satt sin tro till Nationernas Förbund. De börjar nu ändå se, att om än idealet är vackert fungerar det inte i verkligheten. Förbundets medlemmar har var och en önskat ta till sig allt som var möjligt och ge så lite som möjligt. Samma anda råder mellan nationerna nu, efter fredsslutet, som under konflikten; samma nationer är lika vinningslystna och själviska som de var före kriget. Också i detta land [USA] höjer offentligt verksamma sina röster för den här särskilda nationens speciella intressen, emot alla andras. Ett nationernas förbund skulle bara genom gemensamma mål och liknande ideal kunna uppfylla sitt syfte. Men något sådant råder inte. Nationerna är inte likvärdiga. Ingen återspeglar höga ideal – inte ens vår egen nation, som skulle ha mänsklighetens och naturens högsta ideal. Istället har vi en gemensam idé som idealisk, den om köpenskap, att tjäna dollar eller ägodelar och vinna fördelar och anseende över andra nationer. Sådana ideal kommer aldrig att ge oss fred, aldrig att göra oss lyckliga och förnöjda, inte heller medföra några riktiga framsteg, och stridigheter kommer alltid att råda, tills vi förändrar dessa ideal. Ett nationers förbund av liknande själviska nationer kan bara ge vad självintressen alltid ger – en eller annan olycka eller katastrof. Och krigens frö ligger däri.

Var ska vi finna det sant grundläggande underlaget, för en förändrad civilisation, och som alla män och kvinnor kan se och ställa upp på? Det är inte filosofier och inte heller religionsformer och inte heller politiska patentlösningar som behövs; utan Kunskap, och vidare utrymmen för andra visioner, än för det korta fysiska livets växlingar. Kunskapen som är större än alla religionsformer som någonsin uppfunnits är den om själva naturen hos människan själv, för henne och i henne. För vi är inte här som var för sig, fristående från varandra; vi är här för en stor upprätthållande Orsak – oändlig och allestädes närvarande – inte skiljd från oss, inte heller från någon annan. Den är samma i alla varelser, ovanför människan, och i alla varelser nedanför människan – den är själva roten i vår natur, själva människan själv. Det är alla krafters och alla handlingars Källa, vare sig goda eller onda. Allting som varelser gör påverkar då alla varelser, allt som är har förorsakats av varelser, och i enlighet med sin del i orsakerna påverkas var och en. Vad det förflutna har varit upplever vi nu – våra liv nu är omtagningar av liv som föregick dem. Vad framtiden kommer att bli gör vi nu – kommande liv beror helt på våra livs och handlingars val och riktningar.

Den här tidens och alla andra tiders krig är den krigande andens följder och mänsklighetens själviskhet. Och det beror på att vi har misslyckats i att förstå livets stora mening och ändamål, med våra förnufts natur, de fulla krafterna i att uppnå, och som finns i varje varelse, den enda lagen om absolut rättvisa som bor i varje varelse, den Enda Gudomligheten, bakom och inom alla, och varje Pilgrims enda Mål, hur än stigarna varierar. Så snart människor kommer till den förnimmelsen, att var och en skördar exakt vad han eller hon har sått, kommer ingen att skada någon annan varelse. Då kommer det inte att finnas krig. Där kommer inte att finnas sådant elände som nu existerar; för att förstå vårt ansvar för alla andra, och leva och verka enligt det, innebär att ha blivit osjälvisk och att ha gjort sig kvitt syndens, sorgens och lidandets primära orsak.

Bakom misslyckandet att förstå vår egen sanna natur ligger falska idéer, falska föreställningar om livet och falska ideal – vilka är den kristna civilisationens arv. Vi har trott att vi föddes i dessa omständigheter och miljöer av någon Guds ”vilja”. Vi har föreställt oss en personlig Gud, en personlig djävul och en personlig Frälsare. Vi inbillar oss en omöjlig himmel och ett lika omöjligt helvete. Vi har tänkt oss en ”skapelse” istället för evolution. Vi har trott att vi är stackars svaga och eländiga syndare och vi har spelat med i den rollen. Vi har lagt alla våra bekymmer, fördärvligheter och smärtor på någon inbillad Varelse och därmed har vi fortsatt att vara oansvariga varelser, bara rationella djur, inte odödliga själar. Vi har väjt undan från vårt ansvar och kringgått det. Men i enlighet med vår egen naturs verklighet måste vi vägleda oss själva. Vi måste ta hand om varandra, inte ta hand om oss själva enligt de personliga grunder som denna och varenda nation i världen fortskrider på idag.

Först när Visdomsreligionen forntida sanningar än en gång förnims, och när det finns ett enda syfte och en enda undervisning, kommer vi att ha ett mänsklighetens förbund. Dess sanningar är självklara, inte att godtas för att vara skrivna i någon bok och inte heller för att vara någon särskild kyrkas utsagor. De är de enda sanningar som är värda att ta hänsyn till, för när de används visar de sig själva vara sanna. Och som vi alla borde veta är sanning alltid förklarande. När vi har förklaringen har vi sanningen. Var och en måste verifiera sanningen på sitt eget sätt, men faktum kvarstår, att sanningen finns och att den alltid har funnits. Den har kommit till oss från Varelser som är högre än vi, för att en gång vände De sina ansikten åt rätt håll och ägnade sig åt ett förlopp, som pekats ut åt Dem vilket skulle leda till andlig och gudomlig fulländning. De vet allt som de måste känna till. De känner oss, fastän vi inte känner Dem. De vet våra behov, om än vi är totalt okunniga om dem. De kommer tillbaka om och om igen för att förmedla livets sanningar för människan, i hopp om att något eko av det kan väckas till liv i hennes själ, och så att hon, också, ska komma fram till förverkligandet av Självet, av Anden, vilket är Kunskap.

De som kan se mänsklighetens förlopp ser inget annat än att fortfarande mycket bekymrar och plågar världen i stort. Men inget annat än skarpa och svåra olyckor och katastrofer kan få människan att stanna upp och tänka efter. Kriget har inte upphört! Kriget pågår mellan oss hela tiden. Överväg våra själviska sysselsättningar, våra fördömelser, bedömande klander och kritik, och våra narraktiga lagar, som genom lagstiftning försöker göra människan ”god”, utan något bemödande att väcka hennes verkliga natur till liv, utan som bara undertrycker, kväver och besegrar vad som framstår som ”dåligt”. Förbud av alla slag tjänar bara till att reta upp och förvärra människans onda natur. Vi behöver inte förbjuda. Vi behöver utbilda och först och främst behöver vi utbilda oss själva. Låt oss då först få bort bjälken i vårt eget öga innan vi försöker oss på grandet i andras ögon. Låt oss dra oss tillbaka och ta oss in i vår varelses helgedom. Låt oss vara det Självet och leva och verka för och som det Självet. Låt oss följa de linjer som hör till vår egen varelses lag – medkänsla, kärlek, hjälpsamhet mot alla – då ska vi vara i stånd att förstå oss själva och alla andras natur. Då ska vi vara istånd att hjälpa andra, på sätt som de ibland inte vet om; och kunna få liksom hela degen att jäsa.

Det är för att det finns sådana i världen, som önskar bistå mänskligheten i att gå vidare framåt, så att vi inte får det ännu värre. Ofta är idéerna som ges ut från människor i höga positioner inte deras egna funderingar, om än det tycks vara så. Mången idé tas emot av sådana personer som har allmänhetens öron, och som talar och kommer att lyssna till Dem, som har långt mycket större kunskaper i ärendena ifråga, men vars röster inte skulle höras alls. Fastän så lite av teosofiska lärjungars egna handlingar tycks förekomma råder många verksamheter på de inre planen och detta är aldrig annat än till mänsklighetens förmån. Om bara en gång någon betydande mängd människor kunde inta den sanna positionen och agera från den sanna naturen skulle rätta idéer snart sprida sig över hela jorden. När en gång idéerna kommit att prägla våra förnuft, då kan vi hjälpa världen genom att tala om dem och genom att vara exempel på dem. Mycket kan vi alltså göra, hur själviskt världen än går vidare.

Ett sant mänsklighetens förbund skulle kunna bildas – utan sociala, klassmässiga och nationella åtskillnader. I separationernas ställe skulle gemensamma uppfattningar och allmänna insikter komma, om universum och mänsklighetens gemensamma bana. Vi måste veta att allt som vi är, det är av andra folk. Vi har kommit genom alla andra civilisationer som funnits. Vi har gått igenom Österlandet, Mellanöstern, de europeiska folken och nu är vi här [i Kalifornien], i det avlägsnaste Västern, under lagen om Karma. Civilisationer måste gå tillbaka längs den väg de kom ifrån och allteftersom denna vår väg går tillbaka i andlighet, tal, handling och exempel, mot Österlandet, som den kom ifrån, kommer missuppfattningarna som uppkommit kring religiösa och andra idéer att klaras upp, och detta i kraft av kunskaper och exempel.

Som bästa representanter för världens folk är vi här – de mest intelligenta och de friaste i förnuft, åsikter, omdömen och handlingar. Allt det betyder något under Lagen, och det är, att varje varelse som kommit i kontakt med den Forntida Visdomen, därmed har fått en möjlighet på sin lott. Vi har inte träffats för första gången, inte heller för den sista. Än en gång är vi tillsammans och lyssnar till vad vi absolut redan vet, inombords. Det finns det i oss som ser och vet, när ordet sägs, och som ger ett första kännetecken av liv inom liv och om ett liv som är större än detta som vi uppfattat att livet är. Då börjar vi beträda den smala gamla stigen som sträcker sig långt bort – Stigen som våra föregångare, Mästarna, har beträtt före oss.

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online