Kan de döda kommunicera? (10) – av Robert Crosbie

Sedan 1840-talet har spiritualister bejakat ett bestämt svar på den frågan och gjort anspråk på tillräckliga bevis för att intelligensen överlever det som vi kallar död. Men spiritualism är inte något nytt. För 500 år sedan eller mer, och tillbaka genom alla människors tider, har folk praktiserat vad som kallas Bhut-dyrkan, det vill säga tillbedjanden av de dödas ”andar”. Dagens spiritualism är bara en upprepning av tidigare sådana villfarelser, om än den nu återupplivats bland sådana som vi bedömer ha högre intelligens, ”djupa tänkare” och vetenskapsmän. Som alla tidigare ”kommunikationer” har inte heller dagens någon sann andlig natur i sig. De är helt och hållet fysiska, vilket meddelandena till Sir Oliver Lodge från hans son Raymond (genom ett medium, kom ihåg det) vittnar om. Enligt hans uppgift är hans liv efter döden mycket likt det han lämnat, människor där dricker fortfarande, röker cigarr och, faktum är (?), får sina cigarrer tillverkade för sig i ande-fabriker av cigarrämnen som hör till det slaget av materia. Om detta är ”andlig” kommunikation är vem som helst välkommen att ta det som så. Men det räcker bara för att visa att när vi är utanför det fysiska livet behöver vi inte vara i något andligt tillstånd, så som allmänt antas.

Frågan är nu, vad lär vi oss av sådana ”kommunikationer”?

Ligger det något däri? Eller har någonsin något kommit från detta plan av spiritualistiska förbindelser och som varit till någon behållning för mänskligheten? Har någonting med det ursprunget visat oss det stora ändamål som vi är här för? Säger det oss något om livets mening och varför det tycks finnas så mycket orättvisor i världen? Säger det något om krig som kan komma och om hur olika stora katastrofer kan förhindras att drabba oss? Informerar det oss om all världens olika varelsers samband eller gemensamma orsaker? Visar det oss sättet att utvecklas till sådana varelser som är högre än oss, liksom de som är lägre? Visar det varför och hur detta solsystem kom till och lagarna som styr det? NEJ. Allt detta behöver vi kunskaper om. Och ändå får vi från så kallade ”andar” alla sorters olikartade meddelanden, men bara som grund för att ifrågasätta dem, ty deras verkliga skillnader i olika avseenden avslöjar att ingen kunskapskälla finns åt det hållet. Vad vi behöver är inte heller vad någon ”ande” eller någon annan säger om någonting, utan snarare en förnuftig, logisk och rättfram framställning om lagar och sammanhang och som var och en själv kan undersöka hållbarheten i.

Låt oss beakta den teosofiska framställningen om hur människan blivit vad hon nu är, evolutionens verkliga historia, och som vunnits genom observation och erfarenheter under de väldiga tider som förflutit. Grunden som den evolutionen bygger och vilar på är densamma i varje mänsklig varelse, i varje mänskligt hjärta, i varje animaliskt liv, i varje korn av materia. Samma Ande i alla, detsamma Enda Livet, den Enda Intelligensen. Alla är strålar av Det Enda Livet, Den Enda Intelligensen, och i varje sådan stråle bor möjligheterna som är i den Oändliga Intelligensen. Olikheter i mänskliga varelser och varierande folkslag betyder olika grader av intelligens. Var och en äger samma kraft som den högsta varelsen och samma kraft som alla andra varelser. Att bruka eller sysselsätta kraften åstadkommer instrument och förmågor så att de kan motsvara och återge kraften mer eller mindre fullt. Evolution är Ande som uttrycker sig själv, om så i detta solsystem, eller i dem som föregick det. Intelligens låg bakom denna vår planets början, i dess dunkla tillstånd eller eldiga töcken. Intelligens låg bakom planetens kallnande och hårdnande processer, under många, många tidsåldrar. I alla dessa tillstånd, och i alla dessa substanser i samband med denna vår planet, har också vi funnits, som andliga varelser, och inte heller är de frånvarande för oss nu. Vid slutet av varje liv går vi tillbaka igen genom alla dessa stadier, upp till det högsta, och sedan stiger vi ner igen till den jordiska scenen, för att skörda verkningarna av orsaker som vi tidigare i andra kroppar själva satte i rörelse. Ty döden har ingen kraft som omdanar något. Som ett träd faller, så måste det ligga. Det är under livstiden som vi måste komma underfund med och väcka upp vår sanna natur. Döden öppnar ingen dörr till kunskap.

Vi har stöd för dessa medvetandetillstånd just i våra nattliga erfarenheter. När vi sover – även om vi aldrig sover, bara kroppen sover – har det fysiska planets medvetande gått ifrån oss. Vi har ingen idé om vad som pågår bland våra vänner eller släktingar. Medan vi inte använder kroppen har vi heller ingen förnimmelse av vad som händer på jorden. Sömnen är som ”döden” som en kroppens mindre och tillfälliga död. Sedan går vi helt och hållet in i ett annat tillstånd och som vi känner som drömmens. Den mänskliga själen fortsätter i drömmen, känner sig där som sig själv och ser, luktar, hör, talar, rör sig och gör allt annat som den gör medan kroppen är vaken. Man brukade säga att om du tog tag i en drömmares stortå skulle han prata till dig. Du skulle liksom få ett meddelande från en ”ande” men av vilket slag skulle det vara! Människan skulle bara säga vad hennes förnuft hållit på med. Hon skulle i drömmen inte veta mer än annars om sina egna personliga tankar, idéer och aktiviteter.

Om vi tillämpar denna analogi på stunden för döden kan vi se att tiden för död i verkligheten aldrig uppkommer. Till slut ger vi upp den här kroppen, och den återvänder till jorden som den togs ifrån, men VI är inte döda. Vi lever fortfarande. Vi är fortfarande medvetna på andra plan och i andra grader, fastän vi inte använder vare sig kropp eller hjärna. Men vilket slag av medvetande, vilket slag av intelligens, använder vi då? Precis detsamma som vi hade när vi var i kroppen. För en tid fortsätter våra tankar, känslor och begär med sina verksamheter, så som de gjorde när vi använde kroppen. Och detta på grund av den energi som vi hade givit dem. Eftersom energin inte förnyas mattas den av. Och som en verklig andlig varelse stiger då människan in i ett helt annat tillstånd, där ingen på jorden kan störa vare sig aktiviteterna som hennes intelligens bedriver eller hennes lycksalighets glädje och behag. Hur skulle ett tillstånd av lycksalighet kunna finnas, om det för ett enda ögonblick kunde störas av sorger och lidanden, som blev lämnade kvar på jorden? Skulle det för vissa människor kunna finnas ett värre helvete, än att från sin ”himmel” se att ens makes sorg stillas och att ens moderliga plats övertas av en annan? Vi borde förstå att när en människa går ut ur livet går hon igenom ett slags drömtillstånd, ett blandat tillstånd, och uppnår sedan det bästa som hon är förmögen att uppleva. En andlig människa skulle inte då kunna störas av jordiska gärningar, det vore dåraktigt att gissa något annat, ty hennes uppgift och värv på jorden var uppfyllda när hon lämnade den. Men för att ta upp ännu en dags arbete kommer hon tillbaka igen i en annan kropp. Kan vi nu inte se att hela idén om att kommunicera med de så kallade ”andarna” som lämnat kroppen är nonsens?

Vi ska inte tänka att det inte finns några andra än människor utanför kroppen. Vi ska inte föreställa oss att döda människor, eller levande döda, är de enda som finns på andra sidan av den fysiska jorden. Det finns myriader av olika slags varelser som inte lever i kroppar som våra, men som bebor tillvaroplan som människor stiger in i när de lämnar jorden. Närmast vårt plan av tillvaro uppehåller sig alla sorters varelser, också undermänniskor såväl som mänskliga elementaler, men kan vi tänka oss dem som önskvärda att kommunicera med? Och hur kan vi vara säkra på att någon kommunikation genom någon annan inte är kopplad till någon ondskefull ande som gillar att posera och påta sig någon människas avlagda klädnad, bara för att det attraherar dennes natur och av begär att exploatera sådant, med och inför oss? Det krävs en hel del kunskap för att förstå den verkliga människans natur, och det uppnås alls inte genom någon slags ”kommunikation” överhuvudtaget, annat än genom att lära känna sin egen karaktär. Fadern i det fördolda är innanför, inte utanför, och allting som vi vet eller någonsin skall veta måste lära kännas inom oss själva och av oss själva. Aldrig kommer det att bli känt från andra människor, aldrig heller från något annat slag av varelser. Guds Ande inom var och en, vetaren i var och en, är den sista tillflykten, den högsta domstolen och den sista värdigheten som vi skall nå.

Vi färdas nu tillsammans genom jordisk materia; och när vi lämnar jorden, lämnar vi den ensamma. Så när vi passerar astral materia småpratar vi inte med invånarna på astralplanet, utan rör oss vidare längs våra egna linjer. Tillstånden efter döden är snarast bara effekter av livet vi just levde. Vi stiger från våra strävandens plats för att skörda vad vi sått. Först kastar vi det onda av oss och sedan upplever vi det högsta och bästa i alla våra strävanden. I alla de tillstånden uppfattar sig varje människa vara samma person. Inte för ett ögonblick kommer det in i hennes förnimmelse eller medvetande att hon är något annat än den hon var på jorden. Inte heller vet hon att något sådant som död alls har ägt rum. I sitt högsta tillstånd har hon med sig alla dem hon älskade och detta i just sådana förhållanden som hon skulle önska ha för dem. Hon har sin lycksalighet, ty balansen mellan orsak och verkan, liksom för sina lidanden på jorden, är utjämnade och sanna för anden. Alla de tillstånden finns inom oss, inte utanför oss, och där möter vi först, sist och hela tiden OSS SJÄLVA. Först som vi tror oss vara och sedan som vi verkligen är.

Det finns ingen möjlighet för någon kommunikation från en ”död” person till en levande, utom kanske under den mycket korta perioden innan den verkliga individen har kastat av sig idéerna som hölls under livet. Ibland kan då en väldigt stark önskan att meddela eller avslöja någonting åstadkomma någon slags kommunikation. Men efter den stora förändring som kallas ”den andra döden” är all förbindelse med jorden bruten. En rensinnad och levande person kan med sin längtan och kärlek själv uppstiga till en himmelsk plats och där tycka sig se och tala och vara med dem han älskade, men det talandet och kännandet stör inte dem som är där. Det andliga tillståndets själva väsen utesluter all störning, om än vi kan få och ha de slag av känslor som finns däri. Allt som ett medium lyckas få är mestadels helt enkelt återspeglingar och upprepningar av vad som har förekommit och som är inspelade i den sittande mottagarens natur. Ett medium kommer att beskriva en persons tillstånd efter döden mycket levande, vilket borde visa oss alla hur mediet riskerar att göra misstag och fel. I det passivt mediumistiska tillståndet finns ingen kontroll av någonting, utan bara en kanal, varigenom genom vissa saker kan komma eller ”läcka”.

De flesta ”andliga” som kommunicerar genom medier är självmördare och ”tillfälliga” dödsfallsoffer. Ty inte alltid förekommer död när kroppen dör. Om inte döden sammanfaller med livstidens slut, som fastställts vid födelsen, är människan fortfarande bunden till jorden, tills hennes tidsperiod är slut.

Men det förekommer i världen förbindelser med varelser som nästan är i denna världens rike, men inte i fysiska kroppar, utan som lever och rör sig på ett annat substansplan, långt bort från kontakt med något lättsamt medium. De varelserna är kända som Nirmanakayor. De är människor som blivit fullkomliga och som, om de så ville, skulle kunna uppnå det allra högsta tillstånd av lycksalighet, och förbli där, men som avböjer det, då det för alltid skulle betyda att försaka alla möjligheter att bistå deras medmänniskor. När en människas natur är sann och starkt uppåtsträvande kan de kommunicera med henne, om så behövs, för att hjälpa henne. Och det förekommer inga misstag vid sådana kommunikationer. De är personliga och bara avsedda för den människan, som direkt hjälp för henne. Det är det inre i människan, som föranleder någon yttre hjälp, som hon tar emot. Det är ett igenkännande av den andliga naturen inom oss och alla varelser utgör den sanna förutsättningen. Det är från det andliga som all sann styrka kommer. Och det är för mänsklighetens fullkomnande som alla de Gudomliga Inkarnationerna har arbetat.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie sid 253-258, 1945; Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 42-47, 1963; Utgivna av The Theosophy Company Los Angeles, USA.

______________________________________