Instinkt och Intuition (12) – av Robert Crosbie

Instinkt är en direkt förnimmelse av vad som är rätt, inom sitt eget område. Och intuition är en direkt uppfattning av vad som är sant inom alla ting. Med instinkt och intuition i balans råder förnuft. Djur har rätta instinkter i vad de skall äta och i vad som är farligt för dem, för deras instinkter är förvärvade erfarenheter. Men de resonerar inte om instinkterna, utan känner dem. Vi resonerar och överlägger både kring våra instinkter (för några har vi) och våra intuitioner och oftast hamnar vi i falska positioner på grund av att tankarna vilar på falska grunder. Förnuft är ett verktyg och hjälpmedel som vi arbetar med och om vi startar med felaktiga antaganden och förutsättningar måste vi komma till falska slutsatser, hur felfria resonemangen än må ha varit. Arbetar vi logiskt är det bara med en evig, oändlig och oföränderlig premiss som vi kan komma till rätta, riktiga, hela och fulla slutledningar. I våra sätt att se på saker och ting ska vi på inget annat sätt någonsin kunna fastställa det rätta, riktiga och hela.

När vi försöker närmare förstå instinkt och intuition behöver vi därför fastställa deras sanna grunder. Förvisso måste deras existens ha någon djup mening och orsak. Ser vi på djurriket och olika djurs göranden och låtanden för deras välfärd, så uppfattar vi deras handlingar som instinkter, men utan att göra klart för oss att det var något som frambringade dem. De kunde inte uppstå av sig själva. De måste ha alstrats eller åstadkommits, så som allt annat i detta eller andra universum är framställt eller framkallat. Visdomsreligion från forntiden framställer, att i roten av varje varelse, av vilken grad, av varje slag och i varje form som helst, finns en verklighet – Anden. Och bara Anden. Från Anden har allting uppkommit. Från Anden har alla evolutioner uppkommit. Ande är detsamma i alla. Det som vi förvärvar skiljer sig åt, och detta i enlighet med individers och varelsers grader av framåtskridanden, eftersom evolutioner fortskrider längs individuella linjer. Alla varelser har samma natur. Men eftersom tankar, ideal och handlingar skiljer sig åt, så finner vi att i ett stort universum som vårt har många slags intelligenser utvecklats, och detta ur Roten för all evolution – Anden i varje varelse.

Alla varelser nedanför människan är evolutionsformer, i sina egna grader. Också i mineralriket råder former och om formen är kristall eller atom, så är också det något andligt, som med sin psykiska natur uttrycker sig enligt sin egen förvärvade natur. Kristaller har sina egna särskilda sympatier och antipatier, med sina egna attraktioner och repulsioner. Är de mekaniska? Inte det minsta. De är inneboende instinkter, en ofelbar och träffsäker förmåga och som bara utgör den gnista av det gudomliga, som är dold i varje oorganisk materias partikel. Om mineralriket inte skulle ha psykisk intelligens skulle människan aldrig kunna använda det. Detsamma är sant också med växt- och djurrikena, som var och en och tillägger något till den blott fysiska intelligensen i mineralriket, på ett begränsade sätt När vi så kommer till människan finner vi att hon har förmåga att överskrida sina förhållanden. Hon kan stå vid sidan av dem och som självmedveten varelse skilja sig från dem, iaktta och se på dem och därmed har hon en helt annorlunda natur. Det som i de lägre rikena blott är som en gudomlighetens gnista växer i de högre varelserna till en flamma.

Det finns sju särskilda stadier som alla livsformer kommer ur, från nebulosa-aktig materia ner till våra nuvarande konkreta formationer. Betingad existens är alstrad av olika slags ”småliv”, i varje materietillstånd – av olika förvärvade intelligenser. Men i vissa grader av nedstiganden, som skulle företagas, hade Människan en stor del, i att bestämma processerna, och det var enligt dessa kunskaper, och de processer som hon upprättade, som tillstånden och förhållandena i rikena nedanför henne kom till. För människan står mitt i mellan ande och vad vi kallar materia; hon är evolutionens vändpunkt och den här evolutionens framtid beror på henne. Människan har både instinkt och intuition. Varje cell i vår kropp drivs och aktiveras instinktivt av oss. Om vi är medvetna om det eller ej, så är det denna instinkt som orsakar att cellerna utvecklas. I liv efter liv har dessa ”småliv” i våra kroppar tränats, tills deras handlingar blivit automatiska och reflexmässiga. De olika organens celler har sina egna speciella impulser och ingivelser. Ur födan tar cellerna till sig vad som än behövs för uppbyggnad av blodet, benen, de olika vävnaderna och hjärnan – vilken också är sammansatt av vad vi äter och förändras hela tiden, precis som alla de andra kroppsdelarna, som är i ständig upplösning. Men den Verkliga Människan är inte hennes kropp, inte heller hennes hjärna, och det är till den Verkliga Människan som intuition tillhör.

På inget annat sätt än genom att observera och erfara har både instinkt och intuition vunnits. Alla djurs instinkter är de olika arternas egna förvärv och de uppstår i linje med hur arternas intelligens och kroppsliga uttryck tillväxer. Människans intuition bär all den kunskap med sig som finns i hennes verkliga natur. Människan har haft liv som föregick detta, inte få utan många, även på en planet som vi bebodde innan vi började med den här planeten. De många, många erfarenheterna som vunnits under många, många liv har vi fortfarande med oss. Vi har aldrig förlorat dem. De är fortfarande bofasta och potentiellt aktiva i vårt innersta väsen, i vår verkliga natur, och som var och en av oss når till varje dygn när kroppen sover och drömtillståndet passerats. Där ligger intuitionen, alla våra gångna erfarenheters totala summa. Emellanåt kommer någonting igenom därifrån och ger oss en aningens vink om vad som är sann natur. I handlingar som övervägs är samvetets röst att se vad som är deras sanna natur. Några människor som hör den ”tystnadens röst” tänker att det är Gud som talar till dem då, eller att någon annan utanför dem själva ger dem sådana intryck. Men i verkligheten kommer det från deras egen inre natur. Det föddes och kom fram från det förgångnas samlade visdom. Det var deras egen andliga naturs ”röst”.

Medveten intuition måste ha en kanal och den kanalen kan var och en av oss göra ren och klar. Hur då? Genom att önska att bevara och för all framtid vidmakthålla personligheten? Aldrig, vare sig i denna eller någon annan värld. Det måste till ett erkännande av vad våra personligheter i verkligheten är. Inte kroppen, utan de idéer som råder, är personligheten. Idéer gör kroppen till deras dugliga verktyg och idéer styr kroppens verksamheter. Våra personligheter är sammansatta av våra idéer, gillanden och ogillanden, attraktioner och motviljor, av de små ting som vi behöver för våra liv och som allt stödjer oss i den uppfattningen att allt detta är för mig. Detta är inte Den Verkliga Människan. Personligheten kan inte hållas fast och bevaras. Vilka idéer vi än har idag är de inte desamma som vi hade förut; men då handlade vi, som nu, efter de rådande idéerna. Också i framtiden skall vi ha andra idéer och kommer att handla enligt dem. Det är vårt tänkande som begränsar våra handlingar. Vi har då att se och förstå att internt, inom oss själva, att vi är verkliga andliga väsen och att det bara är det yttre – personligheten – som behöver klargöras. Klarheten kan komma till stånd bara genom att verka för, och som, det Enda Självet. Då skall vi i denna värld av materiella ting klart uttrycka våra verkliga natur. Och då skall vi veta vad några bara misstänker. Ty intuition är en direkt uppfattning av sanningen.

Teosofins Budskap gavs oss så att vi skall kunna nå in i vissa delar av vår natur, de som lägger märke till, som urskiljer och som vet. Det är ingen omöjlig uppgift. Stackars eländiga syndare är vi nämligen inte. Och andra har fullbordat det. De gick den här vägen och prövade själva vad det hela rör sig om. Och vilket är den enda sanna vägen för var och en. De fann det vara ett absolut faktum, att all denna inre kunskap, intuitionen, är möjlig att återvinna. De vet att det är våra idéer, våra tankar, våra sätt att tänka och våra begränsade förståelser av vår natur, som är våra hinder. De vet att varken våra kroppar eller vilken som helst miljö är skadlig, utan att varje miljö är en möjlighet. Ju högre hinder, och ju mera omständigheterna står oss i vägen, desto gynnsammare tillfällen, med större möjligheter. Om vi kunde vara visa nog och om vi kunde öppna våra ögon tillräckligt mycket skulle vi kunna lära någonting av de olika instinkter som råder i rikena nedanför oss. Alla varelser där framskrider genom instinkter längs den långa, långa vägen som leder till den plats där vi nu är. Om vi är visa kommer vi också att gå vidare genom intuition på den smala gamla Vägen som leder långt bort. Vägen som alla tiders Föregångare har beträtt. Alla Varelser som i tidigare civilisationer har framträtt i världen som våra Äldre Bröder – Gudomliga Inkarnationer – har nått det stadium som vi nu medvetet eller omedvetet fortskrider på.

Vår intuition är inte så sovande som vi tror. Den strålar i oss hela tiden. Om vi bara röjer undan de falska föreställningar och begrepp som nu hindrar oss från att se, så kan de av oss som verkar på denna sida av den mörka slöjan och dra den åt sidan och låta ljuset stråla igenom.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie sid 263-267, 1945; Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 53-56, 1963; Utgivna av The Theosophy Company Los Angeles, USA.

______________________________________