Försakelse av handling (15) – av Robert Crosbie

Det skulle vara ett stort misstag att tänka att man befriar sig från handlingars konsekvenser genom att inte handla. Det skulle vara en falsk uppfattning om att försaka handlingar. Hela universum är handlingar. Först och sist och hela tiden är det oupphörlig rörelse som ligger bakom allting som är. Bland alla varelser är handlingar och aktioner också impulser för att gå vidare och framskrida. De kommer från själva Andens natur och kan inte bestridas. Inte heller kan människan någonsin upphöra med att handla och inte göra vad som borde göras, inte ens om hon så skulle tänka och tro, för i själva tanken råder handling. Tanken är handlingens verkliga plan och det som föranleder och framkallar vilka som helst slag av aktiviteter. Utan handling finns inget manifesterat liv. Medan vi lever handlar vi hela tiden. Det finns inte ett ögonblick när handling upphör, vare sig den sker genom ett förnuft i en kropp, eller fortskrider i ett inre instrument, själens hölje, sedan de jordiska sinnena och kroppen för en tid lagts åt sidan.

Rörelse är grunden för människans fysiska existens. Det finns inte en atom, inte en molekyl i kroppen, som inte är i konstant rörelse och det är på grund av dessa ständiga rörelser som kroppen är i stånd att uppfatta och uttrycka de olika effekter och varierande verkningar som den fysiska materien själv företer. Men inne i kroppen finns det som ger riktning, alltså förnuftet eller knippen av idéer som man har. För varenda människa som undersöker detta kommer det till sist fram att hon själv är sin egen domare, jury och skarprättare. För om hennes idéer är små och engagerade med bara den fysiska tillvaron har den givna rörelsen fel riktning, bara personlig och fysisk. Men om vi emellertid inser, att sådana idéer som vi har gått med på och gjort till grund för våra handlingar inte behöver vara sanna, då kan vi förändra och utvidga dem, eller förkasta dem helt och hållet. Vilka är då VI, som har en förmåga, bakom både kroppen och förnuftet, att väcka upp förändringar?

Vi är de verkliga drivarna bakom idéerna och viljan. Vi är Erfararen, Anden själv, det som ser genom våra ögon och känner genom våra organ. Det är samma Själv i varje instrument, redskap och verktyg. Anden förmår att identifiera sig själv med det som förnuftet koncentrerar sig på, så att det invecklar sig i sina instrument och blir förvirrat av sin egen involution i dem. Fastän vi i grunden är Anden – gudomliga, eviga och utan början eller slut – har vi skapat rätta och riktiga eller falska och felaktiga uppfattningar om vår egen natur, såväl som om vad som helst som vi upplever, eller alltihop därav, och detta i vilken som helst riktning vi rör oss i och plan av tillvaro vi är på. Bakom alla erfarenheter och alla tillvarons plan, som till sin natur bara är temporära, är vi själva den Enda Verkligheten. Och när Människan har mist alla förbindelser med dem blir hon den som skapar sina egna medel och möjligheter. Inne i den andliga naturen ligger varje möjlig kraft, medel och förmåga, för att skapa allt mer fulländade redskap. Likväl har vi genom våra egna handlingar, och genom de falska idéer som vi skapar som grund för handlingarna, själva skapat de villkor och förhållanden som vi befinner oss i.

Skulle vi sluta med att gripa oss an varje sak med resultat i sikte, då skulle vi kunna gå bortom bekymren och besvären som stör oss. Hela tiden är vi i ett hav av verkningar och försöker relatera det ena till det andra utan att för ett ögonblick gå tillbaka till orsakssammanhangens grund – till Självet, Anden därinne. I Anden skiljer sig ingen mänsklig varelse, inte något slags varelse, vare sig ovan människan, människan själv eller nedanför människan. Den Enda Anden i alla är också den förnimmande förmågan. Det är också den verkställande förmågan. Det är den som skapar, bevarar och pånyttföder i varje varelse. Utanför oss ligger inget annat än förnimmelser. Men inom oss ligger styrkan att förverkliga själva Anden och krafterna som ligger i den. Våra skillnader ligger i våra andliga framåtskridanden och i våra urskiljningsförmågor, i enlighet med vår självutvecklade natur, i förnuft och kropp, en utveckling som hela tiden äger rum under lag, under samma lag som styr från det mest minimala liv till den högsta andliga varelse, den inneboende och medfödda lag, som är förmågan att handla. Handling är blott att utföra den andliga lagen.

Vi lär oss hela tiden, för vi agerar hela tiden. I varje ny och frisk sammansättning av förhållanden pekar vår förståelse och riktiga användning av den framåt och sätter oss i stånd att gå ännu längre, in i högre världar och med vidsträcktare associationer. Var och en av oss är ett känsligt instrument, som förkroppsligar allt som finns i hela naturen, ty från att vara instrument för en likartad substans har vi utvecklats till att vara mer konkreta, och som andliga varelser från ett ofantligt förflutet rör vi oss i de redskapen, för att åstadkomma alla differentieringar och sammansättningar, som, i vår evolutionära ström, är möjliga att uppnå. Och låt oss inte glömma att vi var inbegripna, inte bara med de varelser som var ovanför oss, och med dem i vår egen höga rang, när vi påbörjade denna evolution, utan också med alla nedanför oss, i mineral-, växt- och djurrikena. Alla är beroende av varandra. Bara när vi inser och begriper vår egen natur, och agerar i enlighet med den, skall vi uppfylla syftet med vårt liv här, vilket faktiskt inbegriper varje varelse, av varje slag och var som helst. I varje egen tanke och handling agerar vi i någon grad mot dem alla och så som vi påverkar dem, så kommer effekten tillbaka till oss, genom varelser som oss och sådana som är över oss och nedanför oss. Förståelsernas hela förlopp – med de riktiga idéerna att handla ifrån – ligger alltså inom oss själva och inte utanför oss.
.
Att föreställa sig att vi är här av en slump, att det inte finns någon existentiell lag, att det finns tillfälligheter och olyckshändelser, att vi inte själva är ansvariga för att vi blir påverkade och slagna, medan andra blir belåtna av sina begär, är en villfarelse. Vi har själva satt oss i de nuvarande omständigheterna, genom att ha gjort liknande saker tidigare. I andra liv har vi följt en bana som stänger oss ute från att känna vår egen natur. Genom vår inre och inneboende kraft har vi handlat så, att det medfört en tillslutning mellan våra högre förnimmelser och våra liv i kroppen. Vi har påverkat andra på samma sätt och de kommer i sin tur tillbaka och påverkar oss, på tankarnas och handlingarnas plan. För det kan ses att våra tankar är handlingar, mer än handlingarna själva. Det är sättet vi tänker på som framkallar handlingen och vare sig våra tankar är goda eller dåliga tränger de igenom andra människor.

Människan har förmågan att identifiera sig själv med vilken som helst omständighet som hon befinner sig i, förmågan som i Bhagavad Gita kallas Ahankara, eller egotism. Så snart vi är engagerade i vad som helst, vare sig med lycka eller olycka, identifierar vi oss genast med den rådande omständigheten och glömmer att det fanns annat förut som vi då identifierade oss med, och annat som kommer sedan, och som vi då gör detsamma med, såvida vi inte har lärt oss att göra annorlunda. Så vi fortsätter med att tänka att vi är den här kroppen, vi är den här nationen, dessa händelser och den här tidsperioden. Alla de idéerna bryter ner och står i vägen för vår förståelse av vår sanna natur. Men de kan utrotas. För det var vi själva som skapade och höll dem igång.

Oavsett genom vem eller var det sker kan sann förståelse vinnas genom vad som i de forntida skrifterna –”Mundaka-Upanishaden” – är känt som rakningsprocessen och det är att avlägsna allting som inte är Självet. För inget som vi kan se är Självet. Inget som vi kan höra eller lukta på eller smaka eller känna till är Självet. Genom sina instrument känner, märker och uppfattar Självet allt, men är inget av dessa ting. Inte heller är vi några av de erfarenheter vi har haft, har nu eller kommer att ha. Vi är det som erfar och inte något av de förändringar som sker. Vi är ingenting av de processer som vi går igenom varje dag, i sömn och vaka, eller från liv till död, enligt universell lag. VI sover aldrig. VI dör aldrig. Sömn är bara kroppens reaktion och när kroppen sover, då tänker, förnimmer och erfar VI i drömtillståndet, och i djup sömn bortom det, där vi har fullt andligt självmedvetande.

Varför har vi sedan så lite kvar i minnet av medvetandets handlingar under djup sömn? För att vår apparatur att registrera med har en så liten kaliber, så låg kvalitet. Den fysiska hjärnan som är tänkandets register – härvid vårt manövrerande instrument – formas som allting annat i vår kropp av föda och förändras hela tiden då våra intryck ändras. Bara våra jordiska tankars ständiga inflytanden blir den blir mottaglig för. Men om vi när vi är vakna ger våra tankar en andlig grund – det som driver oss till rätt handling, med erkännande av att alla människor kommer från samma källa och fortskrider mot samma mål, om än stigen varierar med pilgrimen – och vi tänker och agerar på den grunden i våra dagliga liv, då blir hjärnan mottaglig för de andra formerna av medvetande, som pågår under kroppens sömn, och då kan allt som vi vet på våra varelsers högre plan föras igenom, komma in i hjärnan, och i högre grad uttrycka sig i kroppen.

I alla processer pågår något av förändring. Handlingar i den högsta tankegrunden sätter i gång själva kroppens handlingar och förändrar själva naturen i våra kroppars liv och gör dem porösa för naturens inre sida så att de slutligen blir som genomskinligt kristallklara och genomträngliga för alla högre och finare influenser. Varje form som existerar – i mineraler, växter, djur, människa och bortom människan – har en högre och inre sida. Och när vi blir mer universella i våra sätt att tänka och handla kontaktar vi alltmer denna högre och inre sida. Vi reser på oss allt högre. Och vi ser att världen är helt olik den värld som vi upplevde, när vi bara gick på den jordiska existensens väg. Vi ser att alla falska sätt att tänka och handla på har framkallat förbittringar, fientligheter, krig och splittringar mellan individer, såväl som pestsmittor, farsoter, sjukdomar, cykloner och jordbävningar, skadliga insekter och djur.

De stora felen i mentala föreställningar och uppfattningar som förmörkar människans sinnen håller henne ständigt verksam i att skapa de förhållanden som åsamkar henne de smärtor, sorger och oförmågor som då är hennes. Om det inte fanns någon människa i världen som någonsin skulle skada någon annan skulle det inte finnas något ont. Alla skadliga ting skulle försvinna. Men om än skadliga varelser kan finnas, och deras natur inte kan förändras, kan vi så förändra vår egen attityd, att de inte kan drabba oss med något ont. Om ont eller skada drabbar oss måste sådant finnas i oss själva. På grund av sin egen oskadlighet kan Österlandets Yogi gå oskadd, mitt ibland alla slags farliga varelser. När vår tanke är inrotad i falska idéer märker skadliga varelser det och deras instinkt för såkallad självbevarelse får dem då att angripa oss, för de känner att det finns en fara i oss. Naturen hos varelserna nedanför oss kan förändras bara av människan, för de kan inte förändra sig själva. Det är liven som vi själva använder i våra kroppar – i sig själva rörelse och handling – som varelsernas i de olika rikena förkroppsligas av, för vi har försett dem med våra tankar och handlingar och i varje stund riktat dem tillbaka till deras eget plan. Vi är deras skapare och deras försyn. Eller genom att missförstå vår egen natur, och följaktligen också deras natur, fördröjer vi deras framåtskridande.

Vad som ska ske i framtiden beror på dem som har förmågan att handla i sakliga angelägenheter. Vår nuvarande civilisationen har vi själva skapat, men bakom varje sant framsteg måste det finnas en universell uppfattning av Ande, förnuft och handling. Låt oss lägga varje idé om att försaka handlingen åt sidan. Handla alltid. Vi måste handla. Varje princip i vår varelses natur tvingar oss att handla. Om vi fruktar eller misslyckas att handla i något givet läge, där situationen påkallar vår handling, då har vi agerat på fel sätt, för vi har missat ett möjligt tillfälle. Och fel i försummelse är värre än fel i uppdrag. Så agera. Men handla för och som alla varelsers själv. Försaka inte handlingen, utan det själviska intresset i varje tanke och handling.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online