Det Ondas ursprung (5) – av Robert Crosbie

Den kristna teologin uppger att ondska uppkom i världen genom att den första människans synd var att äta från trädet med den förbjudna frukten. Och i och med Adam syndade alla människor, ty på grund av Adams synd är och har varje annan människa varit syndare. Konstigt nog gjorde den Högsta Varelsen denna första människa till sin egen avbild, eller med andra ord fullkomlig; och ändå utan att kunna avhålla sig från att göra det som uttryckligen blivit förbjudet att göra. I själva den första början, av att ha blivit skapad som en avbild av det ”Högsta”, fanns en tendens att göra fel!

I denna skapelse ur ingenting har vi därmed en mycket begränsad Skapare, som det är klart och uppenbart att varje särskild varelse måste vara. En varelse kan varken vara oändligt och högst eller allestädes närvarande, för det finns Det, som alla sådana, om än hur höga, och planeter och solsystem, existerar i – Rymden, som existerar, vare sig det finns något däri eller ej, och inte har vare sig början eller slut, men som alltid är, och som är utanför såväl som innanför varje varelse. Varje varelse måste vara mindre än Rymden; kan det Absoluta vara mindre än Rymden? Gränslöshet och oändlig mängd har ingen relation till någon som helst varelse. Således måste skapelsen i förhållande till en Skapare överges.

Men alla varelsers existens – inte bara mänsklighetens utan alla formers, och överallt – måste redas ut. Vad är grunden till existens? Vi måste gå bakom alla former och bakom alla slag av väsen för att förnimma, att alla varelser och former kommer ur En Källa och som inte är olik för någon. Den är i själva verket det Högsta som är inom och bakom varje varelse. Varje väsen av varje slag i universum är i sin innersta essens en stråle av och ett med Det. Det är Liv. Det är Ande. Det är Medvetande. Var och en är Gud, i dettas innersta Essens.

Tar vi nu detta som grund för våra tankar, låt oss så ställa den frågan: Vilken process är det som råder, när saker och ting uppstår? Vad är det som åstadkommer alla olika formers operationer, som vi ser? Medvetet eller omedvetet inser vi alla det faktum, att i universum är det Lag som styr. Men vad vi måste förstå är att lag bara är de inbördes förhållandena, växelverkningarna och de ömsesidiga beroenden som råder för alla varelsers ageranden i universum. Den enda lagen som inkluderar allt är den om verkan och återverkan, aktion och reaktion, en lag som inte är utanför, utan inneboende i varje varelses natur. Ur själva Källan råder kraften att handla. Men det finns ingen handling utan någon varelse att handla och känna handlingens följder. Om jag agerar får jag reaktion. Om den högsta ärkeängel agerar får han sin handlings reaktion.

Det finns två slag av återverkningar som handlingar åstadkommer, de som är goda eller välgörande och de som är onda eller fördärvliga. Hela ansvaret för varje handling vilar på var och varenda varelse. Så när någon befinner sig i något givet läge, gott eller ont – så är det på grund av dennes tankar, ord och gärningar. Hans eller hennes egna och inte någon annans. Vi får något gott och vi får något ont, allt skördar vi av oss själva, men hela tiden, under varje ögonblick i vår tillvaro, har vi krafter att välja i riktningar mot gott och ont.

Gott har ingen tillvaro av sig själv, ondska har ingen tillvaro av sig själv. De två termerna relaterar till frågor om uppförande, hållningar och vandel och till intryck vi får. De kännetecknar blott effekter som uppkommer för oss. Något är ”gott” för oss om det gagnar oss på något sätt och ”ont” om det inte gör det. Vem är det som dömer mellan goda och onda verkningar? I varje sak är det människan själv. En människa säger att det eller det är gott för mig, och det eller det är ont, medan en annan, med en annan synpunkt, och med andra relationer till saker och ting, kanske säger precis motsatsen, till samma sak. Så hela tiden löser frågan upp sig i individuella synpunkter. Till sist analyseras varje människa till att vara den ensamma styresmannen och slutliga auktoriteten i vad som är gott och vad som är ont, så långt det gäller henne själv.

Vi behöver nu fråga oss huruvida vi alltid själva följt den väg, som vi såg som den bästa att gå, och om vi så har gjort, huruvida vi såg det som den bästa vägen ur den personliga egennyttans synpunkt eller som det bästa för andras nytta. Ty om vi rörde oss längs vad som för stunden syntes bäst för oss personligen måste vi ha handlat på något sätt som drabbade andra. Vi måste ha gjort ont mot andra, vare sig medvetet eller omedvetet, genom att hindra deras väg. Där sådde vi då på ett ont sätt och antingen har vi nu skördat ont eller kommer att göra det. Själva den första handlingen som utfördes själviskt var ondskans ursprung, så långt det gäller den varelsen. På samma sätt, varhelst en osjälvisk handling först gjordes, där var det godas ursprung, för den människan. Vi bör också komma ihåg att Kunskapens Träd som nämns i Bibeln gäller kunskap om både gott och ont. Gott och ont ska icke ses separerade, utan tillsammans. Du kan inte ge uttryck för gott, förutom genom dess motsats, något ont. Godhet skulle snabbt sluta vara det, om det inte fanns verkningar av dess motsats.

Det finns många ting i livet som vi uppfattar som onda – såsom sorg och död – men som faktiskt inte är det. De är snarare blott steg och villkor som vi tar och går igenom i våra framskridanden på utvecklingens stege. Vi behöver inte vara rädda för döden, ty döden kommer inte att beröra oss alls. Vi passerar ut ur livet, och vidare. En av de Stora Lärarna sa att döden alltid kommer som en vän till Jaget. Vi behöver inte frukta någonting, ty det finns inget i universum, varken högt eller lågt, som någonsin kan förstöra oss, vårt medvetande eller vår förvärvade individualitet. Misstag händer, ty många av våra handlingar utförs av okunnighet, och onds resultat följer. Om än så, så är det genom dessa verkligt felaktiga handlingar som vi lär. Det är genom hur laster, brister och svagheter verkar, som dygder lär kännas, som deras motvärn.

Det ondas ursprung är att finna i okunnigheten om vår egen sanna natur. Det finns inga bedrövelser som hemsöker oss av några andra varelser än vi själva. Vi bedrövas just i den utsträckningen som vi öppnar oss för smärta. Saker och ting påverkar några människor fruktansvärt. Detsamma påverkar andra mycket lite eller inte alls. Varför? För deras synpunkters skull. Attityder mot saker och ting framkallar lidande, eller icke lidande, lycka eller smärta. Inte tingen i sig själva. Om vi kände oss själva som gudomliga varelser, som rätt och slätt går igenom livets skola – med hela vårt syfte att lära – vad skulle då kunna finnas att frukta, eller ens vara ängslig för? Om det inte vore för livets hinder, om livet vore en lycklig och fridsam dröm, skulle vi aldrig röra på oss och komma till sådana ansträngningar som väcker upp tankars och handlingars högsta utmärkande egenskaper. Det är på grund av hinder som vi måste övervinna som vi blir starkare och vinner nobla karaktärsdrag. Det finns inget sådant som ett gudomligt skapat väsen, ty allt som existerar blir till.

Är det inte sant att vi nu kan se tillbaka på och le åt vad som helst som hände oss i det förflutna? Vid den tiden såg det hemskt ut, men det har passerat, och vi kan se att från själva de saker och ting uppkommer något av vinst, av styrka och visdom. Under lagen kan ingen människa drabbas av något hinder som hon inte kan övervinna. Hindret är blott en möjlighet för henne att bli fri från någon defekt som hon nu har. Ofta visar sig just de ting som synes svårast att övervinna vara de mest välgörande.

De som håller stånd mot de största möjligheterna till förluster i framtiden är de som har de lätta tiderna. När man har ”god” karma – det vill säga när allt går ens väg – är man benägen att ta det lätta av det, flyta med i flodens ström och missa många möjligheter att göra gott. Genom fel i försummelser, som är lika dåliga som ifråga om ärenden att fullgöra, misslyckas människan i att förstå, att hon förminskat sitt eget lager av god karma och nödvändigtvis måste ta del av det onda som följer av hennes bristande uppskattning av sina möjligheter. Vi behöver aldrig frukta våra möjligheter och gynnsamma tillfällen men borde alltid se upp till dem och lita på vår egen andliga existens lag, för att därigenom kunna bära oss igenom vad som helst och allting. Vägen är inom oss själva, inte utanför. Var och en av oss är steget till hans eller hennes egen utveckling.

Så länge har vi styrts av politiskt och religiöst människogjorda lagar att vi kommit att tro på dem. Men godhet behöver inga lagar. Våra lagar bygger på okunnighet, själviskhet och ondskefullhet i människans natur. De är gjorda för att lägga band på det onda, som vi tror är rotade och obotliga, och så tror vi för att ”vi syndade alla i Adam och kan inte hjälpa det”. Också för att vi tror vi vet vad som är gott och vad som är ont, så är vi mycket angelägna om att alla andra ska fås att tänka på samma sätt. Vi vill förhindra sådant som vi själva inte önskar, vi vill att andra ska äta vad vi tänker att de borde äta, och klä sig så som vi anser de borde vara klädda. Vi talar mycket om människors ”rättigheter”. Men vi har bara en rättighet och det är rätten att göra det rätta. Ingen människa gjordes någonsin ”god” av lagen. Ingen någonsin moralisk av lagen. Varje människa måste vara en lag för sig själv, både moralisk och andlig.

Är vi stolta över denna civilisation, som gjorts av kollektiva tankar och varje individs handlingar däri? Har våra telefoner, bilar, flygplan, telefax och röntgenbilder gjort oss något mera gudomliga? Kan de vara mått på våra sanna framsteg? Nej. För okunnighet och själviskhet vilar ännu i varje mänskligt hjärta. Ty på grund av idén om den ställföreträdande försoningen skyller människor på sina föräldrar för sina felaktiga egenskaper och tendenser och accepterar bara det goda som sitt eget. De är då orättvisa, för både det goda och det onda är deras egna förtjänster. Om vi har det gott, kan vi då vara lyckliga med att vi någon gång förtjänade det. Om vi är i ett dåligt läge, må vi vara glada, göra anspråk på det, förstå det och korrigera det. Om vi vill ha en civilisation som är bättre än den vi nu har, så är vi dem som kan starta just nu. Ingen annan kommer att göra den för oss. Vi måste på en sann grund sätta de handlingsmönster i rörelse, som går mot en sann civilisation. Men så länge vi tänker att vi inte förmår göra så mycket, och inte nu gör vad vi kan, är det säkert att vi aldrig kan göra mera. När vi gör vad vi kan uppstiger större möjligheter till att göra. Inte förrän vi gör vad som ligger framför oss uppstår det några större möjligheter.

När vi får den rätta attityden – och det är vad lärjungaskap är – då finns det ingen kvalitet i oss, och ingen kraft, och ingen egenskap, som inte kan användas till det bästa och vara i högsta bruk. Vi slipper inte ifrån detta plan eller denna nivå av tillvaro. Och vi klipper inte av någon del av vår varelse. Vi förstör inte någon av våra delars användbarhet och nytta, utan ställer allt till att brukas riktigt och till riktiga syften. Häri ses skillnaden mellan den som vet och den som inte vet. Den människa som vet ger sig inte av till någon kristen himmel och inte heller till någon annan himmel. Hon arbetar just här, där hon själv finner och befinner sig, och gör det bästa arbete hon kan, med de instrument hon nu har, fruktar inget och litar på sitt eget väsens Lag. Vill någon människa lita på Lagen, och vill hon arbeta vidare med naturen, genom att hjälpa alla andra i varje möjlig riktning, då kommer hela naturen att vända sig och hjälpa henne. Aldrig var det annorlunda. Det kan inte vara annorlunda.