Den Skapande Viljan (13) – av Robert Crosbie

Den natur, som vilken som helst varelse har, går verkligen inte att förstå och intelligent förklara, förutom genom Evolution, som alltid utvecklar sig, inifrån och utåt, och så att ande eller medvetande kommer till uttryck, genom förvärvad intelligens. Andens vilja i verksamhet har alstrat allting som finns.

Om vi förstår att den intelligenta viljan ligger bakom allt som existerar, att den är orsaken till allt som finns , det vill säga, är Skaparen i universum, kan vi kanske få någon idé om vad som är nödvändigt för oss att veta, för att riktigt kunna använda våra förmågor.

Mitt ibland våra skapelser framstår alla som skapare. På intelligensens skala finns skapare nedanför oss. Vi står på en annan plats, med vidare visioner och ett större förråd av erfarenheter, så vi kan se, att nedanför oss, oändligt nedanför, finns varelser så små, att många sådana kan samlas på en nålspets. Ändå kan vetenskapsmän, som under många omständigheter har undersökt dem, inte bestrida, att dessa oändligt små organismer besitter en viss intelligens, en förmåga att söka vad de gillar och undvika vad de ogillar. Från minsta fattbara punkt av iakttagelseförmåga och handling råder en ständigt vidgande utsträckning av uttryck och evolution, en utveckling alltmer i riktning mot tillvarons allt större verksamhetsområde. Denna evolution av intelligens, eller själ, fortskrider mycket långsamt i de lägre rikena, fortare i djurriket, och har i människan nått det stadium, där hon själv vet att hon finns, att hon är medveten, att hon i någon grad kan förstå sin egen natur, samt deras natur som står nedanför henne, och se deras relationer med varandra.

Människan har nu nått en punkt, där hon börjar fråga vad det mer finns för henne att förstå. Hon har slutat att tänka på bara det materiella, hon känner sin egen natur och hon frågar: Vad är Jag, varifrån kom Jag och vart är Jag på väg?

Om vi nu har sådana här idéer kan vi inse, att det förut bland alla människor måste ha funnits några som ställt just de frågorna som vi nu har och som tog steg som förde dem till högre fält av erfarenheter och kunskaper, än de som vi nu vistas på. Det är just sådana, som nu är ovan oss, som danar ett skikt av medvetande, av kunskap och förmåga, och som vi inte har. Det är människor som har passerat de stadier som vi nu befinner oss på och de är just De som då och då kommer till jorden som räddare och frälsare.

Som kristna ser vi tillbaka på En sådan ankomst och tänker oss Honom som unik. Ändå kom Han på sin tid bara till en liten nation och sade själv att det bara var till judarna. Vet vi inte, att varje civilisation och varje folkstam som någonsin existerat haft någon liknande uppteckning, om någon stor person, som kom och var bland dem?

Bakom varje religion som någonsin funnits finns redogörelser och traditioner beträffande någon stor gestalt. I studier av andra tiders skrifter och läror är det ett förvånansvärt faktum, att alla dessa stora Lärare undervisade samma trossatser. Det finns ingen skillnad mellan Jesus och Buddhas läror, fastän de är upptecknade i olika språk och skiljer sig åt med en period på 600 år. Vad som då är sant om dem är lika sant om alla de andra många frälsarna i olika tider bland andra folk. Alla undervisade samma grundläggande idéer.

Detta faktum påstår, att det finns en skara Människor, fullkomliga människor, som uppkommit genom tidigare civilisationer och evolutioner och som i själva verket är våra Äldre Bröder vilka förvärvat erfarenheter och är kunskapens Väktare som vunnits genom eoner av år. I själva verket är deras kunskap själva Livets Vetenskap, för den går in i varje del av existensen och naturen. Så som vi känner det vanliga vardagslivets erfarenheter och förlopp, så känner de naturen och förloppen i varelserna både nedanför och ovanför människan. Den kunskapen har de bevarat och tecknat upp och de har minnen av den, precis som vi minns gårdagens upplevelser och händelser.

De har inte utvidgat sin förmåga att veta. Var och en av oss har samma förmåga att veta som De har. Men de har utvidgat möjligheterna för de redskap som de besitter. De har förbättrat vad de har. De har bättre hjärnor. De har bättre kroppar. Hur fick de dem? Genom att fullborda varje plikt som de ställdes inför, oavsett vad de själva fick. De tänkte bara på att vinna kraft, så att de skulle kunna använda den till förmån för varje levande varelse. När de gjorde det öppnade de dörrarna för fullt spelrum för den inre Andens förmåga.

Vi gör tvärt om. Vi förminskar Andens gudomliga förmåga inom oss till de personliga begärens och själviskhetens små hål. Ser vi inte det? Ser vi inte, att eftersom att våra idéer och föreställningar är själviska, små och lågsinta, att vi själva står i vägen för att använda den inre förmågan?

Evolutionens stora verk fortskrider inifrån och utåt. Själen är Förnimmaren, den ser direkt på idéerna. Viljans agerande sker genom idéer. De ger riktningarna. Små idéer, liten kraft. Stora idéer, stor kraft. Kraften själv är omöjlig att begränsa, för den är Andens kraft, ofantlig och outtömlig. Vad vi saknar är universella idéer. Vi behöver väcka inom oss till liv, förmågan att förnimma, som kommer att öppna hela tillvarons fält för oss. En flod kan inte stiga högre än sin källa.

Människans natur kan över huvud taget inte förstås av moderna psykologers, vetenskapsmäns och folkliga religionsformers idéer och metoder. Deras företrädare utgår alla från det fysiska livets grunder och många av dem från ett enda livs förutsättningar. De tabellerar erfarenheter av många slag, men utan någon fast grundval som de kan fästa sina tankar och förnuft på, och de kommer då aldrig till någon otvetydig slutsats eller verklig kunskap i vad människan är eller de förmågor som hon kan visa sig ha. Det är så de använder den skapande förmågan, och de gör det begränsat, missbrukar den. De som följer den vägen har vanligen något själviskt syfte som deras önskningar bygger på, något som de för egen del vill uppnå, någon egen fördel de söker. Det är inte vägen.

Teosofin säger, att om en människas önskan eller strävande är osjälvisk, nobel och universell, då är kraften som flödar genom henne stor, nobel och universell, till själva sin karaktär. Teosofin förklarar vidare, att varje mänsklig varelse har samma grunddrag och möjligheter i sig som alla andra, till och med som de mest nobla och höga varelserna, i detta eller något annat solsystem. Det sätter människan på en annan plats och ger henne en helt annan position än våra västerländska former av religion, vetenskap och filosofi kunnat göra. Alla de behandlar människan som om hon vore sin kropp eller sitt medvetande och som skapelsen, inte skaparen.

Kroppen förändras, och vi ändrar våra sinnen, men det finns ett Något i oss som inte förändras, och som inte är beroende av förändringar, vare sig med kroppen, sinnena eller omständigheterna, utan som är skaparen, härskaren och den som erfar alla förändringar av varje slag. Det är denna del i vår natur – den verkliga Människan inom oss – vars natur vi behöver känna. Om vi kan nå en sådan förnimmelse, att vi kan fatta och begripa Andens faktum i oss själva, då skall vi ha nått en punkt, där kunskap om oss själva är möjlig och genom självkännedom också kunskap om alla andra slags varelser.

De stora Lärarna pekar mot det faktum, att den verkliga grunden för människans natur är Gudomligheten, Ande, Gud. Gudom är inte någon annan varelse, oavsett hur stor. Det är inte någonting utanför. Det är det allra högsta i oss själva och i alla andra. Det är Guden. Och allt som någon människa kan veta om denna Ande är vad hon vet i sig själv, inom sig själv, genom sig själv. Detta är den idé som alla de forntida lade fram med orden att det finns bara ett Själv och att vi bör se Självet i alla ting och alla ting i Självet. Det är också vad vi alla i någon mån gör, vi ser självet, mer eller mindre. Ingenting ses utanför oss själva. Allt som vi ser eller vet är inom oss själva. Men vi tänker oss självet i oss som dödligt, förgängligt, att det inte har någon existens som inte beror på kroppen och förnuftet, och att det skiljer sig från alla andra formers själv.

Om vi inom och bakom oss hade haft all förmåga som finns i universum, och vi inte hade haft någon kanal som den förmågan kunnat strömma genom, eller bara en smal, snedvriden och förvanskad kanal, då skulle den stora Förmågan inte kunna användas till något och inte finnas för oss. För att öppna kanalen måste vi för det första förstå den verkliga grunden, den inre Guden, odödlig och evig, alla varelsers Källa, våra verkliga själv, och för det andra att alla verksamheter försiggår utifrån den Källan, vårt och alla varelsers Centrum.

Vem är då alltings konstruktör? Hur kunde all denna evolution åstadkommas? Alla varelser som ingår i den bildar både världen och dess invånare. Allt som finns är Själv-skapat, Själv-utvecklat, skapelser av Andliga varelser som verkar i, på och genom varandra. Så långt det gäller mänskligheten är det den mänskliga viljan som utgör hela evolutionskraften och hela förmågan därbakom. Vi har inte klart för oss att varje form som någon varelse upptar är sammansatt av små Liv och att vart och ett liv undergår evolution för egen räkning, med drivande stöd, eller hinder, av de högre slag av medvetande, som frambringade det. För detta universum är förkroppsligat Medvetande, eller Ande. Och precis som den separata vattendroppen har hela oceanens varje element och särdrag i sig, så slumrar de högstas möjligheter i varje varelse, hur liten intelligens den än har. Andens vilja i handling har producerat allt.

Teosofins stora Budskap har försett alla intresserade sökare och forskare med medlen, som de kan lära känna sanningen om sig själva och naturen med. Så som de Äldre Bröderna har tillhandahållit detta i det förflutna, så har de också gjort i våra dagar. Allt som Mänskligheten behöver har givits oss. Men kan du ge någon människa det som hon inte vill ha? Kan du åstadkomma att få in något i någon annans sinne, som det sinnet inte vill ta emot?

För att det skall finnas något hopp för oss måste det finnas ett öppet sinne, ett rent hjärta, ett ivrigt intellekt och en obeslöjad andlig förnimmelse. Så länge vi är självcentrerade, och så länge vi är nöjda med vad vi vet och har, är detta stora Budskap inte för oss. Det är för de hungriga. För de trötta och missmodiga. För dem som önskar kunskap. För dem som ser den absoluta knappheten i vad som har lagts fram för oss som kunskap, av sådana som betraktar sig själva som våra lärare. För dem som ingenstans finner några förklaringar till de mysterier som omger oss. Och för dem som inte känner och inte förstår sig själva. För dem finns en väg. För dem finns föda i överflöd. Och för dem har hela denna Rörelse hållits i gång, av en enda vilja, de Äldre Brödernas Vilja som genom gott och ont burit dessa eviga sanningar, för att de skulle gagna mänskligheten. Inte med att begära någon belöning. Inte med att önska något erkännande. Bara med önskan att Deras medmänniskor, Deras yngre bröder, må veta och må inse och förverkliga vad De vet.

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online

Översatt från The Friendly Philosopher av Robert Crosbie sid 268-273, 1945; Universal Theosophy: The Foundation of Religion av Robert Crosbie, sid. 57-62, 1963; Utgivna av The Theosophy Company Los Angeles, USA.

______________________________________