Tre slag av tro (29) – av Robert Crosbie

Om Medvetandet är den enda Verkligheten, Den Som Vet, Upprätthållaren och Upplevaren, då är varje förutsättning eller tillstånd mer eller mindre ett tillfälligt framträdande. Alla klassificeringar avser bara Medvetandets handlingar – universum är ”förkroppsligat medvetande,” en formskapelse genom former, så att säga, ett uppbyggande av det stora från kombinationer av de små. Ni kommer väl ihåg att HPB sade ”Det är självklart att liv och död, gott och ont, det förflutna och framtiden, alla är tomma ord, eller, i bästa fall ett bildligt uttryck, de är alla i själva verket förändringar av tillstånd, inte mer. Verkligt liv finns i livet hos det andliga medvetandet, i en medveten tillvaro i Anden – inte i materian. ”Hon sa också att hon hade förgäves försökt att förmedla denna idé till teosofer i stort, och med denna grundidé blir alla de övriga lätta; men tusentals teosofer läser påståendet och liknande påståenden, gång på gång, utan att förstå dem.

Medvetandet är orsaken och grunden för alla tillstånd, oavsett om detta faktum är förstått eller inte. Det bara är vare sig det finns olika universum eller inte. Om vi tar idén att Synen som ser alla ting inte kan se sig själv, och tillämpar den på Medvetandet, verkar det som att vi måste medge att Medvetandet inte kan känna sig själv, även om det vet allting. Är inte Medvetandet Själva Kunskapen såsom en abstraktion?

Det är visdomen själv, föremålet för visdom, och det som ska uppnås genom visdom; i hjärtat hos allt det som det någonsin varit värd för. Den är ständigt närvarande, ständigt förnimmande förändringarna av tillvarons panorama. ”Jag upprättar hela universum med en enda del av mig själv och förbli ändå avskild.” [Bhagavad gita, kap 10]

Vår form av medvetande består av olika och varierande kontakter med andra former av medvetande. Vi baserar våra handlingsmönster på dessa ofullständiga uttryck, och får konstanta upprepade reaktioner från dem. Eftersom Självet är allt och i allting, och allt är i Självet, Självet är vittnet hos alla. Den skenbara avskilda synen i oss är inte ett avskiljt Själv, utan En och Samma som verkar avskiljt i alla varelser.

Självkännedom omfattar både Självet och Kunskapen, utan Självet kan det inte finnas någon kunskap; utan existens, skulle det inte finnas någon kunskap om Självet. ”Den Högsta ser genom ögonen på den lägsta.” Alla är ofullständiga uttryck av den Enda, sedda av den Enda, kända av den Enda. Individualiseringen av existensen, tenderar inte till avskildhet, utan till universella ideationer och konsekventa handlingar. Vad åstadkommer det? Tanken gör det. Alla erfarenheter är av och i Medvetandet; Ideationen eller tankeföreställningen blir mer och mer universell.

”Och när overkligheten upphör att existera i det individuella självet, är det klart att det återvänder i riktning mot det universella; därför kan det finnas ett förkastande av självhävdelse och andra egenskaper hos det individuella självet.”

Robert Crosbie

länk till innehållsförteckning för Universell Teosofi Online

mera Robert Crosbie Online