Patanjalis Yoga Sutras

yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 5
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

FEMTE DELEN

OM YOGA, MEDITATION, MEDVETANDETS OLIKA SIDOR, MINNET OCH VILJAN

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, hösten 2006

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Yogans Väg finns förklarad i Patanjalis Yoga Aforismer, och man blir ganska snabbt övertygad om, när man läst Patanjalis Yoga Sutras, att den inte handlar om yogaställningar (Asanas) och fysisk träning, utan snarare om att vända sig inåt till vår innersta kärna och att finna sig själv genom mental och andlig träning. Patanjalis Raja Yoga handlar mer om att förstå våra tankar och känslor, medvetandets olika faser eller funktioner samt att rena medvetandet, än fysiska yoga övningar. Vi måste även lära oss att frigöra oss från det förflutna och det framtida och att leva i nuet. Minnen från det förflutna och längtan till något nytt hindrar oss hela tiden från att vara här och nu. Vi behöver disciplinera oss, vi behöver kontrollera oss för att inte falla in i gamla mönster. Raja Yogans Väg är mycket Koncentrationens Väg, och kallas ibland för ”den kungliga vägens yoga”.

Patanjali säger i sin bok om Yoga i Första Aforismen orden: Atha-Yoga-Anusasanam vilket översätts av W Q Judge till:

1. ”Nu kommer i sanning en framställning av Yoga eller Koncentration att framföras”

Andra Aforismen som är en av de allra viktigaste i hela Raja Yoga systemet lyder på sanskrit: Yogas chitta-vritti-nirodhah och detta har översatts till:

2. Koncentration eller Yoga är förhindrandet av den tänkande principens modifikationer.

W Q Judge gör följande kommentar: Med andra ord, brist på tankekoncentration beror på det faktum att förnuftet* – här kallat ”den tänkande principen” – är underkastat ständiga modifikationer förorsakade av dess uppsplittring på en mängd ämnen. ”Koncentration” är således detsamma som att justera splittringstendensen för att uppnå vad hinduerna kallar ”inriktning på en enda punkt” [Ekagrata], eller förmågan att rikta in förnuftet på att varje ögonblick beakta endast en tankepunkt och därmed utesluta allt annat.

Denna Aforism utgör kärnpunkten i systemets metod. Orsaken till brist på koncentration i ett visst ögonblick är att förnuftet förändras av vartenda subjekt och objekt som det ställs inför; det liksom förvandlas till detta subjekt eller objekt. Därför är förnuftet inte den mest upphöjda eller högsta kraften utan endast en funktion, ett verktyg med vilket själen arbetar, förnimmer jordiska ting och gör erfarenheter. Inte heller får hjärnan förväxlas med förnuftet, för hjärnan är i sin tur endast ett verktyg för förnuftet. Härav följer att förnuftet utgör ett område för sig själv, skilt från själen och hjärnan. Vad vi måste lära är alltså att bruka viljan – som också är en särskild kraft skild från förnuftet och hjärnan – på ett sådant sätt, att i stället för att låta förnuftet irra från det ena subjektet eller objektet till det andra och bli påverkade av dem, så skall vi vid varje tillfälle och så länge vi vill använda det som en tjänare för betraktandet av vadhelst vi beslutat oss för att begrunda.

* [Det engelska ordet mind har översatts med förnuftet i hela texten, eftersom det bäst representerar sinnet eller medvetandets ”tänkande princip” eller det Lägre Jaget (Kama-Manas) inom teosofin. Övers. anm.]

William Q Judge har på ett synnerligen utförligt sätt förmedlat följande intressanta rader, vilka behandlar medvetandets eller förnuftets tendenser hos de flesta människor. Textavsnittet kommer från det sjunde kapitlet av Teosofins Ocean, han säger när det gäller att få full kontroll på Lägre Manas följande:

Det är Lägre Manas [Kama-Manas] som kvarhåller alla intryck från ett jordeliv och som ibland på ett märkligt sätt låter dem framträda under transtillstånd, i drömmar, vid sinnesförvirring, under hypnos, men då och då även under normala förhållanden, och mycket ofta vid den fysiska kroppens död. Men Lägre Manas är så upptagen av hjärnan, av minnet och sinnesförnimmelserna, att det tämligen sällan återkallar i minnet något ur den väldiga mängd av händelser som det under årens lopp samlat på sig. Lägre Manas stör Högre Manas verksamhet, därför att det på vår nuvarande utvecklingsnivå är Begärsprincipen och alla därmed sammanhängande krafter, förmågor och sinnen som är de högst utvecklade och skymmer sålunda, så att säga, det vita ljuset från Manas andliga aspekt. Lägre Manas färgas av varje objekt som presenteras för det, vare sig detta objekt är en tanke eller något materiellt. Det vill säga, när Lägre Manas arbetar medelst hjärnan antar det alltså omedelbart form och karaktär efter de objekt, mentalt eller annat som det varseblir. Därigenom får den fyra tendenser: För det första: att naturligt fly från ett ställe, objekt eller subjekt till ett annat. För det andra: att fly till någon behaglig föreställning. För det tredje: att fly till någon obehaglig föreställning. För det fjärde: att förbli passiv och inte bry sig om någonting.

Den första tendensen beror på minnet och Manas naturliga rörlighet; den andra och den tredje beror uteslutande på minnet; den fjärde tendensen är ett slags sömntillstånd som kan bli abnormt och då övergå till sinnessjukdom. Dessa mentala karaktärsdrag tillhör alla Lägre Manas som Högre Manas, med hjälp av Buddhi och Atman, har att bekämpa och besegra. Högre Manas blir när det äger frihet vad vi kallar ett geni eller snille; om det får fullt herravälde i människan gör den människan till en gud. Men så länge minnet fyller Lägre Manas med bilder, kan Högre Manas inte göra sig gällande. Dock ser vi ibland här och var längs livets väg snillen, stora siare och profeter. Hos dessa är Manas högre krafter verksamma och personligheten illuminerad. Sådana var forntidens store Vise, sådana som Buddha, Jesus, Konfucius och Zoroaster [Zarathustra] och andra. Även poeter som Tennyson och Longfellow och andra är exempel på personer, vilkas sinnen då och då illuminerats av en stråle från Högre Manas. Sådan tillfällig illumination fördunklas dock snabbt av de bilder minnet avger, bilder som härleder sig från en dogmatisk religiös uppfostran.

Tredje Aforismen lyder på sanskrit i Yoga Sutras: Tada drashtuh svarupe ´vasthanam och har fått denna tolkning av W Q Judge:

3. Vid koncentrationstillfället befinner sig själen i ett tillstånd som åskådare utan skådespel.

W Q Judge gör följande kommentar: Detta hänsyftar på koncentrationsförmågans fulländning och är det tillstånd i vilket själen genom förhindrandet av de modifikationer som omtalas i Aforism 2 blir helt obefläckad och opåverkad av varje slags subjekt. Den ”själ” som här åsyftas är inte Atma, vilken är Anden.

Fjärde Aforismen lyder på sanskrit: Vritti-sarupyam itaratra, W Q Judge översätter detta till: [Sanskrittexten fortsätter i "Patanjalis Dagbok" del 7]

4. Vid andra tillfällen än koncentration befinner sig själen i samma form som förnuftets modifikation.

W Q Judge gör följande kommentar: Detta hänsyftar till själens tillstånd i det vanliga livet då koncentration inte utövas. Det betyder att när det inre organet, förnuftet, påverkas eller modifieras genom de yttre sinnena av något objekts form förvandlas även själen – som betraktar objektet genom sitt organ, förnuftet – som om den vore förändrad till denna form; precis som när en snövit marmorstaty blir belyst av ett karmosinrött ljus för betraktaren förefaller röd och förblir så för de visuella organen så länge som den belyses av det färgade ljuset.

Själen och Förnuftet är inte samma princip, utan är två olika principer i Patanjalis Aforismer, och skulle kunna översättas med de teosofiska termerna Buddhi-Manas och Kama Manas, även kallade det Högre och det Lägre Manas.

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 10 september 2006

_______________________________________

Ur ”Teosofisk Ordbok” av Helena Blavatsky

Manas* (sk). Ordagrant ”förnuftet”, den mentala förmåga som gör människan till en intelligent och moralisk varelse och särskiljer henne ifrån djuret; en synonym till Mahat. Esoteriskt sett betyder det emellertid när det står okvalificerat, det Högre JAGET eller den förnimmande reinkarnerande principen i människan. När det står kvalificerat kallas det av teosofer för Buddhi-Manas eller den Andliga Själen i motsats till dess mänskliga reflektion Kama-Manas.

Manas, Kama (sk.) Bokstavligen ”begärets medvetande” som hos buddhisterna är den sjätte Chadayatana (se d.o.) eller de sex kunskapsorganen, och därför det högsta av dessa, syntetiserat av den sjunde som kallas Klichta, den andliga förnimmelsen som uppfattar det som undgår detta (lägre) Manas, eller den ”Mänskliga-animala själen” som ockultisterna benämner den. Medan det högre Manas eller Jaget är direkt relaterat till Vijnana (den 10:e av de 12 Nidanas) – som är den fullkomliga kunskapen av alla former av kunskap, oavsett om vi relaterar till objekt eller subjekt i den Nidaniska kedjan av orsak och verkan; det lägre Kama Manas är enbart en av Indriya eller Sinnesorganen (rötterna). Väldigt lite kan sägas om Manas duala karaktär eftersom läran som behandlar den är endast korrekt framställd i de esoteriska verken. Dess omnämnande kan därför bara bli väldigt ytlig.

Nous (gr). En platonsk term för det Högre Förnuftet eller Själen i människan. Det är den Andliga till skillnad från den djuriska Själen-psyket; det gudomliga medvetandet eller förnuftet i människan. Anaxagoras gav beteckningen Nous åt den Högsta gudomen (tredje logos). Hämtad från Egypten där den kallades Nout, och antogs av gnostikerna för deras första medvetna Æon, som hos ockultisterna kosmiskt sett är tredje logos och den tredje ”principen” (från ovan) eller manas, i människan. (Se ”Nout”.) [KG #167]

Nout (gr). I egyptiernas gudavärld betydde det ”Den-Allena-Rådande”, eftersom de i sin allmänna eller exoteriska religion inte sträckte sig högre än till den tredje manifestationen som utstrålar från det Okända och det Ovetbara; det första omanifesterat och det andra logoi i varje nations esoteriska filosofi. Anaxagoras' Nous-begrepp var detsamma som Mahat, hinduernas Brahmâ, den första manifesterade Gudomen – ”det själv-alstrande Förnuftet eller Anden”; denna skapande Princip är naturligtvis hela Universums primum mobile – dess Själ och Ideation. (Se ”Sju Principer” i människan.) [KG #168]

Buddhi* (sk). Den Universella Själen eller Förnuftet. Mahabuddhi är ett namn på Mahat (se ”Alaya”); även den andliga Själen i människan (den sjätte principen), Atmans vehikel, exoteriskt den sjunde.

Buddhi-Taijasi* (sk). En mycket mystisk term som kan tolkas på många olika sätt. Inom ockultismen är den dock, i relation till de mänskliga ”Principerna” (exoteriskt), en princip som uttrycker tillståndet hos vårt duala Manas, och då det blir återförenat under en människas liv, badar det i Buddhis utstrålning. För ”Taijasi” betyder den strålande, och Manas blir strålande på grund av dess förening med Buddhi, och när Manas så att säga blir ett med Buddhi, blir den identifierad med den senare; treenigheten har blivit en; och eftersom Buddhi elementet är det högsta, blir det Buddhi-Taijasi. Kortfattat kan man säga att den mänskliga själen blir upplyst av den gudomliga själens utstrålning, det mänskliga förståndet tänds genom ljuset av den Gudomliga SJÄLV-MEDVETNA Anden. [Key:324]

Ur ”Psykisk och Noetisk verksamhet” del 1 av Helena Blavatsky

[...] Studiet av Själens ”fysiologi”, av Viljan i människan och av hennes högre Medvetande, från geniets ståndpunkt och dess manifesterade förmågor, kan aldrig sammanfattas i ett system av allmänna begrepp, framställda genom korta formler; inte mer än den materiella naturens psykologi kan med avseende på dess mångfaldiga mysterier lösas genom endast en analys av dess fysiska fenomen. Det finns inte något särskilt organ för viljan, liksom det inte heller finns någon fysisk grundval för jagmedvetandets verkningar.

”Om frågan framkastas, vad är den fysiska grundvalen för jagmedvetandets verkningar, så kan inget svar ges eller föreslås…på grund av själva sin natur kan denna underbara verifierande tanke vari tanken igenkänner tillstånden som sina egna, inte ha något liknande eller motsvarande materiellt underlag. Det är omöjligt att ange någon fysiologisk process som representerar denna förenande akt; det är till och med omöjligt att föreställa sig hur beskrivningen av någon sådan process skulle kunna bringas i något begripligt samband med denna enastående mentala förmåga”. [3]

____________________

Fotnot [3] ”Physiologica1 Psychology” etc, p 545 George T. Ladd, professor vid Yale-universitetet.

Sålunda kan vi lugnt utmana hela församlingen av psyko-fysiologer att korrekt definiera Medvetandet – de kan vara säkra på att misslyckas, eftersom Själv-medvetandet endast hör till människan och utgår från SJÄLVET, det högre Manas. Men eftersom det psykiska elementet (eller Kama-Manas) [4] är gemensamt för såväl djuren som människan – ty den långt högre graden av utveckling hos den senare beror enbart på den större fulländningen och finkänsligheten hos dennes hjärnceller – så kommer ingen fysiolog, inte ens den skickligaste någonsin klara av att lösa människoförnuftets mysterium i dess högsta andliga manifestation eller i dess duala aspekt som psykisk och noetisk (eller manasisk) [5] eller ens förmå fatta den förras invecklade beskaffenhet på det rent materiella planet – såvida han inte känner till någonting om och är beredd att medge närvaron av detta element. Detta innebär att han måste medge ett lägre (djuriskt) och ett högre (eller gudomligt) förnuft i människan, eller det som inom ockultismen är känt som de ”personliga” och de ”opersonliga” Jagen. Ty emellan det psykiska och det noetiska, emellan personligheten och individualiteten finns samma djupa klyfta som mellan ”Jack uppskäraren” och en helig Buddha. Såvida inte fysiologen accepterar allt detta kommer denne, menar vi, att ständigt komma ut på osäker mark. Vi ämnar bevisa detta.

____________________

Fotnot [4] Eller vad kabbalisterna kallar Nefesh ”livsanden”.

Fotnot [5] Sanskritordet Manas ( Förnuft) är den beteckning vi väljer att använda, snarare än det grekiska Nous (noetisk) eftersom det senare ordet blivit så fullständigt missförstått inom filosofin blir följden att detta inte anger någon bestämd betydelse.

[...] ”Hela världen är i Swara; Swara är Anden själv” – det ENDA LIVET eller rörelsen säger den ockulta filosofins gamla skrifter. ”Den korrekta översättningen av ordet Swara är Livsvågens ström” säger författaren till ”Natures Finer Forces” [6], och han förklarar vidare :

”Det är denna vågformiga rörelse som är orsaken till det synliga differentierade universumets evolution ur det kosmiska odifferentierade urstoffet…Varifrån kommer denna rörelse? Denna rörelse är anden själv. Ordet Atma (universell själ) som det används i boken ( se nedan) innebär i sig själv idén om en evig rörelse, eftersom det kommer från roten AT, eller evig rörelse; och det borde särskilt framhållas att denna är besläktad med och helt enkelt en annan form av rötterna AH, andedräkt, och AS, väsen. Alla dessa rötter har till sitt ursprung det ljud som frambringas av djurens (levande varelsers) andedräkt…Livsvågens ursprungliga ström är sålunda densamma som i människan antager formen av lungornas in- och utandningsrörelser, och detta är den allt genomgående källan för universums evolution och involution…”

____________________

Fotnot [6] The Theosophist feb. 1888 p 275 av Rama Prasad, President för Meerut Theosophical Society. Den av honom citerade ockulta boken säger följande: ”det är Swara som givit form åt delarnas första anhopningar i universum; Swara orsakar evolution och involution; Swara är Gud, eller mer korrekt den Stora Kraften själv (Maheswara). Swara är manifestationen av den på materien verkande kraft som i människan kommer till känna som förmågan som känner sig själv (mentalt och psykiskt medvetande). Man bör förstå att denna krafts verksamhet aldrig upphör…Den är oföränderlig tillvaro” – och detta är just vetenskapens ”rörelse” såväl som ockultisternas universella Andedräkt .

[...] Emedan varje psykisk verksamhet har till sitt underlag de nervelement, vars tillvaro den förutsätter och utanför vilken ingen verksamhet kan komma ifråga; och då dessutom nervelementens verksamhet endast är molekylär rörelse, så föreligger inget behov av att uppfinna en särskild och psykisk kraft för att förklara vår hjärnas arbete. Fri vilja skulle tvinga vetenskapen att förutsätta ett osynligt fritt väljande väsen, en skapare av denna särskilda kraft.

Vi samtycker ”det finns inte det ringaste behov” av en skapare av ”denna särskilda” eller någon annan kraft. Inte heller har någon någonsin gjort anspråk på en sådan orimlighet. Men det föreligger en skillnad mellan att skapa och att leda och det senare innebär inte på något vis skapande av rörelseenergi eller av någon särskild kraft över huvud taget. Det psykiska förnuftet (i motsats till det manasiska eller noetiska förnuftet) förvandlar enbart energin hos detta ”enhetsväsen” i enlighet med ”sin egen natur och dess lagar” – för att begagna Ladds träffande uttryck. Detta ”enhetsväsen” skapar ingenting, utan förorsakar endast ett naturligt växelförhållande i överensstämmelse med både de fysiska lagarna och sina egna lagar; då det skall begagna sig av kraften, leder det dess riktning, väljer de vägar längs vilken den kommer att framskrida och stimulerar den till verksamhet. Och eftersom dess verksamhet är sui generis och oberoende leder det denna energi från denna disharmonins värld in i sin egen sfär av harmoni. Vore förnuftet inte oberoende skulle det inte kunna göra detta. Som det nu föreligger står människans viljefrihet bortom tvivel och spetsfundigheter. Därför som redan anmärkts rör det sig inte om ett skapande utan helt enkelt om ledning. Är det för att sjömannen vid rodret inte skapar ångan i maskinen som vi har rätt att säga att han inte styr skeppet?

Och då vi vägrar att godkänna några psyko-fysiologers vanföreställningar som vetenskapens sista ord, framlägger vi därmed ett nytt bevis för att den fria viljan är en hallucination? Vi förkastar den animalistiska föreställningen. Hur oerhört mer vetenskaplig och logisk – förutom att vara lika poetisk som den är storslagen – är inte läran i Katha-upanishaden som i en vacker och målande liknelse säger att: ”sinnena är hästarna, kroppen är vagnen, förnuftet (kama-manas) är tömmarna och intellektet (eller den fria viljan) är körsvennen”. Sannerligen, det finns mer exakt vetenskap i den minst betydande av upanishaderna, sammanställd för tusentals år sedan, än i alla de materialistiska fantasier som finns i den moderna ”fysio-biologin” och psyko-fysiologin tillsammans!

Ur ”Psykisk och Noetisk verksamhet” del 2 av Helena Blavatsky

[...] Efter att ha förklarat i vilka hänseenden och varför vi som ockultister inte samtycker med den materialistiska fysiologiska psykologin, kommer vi nu att övergå till att påpeka skillnaden mellan de psykiska och de noetiska mentala funktionerna; de noetiska är inte erkända av den officiella vetenskapen.

Vi teosofer uppfattar dessutom termerna ”psykisk” och ”psykism” något annorlunda än den stora allmänheten, vetenskapen och till och med teologin, ty den senare ger den en betydelse som förkastas av såväl vetenskapen som teosofin. Även allmänheten har på det hela taget en mycket dunkel föreställning om vad som verkligen menas med dessa termer. För många finns det lite, om ens någon skillnad, mellan orden ”psykisk” och ”psykologisk”, eftersom båda på något sätt relaterar till den mänskliga själen. Några moderna metafysiker har visserligen överenskommit att skilja mellan orden Förnuft (pneuma) och Själ (psyche). Den ena är den förnuftiga, andliga delen, den andra – psyche – är den levande principen i människan, den andedräkt som besjälar henne (från anima, själ). Men om så är fallet, varför då inte erkänna att djuren har en själ. Dessa är inte mindre än människan besjälade med samma förnimmande livsprincip, nefesh, enligt andra kapitlet 1:a Moseboken. Själen är inte på något sätt Förnuftet, ej heller kan en idiot, berövad det senare, sägas vara en ”själ-lös” varelse. Att som fysiologerna gör, beskriva den mänskliga själen i dess förhållanden till sinnen, lidelser, begär och passioner, gemensamma för människan och djuren, och sedan begåva den med gudalikt intellekt, med andliga och rationella förmågor, som enbart kan ha sin källa i en översinnlig värld – det är att för alltid kasta en ogenomtränglig mystisk slöja över ämnet. Men i den moderna vetenskapen har orden ”psykologi” och ”psykism” endast avseende på nervsystemets förhållande och de mentala fenomenen härleds enbart från molekylär verksamhet. Den förnuftiga principens högre noetiska karaktär ignoreras fullständigt och förkastas till och med som en ”vidskepelse” av både fysiologer och psykologer. Psykologi har verkligen i många fall blivit synonymt med psykiatri (läran om sinnessjukdomarna och deras botande). Därför har de elever, som studerar teosofi, tvingats att skilja sig från alla dessa åsikter, och ansluter sig till den lära som ligger till grund för österns gamla och vördnadsvärda filosofier. Vad denna lära är skall förklaras längre fram.

För att bättre förstå de föregående argumenten och de efterföljande, anmodas läsaren att läsa ledaren i septembernumret av Lucifer (”Visdomens dualistiska aspekt”*) och där göra sig bekant med den dubbla aspekten av det som av Jacob i hans brevs tredje kapitel både kallas – den djävulska, jordiska visdomen och ”visdomen ovanifrån”.

[...] ”Varje organ, varje yta och varje del av nervsystemet har i själva verket sitt eget minne” (sidan 553 anf. st.)

Minnet sitter således varken här eller där, utan genomtränger hela människokroppen. Att förlägga dess organ i hjärnan är att begränsa och förkrympa det Universella Förnuftet och dess oändliga strålar (Manasa putrorna) som besjälar varje förnuftig mänsklig varelse. Eftersom vi i första hand skriver för teosofer, fäster vi liten vikt vid de materialisters ”psykofobiska” fördomar, som kommer att läsa detta och fnysa föraktfullt, då vi talar om det ”Universella Förnuftet” och om människans Högre noetiska själar. Men vi frågar, vad är minnet? ”Både sinnesförnimmelser och minnesbilder är övergående skeden av medvetandet” svarar man osv. Men vad är själva medvetandet, frågar vi vidare? ”Vi kan inte definiera medvetandet” säger oss professor Ladd. [3] Den fysiologiska psykologin vill således att vi skall vara nöjda med andra personers enskilda och obekräftade hypoteser angående medvetandets olika betingelser; och detta i ”frågor som hör till hjärnfysiologin där experter och noviser är lika okunniga” för att använda nyssnämnda författares träffande uttryck. Hypotes som hypotes – då kan vi lika gärna hålla oss till våra egna siares läror, som till gissningar framkastade av dem som förnekar både siare och deras visdom. Desto mer så, eftersom samma årliga vetenskapsman säger oss, att ”om metafysik och etik inte riktigt kan tvinga sina fakta och slutsatser på den fysiologiska psykologin... så kan å andra sidan denna vetenskap lika lite tvinga på metafysiken och etiken de slutsatser, som dessa bör dra från medvetenhetsfakta genom att ge ut sina myter och fabler i skepnad av en välbestyrkt historia om hjärnans processer” (sidan 544).

____________________

Fotnot [3] Elements of Physiological Psychology.

Då nu den ockulta fysiologins och psykologins metafysik förutsätter inom den dödliga människan ett odödligt väsen, ”gudomligt Förnuft” eller Nous, vars matta och alltför ofta förvridna återsken är som vi kallar ”Förnuft” eller intellekt hos människorna – i verkligheten ett väsen skilt från den förra under varje inkarnationsperiod – så säger vi att ”minnets” två källor ligger i dessa två ”principer”. Dessa två betecknas av oss som det Högre Manas ( Förnuftet eller Jaget) och Kama-Manas , dvs människans rationella, men jordiska intellektet, inneslutet i, samt bundet av materien och därför underkastad dennas inflytande. Det all-medvetna SJÄLVET, det som reinkarnerar periodiskt – i sanning ORDET vordet kött! – är alltid detsamma, emedan dess återspeglade ”Dubblett” som växlar med varje ny inkarnation och personlighet är medveten blott under en livstid. Den senare ”principen” är det lägre Självet eller det som manifesterar sig genom vårt organiska system och verkar på detta illusoriska plan samt inbillar sig vara Ego sum och faller sålunda i vad den buddhistiska filosofin brännmärker som ”avskildhetens kätteri”. Den förra kallar vi INDIVIDUALITETEN, den senare personligheten. Från den första utgår hela det noetiska elementet, från den andra det psykiska, dvs. den ”jordiska visdomen” i bästa fall, eftersom den påverkas av alla de mänskliga eller snarare djuriska passionernas kaotiska drifter inom den levande kroppen.

Det ”Högre Jaget” kan inte verka direkt på kroppen eftersom dess medvetande hör till ett helt annat plan, ideationernas plan. Det ”lägre” Självet kan däremot detta och dess verksamhet och beteende beror på dess fria vilja och val, och om det vill gravitera mera mot sitt andliga upphov (”Fadern i himmeln”) eller mot ”djuret” som det besjälar, den kroppsliga människan. Det ”Högre Jaget”, är genom att vara en del av VÄRLDSFÖRNUFTET ovillkorligen allvetande på sitt plan, fastän endast potentiellt så i vår jordiska sfär, eftersom det måste handla helt och hållet genom sitt alter ego – det Personliga Självet. Eftersom det ”Högre Jaget” är bäraren av all kunskap om det förflutna, det närvarande och det framtida, och eftersom det är från denna urkälla som dess ”dubblett” uppfångar enstaka glimtar av det som ligger bortom de mänskliga sinnena, och överför dem till särskilda hjärnceller (vars funktioner är okända för vetenskapen) och gör på det viset människan till en siare, en spåman eller en profet; så har dock minnet av förgångna händelser – i synnerhet de som tillhör denna jordiska värld – sitt säte i det Personliga Jaget. Inget minne av någon vardaglig sysselsättning, vare sig fysisk, egoistisk eller av lägre mental natur – som t ex att äta och dricka, att njuta av personliga sinnliga lustar, att göra affärer så att grannen häpnar osv. – har någonting att göra med det ”Högre” Förnuftet eller Jaget. Inte heller har det Personliga Jaget något gemensamt med vare sig vår hjärna eller vårt hjärta på det fysiska planet – ty dessa två är organ för en högre kraft än Personligheten – utan endast med våra passionsrelaterade organ, som t ex levern, magen, mjälten osv. Det är således klart, att minnet av sådana eller liknande händelser måste först väckas i det organ som var det första att framkalla den i efterhand ihågkomna handlingen, och som överförde den till vår ”sinnestanke”, vilken är något helt annat än den ”översinnliga” tanken. Det är endast den senares högre former, de övermedvetna mentala erfarenheterna som kan komma i växelförhållande med hjärn- och hjärtcentrum. Å andra sidan kan fysiska och själviska (eller personliga) handlingar liksom mentala erfarenheter av jordisk art, samt kroppsliga biologiska funktioner endast komma i växelförhållande med den molekylära sammansättningen av åtskilliga Kamiska organ och med de ”dynamiska förbindelserna” av nervsystemets beståndsdelar i varje särskilt organ.

När därför professor Ladd sedan han visat att varje beståndsdel i nervsystemet har sitt eget minne tillägger: ”Denna åsikt hör till det allra väsentligaste i varje teori, som anser all medveten mental reproduktion endast är en form eller fas av det organiska minnets biologiska handling” – så måste han bland sådana teorier inbegripa den ockulta läran. Ty ingen ockultist kunde uttrycka en sådan lära mera korrekt än professorn som avslutar sitt ämne med att säga: ”Vi kan således med fog tala om minnet hos synens och hörselns ändorgan, om minnet hos ryggmärgen och hos de olika så kallade 'centra' för reflexrörelse, som hör till minnet hos förlängda märgen, lilla hjärnan osv.”. Detta är essensen i den ockulta läran – precis som i tantra böckerna. I sanning, varje organ i vår kropp har sitt eget minne. Ty om varje cell är begåvad med ett medvetande ”av sitt eget slag”, måste den nödvändigtvis också ha ett minne av sitt eget slag, liksom även sin egen psykiska och noetiska verksamhet. Genom att vara mottaglig för kontakt från både en fysisk och en metafysisk kraft [4] skall den impuls som ges genom den psykiska (eller psyko-molekulära) kraften verka utifrån inåt; emedan impulsen från den noetiska (skall vi kalla den andligt-dynamiska?) kraften verkar inifrån utåt. Eftersom vår kropp är höljet för de inre ”principerna”, själ, förnuft, liv osv., så är molekylen eller cellen den kropp som hyser dess ”principer”, de (för våra sinnen och vår uppfattning) immateriella atomer vilka bildar denna cell. Cellens verksamhet och beteende bestäms av huruvida den framdrivs antingen inåt eller utåt, genom den noetiska eller psykiska kraften, för den noetiska kraften står inte i något förhållande till de egentliga kroppscellerna. Medan de senare alltså verkar under den oundvikliga lagen om den fysikaliska energins oförstörbarhet och växelverkan, så verkar däremot atomerna – de psykiskt andliga, inte fysiska enheter – under sina egna lagar, precis som professor Ladds ”Enhetsväsen”, som är vårt ”Förnufts-Jag”, gör i hans ganska filosofiska och vetenskapliga hypotes. Varje andligt organ och varje cell däri har sitt eget tangentbord liknande pianots, enbart med den skillnad, att det registrerar och utsänder förnimmelser i stället för ljud. Varje tangent innehåller potentialen till gott och ont, till att frambringa harmoni eller disharmoni. Detta beror på den impuls som ges och de frambragta kombinationerna; på styrkan hos den spelande artistens anslag, i sanning en ”enhet med två ansikten”. Och det är verksamheten av enhetens ena eller andra ”ansikte” som bestämmer arten och den dynamiska karaktären hos de manifesterande fenomenen, som en följd av verksamheten antingen den är fysisk eller mental. Ty hela människans liv styrs av denna enhet med det dubbla ansiktet. Om impulsen kommer från ”visdomen ovanifrån”, och den använda kraften är noetisk eller andlig, kommer resultatet att bli handlingar värdiga den gudomlige framdrivaren; om impulsen däremot kommer från den ”jordiska, djävulska visdomen” (psykiska kraften) skall människans verksamhet bli självisk, grundad helt och hållet på hennes fysiska dvs. djuriska naturs behov. Det ovan anförda låter kanske för den vanlige läsaren som rent nonsens; men varje teosof måste förstå när man säger till honom att det finns Manasiska såväl som Kamiska organ i honom, fastän cellerna i hans kropp besvarar såväl fysiska som andliga impulser.

____________________

Fotnot [4] Vi hoppas innerligt att denna synnerligen ovetenskapliga term inte skall ge någon ”animalist” obotliga hysteriska anfall.

Denna kropp, så vanhelgad av materialismen och människan själv, är sannerligen den Helige Graals tempel, Det Allra Heligaste i en helgedom, som innesluter de största, ja, till och med alla naturens mysterier i vårt solsystem. Denna kropp är en eolsharpa, försedd med två rader strängar, den ena av rent silver, den andra av tarmar. När andedräkten från det gudomliga påbudet sakta susar fram över den förra, blir människan like med sin Gud – men den andra raden känner det inte. Det behövs en fläkt av en stark jordisk vind genomsyrad med animaliska utströmningar för att sätta dess animaliska strängar i dallring. Det är det fysiska lägre förnuftets funktion att verka på de fysiska organen och deras celler; men det är det högre förnuftet allena som kan inverka på de atomer, vars växelverkan allena är i stånd att väcka hjärnan via den centrala rvggmärgssträngen till en mental framställning av andliga idéer långt bortom något föremål på detta materiella plan. Det gudomliga medvetandets fenomen måste betraktas som verksamheter hos vårt förnuft på ett annat och högre plan, där det är verksamt genom någonting som är mindre materiellt än hjärnans molekyler som är stadda i rörelse. De kan inte förklaras som det enkla resultatet av hjärnans fysiologiska process, då i sanning de senare endast betingar de förra och ger dem en bestämd form i syfte att ge en konkret manifestation. Ockultismen lär att leverns och mjältens celler är de som mest medverkar till vårt ”personliga” förnufts verksamhet, och att hjärtat är det organ par exellence genom vilket det ”Högre Jaget” verkar – genom det lägre Självet.

Ej heller kan minnen av rent jordiska händelser bli direkt överförda genom den mentala varseblivningsförmågan hos hjärnan – den direkta mottagaren – av hjärtats intryck. Alla sådana hågkomster måste först stimuleras genom och väckas i de organ, vilka såsom redan blivit påvisat, var upphovet till de olika orsaker, som ledde till resultaten, eller de direkta mottagarna av och deltagarna i dessa resultat. Med andra ord, om det som kallas ”idéassociation”, har mycket att göra med minnets uppvaknande, så har den ömsesidiga växelverkan och det bestående växelförhållandet mellan det personliga ”Förnufts-Väsendet” och organen i människokroppen detta i ännu större grad. En hungrig mage framkallar bilden av en tidigare intagen festmåltid, emedan dess verksamhet reflekteras i det personliga förnuftet. Men även innan det personliga jagets minne utstrålar visioner från de minnestavlor vari vardagslivets erfarenheter finns lagrade – även i minsta detaljer – har magens minne redan framkallat densamma. Och så med kroppens alla organ. Det är de, som alltefter deras animala behov eller begär, frambringar de elektro-vitala gnistor, som belyser det Lägre Jagets medvetenhetsområde; och det är dessa gnistor som i sin tur väcker erinringarna däri att fungera. Hela människokroppen är, som vi sagt, en ofantlig resonansbotten, där varje cell har ett stort förråd av intryck som står i samband med moderorganet, och varje cell har ett minne och ett medvetande av sitt slag, eller kalla det instinkt om ni så vill. Dessa intryck är alltefter organets natur fysiska, psykiska eller mentala, i den mån de hänför sig till det ena eller det andra planet. De må kallas ”medvetandetillstånd” endast i brist på ett bättre yttryck – eftersom det finns tillstånd av instinktmässigt, mentalt och rent abstrakt eller andligt medvetande. Om vi spårar alla sådana ”psykiska” verksamheter tillbaka till hjärnverksamheten, så är det endast därför att hjärnan är huvudporten i den boning som kallas människokroppen, och den enda port som öppnar sig mot rymden. Alla andra är inre portar, öppningar i den privata bostaden där minnets och förnimmelsernas förmedlare ständigt vandrar. Deras klarhet, livlighet och intensitet beror på förmedlarnas hälsotillstånd och organiska sundhet. Men deras verklighet, vad beträffar deras äkthet eller riktighet beror på den ”princip” varifrån de har sitt upphov och tonvikten i det Lägre Manas på antingen det noetiska eller på det i mellangärdet belägna (”Kamiska” jordiska) elementet.

Ty, såsom ockultismen lär, om det Högre Förnufts-Väsendet – det permanenta och odödliga – är av den gudomliga homogena essensen som kallas ”Alaya-Akasha” [5], eller Mahat – så är dess återspegling, det Personliga Förnuftet, en temporär ”princip” av astralljusets substans. Som en ren stråle av ”Världsförnuftets son” kan den högre principen inte utföra några funktioner i kroppen och förblir sålunda maktlös gentemot materiens vilda och oroliga organ. Emedan dess inre konstitution är Manasisk, är däremot dess ”kropp” eller snarare fungerande väsen heterogen och genomsyrad av astral-ljuset, eterns lägsta element. Det är en del av den Manasiska Strålens mission att gradvis befria sig ifrån det blinda, bedrägliga elementet, som, fastän det gör densamma till ett aktivt, andligt väsen på detta plan, likväl för den i så nära beröring med materien att dess gudomliga natur helt och hållet fördunklas och dess intuition förslöas

____________________

Fotnot [5] Ett annat namn för det universella förnuftet.

Härav kan vi inse olikheten mellan siarskapets rent noetiska och mediumskapets jordiska, psykiska visioner. Det förra kan uppnås genom ett av tvenne medel: (a.) genom förvärvandet av förmågan att efter behag paralysera minnet och den instinktiva, självständiga verksamheten hos alla kroppens organ och den fysiska kroppens celler, en handling som är lätt, när det Högre Jagets ljus en gång för alla har förtärt och underkuvat det personliga lägre Jagets hetsiga och passionerade natur, men detta kräver en adept; och (b.) genom att vara en reinkarnation av någon, som i ett tidigare liv, genom ett fullständigt rent liv och leverne samt en strävan i den rätta riktningen uppnått nästan en yogis höjdpunkt av helighet och helgonskap. Det finns även en tredje möjlighet att uppnå mystiska visioner på det högre manasiska planet; men detta sker endast tillfälligtvis och beror inte på siarens vilja, utan på en ytterlig svaghet och utmattning hos den fysiska kroppen genom sjukdom och lidande. Sierskan från Prevorst var ett exempel på det senare fallet; och Jakob Böhme på den andra kategorin. I alla andra fall av abnormt siarskap av så kallad clairaudience, clairvoyance och trance är det helt enkelt – mediumskap.

[...] Ett alltför intimt förbund med den ”Gamle Jordiske Ormen” är dessutom smittsamt. Astralljusets odiska och magnetiska strömmar driver ofta till mord, dryckenskap, omoraliskhet och som Eliphas Lewi uttrycker det, de vars naturer inte är fullständigt rena ”kan huvudstupa drivas i fördärvet av de blinda krafter som sätts i rörelse i Ljuset” – av de villfarelser och synder som finns inpräntade på dess vågor.

Och denne store magiker i det nittonde seklet bekräftar vad vi i denna artikel velat framhålla, när han talar om astral-ljuset på följande sätt:

”Vi har sagt, att två ting är nödvändiga för att förvärva magiska krafter: att befria viljan från all träldom och att öva den i självbehärskning.

Den suveräna viljan (hos adepten) framställs i våra symboler såsom en kvinna som krossar ormens huvud och som den lysande ängeln som tyglar draken och håller honom under sin fot och sitt spjut; den stora magiskt verkande kraften, ljusets tvåfaldiga ström, jordens levande och astrala eld, har i de gamla teogonierna förebildats genom ormen med ett huvud av en tjur, en vädur och en hund. Det är kaduceens dubbla orm, det är den gamla ormen i 1:a Mosebok, men det är även Moses kopparorm, flätad rund tau, dvs. det alstrande lingha. Det är också häxsabbatens get och tempelherrarnas Baphomet; det är gnostikernas Hyle; det är den dubbelsvansade orm som bildar benen på Abraxas soltupp; det är slutligen M. Eudes de Mirvilles djävul. Men i själva verket är det den blinda kraft, som själarna (dvs. det Lägre Manas eller Nefesh) måste besegra för att befria sig från jordens band; ty om deras vilja inte befriar dem från denna olycksdigra attraktion, kommer de att dras in i strömmen genom den kraft som frambringat dem och de kommer att återvända till den centra och eviga elden.”[6]

____________________

Fotnot [6] Dogm et Ritual de la Haute Magie, citerad i Isis Unveiled.

Den ”centrala och eviga elden” är den upplösande kraft som gradvis förtär och förbränner Kama-rupan eller ”personligheten” i Kama-loka, dit man går efter döden. Och det är verkligen så, att medierna attraheras av astralljuset; detta är den direkta orsaken varför deras personliga ”själar” absorberas ”av den kraft som frambringat” deras jordiska beståndsdelar. Och det är därför, som samma ockultist säger oss att:

”Alla magiska operationer består i att befria sig själv från, den Gamle Ormens (dvs. materiens) omslingrande; vidare att sätta foten på dess nacke och leda den i enlighet med operatörens vilja. ‘Jag vill giva dig’ säger ormen i den evangeliska myten , alla riken av jorden, om du faller ned, men du skall krypa vid mina fötter; du skall inte ge mig någonting, men jag skall använda dig och ta vad jag önskar. Ty jag är din herre och mästare’ ”.

Och som sådan blir det Personliga Jaget ett med sin gudomliga Fader och får del av dennes odödlighet. I annat fall...

Men nog om detta. Salig är den som lärt känna de dualistiska krafterna som är verksamma i ASTRAL-ljuset; tre gånger salig är den som lärt åtskilja den Noetiska från den Psykiska verksamheten hos den Gud ”med två ansikten” som han bär inom sig och som känner sin egen andes kraft – eller ”Själsdynamiken”.

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 6
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |