Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 6
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

SJÄTTE DELEN

OM VILJAN, BEGÄRET, ATMAN, DET HÖGRE OCH LÄGRE SJÄLVET OCH  ADEPTERNA

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, hösten 2006




© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

De visdomsord som förmedlas i Patanjalis Yoga Aforismer  berör oss verkligen på ett sätt som saknar motstycke. Patanjali tar oss med på en resa och beskriver hur våra sinnesintryck, känslor, tankar och idéer blir påverkade och förändrade i vardagen. Han låter oss också förstå att det finns en Väg (marga) kallad  ”den kungliga vägen” vilken leder oss till frihet, kärlek och lycka. Det handlar (1) om frihet under ansvar (karma), (2) om kärlek och hängivenhet till vår Gud (bhakti och Ishwara-pranidhana) och slutligen (3) om universell lycka (nirvana, moksha, frigörelse). Vi kan åtminstone glimtvis få inblickar i dessa stadier av medvetenhet eller erfarenhet och detta är inte bara något som tillhör asketerna och yogierna från det forna Indien, utan det är något som är högst aktuellt för oss alla idag. Vill vi uppnå dessa stadier är det vist och klokt att följa Patanjalis anvisningar och råd.

De flesta människor av idag är ganska splittrade och är i starkt behov av att bli mera fokuserade. Våra tankar irrar fram och tillbaka utan något verkligt mål i sikte. Patanjalis Raja Yoga övningar verkar precis vara anpassade till nutidens människor. Vi erbjuds i hans yogasystem en logisk och förnuftig filosofi som leder oss steg för steg mot en större förståelse av livets villkor och mening.

Yoga kommer från roten yuj som betyder att förena. Yoga är det individuella medvetandets förening med det Högsta Medvetandet. Det är också en väg eller disciplin genom vilken denna förening uppnås.

Atman är det eviga ”tysta vittnet” i varje varelses inre.” I alltings hjärta – vad det än är – dväljs Atman. Atman i det enskilda medvetandet är ett med Brahman, det högsta allt omfattande Medvetandet, den Absoluta Verkligheten, ”liksom gnistan är ett med elden”. Tat tvam asi – Du är Det

Judge skriver i sitt Förord följande:

I det dagliga livet är viljan inte ett redskap åt människan utan styrs enbart av begär och förslavar människan under dessa begär. Därav den gammalkabbalistiska grundsatsen ”Bakom viljan står begäret.” Begären driver ständigt människan hit och dit och leder henne till att begå sådana handlingar och hysa sådana tankar som blir orsak till och mönster för talrika reinkarnationer, trälbinder henne vid ett öde mot vilket hon gör uppror och som oupphörligt förgör och återskapar hennes dödliga kropp. Det är ett misstag att säga om dem som anses ha stark vilja att de har viljan helt i sin tjänst, ty de är så bundna av sitt begär att detta, i kraft av sin styrka, driver viljan att uppnå önskade syften. Varje dag ser vi goda och onda människor vinna framgång inom sina olika områden. Att säga att hos den ena finns en god, hos den andra en ond vilja är uppenbart felaktigt, och orsaken är att man förväxlar viljan, dvs redskapet eller kraften, med de begär som aktiverar den för ett gott eller ont ändamål. Patanjali och hans skola visste emellertid mycket väl att den hemliga kunskap som gör det möjligt att rikta viljan med tio gånger dess normala styrka kunde upptäckas om de beskrev metoden, och då kunde onda människor med starka begär och brist på samvete använda den ostraffat mot sina medmänniskor; även uppriktiga lärjungar kunde föras bort från den andliga vägen, bländade av de underbara resultat som flödar vid träning av enbart viljan. Det är bland annat av denna orsak som Patanjali inte tar upp ämnet.

Det är en grundprincip i framställningen att Ishwara, anden i människan, är oberörd av alla svårigheter, gärningar, gärningarnas frukter eller begär, och när en fast ståndpunkt intas i syfte att nå förening med anden genom koncentration bistår Han det lägre självet och höjer det gradvis till högre plan. I denna process får Viljan stegvis en starkare benägenhet att handla i en annan riktning än den som anges av passioner och begär. Således blir den fri från begärets herravälde och besegrar till sist själva förnuftet. Men innan man uppnår den fullkomnande övningen fortsätter viljan att handla enligt begären, bara med den skillnaden att begären gäller högre ting och vänder sig från dem som tillhör det materiella livet. Bok III har skrivits för att definiera det fullkomliga tillståndets natur, som där benämns Isolering.

I denna filosofi innebär Själens Isolering inte att människan isoleras från sina medmänniskor och blir kall och livlös, utan endast att Själen isoleras och befrias från materiens och begärets träldom och därigenom blir i stånd att handla för att förverkliga Naturens och Själens mål, vilket inbegriper alla själar hos alla människor. Så beskrivs klart och tydligt syftet i Aforismerna. Det har blivit en vana hos många ytliga läsare och tänkare, för att inte tala om dem som opponerar sig mot den hinduiska filosofin, att påstå att Jivanmuktor eller Adepter avlägsnar sig från all mänsklig samlevnad, från all verksamhet och allt deltagande i mänskliga angelägenheter, och isolerar sig på otillgängliga berg där inget mänskligt rop kan nå deras öron. En sådan anklagelse strider direkt mot de grundsatser i filosofin som fastställer metoden och medlen för att uppnå själens isolering. Dessa Varelser kan förvisso inte iakttas av människor men, som filosofin tydligt anger, har de hela naturen som objekt och naturen inbegriper alla levande människor. De kan förefalla att inte intressera sig för kortvariga förbättringar eller framsteg, men de verkar bakom scenen för sann upplysning tills den tid är inne då människorna skall kunna stå ut med att de framträder i jordisk gestalt.

Avslutningsvis några rader från en mycket känd och vis indisk sufi som heter Kabir. Han säger följande visa ord till sina lärjungar, på tal om vart man ska söka sanningen:

Pärlan föll i gyttjan.
Alla söker pärlan.
Några söker i öster,
andra i väster.
Några söker i vattnet,
andra bland stenarna.
Men tjänaren Kabir har sett
dess sanna värde.
Omsorgsfullt har han svept in den
i en flik av sitt hjärtas mantel.

 

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 19 september 2006

_______________________________________



Ur ”Teosofisk Ordbok” av Helena Blavatsky
 

Högre Självet. Den högsta Gudomliga Anden som överskuggar människan, kronan i den övre andliga Triaden inom människan – Atman.

Viljan. Inom metafysik och ockult filosofi är det Viljan som styr det manifesterade universum i evigheten. Viljan är den enda principen av abstrakt evig RÖRELSE eller dess besjälade väsen. ”Viljan”, säger Van Helmont ”är den första av alla förmågor.... Viljan är alla andliga varelsers ägodel och visar sig i dem mera aktivt ju mer frigjorda de är från materian”. Och Paracelsus lär att ”målmedveten vilja är början till alla magiska handlingar. Det är på grund av att människorna inte fullt och fast föreställer sig och tror på resultaten, som de (ockulta) konsterna är så otillförlitliga, då de i stället skulle kunna vara fullständigt tillförlitliga”. Liksom allt annat så är Viljan sjufaldig i sina manifestationsgrader. När den emanerar från den enda, eviga, abstrakta och rent overksamma Viljan (Atma i Layam) blir den Buddhi i dess Alayatillstånd, och nedstiger ytterligare som Mahat (Manas) och ilar stegvis ned för trappan tills det gudomliga Eros i sina lägre animala manifestationer blir erotiskt begär. Viljan som en evig princip är varken ande eller substans utan evig ideation. Schopenhauer har uttryckt detta fint i sin Parerga: ”i den nyktra verkligheten finns det varken materia eller ande. Tendensen till gravitation i en sten är lika oförklarlig som tanken i den mänskliga hjärnan ... Om materia kan – ingen vet varför – falla till marken, då kan den också – ingen vet varför – tänka ... Så snart som vi, även i mekanik, går bortom det rent matematiska, så snart vi når den outgrundliga vidhäftningsförmågan, gravitationen osv. ställs vi inför fenomen som för våra sinnen är lika mystiska som VILJAN”.

Kamadeva (sk). Kärlekens gud i den allmänna uppfattningen, en Visvadeva, i den hinduiska gudavärlden. Hur än Hesiodos Eros blev degraderad till Cupido av den exoteriska lagen, och ännu mer degraderad av den senare förhärskande meningen som tillskrevs termen, så är ändå Kama ett synnerligen mystiskt och metafysiskt ämne. Det är bara de tidigare vediska beskrivningarna av Kama som anger grundtonen vad han symboliskt föreställer. Kama är det första medvetna, allomfattande begäret  för universell godhet, kärlek och för allt som lever och förnimmer, behöver hjälp och vänlighet. Den första känslan av gränslöst kärleksfullt medlidande och barmhärtighet som uppstod i medvetandet hos den kreativa ENDA KRAFTEN, så snart den fick liv och tillvaro såsom en stråle av det ABSOLUTA. Rig Veda säger: ”Begäret uppstod först inom DET, vilket var det ursprungliga tankefröet, och som de Vise genom sitt intellektuella sökande har upptäckt i sina hjärtan vara det band som förenar Väsen med icke-Väsen”, eller Manas med ren Atma-Buddhi. Det finns ingen tanke om sexuell kärlek i detta begrepp. Kama är i högsta grad det gudomliga begäret som skapar lycka och kärlek; och det är endast tidsåldrar senare, då människan började materialisera genom att ge mänsklig gestalt åt sina högsta ideal i form av stela och torra dogmer, som Kama blev kraften som tillfredsställde begären på det animala planet. Detta visar vad varje Veda-bok och några brahmaner säger. I Atharva Veda representeras Kama som den Högsta Gudomen och Skaparen. I Taitariya Brahmana är han Dharmas barn, lagens och rättvisans gud, samt av Sraddha och tro. I en annan berättelse utgår han från Brahmâs hjärta. Andra visar honom vara född ur vatten, dvs från det ursprungliga kaos, eller ”Djupet”. Härav ett av hans många namn, Ira-ja, ”den vattenfödde”; och Aja,”ofödd”; och Atmabhu eller ”självexisterande”. På grund av tecknet Makara (Stenbocken) på hans banér, kallas han också för ”Makara Ketu”. Allegorin om Shiva, den ”Store Yogin”, som förvandlar Kama till aska genom elden från hans centrala (eller tredje) Öga, därför att han har inspirerat Mahadevan med tankar om hans hustru, medan han förrättade sin andakt – är mycket suggestiv, eftersom det berättas att han därigenom förvandlade Kama till sin ursprungliga andliga form.


Ur ”Förordet till Patanjalis Yoga Aforismer” av William Q Judge

Viljan och förnuftet är endast själens tjänare, men så länge vi är helt uppslukade av det materiella livet och inte inser att det är själen som verkligen vet, den enda som upplever, kommer dessa redskap att i samma utsträckning inkräkta på själens suveränitet. Sålunda står det i gamla hinduiska verk att ”Själen är Självets vän men också dess fiende och att en människa bör upphöja självet genom självet.”

Med andra ord pågår det en ständig strid mellan det lägre och det Högre Självet, där materiens illusioner alltid krigar mot själen och söker dra ner de inre principerna som, emedan de är belägna mitt emellan det övre och det nedre, har förmåga att uppnå antingen frälsning eller fördömelse.

 

Ur ”Odlandet av Koncentrationsförmågan” del 1 av William Q Judge

ANDLIG ODLING AV SJÄLVET är det uttryck som vanligen används för att återge innebörden av ovanstående rubrik. Detta kan, åtminstone tillsvidare, tämligen väl beteckna den övning som de utför vilka önskar lära känna sanningen. Men i själva verket är det ett bristfälligt uttryck betraktat ur en teosofisk ståndpunkt. Ty Självet anses vara det som i indiska böcker kallas för Ishwara, vilket är en del av den Eviga Anden som finns innesluten i varje människokropp. Att detta är den indiska uppfattningen råder det inget tvivel om. Bhagavad-Gita säger [i kapitel XV, verserna 7-9] ”Det är just en del av mig själv som har antagit liv i denna värld av betingad existens och drar samman de fem sinnena och tanken för att den skall kunna få en kropp och kunna lämna den igen. Och dessa förs av den högste Herren till och ifrån den kropp som han går in i och lämnar så som vinden bär doften från blomman”. Och det står ytterligare [i kapitel XIII, vers 22] : ”Anden i kroppen kallas Mahesvara, den store herren, betraktaren, den som förmanar, upprätthåller och upplever, och även Paramatma, den högsta själen”. Vidare [i kapitel XIII, vers 31] står det: ”Detta Högsta Väsen, o Kuntis son, varken handlar eller berörs av handlingen, ens när det är i kroppen, därför att det, utan början och fritt från egenskaper, är oföränderligt”.

 

På andra ställen i dessa böcker kallas samma Ande för Självet, och i en berömd mening på sanskrit heter det ”Atmanam atmana pashya” som betyder ”Höj självet genom självet”, och genomgående i alla upanishader så omtalas Självet ständigt såsom varande detsamma som Ishwara i Bhagavad-Gita. Max Mûller anser att det engelska ordet self (”självet”) bäst återger innebörden av motsvarande uttryck i upanishaderna.

 

Därav följer att en andlig odling av detta Själv, som till sin natur är evigt, oföränderligt och oberört av varje handling, är otänkbart. Det är endast i brist på bättre uttryck som elever och författare tvingas använda ordet ”andlig odling av självet” ty de säger och medger själva samtidigt att Självet inte kan förädlas.

 

Vad de därmed vill uttrycka är ”att vi måste eftersträva en sådan odling eller övning som kan göra oss redo, då vi är här på jorden, att återspegla visdomen och förverkliga uppmaningarna från det inre Självet, det allvisa och allgoda”.

 

Eftersom uttrycket ”andlig odling av självet” ständigt kräver en förklaring, antingen genom förtydligande ord eller inre antaganden, är det klokt att helt och hållet förkasta uttrycket och ersätta det med ett annat, som utan att vara motsägande klargör det önskande målet. Man bör även av ett annat skäl undvika uttrycket. Det lämnar nämligen rum för en viss grad av själviskhet, ty om vi använder det för att därmed beteckna något som vi gör endast för vår egen del, så särskiljer vi oss med detsamma från den övriga delen av det mänskliga broderskapet. Endast i ett fall kan vi använda detta uttryck utan att väcka missuppfattning och utan vidare förklaring, och det är om vi medger att vi för vår egen del önskar förädla oss själva, men då går vi direkt emot en av huvudreglerna inom det teosofiska livet, den regel som så ofta och så kraftigt betonas, det vill säga, att känslan av ett personligt jag måste ryckas bort med roten. Då vi självfallet inte vill bryta mot denna regel, har vi alltså ännu en gång framkallat ett behov av ett uttryck som inte väcker till liv några motsägelser. Detta nya uttryck bör då så tydligt som möjligt antyda de tre förnämsta beståndsdelarna i en handling. ”De tre orsaker som eggar till handling är vetandet, det som vetandet gäller och den som vet och tre till antalet är även handlingens aspekter; akten, instrumentet och den handlande” [Bhagavad-Gita, kap XVIII, vers,18].

 

Ur Bhagavad gita, kapitel 6 av William Q Judge

Hängivelse genom självbehärskning

Avstående från handling sägs vara medlet för den som har nått till meditationen. När han har avstått från alla syften och står fullständigt obunden av önskningar och begär, sägs han vara en sådan som har höjt sig till meditationen. Han skall höja självet genom Självet. Må han inte låta Självet sjunka, ty Självet är självets vän, och på samma sätt är självet sin egen fiende [4]. Självet är dens vän som har övervunnit självet. På samma sätt uppträder Självet fientligt mot den som inte har övervunnit självet. Självet hos den som har kuvat sig själv och är fri från åtrå och vrede är inriktat på det Högsta Självet i hetta och köld, i smärta och glädje, i ära och vanära. Den som äger andlig kunskap och insikt, den som har nått höjdpunkten och tyglat sinnena, den för vilken guld och sten är detsamma, han sägs vara hängiven. Och uppskattad av alla är den som bevarar sinnets jämvikt bland såväl vänner och kamrater som i fiendens mitt, bland dem som står honom fjärran eller förhåller sig neutrala, bland dem som älskar och dem som hatar, bland syndare och rättfärdiga.

[4] I denna lek med ordet ”själv” avses det Högre och lägre självet. Det lägre är fiende till det Högre genom sitt motstånd mot sann utveckling, och det lägre självet är samtidigt fiende till sitt eget bästa genom sin böjelse för att sjunka.
 

[...] Han skall reda sig en säker sittplats på ett rent ställe, varken för högt eller för lågt och gjord av kusagräs, ett hjortskinn och en duk. [5] Där skall han för självets rening öva meditation med förnuftet riktat mot en enda punkt genom att hålla tankens rörelser under kontroll och tygla sinnenas och organens verksamhet. Med kropp, huvud och hals raka och orörliga, med blicken fast riktad mot nästippen utan att irra, med ro i hjärtat och fri från fruktan skall yogin sitta, befäst i brahmacharis löfte, med tankarna tyglade och hjärtat fäst vid mig.

[...] När den som lever så har sitt hjärta riktat mot det sanna Självet och är frigjord från alla begär, sägs han ha nått fram till yoga. För den vise vars hjärta är själv-centrerat, som befinner sig i ro och är obunden av begär, har man använt bilden ”liksom en lampa som är skyddad mot vinden inte fladdrar”. När han faller till ro genom yogaövning, ser självet genom självet och är tillfreds, när han blir förtrogen med den gränslösa lycka som inte är förknippad med sinnesföremålen och står där han står utan att vika från verkligheten [6] , när han alltså har nått det tillstånd över vilket han inte kan tänka sig något högre och från vilket han, väl befäst, inte viker ens genom den svåraste sorg – då har han, skall du veta, uppnått den frigörelse från smärtan som kallas yoga, andlig förening eller hängivelse, och efter detta skall man sträva troget och oförtrutet.


Ur ”Odlandet av Koncentrationsförmågan” del  2 av William Q Judge
 

[...] I första delen av denna artikel kallas den rätta övningsmetoden Raja Yoga. Den förkastar dessa fysiska övningar, kroppsställningar och föreskrifter som uteslutande är knutna till den nuvarande personligheten och hänvisar eleven till dygd och altruism som utgör den grund varifrån han bör utgå. Men denna utgångspunkt förkastas oftare än den accepteras. Så mycket har sagts under de senaste 1800 åren om rosenkorsare, egyptiska adepter, hemliga mästare, kabbalan och andra underbara magiska böcker, att elever utan någon vägledning, men attraherade av dessa ämnen, förtvivlat söker att få information och vinna inträde till lärandets tempel som döljer vad de längtar efter, därför att de säger att dygdens regler bara är avsedda för småbarn och söndagsskolor och inte för dem. Och som en följd av detta finner vi en mängd böcker på alla möjliga europeiska språk, som behandlar riter, ceremoniell magi, invokationer och andra märkvärdiga som inte leder till något annat än en förlust av tid och pengar. Men få av dessa författare ägde annat än en ”ren ögonkunskap”. Det är nog sant att vissa av dem vunnit ryktbarhet men det är endast en sådan ryktbarhet som tillskrivs den okunnige av dem som bara är ännu okunnigare. Den såkallade store mannen som inser hur fatalt det skulle vara för hans rykte att låta någon veta hur liten hans praktiska kunskap egentligen är, pratar istället om ”projektioner och elementaler”, ”de vises sten och livselixiret”. Och han döljer omsorgsfullt för läsaren hur okunnig han i själva verket är och döljer även den obalans som råder i hans eget mentala tillstånd. Låt sökaren en gång för alla förstå att att det går inte att förkasta eller ignorera dygderna. De måste utgöra en del av vårt liv och vi måste lära oss att inse vikten av att förstå deras filosofiska grund.

 

Men man kan då ställa sig frågan om man kan vinna framgång i odlandet av koncentrationsförmågan bara genom utövandet av dygden. Svaret är nej, inte i detta liv men kanske en dag i ett kommande liv. Ett dygdigt liv ackumulerar mycket förtjänst; och denna förtjänst kommer att leda till att vi en gång kommer att födas i en vis familj där en verklig odling av koncentrationsförmågan kanske kan inledas, eller i en familj av hängivna, eller hos dem som andligen har kommit långt på Vägen så som det talas om i Bhagavad-Gita [kapitel VI:, verserna 41-43]: ”Men en återfödelse som denna sista är svår att uppnå” säger Krishna. Dygden ensam leder oss således inte alltid inom kort tid till vårt mål.

Vi måste besluta oss för ett liv av ständig strävan mot detta mål. De lättjefulla eller de som söker lyckan kan lika gärna ge upp allt detta vid ingången till visdomens tempel och nöja sig med de fina stigar som är avsedda för dem som ”fruktar Gud och ärar Konungen”. Forskningens och experimenterandets omätliga fält måste genomkorsas och vi kommer där att möta aldrig tidigare anade faror och okända krafter. Allt måste övervinnas, ty i den striden kan vi inte räkna med någon nåd. Stora mängder kunskap måste upptäckas och erövras. Himmelriket tillfaller oss inte allenast genom önskningar, utan måste tas med storm. Och det enda medlet varigenom vi kan förvärva viljan och förmågan att på så vis gripa tag och hålla fast är å ena sidan att förvärva sig dygden och å andra sidan att vi lär känna oss själva fullständigt. En dag skall vi börja förstå varför inte en aldrig så flyktig tanke får lämnas utan avseende eller ett aldrig så svagt intryck får förbises. Detta är som vi kan förstå inte någon liten uppgift, tvärtom, det innebär ett oerhört mödosamt arbete. Har du någonsin tänkt på att enda flyktig blick på en tavla eller ett enda ord som hastigt försvunnit i livets jäktande kan utgöra orsaken till en dröm som förgiftar nattens vila och återverkar på hjärnan följande dag? Vart och ett måste noggrant studeras. Om du under en dag inte har varit uppmärksam tillräckligt på dig själv måste du vid ditt uppvaknande påföljande dag i minnet gå igenom varje ord, varje tillfälle från föregående dag och precis som astronomen genomsöker rymden, så måste du söka det förlorade ordet, det förlorade tillfället. Och på liknande sätt, fast utan ett sådant speciellt skäl, måste du förvärva dig förmågan att baklänges kunna gå igenom dina gångna dagar samt med omsorg och noggrannhet gå över allt i tanken som hänt, allt som du låtit passera genom din hjärna. Är detta en lätt uppgift?

 

 

 

Ur ”Är viljan att ”leva” självisk?” av Helena Blavatsky

[...] Det har sagts gång på gång att det slutliga målet för varje sökare efter ockult kunskap är att uppnå Nirvana eller Mukti. Detta är ett tillstånd där individen, befriad från all Mayavisk Upadhi blir ett med Paramatma eller för att uttrycka det i kristen terminologi, där Sonen identifierar sig med Fadern. Av den anledningen måste alla illusionens slöjor som skapar en känsla av personlig isolering – en känsla av avskildhet från ALLTET – slitas sönder. Med andra ord så måste aspiranten gradvis överge den själviskhet, som mer eller mindre finns inom oss alla. Ett studium av den kosmiska evolutionens lag lär oss att ju högre evolutionen är, desto mer tenderar den mot Enhet. I själva verket är Enhet naturens yttersta möjlighet och de som genom fåfänga och själviskhet går emot naturens plan kan inte annat än straffas av total förintelse. Följaktligen inser ockultisten att osjälviskhet och universell människokärlek är kvaliteter i den inneboende lag som finns i vårt väsen. Allt han gör är att försöka förstöra själviskhetens bojor som Maya tvingat på oss. Kampen mellan Gott och Ont, Gud och Satan, Suras och Asuras, Devor och Daityas, som omnämns i alla nationers och rasers heliga skrifter, symboliserar striden mellan osjälviskhet och de själviska impulserna. Striden utspelar sig inom den människa, som försöker följa Naturens högre plan, tills  dess de lägre djuriska böjelserna skapade av själviskhet är fullständigt övervunna och fienden är besegrad och förintad. Det har också ofta sagts i olika teosofiska och andra ockulta skrifter, att den enda skillnaden mellan en vanlig människa, som arbetar i samspel med Naturen under den kosmiska evolutionens lopp, och en ockultist, är att den senare genom sin högre kunskap använder sådana metoder av träning och disciplin som påskyndar evolutionsprocessen, och når på så sätt på en jämförelsevis mycket kort tid den nivå den vanlige individen kanske behöver billioner år för att uppnå. Kort sagt närmar han sig på några få tusen år den evolutionsform, som gemene man uppnår under kanske sjätte eller sjunde runden av denna Manvantara, dvs detta cykliska utvecklingsförlopp. Det är uppenbart att genomsnittsmänniskan inte kan bli en MAHATMA i ett enda liv eller snarare i en inkarnation. De som har studerat de ockulta lärorna om Devachan och våra efter-döden tillstånd, kommer att erinra sig att det mellan två inkarnationer ligger en ansenlig tidsperiod av subjektiv tillvaro. Ju större antalet sådana Devachaniska tidsperioder är, desto större är också antalet år över vilka denna evolution sträcker sig. Ockultistens främsta syfte är därför att ha en sådan kontroll över sig själv, att han själv förmår styra sina framtida öden och tillstånd, och på så sätt gradvis förkorta tiden för sitt Devachaniska tillstånd mellan två inkarnationer. Under loppet av hans utvecklingsprocess kommer en tidpunkt då ingen Devachan förekommer mellan en fysisk död och hans nästa inkarnation. Då existerar det för honom ingen Devachan utan i stället en slags andlig sömn, då dödschocken så att säga, bedövat honom i ett tillstånd av omedvetenhet, som han så småningom återhämtar sig från och finner sig själv sedan återfödd för att fortsätta sin utveckling. Denna period av sömn kan variera från tjugofem till tvåhundra år, beroende på den grad av utveckling han uppnått. Men även en så pass kort period kan sägas vara förspilld tid och därför går alla hans bemödanden ut på att förkorta den, så att han gradvis uppnår en punkt då övergången från det ena existenstillståndet till det andra sker nästan omärkbart. Detta kan man då säga vara hans sista inkarnation för dödschocken överväldigar honom inte längre. Det är denna bild som författaren till artikeln Livselixiret vill förmedla då han säger:

”Vid eller omkring den tid då han överskridit sitt släktes dödlighetsgräns ÄR HAN VERKLIGEN DÖD i vanlig mening; dvs. han har under tidens lopp befriat sig från alla eller nästan alla de materiella partiklar, som skulle varit nödvändiga vid sönderslitningens dödskamp. Han har gradvis ”dött” under hela sin initieringsperiod. Katastrofen kan inte ske två gånger. Han har utsträckt dödskampens process, som hos andra varar från ett kort ögonblick till flera timmar, i en mild upplösning över ett stort antal år. En hög adept är i själva verket död, så till vida att hans yttre liv i världen försiggår omedvetet för honom; han är oemottaglig för sinnliga förlustelser och nöjen, likgiltig för lidande vad beträffar sentimentalism, ty hans fasta PLIKTKÄNSLA låter honom inte bli omedveten om dess existens.” ( se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 70)

Processen av utstrålandet och attraherandet av atomer, som ockultisten kontrollerar, har avhandlats på ett uttömmande sätt i den ovan citerade artikeln och i andra skrifter. Det är på detta sätt som han så småningom befriar sig från alla de gamla grova partiklarna av sin kropp, och ersätter dessa med finare och mera eteriska partiklar, till dess slutligen den forna sthula sarira är fullkomligt död och disintegrerad och han lever i en kropp som är helt självskapad och lämplig för hans arbete. Denna kropp är nödvändig för hans syften, för som artikeln Livselixiret säger:  

”För att göra gott måste människan – som till allt annat – ha tid och material att arbeta med, och dessa är nödvändiga verktyg för uppnåendet av krafter, med vilka man kan utföra oändligt mycket mera gott än utan dem. Och behärskar man en gång dessa krafter, så infinner sig snart tillfällen att använda dem.” (se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 58)

På ett annat ställe ger samma artikel praktiska instruktioner för detta ändamål och den säger:

 ”Den kroppsliga människan måste bli mera eterisk och mottaglig, den mentala mera djup och skarpsinnig, den moraliska mera självförsakande och filosofisk.” (se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 62)

Ovanstående viktiga omständigheter går förlorade för dem som rycker bort från sammanhanget följande rader från samma artikel:

”Av denna framställning framgår det också, hur dåraktigt det är att begära, att teosofer i allmänhet skall ’beredas tillträde till de högsta Adepterna’. Det är med den yttersta svårighet som en eller två av dem skulle förmås, trots lidandet i denna värld, skada sitt eget framåtskridande genom att befatta sig med världsliga bestyr. Den vanliga läsaren skulle säga: ’Det är inte gudalikt, det är höjden av själviskhet’... Men låt honom inse, att en mycket hög adept, som vill företa sig att reformera världen, måste nödvändigtvis än en gång underkasta sig en inkarnation. Men är resultatet, som uppnåtts av alla dem, som förut gått samma väg, tillräckligt  uppmuntrande för att locka till ett nytt försök?” (se Teosofiska Rörelsen nr 63, sid 70)

Då ytliga läsare och tänkare fördömer den ovanstående passagen som ett inpräntande av själviskhet, förlorar de många viktiga faktorer ur sikte. För det första glömmer man de andra tidigare citerade utdragen, vilka ålägger människan självförnekelse som ett nödvändigt villkor för framgång och säger att, allt eftersom framgång uppnås, förvärvas nya sinnen och nya krafter, med vilka oändligt mycket mera gott kan uträttas än utan dem. Ju mer andlig Adepten blir, desto mindre kan han befatta sig med världsliga grövre bestyr, och desto mer måste han inskränka sig till andligt arbete. Det har ett ofantligt antal gånger upprepats att arbetet på det andliga planet är lika mycket högre än det arbete som sker på det intellektuella planet som det sistnämnda är överlägset det som utförs på det fysiska planet. De mycket högt utvecklade Adepterna hjälper därför helt klart mänskligheten, men endast på ett andligt sätt; de är till följd av sin konstitution ur stånd att blanda sig i världsliga affärer. Men detta kan endast tillämpas på mycket högt utvecklade Adepter. Det finns många olika grader av Adeptskap, och varje Adept tillhörande en viss grad, arbetar för mänskligheten på just det plan han lyckats höja sig till. Det är endast chelor som kan leva i världen, till dess de uppnått en viss grad. Och det är just på grund av att Adepterna verkligen bryr sig om världen, som de låter sina chelor leva i och arbeta för världen, vilket många som studerar ämnet är väl medvetna om. Varje cykel frambringar sina ockultister som har förmågan att arbeta för den tidens mänsklighet på alla olika plan; men när Adepterna förutser att mänskligheten vid någon viss tidpunkt kommer att vara oförmögen att frambringa ockultister med förmågan att verka på vissa plan, förser Adepterna i sådana fall mänskligheten med hjälp, antingen genom att frivilligt ge upp sitt vidare framåtskridande och vänta i den grad de innehar, till dess mänskligheten uppnått denna period, eller genom att vägra att inträda i Nirvana och underkasta sig reinkarnation i lagom tid för att nå dessa grader och vara redo att hjälpa mänskligheten när den behöver denna hjälp. Och även om världen förmodligen är okunnig om det så finns det till och med nu vissa Adepter som valt att förbli i status quo och som vägrat att ta de högre graderna för att kunna vara till nytta för kommande generationer av mänskligheten. Kort sagt, Adepterna arbetar harmoniskt, och eftersom enheten är den fundamentala lagen för deras tillvaro, har de så att säga gjort en arbetsfördelning, enligt vilken var och en verkar på det plan, som vid en viss tid anvisats honom, för att höja oss alla i andligt avseende – och det förfaringssätt för att vinna ett långt liv som omtalas i Livselixiret, är endast medlet för att nå målet, vilket, långt ifrån att vara själviskt, är det mest osjälviska ändamål, för vilket en mänsklig varelse kan arbeta.

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 7
_________________________________________________

 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014-2014–2009 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö   
Uppdaterad 2014-03-23