Visdomens dualistiska aspekt


HELENA BLAVATSKY

© 2002 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

VISDOMENS DUALISTISKA ASPEKT

 

Ja, visst ären I det rätta folket och med eder kommer visheten att dö!
(Job 12, v.2)

Men visheten har blivit rättfärdigad av sina barn.
(Matteus 11, v.19)

 

De flesta tidningsutgivare tycker att det är en förmån – men ibland också en förbannelse – att få alla de välvilliga brev med goda råd som brukar komma till deras redaktioner. Tidskriften Lucifers ledning är inget undantag i detta avseende. Tränade som vi är i tidsåldrarnas aforismer, är vi medvetna om att “den som kan ta emot goda råd är överlägsen den som ger dem” och tar därför tacksamt emot alla gedigna och kloka råd som diverse vänner kommer med. Detta gäller tyvärr inte ett brev som kom till redaktionen nyligen. Det är inte ens sin egen visdom brevskrivaren hävdar och vill pracka på oss, utan det som de flesta i vår tid tror är visdom, och genom denna sin hängivna rit framför den moderna förmätenhetens altare riskerar han därmed sitt rykte som skarp iakttagare. I brevet försvarar han vår tids “visdom” och ställer oss teosofer till svars för våra åsikter och anklagar oss för att “föredra en barbarisk forntid framför den moderna civilisationen med alla dess fördelar”. Han fortsätter med att anmärka på det han anser vara vår oförmåga att fatta att “vår tids visdom, jämfört med det förflutnas gryende instinkter, på intet sätt är underlägsen den filosofiska visdom som har funnits i alla tider, inte ens den som fanns under Platons tid”. Slutligen får vi höra att teosofer är “alldeles för upptagna av det bleknande förflutna för att förstå att uppskatta den fantastiska (?) tiden vi lever i nu, det som, enligt honom, är civilisationens och kulturens höjdpunkt”!

Nå, allt detta är en fråga om smak. Brevskrivaren har naturligtvis sin fulla rätt att tycka vad han vill, men det har vi också. Han får gärna tycka att Eiffeltornet är mer imponerande än pyramiden i Giza, och att markerna som omger Crystal Palace får de hängande trädgårdarna i Semiramis att likna en enkel köksträdgård. Men om vi nu på allvar antar brevskrivarens ”utmaning” att visa ”på vilket sätt vårt tids snabba utveckling och storslagna tankar” – en utveckling som dock blir något grumlad av att våra Huxleys kritiseras av våra Surgeons, och kvinnliga universitetsstuderande, klassiskt bildade och toppmatematiker rackas ner av ”hallelujaflickorna” – är underlägsen till exempel den “hunsade Sokrates och den navelskådande Buddhas” epoker, kommer vi naturligtvis att ge honom vår syn på saken.

Vi anser att den tid vi nu lever i är underlägsen föregående epoker i fråga om visdom därför att den uttrycker alltmer för varje dag som går sitt förakt för sanningen och rättvisan, och i brist på dessa kan det inte finnas någon visdom. Eftersom vår civilisation är uppbyggd av hyckleriets och de falska fasadernas byggnadsstenar, är den som bäst en förrädiskt vacker, grön sumpmark, ett träsk, som döljer ett livsfarligt gungfly. Vi anser också att vår tids materialistiska civilisation, som i sitt konkurrenstänkande erbjuder priser eller premier för varje ”bästa sak”,  från den största bebisen eller orkidén till den starkaste boxaren och den fetaste grisen, har inget som uppmuntrar god moral; och delar inte heller ut något pris för moralisk dygd. Den har föreningar mot djurplågeri men ingen mot människoplågeri. Den uppmuntrar, både lagligt och i tysthet, sedeslöshet i alla former. Hutlöst låga löner, Shylock-lika [en av huvudpersonerna i Shakespeares komedi Köpmannen i Venedig, övers.anm.] indrivningsmetoder, alltför höga hyror och andra av vår civiliserade världs s.k. bekvämligheter framtvingar sådana brott som bl.a. spritlangning, prostitution och stöld. Slutligen tycker vi att detta i själva verket är en tid av aldrig tidigare skådad omoral och psykisk träldom, även om andra anser den vara en tid av fysisk och moralisk frihet. Slaveriet under stat och människor har avskaffats bara för att ge plats åt slaveriet under tingen och personliga jaget, samt åt egna laster och idiotiska sociala normer och konventioner. Den snabba utvecklingen, avpassad som den är borgerlighetens och medelklassens behov, har istället dömt de svältande massorna till ett ännu större lidande. Genom att skapa en större jämlikhet mellan dessa två klasser har den s.k. utvecklingen fått dem att främst värdesätta människors yttre attribut, d.v.s. deras materiella status, snarare än deras inre, djupare värden. Därmed hålls den moderna människan i en vidrig fångenskap, i ett slaviskt beroende, i och med att hon har fåtts att tro att hennes främsta plikt, som civiliserad människa, är att nyttja och tjäna de materiella tingen.

Var i vår moderna tid finns då visdomen?

Vi behöver faktiskt inte mer än några få rader för att berätta varför vi har en sådan respekt för den gamla visdomen och samtidigt inte kan finna någon högre visdom i vår moderna civilisation. Men först måste vi fråga oss vad vår brevskrivande kritiker lägger in i ordet “visdom”. Även om vi aldrig har haft särskilt mycket till övers för Lactantitus [kristen latinsk författare från 300-talet, skrev Institutiones divinae, ett försvar för kristendomens huvudtankar övers.anm.] måste vi ändå tillstå att t.o.m. denne oskyldige kyrkofader, trots all sin föraktfulla och nedlåtande kritik mot den heliocentriska världsbilden, definierade begreppet helt korrekt när han sa att “det första tecknet på verklig visdom är förmågan att kunna urskilja och genomskåda falskhet, det andra är att veta vad som är sant”. Om detta nu stämmer, hur ska då vårt århundrade kunna göra något anspråk på “visdom”, genomsyrat som det är av falskhet – allt från den reviderade bibeln till vanligt smör? Men innan vi kastar oss över denna fråga vore det kanske bäst att vi först själva definierar termen.  

Låt oss anta att visdom, i bästa fall, är ett tänjbart ord – i alla fall såsom det används i de europeiska språken – och att det inte går att förstå den egentliga innebörden av ordet om det inte föregås eller efterföljs av något förtydligande adjektiv. I Bibeln får det hebreiska ordet för visdom, Chokmah (på grekiska Sophia), beskriva de mest väsensskilda ting, både abstrakta och konkreta. “Visdom” är alltså ett begrepp som på en och samma gång får stå för gudomlig inspiration, för världslig slughet och beräknande list, för den Esoteriska Vetenskapens hemliga kunskap, för blind tro, för “gudsfruktan” samt för den kraft faraos magiker besitter. Ordet tillämpas urskillningslöst på både Kristus och svartkonst – häxan Sedecla kallas nämligen också för ”den visa kvinnan från En-Dor ”.

Från kristendomens allra tidigaste år, från den bibliske Jakob (kap. 3, v 13-17), till den siste kalvinistiske predikanten, som ser helvetet och den eviga fördömelsen som bevis på “den allsmäktiges visdom”, har begreppet fått stå för de mest skilda företeelser. Men Jakob talar om två sorters visdom, vilket vi är helt överens med honom om. Han skiljer mycket bestämt mellan den gudomliga eller noëtiska [högre förnuftets] “Sophia” – visdomen som kommer från ovan – och den jordiska, mediala och djävulska visdomen (kap 3, v 15). För den sanne teosofen finns det ingen annan visdom än den förstnämnda. Man hade önskat att Jakob hade följt Paulus föredöme och bara pratat med de “fullkomliga” och inte någon annan om denna visdom, d.v.s. bara  pratat med de som redan var invigda i dessa mysterier, eller åtminstone kände till det mest grundläggande i de heliga vetenskaperna. Hur stort hans misstag än var, och hur förtidigt hans försök att så den sanna och eviga gnosis  i en oplöjd jord än var, så var hans avsikt ändå god och hans syfte osjälviskt, och det var därför han blev stenad till döds. Hade han bara försökt att predika någon egen uppdiktad historia eller förkunnat för egen vinnings skull, vem skulle då ha upptäckt honom eller försökt krossa honom, bland hundratals andra falska sekter, bland dagens rådande “grupperingar” och fanatiska “samfund”? Jakob skilde sig från mängden, helt enkelt. Om än försiktigt, så var det han talade om ändå inte någon ”visdom som hör till denna värld” utan sanningen eller “Guds hemlighetsfulla vishet” som ”ingen av denna världens makter känner till” (1:a Korintierbrevet, kap 2, v 6-8 ), allra minst den moderna vetenskapens arkonter. Den “mediala” visdomen, som Jakob definierar som jordisk och djävulsk, har däremot alltid funnits – från Pythagoras och Platons dagar, då det för varje philosophus fanns nio sophistae, fram till våra dagar. Vårt århundrade får gärna behålla denna visdom, ja, har faktiskt förtjänat den. Den sortens visdom är en skrud som är lätt att ta på sig. Har kråkorna någonsin vägrat att klä ut sig i påfågelfjädrar om de har fått chansen?

Men nu liksom då, har vi rätt att analysera de ord som har använts och fråga, med hjälp av Jobs bok – denna suggestiva och tankeväckande allegori för karmiska renings- och invigningsriter: “Men (den sanna) visheten, var finns hon, och var har förståndet sin boning?” (Job 28, v.12) Och av Job få svaret att: “Vishet tillkommer ju de gamla och förstånd de som länge lefvat” (Job 12. v.12). 

Här blir vi tvungna att också bestämma vilken innebörd vi ska ge det mångtydiga ordet ”gammal” och förklara det. Den ortodoxa kyrkan, med Job som sitt språkrör, tolkar ordet på ett sätt medan kabbalisterna tolkar det på ett annat. Ockultisternas gnosis samt teosoferna ger ordet en tredje innebörd – samma som den som fanns i den ursprungliga Jobs bok, en förmosaisk skrift och erkänd avhandling om invigning. Kabbalisterna tillskriver adjektivet ”gammal” den evigt dolda och ofattbara gudomens manifesterade ORD eller LOGOS (Dabar). Daniel ger ordet samma innebörd när han, i en av sina visioner, talar om Jahve – den androgyne Adam Kadmon. Kyrkans män använder ordet om sin antropomorfiske Jehova, den ”Herren Gud” som beskrivs i den översatta bibeln. Men den österländske ockultisten använder detta mystiska ord bara när han talar om det reinkarnerande Högre Jaget. För den gudomliga Visdomen som utbreder sig och genomsyrar hela det oändliga universumet, och vårt HÖGRE SJÄLV som är en oskiljaktig del av det, och dess atmiska ljus kan bara centreras i det som, om än evigt, ändå är individualiserat, d.v.s. – den noëtiska Principen, den manifesterade Guden inom varje förnuftig varelse, eller vårt Högre Manas som är ett med Buddhi. Det är detta kollektiva ljus som är ”visdomen som kommer från ovan” och som, de gånger den strålar ner i det personliga jaget, upplevs som ”ren, fredlig och mild”. Därav Jobs påstående att ”visheten tillkommer de Gamla” eller Buddhi-Manas. Det är nämligen bara det gudomliga och andliga ”Jaget” som är evigt och som är detsamma i alla inkarnationer, medan de olika livens ”personligheter” är lika flyktiga och föränderliga som de skugglika skepnaderna som rör sig i kalejdoskopets magiska ljus. Detta ”Jag” är den ”Gamla”. Om det så kallas Sophia, Krishna, Buddhi-Manas eller Christos är det ändå alltid den ”förstfödda” utsprungen ur Alaya-Mahat – den Universella Själen och Universums Intelligens. Den esoteriska innebörden i verserna i Jobs bok skulle alltså vara: ”Vishet tillkommer de gamla (människans Högre Jag) och förstånd de som länge levat (och dess antal reinkarnationer)”. Ingen kan uppnå sann och slutlig visdom i en enda inkarnation, och varje ny inkarnation, vare sig den är lycklig eller olycklig, är ännu en lärdom som har skänkts oss av den stränge men ändå alltid rättvise läraren – DET KARMISKA LIVET. 

Men världen – eller i alla fall den västerländska världen – vet ingenting, och vill inte heller veta någonting, om detta. För västvärlden är föreställningen om ett gudomligt Jag eller reinkarnation inget annat än “hednisk nonsens”. Den avfärdar dessa andliga grundsanningar och erkänner inga visa människor utom dem som den själv har frambringat – skapade efter sin egen avbild och födda inom sin egen kristna tidsepok och lära. Den enda “visdomen” västvärlden förstår och praktiserar är den mediala, den “jordiska och djävulska” visdom som Jakob talar om, och förvanskar och nerklassar därmed sann visdom. Utan att ytterligare uppehålla oss vid visdomens mångfald för övrigt, vill vi bara påpeka att det på vår lerklot finns två slags “jordisk” visdom – den verkliga och den skenbara. Och mellan dem finns, även för denna hektiska och ondskefulla världs flyktige betraktare, en avgrundslik skillnad, men tyvärr blundar de flesta för det! Detta har sin naturliga förklaring. Människan är helt enkelt så självisk att hon, medvetet lika ofta som omedvetet, gör sig döv och blind för sanningen, om det finns minsta lilla risk att hon skulle förlora någonting på att erkänna den. Inte heller är det många som, om det så gällde livet, skulle kunna se skillnaden mellan den verkligt vise och den skenbart vise. Den senare är en expert på att dupera omvärlden eftersom han är så bra på att basunera ut sin egen förträfflighet. Ja, så här illa är det med “visdomen” i den profana världen.

Och nästan ännu värre är det med mystikens lärjungar. Mycket har på ett underligt sätt förändrats sedan förr, då de verkligt visa var mycket måna om att hemlighålla sin kunskap. De ansåg den nämligen för helig för att yppas till den stora massan. Medan den medeltida rosenkreuzaren – den sanne filosofen – med gamle Sokrates i tankarna, vidhöll att det enda han med säkerhet kunde veta var att han ingenting visste, utropar hans moderna s.k. efterföljare, genom tidningar och andra språkrör, att naturens mysterier och ockulta lagar, vilka han faktiskt inte vet ett dugg om, aldrig har existerat. Det fanns en tid då det som krävdes för att en människa skulle kunna uppnå Gudomlig Visdom (Sapientia) var att hon uppoffrade sitt liv och fullständigt hängav sig åt sin föresats. Uppnåendet av denna visdom krävde inte bara sökarens osjälviska motiv utan också hennes mod och självständighet. Nuförtiden, däremot, verkar det bara behövas en ogenerad fräckhet för att få patent på visdom och adeptskap. Man delar ut intyg på gudomlig visdom till självutnämnda “Adeptus” som har röstats fram av en majoritet av profana och lättfångade måsar, medan flockar av skator som schasats bort från taken på Vetenskapens tempel, skyndar iväg för att kraxa ut nyheten på världens alla marknader och torg. Den som försöker tala om för folk, att den som ärligt och uppriktigt observerar livet och dess underliggande fenomen, d.v.s. blir en naturens intelligente medarbetare, har samma möjlighet nu, som förr, att bli en “vis” människa, i den jordiska betydelsen av ordet, men att en materialist aldrig någonsin kommer att lyckas utvinna någon högre hemlighet ur naturen, kommer att bli utskrattad. Och skulle man till detta lägga till, att ingen “visdom från ovan” någonsin strålar ner i någon förutom under det oeftergivliga villkoret att man lämnar varje tillstymmelse av själviskhet eller egenvinningsbegär på det ockultas tröskel, skulle man snabbt förklaras galen. Icke desto mindre är detta en gammal, mycket gammal sanning. Naturen delar med sig av sina allra innersta hemligheter och skänker sann visdom bara till den som söker sanningen för dess egen skull, till den som längtar efter kunskap för att kunna hjälpa andra och inte för egen vinning. Och eftersom det är just för egen vinnings skull de flesta sökare vänder sig till adeptskapet och magin, och det bara är ett fåtal som är beredda att betala kunskapens höga pris och acceptera den låga personliga utdelningen, blir de verkligt visa ockultisterna färre och mer sällsynta för varje århundrade som går. Hur många skulle inte hellre vilja uppleva en kort tids flyktig berömmelse än den eviga och gudomliga kunskapens stadiga och ständigt växande ljus, om det senare alternativet tvingar dem att förbli ett osynligt ljus för alla utom sig själva? 

Likadant är det i den materialistiska vetenskapens värld med sin brist på verkligt kunniga människor, men sitt överflöd av ytliga vetenskapsmän som kräver att omvärlden ska se dem som en ny Arkimedes eller Newton. Som ovan så ock nedan. Vetenskapsmän och lärda som söker kunskap för sanningens och faktans skull och som försöker bibringa den till andra, hur besvärlig den än kan upplevas, och inte för den tvivelaktiga äran att påtvinga omvärlden sina respektive egenintressen, kan räknas på ena handens fingrar. Hycklarna är däremot oräkneliga. Numera verkar de lärdas rykte vara byggt mer på masshypnos än på verkliga meriter. Massorna krälar för dem som tvingar sig på dem och det är därför det idag finns så många som betraktas som framstående inom vetenskaperna, konsten och litteraturen. Och anledningen till att världen så villigt accepterar dessa ”auktoriteter” är att de flesta av dem, om än inte alla, är så självgoda och självhävdande. Hade man trängt igenom deras uppblåsta fasad hade man snart upptäckt att det inte fanns så mycket där bakom värt att kallas “visdom”, ens med jordiska mått mätt. Är så många av världens ”auktoriteter och “ledare” egentligen så mycket bättre än de “blinda som leder blinda”, som en av de verkligt “visa” har talat om? Att varken våra moderna lärares eller predikanters läror är “visdom från ovan” har vi verkligen fått prov på – inte så mycket i misstagen de har begått i ord och handling, ty det är mänskligt att fela, utan i obestridliga fakta. Orden visdom och sanning är synonyma, och det som är falskt eller ondskefullt kan inte vara “vist”. Om detta stämmer, vilket en välkänd representant från Englands statskyrka [Church of England] faktiskt menar, skulle Bergspredikan, i sin praktiska tillämpning, i så fall leda till att England på mindre än tre veckor gick under. Om det däremot inte stämmer (vilket en vetenskaplig litteraturkritiker hävdar), skulle i så fall “Charles Darwinismens själaringning ha ringts i A.R.Wallaces  nyutkomna bok” 1), något som redan hade förutsagts av Quatrefages, och då finns det bara två saker att göra. Vi kan antingen tro blint på både teologins och vetenskapens dogmer eller öppet förneka deras sanningsenlighet och tillförlitlighet. Det finns dock en tredje utväg, nämligen att låtsas att vi tror på bägge ståndpunkter samtidigt och för övrigt hålla tyst som så många andra gör. Men detta skulle strida mot allt vad teosofi står för och innebära att vi gav efter för samhällets fördomar, vilket vi vägrar att göra. Dessutom deklarerar vi öppet, quand mëme, att varken teologer eller vetenskapsmän och andra lärda har rätt att hävda, att de förkunnar det gudomligt inspirerade eller respektivt en exakt vetenskap. Detta eftersom teologerna upprätthåller det som de vet är skadligt för både stater och människor, d.v.s. Kristus morallära, och att vetenskapens representanter (i egenskap av den framstående naturforskaren A.R. Wallace, vilket Samuel Butler  har påvisat) lär ut den darwinistiska evolutionslära som de inte längre tror på – en ordning som för övrigt aldrig har existerat i naturen, om darwinismens motståndare har rätt. 

1) Se "The Deadlock of Darwinism" av Samuel Butler, omtalad i the Universal Review, april 1890.

Nå, om någon skulle våga tala om för världen att deras utvalda auktoriteter är “oförståndiga” eller “falska”, eller att deras respektive grundprinciper och ståndpunkter är oärliga, skulle han mycket snabbt tystas ner. Att ifrågasätta den upphöjda visdomen hos den religion som representerades av engelska statskyrkans [Church of England] framlidne kardinal Newman, eller även av våra moderna vetenskapsmän och lärda, anses vara en synd mot den Helige anden och vår kultur. Ve den som vägrar att erkänna världens “utvalda”. Man måste bocka sig för antingen den ene eller den andre, men…om en av dem har rätt, måste ju den andre ha fel, och om varken biskopens eller vetenskapsmannens “visdom”  kommer från “ovan” – vilket vi väl vid det här laget har lyckats påvisa – då är deras “visdom” i bästa fall “jordisk, medial, djävulsk”. 

Vi vill göra helt klart för våra läsare att vi på intet sätt vanvördar Kristus sanna lära och den sanna vetenskapen. Inte heller fäller vi omdömen över individer utan bara över den moderna civilisationens institutioner och samhällssystem. Eftersom vi är så övertygade om att det är tankefrihet, mer än något annat, som gör att vi i framtiden kommer att uppnå den visdom som varje teosof borde längta efter, unnar vi rätten till samma frihet även till våra ovänner. Det enda vi bestrider är deras anspråk på visdom – så som vi tolkar ordet. Vi klandrar inte heller, utan snarare tycker synd om, vår tids “vise” som anstränger så mycket för att försöka trygga sina maktpositioner.

De stackarna skulle inte kunna, även om de ville, göra på något annat sätt utan att förlora ställning och prestige i andras ögon eller snabbt bli utfrusna av sina kollegor. Grupptrycket är så stort när det gäller vedertagna seder och bruk att det skulle uppfattas som rent förräderi om man valde att inte foga sig efter dem. Nuförtiden tvingas vetenskapsmannen som vill vara en auktoritet inom sitt område att med eller mot sin vilja avfärda det metafysiska, och teologen visa sitt förakt för de materialistiska lärorna. Detta är världslig kutym och vanligt, sunt bondförnuft, men inte den visdom som Job eller Jakob talar om. Är det nu för långsökt att, utifrån livslång erfarenhet och observation, våga oss på att dela med oss av våra tankar kring hur man snabbast och effektivast vinner världsopinionens respekt och blir en “auktoritet”? Nå, först och främst ska man se till att aldrig trampa på någon ”auktoritets” ömma tår utan istället bli deras främste skarprättare – bödeln som likviderar icke önskvärda människor och undanröjer det som är obekvämt och misshagligt i deras ögon. Man ska dessutom vara medveten om att maktens största hemlighet består i konsten att sälja ut  sig till gängse sociala fördomar, till det världen gillar och inte gillar. Har man väl förstått allt detta kommer man helt säkert att dra till sig de utbildade och deras lakejer, d.v.s. de mindre utbildade – de som ser till att alltid hålla sig på god fot med folkopinionen. Detta kommer att leda till en perfekt harmoni eller synkronicitet. För medan den kultiverade människans vanligaste förhållningssätt är att gömma sig bakom det intellektuella bålverk som vetenskapens mest populära ledare har byggt upp, och jurare in verba magistri, är de mindre kultiverade benägna att göra sig till sin övermakts trogna, robotlika talesmän, och som vältränade papegojor rabbla vidare sina ledares diktat. Den berömde och minnesvärde scenkonstnären Artemus Wards nu aforistiska replik: “Klia min rygg, hr.Utgivare, så kliar jag din”, har visat sig mer än stämma. Det första en “blivande stjärna” – teolog, politiker, författare, vetenskapsman eller journalist – måste göra är att klia den gängse opinionens och fördomarnas rygg – ett hypnotiskt handgrepp som är lika gammalt som den mänskliga fåfängan. Så småningom börjar de hypnotiserade massorna att spinna – de är redo för “suggerering”. Då behöver ”stjärnan” bara suggestivt inplantera det den vill att folket ska tro på och folket kommer genast att svara an på dess smekningar, spinna på dess egenintressen och gå med på allt den säger och gör. Detta är alltså den enkla hemligheten bakom hur man blir en “auktoritet” eller “ledare”, och sådan är nu vår tids visdom. 

Och detta är också “hemligheten” bakom, och den verkliga orsaken till, tidskriften Lucifers impopularitet och också orsaken till den moderna världens utfrysning av Teosofiska Samfundet, för varken Lucifer, eller samfundet som den hör till, har någonsin följt Artemus Wards gyllene regel. Ingen sann teosof skulle i själva verket någonsin nedlåta sig till att bli förförd av den lära som just då är på modet, lika lite som han skulle foga sig efter ett för länge sedan utdött religiöst eller politiskt system. Inte heller skulle han försöka vara något eller någon till lags och skulle därför aldrig låtsas tro på något som går emot hans innersta övertygelse. Där andra ser “skönheten och behaget i den moderna kulturen” ser teosofen endast moralisk förfall och den civiliserade världens krumbuktande clowner. För teosofen finns det ingenting som bättre beskriver det moderna och mondäna samhället än Sydney Smiths beskrivning av papistisk ritualism: “Sträckningar och böjningar, ryggkrökningar och kråmanden, bugande åt höger, nigande åt vänster, och en massa manlig (och i synnerhet kvinnlig) grannlåt”. För vissa mer världsligt orienterade människor kan den moderna civilisationen säkert ha sin charm och sina lockelser, men för teosofen kan dess fördelar knappast kompensera de nackdelar den har fört med sig till världen. Dess negativa följder är så många att det inte finns utrymme i denna artikel att räkna upp dem alla, men det torde räcka med att säga att civilisationen har metastaserat ut till varje hörn av världen med hjälp av bl.a. vetenskapens utveckling, vars allra senaste bedrifter inkluderar vivisektion samt mer effektiviserad mord med hjälp av elektricitet. 

Vi inser att detta vårt svar till vår kritiske brevskrivare kanske skaffar oss mer fiender än vänner, men det kan inte hjälpas. Man kan kanske tycka att vår tidskrift är för “pessimistisk”, men ingen kan anklaga oss för att trycka skvaller eller lögner, och definitivt inte heller någonting som vi inte fullkomligt uppriktigt tror på. Hur det än ligger till med den saken så hoppas vi i alla fall att vi aldrig ska sakna modet att säga vår mening eller försvara teosofin och dess samfund. Om så 90% av världens befolkning skulle vända sig emot Teosofiska Samfundet, var i världen det än må befinna sig, kommer de aldrig att kunna kväsa sanningarna som samfundet står för. Låt den växande materialismens folkmassor, spiritualismens skaror, alla de kyrkobesökande församlingarna, bigotter och avgudadyrkare, Grundy-dyrkare, efterapare och blinda lärjungar, ja låt dem förtala, skymfa, ljuga, fördöma och trycka så många lögner de vill – de kommer aldrig att lyckas krossa teosofin, eller ens skapa oro i samfundet, bara dess medlemmar håller ihop. Det spelar ingen roll om sådana vänner och rådgivare, som t.ex. den som nu har fått svar på sitt brev, vänder sig bort med avsmak från dem han förgäves har vänt sig till – våra vägar i livet går faktiskt åt diametralt motsatta håll. Han får gärna hålla sig till sin “jordiska” visdom. Vi, å vår sida, håller oss till den rena strålen “som kommer från ovan”, från de “Gamlas” ljus. 

Ja, vad har då VISDOM, Theosophia – den visdom som är “rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig” (Jakob 3, v.17) – att göra med vår ondskefulla, egoistiska, illistiga och hycklande värld? Vad är den gemensamma nämnaren mellan den gudomliga Sofia och den moderna civilisationens och vetenskapens framsteg; mellan de andliga och de bokstavstrogna? I synnerhet när den visaste människan på jorden på detta stadium av vår utveckling, enligt den kloke Thomas Carlyle  ”inte är mer än ett begåvat barn som stavar bokstäver ur en hieroglyfisk, profetisk bok, vars ordlista finns i evigheten”.

 Lucifer, september, 1890
HELENA BLAVATSKY

 

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol II, sid 28-37, "The Dual Aspect of Wisdom". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

 

|  till toppen av sidan  | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23