I vår tidsålder – där å ena sidan miljöförstöringen med växthuseffekten och den globala värmehöjningen bara tilltar på grund av materialismens utbredning och där å andra sidan det sekteristiskt-religiösa våldet och terrorn bara ökar i Mellan Östern och på andra håll på grund av fanatismens utbredning – finns det väldigt få personer som ser någon större mening med tillvarons utveckling idag. Allting ser mycket mörkt ut, och väldigt få lösningar på problemen finns i sikte. Vad är egentligen meningen med allt det som sker? Hur kan det ha blivit såhär? Finns det någon som kan besvara dessa svåra frågor i ett större sammanhang eller ge någon förklaring på vad som händer, och framförallt vad ska vi göra? Det var inte för så länge sedan som vi passerade två världskrig med förödande verkningar och i vars fotspår förintelsen låg. Vad har vi lärt oss av dessa hemska händelser? Helena Blavatsky förutspådde och beskrev de stora religiösa tvisterna som var på gång under vår tideräkning, liksom de senaste två karmiska världskrigen, hon säger i Den Hemliga Läran:

I sanning så trivdes fanatismens onda andar – den tidiga och medeltida kristendomens och islams andar – alltifrån början allra bäst i mörker och okunnighet; och båda har de

                – gjort solen röd som blod och jorden till en grav,
                av graven de jämväl ett helvete har skapat,
                och själva helvetet än svartare de gjort!

Dessa båda religioner har förvärvat sina proselyter med svärdet; båda har byggt sina kyrkor på hekatomber av skyhögt uppstaplade mänskliga offer. Över ingångsporten till första seklet av vår tideräkning brann de ödesdigra och olycksbådande orden ”ISRAELS KARMA”. Över ingången till vårt århundrade ska framtidens siare kunna urskilja andra ord, som pekar på en karmisk vedergällning för illistigt förfalskad HISTORIA, för avsiktligt förvrängda tilldragelser, för falskeligen förtalade stora personligheter, vilka av eftervärlden blivit i grund misskända och till oigenkännlighet söndermalda mellan dessa Jagannaths två vagnar: bigotteriet [skenheligheten] och materialismen, av vilka den ena antar för mycket, den andra förnekar allt. Vis är den, som vet att hålla sig vid den gyllene medelvägen och förlitar sig på tingens eviga rättvisa!...”Islams synder och orenheten inom kristendomen är båda lika usla. På uppståndelsens dag ska såväl muhammedaner som kristna komma att inse fåfängan i sina religionsläror. På jorden strider människorna för religionen; i himlen kommer de att få se, att det inte ges mer än en enda sann religion: tillbedjandet av Guds ANDE.  [HPB, Den Hemliga Läran Online, I: xli]

Att söka sanningen står högt i kurs bland teosofer, vilket avspeglas i deras motto:

Med andra ord: ”DET FINNS INGEN RELIGION (ELLER LAG) HÖGRE ÄN SANNINGEN” – ”SATYAT NASTI PARO DHARMAH” –  Maharadjan av Benares motto, vilket adopterades av det Teosofiska Samfundet. [HPB, Den Hemliga Läran Online, I: xli]

Många lever idag under mycket svåra fysiska förhållanden – ett resultat av tidigare gärningar – andra lever under bättre förhållanden – även detta ett resultat av våra handlingar i tidigare liv här på jorden. Låt oss se vad teosofin har att säga om tvillinglärorna, karma (läran om ansvar) och reinkarnation (läran om hoppet):

Frågor beträffande karma och återfödelser framförs ständigt och stor oklarhet verkar vara rådande angående dessa ämnen. De som är födda och uppvuxna i den kristna tron och som har undervisats i föreställningen att en ny själ skapas av Gud för varje nytt barn som föds, hör till de mest förvirrade. De undrar och frågar om antalet monader som inkarnerar på jorden är begränsat, och härpå ges ett jakande svar. Vi har sagt, att karma-Nemesis, vars tjänarinna naturen är, anordnar allt på det mest harmoniska sätt, och att därför inströmningen eller ankomsten av nya monader upphörde, så snart mänskligheten nått sin fulla fysiska utveckling. Inga nya monader har alltså inkarnerat sedan mitten av den atlantidiska rasen. Sen får vi också komma ihåg – med undantag av barn som dött i späd ålder, och individer vars liv blivit våldsamt förkortat genom olyckshändelser –  att inget andligt Väsen kan reinkarnera, innan en mellantid av många århundraden förflutit, och sådana avbrott allena måste visa, att monadernas antal nödvändigtvis är begränsat... Härav den uppgiften, att många av oss nu avtjänar följderna av de dåliga karmiska orsaker vi i atlantidiska kroppar åstadkommit. KARMAS LAG är oupplösligt förbunden med Reinkarnationens....

Det är endast denna lära, säger vi, som kan för oss tyda det godas och det ondas mystiska gåta och förlika människan med den fruktansvärda, skenbara orättvisa varav livet är uppfyllt! Ingenting utom denna visshet kan lugna vår upprörda rättskänsla. Ty när vi blickar omkring oss och ser de stora olikheterna i börd och levnadsställning, i förståndsbegåvning och medfödda anlag, när vi ser den heder som bevisas narren och den lastbare, på vilken lyckan slösat sina håvor blott av hänsyn till hans börd, under det att hans närmaste granne trots all sin begåvning och sina höga dygder – som gör honom i alla avseenden bättre förtjänt – dukar under av armod och brist på deltagande, när vi ser allt detta och måste vända oss bort, ur stånd att hindra det oförskyllda lidandet, med hjärtat svidande och öronen genljudande av smärteskrin omkring oss – då hindras vi endast av denna välsignande, allt förklarande kunskap om karma från att förbanna livet och människorna såväl som deras förmente Skapare.

Av alla fruktansvärda hädelser och anklagelser vartill monoteisterna gör sig skyldiga mot sin Gud, är ingen svårare eller mera oförlåtlig än den (nästan alltid) falska ödmjukhet, varmed en så kallad ”from” kristen vid varje olycka och varje oförskyllt lidande förklarar, att ”sådan” är Guds vilja”.

Jämför denna blinda tro med den på livserfarenhet och förnuftsenliga grunder vilande filosofiska övertygelsen om karma-Nemesis, eller vedergällningens lag. Denna lag – den må nu vara medveten eller omedveten – predestinerar inte något eller för någon. Den existerar förvisso av och i evigheten, ty den är EVIGHETEN själv, och som sådan och enär ingen handling kan likställas med evigheten, kan den inte sägas handla, ty den är HANDLINGEN. Det är inte vågen som dränker människan, utan den personliga handlingen av den stackars varelse, som med berått mod ställer sig under det opersonliga inflytandet av de lagar som bestämmer oceanens rörelse. Karma skapar ingenting, den planlägger ingenting. Det är människan som uppgör planer och skapar orsaker, och den karmiska lagen reglerar verkningarna. Men detta reglerande är inte en handling – det är världsharmonin, som ständigt strävar att återta sitt ursprungliga läge, likt en gren som våldsamt nedböjd slår tillbaka med motsvarande kraft. Om denna råkade vricka den arm som sökte böja den ur dess ursprungliga läge, skall vi då säga att det var grenen som bröt vår arm eller att vår egen dårskap bragte oss i olycka. Karma har aldrig sökt upphäva någons intellektuella och individuella frihet, i likhet med den Gud monoteisterna uppfunnit. Den har inte svept in sina påbud i mörker för att avsiktligt förvirra människan, inte heller skall den straffa den som vågar forska i dess mysterier. Tvärtom, den som genom studium och meditation avslöjar dess invecklade stigar och sprider ljus över dessa mörka irrgångar där så många vandrare gått vilse till följd av sin okunnighet om livets labyrint – han verkar för sina medmänniskors bästa. Karma är en Absolut och Evig lag i manifestationens värld. Och då det endast kan finnas en Absolut, liksom En evig, städse närvarande Orsak, kan följaktligen inte de som tror på karma betraktas som ateister eller materialister – och än mindre fatalister. Ty karma är ett med det Ovetbara, en aspekt därav i sina verkningar i fenomenvärlden.

Nära eller rättare oupplösligt förbunden med karma är reinkarnationslagen eller lagen om återfödelsen av samma andliga individualitet i en lång, nästan obegränsad följd av personligheter. Dessa liknar de olika roller, som framställs av samme skådespelare, vilken identifierar sig och av åskådarna identifieras med var och en av dem för den korta tiden av några få timmar. Den inre, verkliga människan, som påtager sig dessa roller, vet hela tiden, att hon är Hamlet blott för en stund, som upptages av några få akter, som emellertid på den mänskliga illusionens plan representerar Hamlets hela liv. Hon vet även att hon aftonen förut var Kung Lear, som i sin ordning var en omförvandling av en ännu tidigare afton uppträdande Othello. Och fastän den yttre, synlige rollinnehavaren anses vara okunnig om förhållandet och denna okunnighet beklagligt nog i det faktiska livet blott är alltför verklig, är icke dess mindre den permanenta individualiteten fullt medveten därom. Det är därför att det ”andliga” ögat inte längre är verksamt inom den fysiska kroppen som det är omöjligt för denna kunskap att inprägla sig i den falska personlighetens medvetande.
[Utdrag ur Karma och Reinkarnation av Helena Blavatsky, utg. 2007]
 

En annan av teosofins hörnpelare förutom karma och reinkarnation är läran om människans sjufaldiga konstituition. I en nyligen utgiven skrift av Helena Blavatsky, Karma och Reinkarnation står följande att läsa om människans duala medvetande och tankens makt:

Vi skiljer mellan jagmedvetandets enkla faktum, den enkla känslan av att ”jag är jag”, och den sammansatta tanken, ”jag är herr Smith” eller ”fru Brown”. För oss som tror på reinkarnation eller en serie födelser för samma jag, är denna skillnad just den medelpunkt kring vilken hela frågan kretsar kring... ”Herr Smith” betyder nämligen i verkligheten en lång serie dagliga erfarenheter, uppträdda på och sammanbundna genom minnets tråd och utgör vad herr Smith kallar ”sig själv”. Men ingen av dessa ”erfarenheter” utgör i själva verket ”Jaget” eller Egot, inte heller ger de herr Smith känslan av att vara sig själv, ty han glömmer bort största delen av sina dagliga erfarenheter och de framkallar Jaghets-känslan i honom endast så länge de varar. Vi teosofer skiljer därför mellan det knippe ”erfarenheter” som vi kallar den falska (såsom ändlig och försvinnande) personligheten, och det element hos människan i vilken känslan av att ”Jag är Jag” har sin grund. Det är detta ”Jag är Jag” som vi kallar den sanna individualiteten; och vi menar att detta ”Jag” eller denna individualitet liksom en skådespelare spelar många roller på livets skådebana.

Är det då detta Jag som är vår Gud? Inte alls: ”en gud” är inte den universella gudomen, utan endast en gnista från den Gudomliga Eldens enda ocean. Vår Gud inom oss, eller ”vår Fader i det fördolda” är vad vi kallar det ”HÖGRE SJÄLVET”, Atma. Vårt inkarnerade Jag var en gud till sitt ursprung, precis som alla de ursprungliga emanationerna från den Enda Okända Principen. Men efter sitt ”fall i materien”, då det måste inkarnera genom hela cykeln från början till slut, är det inte längre en fri och salig gud, utan en stackars pilgrim på väg att återvinna det den förlorat. Jag kan besvara er ännu bättre genom att upprepa vad som sagts angående den INRE MÄNNISKAN i Isis Unveiled (Vol II. 539):

Ända från den avlägsnaste forntid har mänskligheten som en helhet alltid varit övertygad om tillvaron av ett personligt andligt väsen inom den personliga fysiska människan. Detta inre väsen var mer eller mindre gudomligt allt efter dess närhet till kronan... Ju innerligare föreningen, desto ljusare människas öde, desto mindre farliga de yttre förhållandena. Denna tro är varken bigotteri eller vidskepelse, utan endast en ständigt närvarande instinktiv känsla av närheten till en annan, andlig och osynlig värld, vilken även om den ter sig subjektiv för den yttre människans sinnen, dock är fullkomligt objektiv för det inre Jaget. Vidare trodde de, att det finns yttre och inre förhållanden som påverkar vår viljas beslutsamhet över våra handlingar. De förkastade fatalismen, därför att denna innebar en blind verkan av en ännu blindare kraft. Men de trodde på ödet eller karman, som varje människa spinner omkring sig från födelsen till döden, tråd efter tråd som spindeln sitt nät. Detta öde vägleds antingen av det inom oss, som av några kallas för skyddsängeln, eller av vår närliggande astrala inre människa, som alltför ofta är en ond genius för människan i köttet eller personligheten. Båda dessa leder MÄNNISKAN, men en av dem måste ha övertaget. Ända från själva begynnelsen av den synliga striden inträder den stränga och obevekliga kompensationens och vedergällningens lag och har sin gång, troget följande konfliktens växlingar. När den sista tråden är spunnen och människan syns insvept i ett nätverk av eget fabrikat, då befinner hon sig fullständigt i detta självskapade ödes våld. Av detta blir hon då antingen likt den tröga musslan fäst vid den orörliga klippan eller, likt en fjäder bortförd i den virvelvind hennes egna gärningar upprört.

Sådant är MÄNNISKANS öde – det sanna Jagets, ej den mekaniska människan, skalet, som går under detta namn. Nu för tiden har några teosofer tagit för vana att använda orden ”Självet” och ”Jaget” som synonyma... då däremot denna benämning (”Självet”) aldrig bör användas utom till det Enda Universella Självet. Det ”Högre Självet”(ATMA)... kan aldrig under några som helst förhållanden framträda ”objektivt” ens för den högsta andliga förnimmelseförmågan. Ty Atman eller det ”Högre Självet” är i verkligheten Brahma, det ABSOLUTA, och oskiljbart från detta... Ty även buddhi, den ”andliga själen” är inte SJÄLVET utan endast dess vehikel. Alla andra ”Själv” – sådana som det ”individuella” självet och det ”personliga” självet – borde inte omtalas eller beskrivas utan deras behöriga och karakteristiska adjektiv.

För att hädanefter undvika sådana missförstånd:

DET HÖGRE SJÄLVET, är Atma, den oskiljaktiga strålen av det Universella och ENDA SJÄLVET. Det är Gud ovan, snarare än inom oss. Salig den människa som lyckas genomsyra sitt inre Jag därmed.

DET ANDLIGA gudomliga JAGET, är den andliga själen eller buddhi, i nära förening med manas, förnuftsprincipen, utan vilken det inte alls är något JAG, utan endast vehiklet för Atma.

DET INRE, eller HÖGRE ”Jaget”, är manas, den så kallade ”femte” principen oberoende av buddhi. Förnuftsprincipen blir det andliga jaget endast då det sammansmält i och blivit ett med buddhi. Ingen materialist kan anses ha ett sådant jag, hur stora hans intellektuella förmågor än må vara. Det är den permanenta individualiteten, eller det ”reinkarnerande Jaget”

DET LÄGRE eller PERSONLIGA ”Jaget”, är den fysiska människan i samband med hennes lägre jag, det vill säga, hennes animala instinkter, passioner, begär och så vidare. Det kallas för den ”falska personligheten” och består av lägre manas i förening med kama-rupa samt verkar genom den fysiska kroppen och dess fantom eller ”dublett” .

Den återstående ”principen” ”prana” eller ”livskraften”, är strängt taget en kraft eller energi som utstrålar från Atma – såsom det universella livet och ENDA SJÄLVET, – DESS lägre eller snarare (i sina verkningar) mera fysiska sida, emedan det är den manifesterade aspekten. Prana eller livskraften genomsyrar hela det objektiva universum och kallas ”princip” endast på grund av att den är en oumbärlig faktor för den levande människan och utgör hennes deus ex machina.

Det är detta Jag som – efter att ursprungligen ha inkarnerat i den förnuftslösa människoformen, omedvetet (eftersom det saknande medvetande) besjälad genom den duala monadens närvaro – av denna människolika form skapat en verklig människa. Det är detta Jag, den ”Kausala kroppen” som överskuggar varje personlighet, i vilken karma tvingar det att inkarnera; och det är detta Jag som är ansvarigt för alla synder, begångna genom och i varje ny kropp eller personlighet – de förgängliga masker som döljer den sanna individen genom den långa serien av återfödelser.

Varför skulle detta Jag lida straff, till följd av gärningar som det glömt bort? Det har inte glömt bort dem; det vet och minns sina ogärningar lika väl som ni minns vad ni gjort igår. Är det därför att detta knippe av fysiska beståndsdelar som kallas ”kroppen” inte bevarar minnet av vad dess föregångare (den personlighet som var) gjort, som [vi] föreställer oss att det verkliga Jaget glömt det. Ni kan lika gärna säga att det är orättvist att de nya kängorna på en pojkes fötter, som får stryk för att han stulit äpplen, skall lida straff för något de inte har någon vetskap om.

Reinkarnation innebär att detta Jag blir försett med en ny kropp, en ny hjärna och ett nytt minne. Därför skulle det vara lika absurt att förvänta sig att detta minne skulle komma ihåg vad det aldrig erfarit, liksom det vore gagnlöst att under mikroskopet undersöka en mördares aldrig använda skjorta, för att på denna söka de blodfläckar, som inte kan finnas annat än på de kläder han bar vid mordtillfället.
[Utdrag ur Karma och Reinkarnation av Helena Blavatsky, utg. 2007]

Om vi sedan för ett kort ögonblick kopplar karma & reinkarnation, människans sjufaldiga indelning tillsammans med jagmedvetandets eller själens cykliska resa genom livet eller rymden, så har vi Den Hemliga Lärans ockulta lärosystem i ett nötskal. Det är denna hemliga lära – denna obekväma sanning – som i allt högre grad måste förmedlas och spridas till dagens beslutsfattare och politiker, till filosofer, poeter, musiker och författare ja till alla jordens folk. Om dessa eviga sanningar inte blir levandegjorda, så kommer vår kultur att råka ut för en del mycket svåra bakslag. Vi måste lära oss att samarbeta med naturen. Vi har både ett yttre och ett inre miljöproblem att ta tag i, de återspeglar varandra. Om vi inte ändrar våra attityder till förmån för dessa idéer, så kommer våra tankar att bli så förorenade, våra ord och handlingar mycket giftiga och orena, faktiskt helt själviska, vilket i sin tur medför ännu större lidande och smärta, som ingen kan undanröja åt oss. Vi måste göra detta själva. Vi måste rena våra tankar. Vi måste ta vårt ansvar. Vi har nu en utmärkt tidpunkt runt sommarsolståndet, den 21 juni, att inleda detta arbete, nu när våra krafter är som starkast. Att samverka med cyklerna ansågs av HPB vara nyckeln till att finna lösningen på livets gåta, Hon säger vidare i samma skrift:
 

För att göra karmas verksamhet vid universums periodiska förnyelser mera tydlig och begriplig för den studerande... måste han nu tillsammans med oss undersöka de karmiska cyklernas esoteriska förhållande till den universella etiken. Frågan är, huruvida de mystiska tidsindelningar, som av hinduerna kallas yugas och kalpas, och av grekerna så målande kallas ”cykel”, ring eller krets, har någon betydelse för eller något direkt samband med det mänskliga livet? Även den exoteriska filosofin förklarar, att dessa beständiga tidscykler städse periodiskt och intelligent upprepar sig själva i rummet och evigheten. Det finns ”cykler för materien” och det finns ”cykler av andlig utveckling”, samt nationella, individuella och rascykler. Skall ej ett esoteriskt studium tillåta oss en ännu djupare inblick i deras verkningar?

Det finns en predestination i vårt klots geologiska liv, liksom i människorasernas och nationernas förflutna och framtida historia. Denna är nära förbunden med vad vi kallar karma och vad de västerländska panteisterna har kallat ”Nemesis” och ”Cykler”. Evolutionslagen för oss nu framåt längs den uppstigande bågen av vår cykel, då verkningarna än en gång skall uppgå i och åter bli (de nu neutraliserade) orsakerna, och alla de ting som berörts av de förra, skall återvinna sin ursprungliga harmoni. Detta blir en cykel i vår särskilda ”Rund”, ett ögonblick i den stora cykeln, Mahayugas tillvaro.

Liksom vår planet fullbordar ett omlopp kring solen varje år och samtidigt vänder sig kring sin egen axel ett varv varje dygn, och sålunda genomlöper mindre kretsar inom en större, på samma sätt fullbordas och återupprepas de mindre cykliska perioderna inom den Stora Saros.

Den fysiska världens omlopp åtföljes, enligt den gamla läran, av ett liknande omlopp inom den intellektuella världen, ty den andliga världsevolutionen fortgår i cykler på samma sätt som den fysiska. Sålunda ser vi i historien en regelbunden växling av ebb och flod i den mänskliga utvecklingens tidvatten. De stora rikena och imperierna i världen når höjdpunkten av sin makt och nedsjunker därpå åter i överensstämmelse med samma lag, som åstadkom deras blomstring; när sjunkandet nått sitt lägsta djup, reser sig människonaturen åter igen och svingar sig, enligt denna lag om cykliskt framåtskridande, upp till en punkt, belägen något högre än den, från vilken hon förra gången nedsjönk.

Men dessa cykler – dessa hjul inom hjul, på ett så omfattande och sinnrikt sätt symboliserade genom Indiens många Manus och Rishier och genom västerlandets Kabirer – berör inte hela människosläktet vid en och samma tidpunkt. Härav den märkbara svårigheten att – utan klar inblick i deras samband med och inflytande på nationernas och rasernas olika öden och evolution – förstå dessa cykler och urskilja dem från varandra i deras fysiska och andliga verkningar. Detta system kan inte fattas om dessa – av den karmiska lagen, så att säga, förutbestämda – perioders andliga verkan skiljes från deras fysiska förlopp.

Den Stora Cykeln omfattar människosläktets utveckling från den eteriska urmänniskans framträdande. Den genomlöper de inre cyklerna av människans fortgående evolution från det eteriska ned till det halvt eteriska och rent fysiska och vidare till hennes frigörelse från sina kläder av skinn och materia, varpå den fortsätter sitt lopp i nedgående och uppgående cykler för att slutligen sammanlöpa i rundens höjdpunkt, då den manvantariska ”ormen biter sig i stjärten” och sju mindre cykler har förflutit. Dessa är de stora Rascykler, som i lika mån påverkar alla nationer och stammar som tillhör denna särskilda ras; men inom dessa finns mindre, såväl nationella som stamcykler som fortlöper oberoende av varandra. De kallas i den österländska esoteriken karmiska cykler. Javäl,

såsom kören tillropar Prometheus. Och lika ovis är den som tror att gudinnans ynnest kan vinnas genom offer och böner eller hennes hjul omdirigeras från den väg det en gång tagit. ”Det tregestaltade Ödet och minnesvärda straffet” är hennes attribut på jorden allenast och vi själva är dess upphov. Det finns ingen återgång från de vägar på vilka hennes hjul rullar; dock är dessa vägar vårt eget verk, ty vi är kollektivt eller enskilt, de som bereder dem. Karma-Nemesis är liktydigt med FÖRSYNEN, minus ändamålsenlighet, godhet och alla ändliga egenskaper och bestämningar, som så tillagts densamma. En ockultist eller en filosof talar ej om försynens godhet eller grymhet. Men trots att han identifierar den med karma-Nemesis, så förkunnar han icke dess mindre den läran, att Försynen skyddar den gode och vakar över honom i detta som i kommande liv, och att den straffar den som gör ont – vore det än till hans sjunde återfödelse – i själva verket ända tills den rubbning han framkallat hos den allra minsta atom i harmonins oändliga värld blivit fullt återställd. Ty karmas enda bud – ett evigt och oåterkalleligt bud – är harmoni i materiens liksom i andens värld. Det är således inte karma som belönar eller straffar, utan det är vi som belönar eller straffar oss själva, alltefter som vi arbetar och verkar med, och i samma riktning som naturen, fasthåller vid de lagar, på vilka denna harmoni beror eller – bryter dem.
 

Att lära sig en alternativ ”teosofisk evolutionslära” som innefattar den religiösa tron och naturvetenskapen på en och samma gång är inte det enklaste. Att till viss del förstå utvecklingen som Linné och Darwin gör det plus att det finns ett medvetande som utvecklas inom arternas former innebär att man börjar närma sig en förståelse av den teosofiska evolutionsläran. Att förstå att det inom människan finns en fri vilja, ett medvetande, ett minne som vi måste lära oss att använda och följa enligt den gudomliga LAGEN. Att uppfatta att vi är aspekter av Gudomen, att vi är ”fallna Änglar” eller ”gudar” som har förlorat sitt kungarike och måste återvända till ”himmelriket”. Att vi som pilgrimssjälar söker oss tillbaka till Ursprungskällan, men lever just nu i ”materians olika rymder” och måste genomgå stora Cykler för att prövas och utvecklas till ännu högre stadier av medvetande, innan vi kan komma tillbaka till ”Fadern i det Fördolda”. Att vi under denna resa på jorden först måste lära oss ”de eviga sanningarna” (karma, reinkarnation, den sjufaldiga indelningen, cykler, att vi är eviga och odödliga i vårt innersta väsen, broderskapstanken, mästarna) innan vi någonsin ska kunna höja oss och frigöra oss från de karmiska band som binder våra själar till jorden snarare än till himlen..

Helena Blavatsky beskriver i Den Hemliga Läran I:677-79 följande om vårt nuvarande tillstånd i den Femte Rotrasen i den Fjärde Runden, den punkt i den teosofiska evolutionsläran, där vi människor befinner oss idag, antingen som kristna, muslimer, judar, buddhister eller teosofer, i Mellan Östern, Sverige eller i Amerika:

Karmas verkningar skulle inte vara obegripliga om människorna handlade i endräkt och harmoni i stället för att splittras av oenighet och strid. Ty vår okunnighet om dessa verkningar – vilka av en del människor ses som försynens dunkla och invecklade skickelser, medan andra ser dem som oundvikliga ödesinslag, och andra åter som tillfälligheter med vilka varken gudar eller demoner har något att skaffa – skulle försvinna om vi bara ville söka sambanden mellan orsak och verkan. Med vetskapen eller åtminstone en viss övertygelse om att våra medmänniskor har lika liten glädje av att skada oss som vi dem, skulle två tredjedelar av världens ondska avstyras. Om ingen av oss skadade sin nästa, skulle karma-Nemesis varken ha anledning att verka eller vapen att verka med... Strider etc utgör villostigar på vår ödesväg, villostigar som vi dagligen trampar allt under det vi inbillar oss hålla pliktens och rättrådighetens raka kurs. Och sedan klagar vi över att ”skickelserna” är så mörka och hårda. Vi står häpna inför det mysterium som vi själva skapat och de livsgåtor som vi inte vill lösa, och anklagar sedan den stora sfinxen för att vilja uppsluka oss. Men det finns faktiskt inte en händelse i vårt liv, inte en olycka eller motgång, som inte skulle kunna spåras tillbaka till våra egna handlingar i detta eller ett föregående liv.
...Kunskap om karma leder till den övertygelsen, att om
 
                    ”förtrampad dygd och ärad lastbarhet
                    gör människan till gudsförnekare” (Dryden)
 
är det bara därför att människan alltid tillslutit sina ögon för den stora sanningen att hon är sin egen frälsare och sin egen förgörare. Hon behöver inte anklaga himlen och gudarna, ödet och försynen, för den skenbara orättvisa som råder i människornas värld. Må hon i stället minnas de gamla grekiska visdomsord som uppmanar människan att inte anklaga Det som
 
                    ”rättvist, om än gåtfullt, städse leder
                    på dolda vägar brottslingen till straff...”
 
Och sådana är de vägar, på vilka de stora europeiska nationerna nu framskrider. Alla de västerländska ariska folken har liksom sina österländska bröder av den femte rotrasen haft sin guld- och silverålder, sin period av relativ oansvarighet, sin satya-ålder av renhet, och många av dem har nu uppnått sin järnålder, kali-yuga, en tid FÖRMÖRKAD AV FASOR... Detta sakernas tillstånd skall fortfara... till dess vi börjar bli verksamma inifrån i stället för att alltid följa impulser utifrån... Till dess utgörs den enda lindringen i livets prövningar av enhet och harmoni – av broderskap i handling och förverkligad altruism.
 

Så till slut ett litet smakprov på hur den store persiske ”sufi-teosofen” Djalalud-din Rumi poetiskt förklarar den esoteriska utvecklingsläran i ett ännu större perspektiv, där Jaget som alltid är samma, beskrivs som färdande genom de olika riken i ständigt nya skepnader. Det är bara formerna och arterna som skiftar. Erfarenheterna som görs läggs till det eviga Gudomliga Jaget. 

Rumi var den främste av de mystiska persiska sufipoeterna. Hans Mesnavi omfattar sex böcker med omkring 25 000 verspar. Den anses ligga näst intill Koranen i vishet, och kallas  i själva verket för ”Koranen på persiska”, därför att den är baserad på Profetens skrifter och uttalanden. Detta korta utdrag är hämtat ur Mesnavi.
 

Jag dog som mineral och tog växtens form,
Jag dog som växt och tog djurets skepnad,
Jag dog som djur och tog mänsklig gestalt
Varför skulle jag frukta? När gjorde mig döden mindre stor?
Likväl, än en gång skall jag dö och lämna människors rike,
för att lyftas mot högre rymd som änglars like.
Men även som ängel måste jag vidare gå, ty endast Gud bestå.
Då min änglasjäl jag offrat, bliver jag det
som ingen människa kan förstå.