Nyhetsbrev nr 16 – I de hermetiska filosofernas fotspår

I de hermetiska filosofernas fotspår...

OM DEN OCKULTA VETENSKAPEN OCH DESS FÖRMEDLANDE I VÄST

Helena Blavatsky 1831-1891

United Lodge of Theosophists
Den 21 mars 2004
Nyhetsbrev nr 16

HELENA Blavatsky var budbäraren som sändes ut av den Stora Logen på uppdrag av Mästarna för att förmedla gnosis till västerlandet på tröskeln till Vattumannens tidsålder. Detta arbete inleddes i New York 1875 genom att där instifta det första Teosofiska Samfundet. Den Teosofiska Rörelsen förs idag vidare av alla teosofer över hela världen. I själva verket så har denna förmedling av den ockulta undervisningen – teosofin – mer intensivt inletts i västerlandet på 1300-talet genom en särskild hemlig inkarnationscykel initierad av tibetanen Tsong-kha-pa (1357-1419), även känd som Je Rinpoche. Om denne store Adept skriver HPB i Den Teosofiska Ordboken.

(T) Son-kha-pa (tib). Skrivs också Tsong-kha-pa. En berömd tibetansk reformator på trettonhundratalet som introducerade en renad form av buddhism i sitt land. Han var en stor Adept som inte längre kunde bevittna vanhelgandet av buddhismens filosofi genom falska präster som gjorde den till en säljbar handelsvara, utan satte kraftigt stopp för detta genom en läglig revolution och landsförvisade 40 000 falska munkar och lamor ur landet. Han betraktas som en Avatar av Buddha och är Gelugpa-sektens (”de gula hattarnas”) grundare liksom av det mystiska Brödraskap som är förbundet med dess ledare. De ”tiotusen bildernas träd” (kumbum) har, sägs det, växt fram ur denna askets långa hår, som då han lämnade detta efter sig, försvann för alltid från de världsligas åsyn. [TG:305]

Och om Lamornas heliga skrifter skriver Helena Blavatsky i sin artikel: Lam Rim´s och Dzyan`s Hemliga Böcker följande alltid lika intressanta rader:

Dzyans Bok – från sanskritordet ”Dhyana” (mystisk meditation) är den första volymen av Kommentarer över Kiu te´s sju hemliga folios, samt en Ordbok på de offentliga verken med samma namn. Kiu-te´s trettio-fem volymer för exoteriskt bruk, vilka används av lekmän, finns hos de tibetanska Gelugpa Lamorna, eller i biblioteken i varje kloster; liksom Kommentarer och Anteckningar i fjorton böcker över dessa, sammanställda av de initierade Lärarna.

Strängt talat, så borde de trettio-fem böckerna kallas för ”Den populariserade versionen” av den Hemliga Läran, vilken är full av myter, dolda fakta och felaktigheter; De fjorton volymerna med Kommentarer, å andra sidan – med sina översättningar, anteckningar och omfattande ordbok över Ockulta termer, vilka har utarbetats från en liten arkaisk folio som kallas, Världens Hemliga Visdomsbok, – innehåller en sammanfattning av alla de Ockulta Vetenskaperna. Dessa verkar att förvaras på hemligt och avskilt ställe, och det är Teshu Lama från Shigatse som har ansvaret för dem. Kiu-te Böckerna är förhållandevis moderna och sammanställdes under det senaste årtusendet, medan de tidiga volymerna av Kommentarerna är uråldriga och av ett okänt datum, där en del fragment av de ursprungliga cylindrarna har bevarats. Förutom att de förklarar och lägger till rätta några av de fantastiska berättelserna i Kiu-te Böckerna – som de verkligen är – så har Kommentarerna lite gemensamt med dessa. De står i relation till dem såsom den kaldisk-judiska kabbalan står i förhållande till Moseböckerna.

För att det inta ska råda några missuppfattningar om var teosofin står i förhållande till de olika tibetanska lamorna och de Invigda, och vem som verkligen är i besittning av Den Hemliga Läran kan det som står under under ordet Lama i Den Teosofiska Ordboken vara av alldeles speciellt intresse:

Skrivs ”Clama”. Titeln, när den används rätt, hör bara till prästerna i de övre graderna, de som kan tjänstgöra som gurus i klostren. Det är olyckligt att varenda vanlig medlem av gedun (prästerskapet) kallar sig själv eller låter sig kallas ”lama”. En riktig lama är utnämnd och trefaldigt prästvigd Gelong. Sedan Tsong-ka-pa’s reform, har mycket missbruk av titeln återigen krupit in i teokratin i landet. Det finns alltså ”lama-astrologer”, de så kallade ”Chakhan” , eller de vanliga ”Tsikhan” (av tsigan, zigenare), och ”spådoms-lamor”, samt de som får lov att gifta sig och inte ens tillhör prästerskapet. I Östra Tibet är de väldigt få. De som finns, tillhör framförallt Västra Tibet och de sekter som inte har något att göra med Gelukpas (de gula hattarna). Orientenkännare, som knappt har en djupare kunskap om Tibets inre angelägenheter, förväxlar tyvärr ofta Choichong – ur Gurmakhyas lamaorder (Lhassa), de Initierade esoterikerna – med charlataner och Dugpas (magiker) ur Bhon sekterna. Inte undra på att – som Schagintweit säger i sin ’Buddhism in Tibet’ – ”trots att bilder av Kung Choichong (Astrologiguden) kan ses i de flesta kloster i Västra Tibet och Himalaya, har mina bröder aldrig sett en lama Choichong”. Detta är inte annat än naturligt. Landet översvämmas varken av Choichong eller Kubilkhan (se detta ord). Vad gäller ”Gud” eller ”Kung Choichong” så är han inte mer ”Astrologigud” än någon annan ”Planetarisk” Dhyan Chohan. [TG:185-186]

Att det verkligen finns en inre hemlig skola både i öst och väst framkommer tydligt i Den Teosofiska Ordboken under Ockulta Vetenskaper. HPB skriver:

Vetenskapen om naturens hemligheter – de fysiska, psykiska, mentala och andliga; kallad Hermetisk och Esoterisk Vetenskap. I västerlandet kan kabbalan omnämnas; i österlandet mysticism, magi och yoga-filosofi, där den senare ofta hänvisas till av chelor i Indien såsom den sjunde ”darshanan” (filosofiskolan). Det finns enbart sex darshanas i Indien kända för den oinvigda allmänheten. Dessa vetenskaper är och har under tidsåldrar varit dolda för den stora massan på goda grunder, eftersom de aldrig till fullo skulle uppskattas av de själviska bildade klasserna; ej heller bli förstådda av de obildade; då däremot de förra kunde missbruka dem till sin egen fördel, och på så vis omvända den gudomliga vetenskapen till svart magi. Det sägs ofta såsom en anklagelse emot den esoteriska filosofin och kabbalan att deras litteratur är fylld av ”en obildad och meningslös jargong” obegriplig för ett vanligt förnuft. Men gör inte de exakta vetenskaperna – medicin, fysiologi, kemi och resten – detsamma? Beslöjar inte vetenskapsmän på samma sätt sina fakta och upptäckter med en nymyntad och väldigt barbarisk greko-latinsk terminologi? Såsom riktigt påpekat av vår framlidna broder, Kenneth Mackenzie – ”Att jonglera med ord på det viset, när fakta är så enkla, är en konstart bland de moderna vetenskapsmännen, och det är en påfallande kontrast jämfört med dem som levde på sextonhundratalet, som kallade spadar för spadar och inte för 'jordbruksredskap'”. Dessutom, medan deras fakta skulle vara lika enkla och begripliga med vanligt språk, är den Ockulta Vetenskapens fakta av en sådan svårfattlig beskaffenhet, att det i de flesta fall inte finns något ord på europeiskt språk som kan uttrycka dem; lägger man därtill att vår ”jargong” är av en dubbel nödvändighet – a) med avsikt att klart beskriva dessa fakta till den som är bevandrad i den ockulta terminologin; b) att dölja dem för den oinvigde. [TG:237]

Helena Blavatsky är också ganska tydlig i sina kommentarer kring dem som besitter kunskapen inom den västerländska sfären, hon citerar gärna alkemisterna, kabbalisterna, hermetisterna, rosenkorsarna och frimurarna såsom varande några bärare av den ockulta visdomen. Åter i Den Teosofiska Ordboken som är en verklig guldgruva där man kan finna många intressanta och upplysande små avsnitt, som alla ger oss små fingervisningar om hur teosofin uppfattar de olika esoteriska grupperna som verkat sedan trettonhundratalet, hon skriver under Eld-filosofer:

Det namn som gavs åt de medeltida hermetikerna och alkemisterna samt till rosenkreutzarna. De senare, som var efterföljarna till teurgikerna, ansåg att elden var en symbol för Gudomen. Den var källan, inte bara för materiella atomer, utan förrådet för andliga och psykiska krafter som gav energi åt atomerna. Om vi analyserar det i allmänna termer är elden en trefaldig princip; esoteriskt en sjufaldig, liksom alla de andra elementen. Eftersom människan är sammansatt av Ande, Själ och Kropp, plus en fyrfaldig aspekt: så gäller detsamma för Elden. Enligt verk av Robert Fludd (de Fluctibus) en berömd rosenkreutzare, innehåller Eld (1) en synlig flamma (kropp); (2) en osynlig, astral eld (själ); och (3) ande. De fyra aspekterna är hetta (liv), ljus (förnuft), elektricitet (kamiska, eller molekylära krafter) och den Syntetiska Essensen, bortom Anden, eller den ursprungliga orsaken till dessas existens och manifestation. När en flamma har slocknat på det yttre planet har den bara passerat enligt hermetister och rosenkreutzare från den synliga till den osynliga världen, från det kända till det okända. [TG:119]

Många är de ockulta grupper som verkat i västerlandet, och om Adepten Christain Rosenkreuz skriver Helena Blavatsky särskilt i Den Teosofiska Ordboken under ordet Rosenkorsare:

Namnet gavs först till lärjungar av den lärde Adepten Christain Rosenkreuz, som levde och verkade i Tyskland ca 1460. Han grundade en Orden av mystiska elever vars tidiga historia finns bevarad i det tyska verket Fama Fraternitatis (1614), vilket har publicerats på flera språk. Ordens medlemmar höll sin tystnadsplikt, men spår av dem har upptäckts på olika platser varje halvt sekel sedan dessa dagar. Societas Rosicruciana in Anglia är en Frimurar Orden, som har upptagit medlemskap inom den ”yttre”; Chabrath Zereh Aur Bokher, eller Den Gyllene Gryningens Orden, vilken har ett mycket komplett invigningssystem inom Kabbalan och den västerländska eller Hermetiska typen av Högre Magi, samt tillåter båda könen, och är en direkt avkomling från medeltida brödraskap av Rosenkorsare, som in sin tur är avkomlingar från de egyptiska Mysterierna.[TG:279-280]

Och i sin artikel In Search after Occultism som finns i boken A Modern Panarion* skriver Helena Blavatsky: ”vad som kan vara klart för någon som har intuition, kan av en annan, om det läses i samma bok, visa sig meningslöst. Om man inte är beredd att ägna hela sitt liv åt det, kommer en ytlig kunskap i ockulta vetenskaper förvisso att leda till, att bli till måltavla för miljoner okunniga bespottare. … ” Hon fortsätter:

”Om en människa vill följa i de hermetiska filosofernas fotspår måste hon dessförinnan förbereda sig för martyrskap. Hon måste ge upp all personlig stolthet och alla själviska syften och vara redo för ständiga sammanstötningar med vänner och fiender. Hon måste en gång för alla lämna alla hågkomster av sina tidigare idéer om allt och varje sak. Existerande religioner, kunskaper och vetenskap måste bli som en blank bok, som i hennes spädbarns dagar, ty om hon vill lyckas måste hon lära sig ett nytt alfabet i Moder Naturs sköte, där varje bokstav kommer att skänka en ny insikt till henne, varje stavelse och ord en oväntad uppenbarelse...

För vetenskaps skull kommer det att vara en plikt för kabbalisten – som ämne naturligtvis torrt och sterilt – att bevisa, att från tidens begynnelse fanns endast en positiv vetenskap – ockultism; att den utgjorde alla intellektuella krafters mystiska hävstång, i det allegoriska paradiset kunskapens träd på gott och ont, från vars gigantiska stam det löpte ut stora trädgrenar i varje riktning samt andra grenar och kvistar, den förstgående skjutande upp starkt nog i början, de senare avvikande, med varje tum av växt, och antog mer och mer fantastiska utseenden, tills slutligen den ena efter den andra förlorade sin livsviktiga saft, blev vanställd och till sist som uttorkad föll av, och spred ut sig långt ut på marken, i högar av avskräden.

Framtiders ockultisters teologi måste framvisa, att mytologiernas gudar, Israels Elohim såväl som kristendomens religiösa och teologiska mysterier, till att börja med Treenigheten, härstammade från helgedomarna i Memphis och Thebe, att deras moder Eva endast är gamla dagars förandligade Psyke, var och en av dem betalande lika straff för sin nyfikenhet, nedstigande till Hades eller helvete, den senare för att återföra den berömda Panduras box till jorden, den senare för att uppsöka och krossa ormens huvud – symbol för tid och ondska – bådas brott försonade av den hedniske Prometeus och den kristne Lucifer; den förste utlämnad genom Herkules, den andre besegrad av Frälsaren.

_________________

* A Modern Panarion, av H. P. Blavatsky. London: The Theosophical Publishing Society, 1895.

Vidare skriver Helena Blavatsky på samma tema i sin artikel The Science of Magic som också är tagen ur A Modern Panarion:

....Har du antagit, att magi är begränsad till häxor som åker grensle på kvastskaft och sedan förvandlar sig till svarta katter? Inte ens denna vidskepliga smörja, även om det aldrig kallats magi, utan trolldom, förefaller vara någon större absurditet att godta, för den som bestämt tror på mrs Comptons omgestaltning till Katie Brinks. …

Utövande av magisk kraft är utövande av krafter som är naturliga, men överordnade naturens vanliga funktioner. Ett mirakel är inte något överträdande av naturens lagar, utom för okunniga människor. Magi är endast en vetenskap, en djup kunskap om ockulta krafter i naturen och om lagar som styr den synliga och den osynliga världen. I en adepts händer blir spiritualism magi, ty han är lärd i konsten att passa samman universums lagar, utan att bryta mot någon av dem, eller mot naturen. I ett erfaret mediums händer blir spiritualism omedveten svartkonst, ty genom att låta sig bli ett hjälplöst redskap för en mångfald andar, som han inte vet något om, förutom vad de låter honom veta, så öppnar han, okänt för sig själv, en dörr till kommunikation mellan de två världarna, genom vilken blinda krafter i naturen framträder, som står och lurar i astralljuset, såväl som goda och onda andar.

.....Att betvivla magi är att förkasta historien, såväl som ögonvittnens intyganden därom under en period som omfattar mer än 4.000 år. Alltifrån Homer, Moses, Hermes, Herodotos, Cicero, Plutarch, Pythagoras, Apollonius av Tyana, Magikern Simon, Plato, Pausanias, Iamblichus och, efter denna ändlösa linje av stora människor, historiker och filosofer, som alla antingen trodde på Magi, eller själva var magiker, och som slutar med våra moderna författare, sådana som W Hovitt, Ennemoser, G de Mousseaux, Marquis de Mirville och den senare Eliphas Lévi, som själv var magiker. Bland alla dessa stora namn och författare finner vi den enslige mr Colby, redaktör för The Banner of Light, som förbiser, att det någonsin fanns en sådan vetenskap som Magi. Oskuldsfullt tror han, att hela den heliga Bibelns armé av profeter, som började med Fader Abraham och slutade med Kristus, var blott medier – i mr Colbys ögon handlade de alla under kontroll!

Tänka sig Kristus, Moses, eller en Apollonius av Tyana kontrollerade av en indiansk guide! Den vörnadsvärde redaktören förbiser kanske, att andliga medier var mer kända i de dagarna för de forntida, än de är nu för oss, och han tycks vara lika omedveten om det faktum, att de inspirerade sibyllorna, pythonesserna och andra medier blev helt guidade av sina överstepräster och av dem som var invigda i den esoteriska teurgin och templens mysterier. Teurgi var Magi; liksom i nuvarande tid så var pytonesserna medier; men deras överstepräster var magiker. Alla deras hemligheter inom teologin, som innefattar Magi eller konsten att frambesvärja ledande andar, låg i deras händer. De besatt vetenskapen om andars särskiljande; en vetenskap som mr Colby till hans utan tvivel stora beklagande inte alls besitter. Genom denna kraft kontrollerade de andarna med viljan, och tillät endast de goda att införliva sig med sina medier. Sådan är förklaringen till magi – den verkliga, existerande, Vita eller Heliga Magin, som borde ligga i vetenskapens händer nu, och skulle göra det, om vetenskapen hade tagit gagn av lektioner, som spiritualismen under de senaste tjugosju åren induktivt har undervisat i.’’

… Magi existerar, och har ända sedan förhistoriska tider existerat. Med historisk början i de samotrakiska mysterierna följde den sin väg utan avbrott, slutade för en tid med de då upphörande teurgiska riterna och ceremonierna i det kristnade Grekland, återuppträdde sedan under en tid med neoplatonikerna, den alexandrinska skolan, och gick genom invigningar vidare till olika ensliga studeranden och filosofer, genomgick medeltiden i säkerhet, trots kyrkans häftiga förföljelser, återupptog sin ryktbarhet i sådana adepters händer som Paracelsus och åtskilliga andra, och dog slutligen bort i Europa med greven S:t Germain och Cagliostro, för att i sitt ursprungliga hemland i Östern söka skydd från skepticismens frusna hjärtan.

I Indien har Magin aldrig dött bort och blomstrar där lika väl som någonsin. Då den, som i det forntida Egypten, utövas endast inom de hemliga templens inhägnader, var den och kallas den fortfarande den ”Heliga Vetenskapen”. Ty det är en vetenskap, grundad på naturens ockulta krafter; och inte endast en blind tro på papegoj-talet om kraftfulla elementarer, som skulle vara redo att med kraft hindra verkliga, icke-förkroppsligade andar från att kommunicera med sina kära närhelst de kan göra det.

Vi kan lätt se utifrån ovannämnda avsnitt att Den Hemliga Läran har kommit till oss i Väst genom de olika stora kulturerna såsom Kina, Tibet, Indien, Persien, Assyrien, Egypten, Grekland och Italien. Och i en av Helena Blavatskys mest intressanta artiklar Ljuset från det Okändas Fyrtorn säger hon beträffande gnosis:

Det Fyrtorn på vilken alla verkliga teosofers ögon är fästade, är detsamma som i alla tider varit den fängslade människosjälens mål. Detta Fyrtorn, vars ljus inte skiner på något jordiskt hav, men som har avspeglat sig i de dunkla djupen av den oändliga rymdens ursprungliga vatten, kallas av oss liksom av forna tiders teosofer: ”Gudomlig Visdom”. Denna är den esoteriska lärans sista ord; och var fanns det land i forntiden, som hade rätt att kalla sig civiliserat och inte ägde ett dubbelt system av VISDOM – den ena delen avsedd för massorna och den andra för de få – det exoteriska och det esoteriska? Namnet VISDOM, eller som vi ibland säger, ”visdomsreligionen” eller teosofin, är lika gammalt som den mänskliga tanken. Titeln de vise – sanningsdyrkarnas präster – var dess första härledda ord. Dessa ord förvandlades sedan till filosofi och filosofer - ”älskare av vetenskap” eller av visdom. Det är Pythagoras som vi har att tacka för detta namn, liksom för namnet gnosis, ”kunskapen om tingen sådana de är”, eller om de verkliga väsensegenskaperna under den yttre formen. Under detta namn, så ädelt och så riktigt i sin definition, betecknade alla mästare i forntiden vår totala kunskap om mänskliga och gudomliga ting. Indiens vise och brahmaner, Kaldéns och Persiens mager, Egyptens och Arabiens hierofanter, Judéens och Israels profeter eller nabi, liksom Greklands och Roms filosofer har alltid klassificerat denna vetenskap i två avdelningar, den esoteriska eller sanna, och den exoteriska eller i symboler dolda. Ända till våra dagar betecknar de judiska rabbinerna med namnet mercavah sitt religionssystems kropp eller vehikel, det som i sig innehåller den högre kunskap, som är tillgänglig endast för de invigda och där mercavah blott är skalet.

Man anklagar oss för att hålla den högre teosofin hemlig. Vi medger att den lära, som vi kallar Gupta-Vidya (Hemlig Kunskap), bara är för ett litet fåtal. Men var fanns i forna tider de mästare, som inte höll sina läror hemliga av fruktan att de skulle bli vanhelgade? Alltifrån Orfeus och Zoroaster, Pythagoras och Platon ända till rosenkreutzarna och nyare tiders frimurare, har den regeln ständigt gjort sig gällande, att lärjungen måste förtjäna sin mästares förtroende, innan han av honom får ta emot det högsta och avgörande ordet. De äldsta religionerna har alltid haft sina stora och sina små mysterier. Neofyterna och katekumenerna avlade en orygglig ed, innan de blev antagna. Esserena i Judéen och på Karmelberget krävde samma sak. Nabi och nazarenerna (Israels ”avskilda”), liksom lekmannachelor och brahmâcharyas i Indien, skilde sig mycket från varandra. De förra kunde och kan vara gifta och stanna kvar i världen, under tiden de studerar de heliga skrifterna upp till en viss grad; de senare, nazarenerna och brahmâcharyas, har alltid vigt sina liv åt initiationens mysterier. Esotericismens höga skolor var internationella, men inte tillgängliga för allmänheten, vilket bevisas av Platon, Herodotos och andra, som besökte Egypten för att bli invigda där; medan Pythagoras, efter att ha besökt brahmanerna i Indien, gjorde ett uppehåll i ett egyptiskt tempel, för att slutligen bli invigd på berget Karmel, enligt Iamblichos. Jesus följde den traditionella seden och rättfärdigade sin tystlåtenhet genom att anföra den välkända föreskriften:

Ge inte åt hundarna vad heligt är,
och kasta inte era pärlor för svinen,
på det att dessa inte må trampa dem under fötterna
och sedan vända sig om och sarga er.

Vissa forntida skrifter – kända av bibliofiler – personifierar VISDOMEN, vilken de framställer som emanerande från AIN SOF, de judiska kabbalisternas Parabrahm, och gör den till den manifesterade gudens medhjälpare och följeslagare. Härifrån härleder sig dess heliga karaktär hos alla folk. Visdomen är oskiljaktig från gudomen. Sålunda har vi Vedaböckerna, som strömmar från den hinduiska Brahmâs (Logos) mun; namnet Buddha kommer från budha ”Visdom”, gudomlig intelligens; den babyloniske Nebo, Thoth från Memfis, grekernas Hermes, var alla den esoteriska visdomens gudar.

UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen
Vårdagjämningen
den 21 mars 2004

___________________________________________________________________

Till Huvudindex för NYHETSBREV Online
___________________________________________________________________

_______________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till William Q Judge Online | till Robert Crosbie Online | till B P Wadia Online | till ULTs hemsida |

_______________________________________________________________________________________________________