Ljuset från det Okändas Fyrtorn
(Le phare de l'inconnu)

Del 1

HELENA BLAVATSKY

© 2002 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

LJUSET FRÅN DET OKÄNDAS FYRTORN

I

Det står skrivet i en gammal bok angående de Ockulta Vetenskaperna:

”Gupta-Vidya (den Hemliga Vetenskapen) är ett attraktivt hav, men stormigt och fullt av skär. Den sjöfarare, som vågar sig ut därpå, skall om han inte är vis och rik på erfarenhet (1) bli uppslukad eller sönderkrossad på en av dess tusentals undervattensklippor. Stora vågor, som i färg liknar safirer, rubiner och smaragder, vågor fulla av skönhet och hemlighetsfullhet skall överraska honom, färdiga att föra de sjöfarande bort mot andra och talrika fyrar, som lyser i alla riktningar. Men dessa är falska fyrar, irrbloss tända av Kâliyas (2) söner för att förinta dem som längtar efter livet. Lyckliga är de som förblir blinda inför dessa falska bedragares ljus; men ännu lyckligare är de som aldrig vänder sina ögon bort från det enda sanna Fyrtornet, vars eviga eld brinner i enslighet mitt bland djupen på det Heliga Vetenskapens hav. Otaliga är de pilgrimer, som vill ge sig ut på dessa vatten; mycket få är så starka simmare att de når Ljuset. För att anlända dit måste han ha upphört att vara ett tal, han måste ha blivit alla tal. Han måste glömma avskildhetens illusion och bara acceptera den kollektiva individualitetens sanning.(3) Han måste ”se genom hörseln, höra med ögonen, (4) läsa och förstå regnbågens språk och ha koncentrerat sina sex sinnen i det sjunde”. (5)
_______________
1) Förvärvad genom en Gurus ledning.

2) Den stora ormen Kâilya, som besegrades av Krishna och bortjagades från floden Yanuma till havet, där han tog sig en slags Siren till hustru, med vilken han bildade en stor familj.

3) Personlighetens Illusion inom Jaget, står i första rummet på grund av vår själviskhet. Med ett ord, det är nödvändigt att hela mänskligheten förenas till ett, att man lever genom den, för den och i den; att man upphör att vara ”en” för att bli ”allt” eller det hela.

4) Ett vediskt uttryck. I ockultismen är sinnena sju, eftersom man räknar med de två mystiska sinnena; men en Invigd skiljer inte dessa sinnen från varandra mer än han skiljer sin enhet från mänskligheten. Varje sinne innehåller alla de andra.

5) Färgernas symbolik. Prismats språk, vars ”sju moder-färger var och en har sju ”söner”, det vill säga, fyrtionio färgskiftningar eller ”söner” emellan de sju, vilkas graderade färgnyanser är lika många bokstäver eller alfabetiska skrivtecken. Färgernas språk har därför femtiosex bokstäver för den Invigde. Av dessa bokstäver absorberas varje sjutal i sin moderfärg på samma sätt som var och en av de sju moderfärgerna slutligen absorberas i den vita ljusstrålen, den Gudomliga Enheten symboliserad av dessa färger.

Ljuset från Sanningens Fyrtorn innebär naturen utan sinnenas slöja. Detta kan inte nås förrän adepten blivit fullständigt herre över sitt personliga själv, och i stånd att kontrollera alla sina fysiska och psykiska sinnen med hjälp av sitt ”sjunde sinne”, vilket också gör att han är begåvad med gudarnas sanna visdom – Teosofia.

Självfallet så bedömer de profana – de oinvigda, de utanför templet stående eller pro-fanes – de beskrivna ”ljusen” eller ”Ljuset” i en motsatt mening. För dem representerar Ljuset från den ockulta Sanningens Fyrtorn vilket är Ignis fatuus, den mänskliga illusionens och dårskapens stora irrsken; och de betraktar alla de övriga såsom markeringar för välgörande sandbankar, eftersom de i tid hejdar dem som i feberaktig iver seglar på dårskapens och vidskepelsens hav.

”Det är inte tillräckligt” säger våra vänliga kritiker, ”att världen med hjälp av en ism har nått fram till Teosofism, som inte är något annat än transcendental humbug (fumisterie), som förutom det senare inte ger oss något annat än en blandning av medeltida magi, med dess högtidliga sabbat och kroniska hysteri”.

”Stopp och belägg, mina herrar. Vet ni, då ni talar på det viset, vad sann magi är, eller vad de Ockulta Vetenskaperna innebär? I era skolor har ni låtit er fullproppas med Simon Magus’ och hans lärjunge Menanders ”diaboliska trolldom”, i enlighet med den gode kyrkofadern Irenaeus, den alltför nitiske Theodoretos och den okände författaren till Philosophumena. Ni har å ena sidan låtit er berättas, att denna magi kommit från djävulen; å andra sidan att den var resultatet av bedrägeri och svek. Ganska bra. Men vad vet ni om den verkliga naturen hos det system som följdes av Apollonios av Tyana, Iamblichos och andra mager? Och vad är er åsikt om identiteten mellan Iamblichos’ teurgi och Simons och Menanders 'magi'? Dess sanna innebörd är endast till hälften avslöjad av författaren till boken de Mysteriis.(6) Trots det var hans förklaringar tillräckliga för att omvända Porfyrios, Plotinos och andra, vilka från att vara fiender till den esoteriska teorin blev dess mest brinnande anhängare”. Skälet till detta är mycket enkelt.
_______________
6) Av Iamblichos, som använde namnet på sin mästare, den egyptiska prästen Abammon, som en pseudonym.

Sann magi, Iamblichos’ teurgi, är i sin tur identisk med Pythagoras’ gnosis, vetenskapen om tingen som är, och med filaleternas, ”Sanningsälskarnas” gudomliga extas. Men av frukten känner man trädet. Vilka är de som har varit vittnen till den gudomliga innebörden och verkligheten av den extas som i Indien kallas samâdhi? (7)
_______________
7) Samâdhi är ett tillstånd av abstrakt kontemplation, definierad genom sanskrittermer, där var och en kräver en hel mening för att bli förklarad. Det är ett mentalt eller snarare andligt tillstånd, som inte är beroende av något förnimbart objekt och genom vilket subjektet, absorberat i den rena andens region, lever i Gudomen.

Det finns ett stort antal män, som om de varit kristna, skulle ha blivit kanoniserade; inte på grund av kyrkans beslut, för hon har sin partiskhet och förkärlek, utan på grund av flera nationers och vox populi [folkets röst] som nästan aldrig misstager sig i sina omdömen. Vi har till att börja med Ammonios Sakkas, kallad Theodidaktos, ”guds-lärd”; den store mästaren, vars liv var så kyskt och rent, att Plotinos, hans lärjunge, inte hyste den ringaste förhoppning om att någonsin få se en dödlig, som kunde jämföras med honom. Sen har vi samme Plotinos, som var för Ammonius vad Platon var för Sokrates – en lärjunge värdig sin ryktbare mästare. Sedan har vi Porfyrios, som var lärjunge till Plotinos (8) och författare till Pythagoras’ levnadsbeskrivning. I skuggan av denna gudomliga gnosis, vars välgörande inflytande sträckt sig ända till våra dagar, har alla ryktbara mystiker i de sista århundradena utvecklat sig, exempelvis Jakob Böhme, Emanuel Swedenborg och så många andra. Madame Guyon är en kvinnlig motsvarighet till Iamblichos. De kristna kvietisterna, de mohammedanska sufierna och alla länders rosenkreutzare har druckit ur denna outtömliga källa – neoplatonismens teosofi  från den kristna erans första århundraden. Men ovannämnda gnosis existerade före denna tid, för den var den direkta fortsättningen av Gupta-Vidya och av Brahmâ-Vidya (”hemlig kunskap” och ”kunskap om Brahmâ”) i det gamla Indien, vilken överfördes till Egypten; precis som filaleternas teurgi var fortsättningen på de egyptiska mysterierna. I alla fall är den punkt, från vilken denna diaboliska magi utgår, den Högsta Gudomen själv; vars syfte och slutliga mål är föreningen av den gudomliga gnistan, vilken besjälar människan med moderlågan, som är det Gudomliga HELA.
_______________
8) Romersk medborgare under tjugoåtta år, en så rättskaffens man, att det ansågs vara en heder för de rikaste patricierfamiljerna att ha honom till förmyndare för deras föräldralösa barn. Han dog utan att ha skaffat sig en enda fiende under dessa 28 år.

Detta mål är dessa teosofers ultima thule, vilka helt och hållet ägnar sig åt mänsklighetens tjänst. Utom dessa kan de övriga, som inte ännu är färdiga att offra allting, sysselsätta sig med de transcendentala vetenskaperna, såsom mesmerismen och de moderna fenomenen under alla dess former. De är i sin fulla rätt att göra detta i enlighet med den punkt i det Teosofiska Samfundets program, som anges i orden: ”att utforska de oförklarade naturlagarna och människans latenta psykiska krafter.”

De förstnämnda är föga talrika – fullkomlig altruism är en rara avis [sällsynthet] även bland de moderna teosoferna. De övriga medlemmarna har frihet att sysselsätta sig med vad de vill. Inte desto mindre och trots öppenheten i vårt verksamhetssätt, som inte innehåller något hemlighetsfullt, nödgas vi  hela tiden förklara oss, och övertyga allmänheten om att vi inte firar häxornas sabbat, eller tillverkar kvastkäppar för våra teosofer. Detta gränsar sannerligen ofta till det groteska. När det inte handlar om att ha uppfunnit en ny ”ism”, en religion utvunnen ur djupet av en störd hjärna, eller att vi anklagas för humbug, så är det för att vi utövat Kirkes förtrollande konst på människor och vilda djur. Skämt och hån haglar ned på det Teosofiska Samfundet. Inte desto mindre har det stått upprätt under de fjorton år som det varit till: det är i sanning seglivat.

______________

fortsättning följer... (sex avsnitt)

till del 2

 

La Revue Theosophique, May 1889
The Theosophist, July, August, September, October 1889

HELENA BLAVATSKY

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 424-427, ”Le Phare de L´Inconnu.” Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

 

|  till toppen av sidan  | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23